Doktor Petiot hade byggt om en obebodd fastighet i Paris till ett effektivt slakthus. I källaren fanns bland annat en stor tvättvask. 

© Polfoto/AP & Polfoto/Granger

Doktor Död: Bestialisk seriemördare utnyttjade andra världskriget

Högar av halvt upplösta lik i källaren och en förkolnad hand i kakelugnen; ingen hade kommit levande ut från doktor Petiots mottagning i Paris.

17 november 2017 av Jannik Petersen

Tjock, svart rök har nu bolmat ur skorstenen på ett fint tre­våningshus på Rue Le Sueur nr 21 i Paris fem dagar i sträck. 

Fru Andrée Marcais i huset mitt emot mår illa av stanken. Den påminner henne om lukten av bränt gummi blandat med vidbränd knäck och förkolnad stek. Det är den 11 mars 1944 och många bostäder i Paris står tomma.

Fru Marcais make bankar på dörren till nummer 21 flera gånger, innan han får syn på en lapp med orden: ”Bortrest i en månad. Skicka all post till Rue des Lombards nr 18 i Auxerre.”

Han blir fundersam och ringer polisen. Snart kommer två polismän cyklande. En hjälpsam granne berättar att huset ägs av doktor Marcel Petiot som bor fyra kilometer därifrån. 

Grannen har även hans telefonnummer. När polisen ringer upp är det madame Petiot som svarar. Hon ger luren till sin man.

”Har ni gått in i huset?”, frågar han sedan polisen berättat för honom om röken. ”Gör ingenting, jag är där om 15 minuter.”

De båda poliserna väntar en halvtimme innan de ringer brandkåren. När brandmännen tar sig in i huset är de helt oförberedda på vad som väntar dem. 

Det väser från kakelugnen i ett mörkt rum i källaren, och när de öppnar luckan faller en förkolnad människohand ut. 

På golvet intill källartrappan ser de i ficklampornas sken två nästan intakta människoskelett bredvid högar av ben, kranier och oidentifierbara klumpar av ruttet kött. 

Synen och stanken blir för mycket för en av brandmännen, som rusar ut och kastar upp.

En stor folkmassa har samlats utanför huset, men en blek, svettig man lyckas tränga sig fram till poliserna.  

Vill du läsa ännu flera historier från andra världskriget?

Då kan du få VÄRLDENS HISTORIA direkt i brevlådan.

Du hittar de bästa erbjudandena här

”Är ni en god fransman?” frågar han en av dem.

”Vad är det för en fråga?!” svarar polismannen förolämpad.

”Lyssna nu. Liken är tyskar och landsförrädare”, berättar mannen och tillägger att han är bror till fastighetsägaren. ”Har myndigheterna redan informerats?”, frågar han sedan. Polisen nickar.

”Det var ett stort misstag. Nu är mitt liv i fara. Detsamma gäller många av ­mina vänner”, säger mannen och berättar att han måste skynda sig hem för att förstöra 300 kartotekskort över aktiva motståndsmän. Stick i stäv med alla regler låter polisen honom gå.

Polisens ovanliga agerande beror på att Paris sedan juni 1940 är ockuperat av Nazityskland. 

Även om den franska polisen har fått order om att samarbeta med ockupationsmakten fortsätter många att hjälpa motståndsrörelsen. 

Därför låter polismannen främlingen gå – för den här gången. Och utan att veta om det har två franska poliser därmed låtit en av århundradets mest bestialiska massmördare, dr Marcel Petiot, komma undan.  

Polisen fann säckar med bränd kalk i Petiots hus. Kalken användes till att torka liken innan de stoppades in i ugnen. 

© Polfoto/Roger Viollet

Köttkrokar dinglar från taket

Strax därefter, kl. 22.00, kommer kommissarie Massu, chefen för kriminalpolisen i Paris, till Rue Le Sueur. Han inspekterar brottsplatsen: 

En källare full med aska, benbitar och skymfade lik och, i det som varit stallet, nedgången till ett 3–4 meter djupt hål. Polismännen möts av en hemsk stank ur det mörka djupet. 

Massu klättrar ned i hålet och står plötsligt ovanpå ett tjockt lager av bränd kalk och mer eller mindre upplösta likdelar. Han hör ljudet av ben som knäcks när han flyttar fötterna.

De övriga rummen i huset ser ut att ha stått obebodda länge. På golven finns mängder av möbler, konst, ljuskronor och andra dyrbara saker, allt täckt av ett tjockt lager damm. 

Det enda rum som är annorlunda är en prydlig läkarmottagning i gårdshuset – komplett med skrivbord, läkarinstrument och två fåtöljer. 

En dörr leder ut till en gång på baksidan av huset. Gången slutar i ett trekantigt, ljudisolerat rum. Dörren till rummet saknar handtag på insidan och från taket hänger åtta stora köttkrokar. I den ena väggen sitter ett dörröga.

Klockan 01.30 på natten är poliskommissarie Massu klar att lämna byggnaden och bege sig till dr Petiots hem. Plötsligt får han ett telegram. 

De tyska myndigheterna har fått nys om saken och ger Massu ett kortfattad besked: 

”Order från de tyska myndigheterna: Arrestera Petiot. Farlig galning.” 

Orden får larmklockorna att ringa hos Massu – han vet att om tyskarnas hemliga polis Gestapo gärna vill sätta klorna i någon är det säkert en person inom motståndsrörelsen. Massu fattar ett snabbt beslut och avbryter arbetet. 

Lurade människor på flykt

Inte förrän kl. 09.30 nästa dag står polisen utanför dr Petiots bostad. Då finns det inga spår av vare sig doktorn, hans fru Georgette eller deras 16-årige son. 

Till Massus stora förtret dröjer det inte länge förrän han får första tecknet på att dr Petiot inte har likviderat tyska soldater. 

Under en närmare undersökning av huset på Rue Le Sueur hittar polisen 22 tandborstar, en svart satinklänning, sju par glasögon och damparfym. En stor andel av de oidentifierbara liken i källaren är uppenbarligen kvinnor.

Massu börjar fundera över ett möjligt händelseförlopp: Dr Petiot har bett sina patienter, förmodligen halvt bedövade eller gasade, att gå ut genom bakdörren. 

Där har de vandrat rakt in i det slutna fängelserummet. Sedan de dött måste dr Petiot ha styckat liken vid den stora tvättvasken i källaren och täckt dem med bränd kalk för att torka ut köttet så att det har blivit lättare att bränna upp i ­kakelugnen.

Det dröjer inte länge förrän fallet Petiot slås upp stort i både nationella och internationella tidningar. 

Den dramatiska nyheten drar mycket lägligt bort uppmärksamheten från ockupationsmaktens övergrepp, och tyskarna ser noga till att Frankrikes censurerade tidningar skriver många spaltmeter om dr Petiot. Han kallas ”Doktor Död”, ”Doktor Satan” eller ”Slaktaren på Rue Le Sueur”.

Utredarna lyckas spåra doktor Petiots bror med hustru i staden Auxerre, 15 mil från Paris. Båda anhålls men säger sig inte känna till någonting om hemskheterna. 

Strax därefter får Massu upp ett mer givande spår, när han får tillgång till Gestapos tjocka mapp om dr Petiot. Det visar sig att nazisterna arresterat doktorn knappt ett år tidigare, i maj 1943. 

De hade nåtts av ett rykte om att dr Petiot drev ett illegalt nätverk som hjälpte judar och tyska desertörer att fly till Sydamerika. 

Dr Petiot erkände, men konstigt nog frigavs han i januari 1944
– bara två månader tidigare.  

Läkaren kikade på offrens dödskamp

När polisen rev ned tapeten i ett ljudisolerat rum i Petiots hus upptäckte de ett dörröga. Utredarna tror att han stått vid kikhålet och sett på medan offren dog.

Tvingade döende att skriva vykort

En av invånarna på Rue Le Sueur berättar för polisen att hon en gång sett hur 47 koffertar lastades upp på flaket på en lastbil utanför nr 21. 

Lastbilen körde iväg, och hon minns att det stod ”Daumesnil” på den. Polisen söker snabbt upp firman och får ett kvitto på en leverans av 47 koffertar med en totalvikt av 683 kilo till den franska järnvägen. 

På kvittensen står en herr Albert Neuhausen i Auxerre som mottagare. 

Den 30 mars 1944 hittar polisen de 47 koffertarna gömda på herr Neuhausens vind. Mannen förklarar att han bara förvarar dem åt doktorns bror Maurice.

Alla namnlappar i kläderna har noggrant plockats bort och det finns varken foton eller personliga papper i koffertarna. Men så tar en herr Gouedo kontakt med polisen. 

Han berättar att han under nazisternas första stora aktion mot judarna i Paris i juli 1942 köpte en pälsaffär av sin forna kompanjon, en judisk affärsman vid namn Joachim Guschinow. 

Denne var en av dr Petiots patienter. Doktorn hade lovat att hjälpa Guschinow ut ur landet, mot en ersättning på 25 000 francs. Hans instruktioner löd:

”Ta med så mycket värdeföremål som du kan packa ned i två resväskor. Avlägsna alla identitetshandlingar, foton och initialer i kläderna. Vad är meningen med ett falskt pass om innehållet i resväskan avslöjar din sanna identitet?”

Guschinow sydde in pengar i sin rock och tog med sig stora mängder guld, smycken och kontanter. 

Hans hustru stannade kvar hemma i lägenheten, och nu kan hon bidra till att kasta mer ljus över Petiots arbetsmetoder.

Efter mörkrets inbrott den 2 januari 1942 hade hon följt sin man till Rue Pergolèse – en sidogata till Rue Le Sueur – och sagt farväl till honom. 

Hennes man hade fått veta att han måste vaccinera sig mot tropiska sjukdomar innan han kunde få inresetillstånd i Argentina. 

När två månader hade gått utan att fru Guschinow hört ett ljud ifrån sin man, hade hon besökt dr Petiot på hans klinik. 

Doktorn visade henne då ett argentinskt vykort med hennes makes lätt igenkännliga handstil på. 

På vykortet uppmanade han henne att sälja allting och följa samma flyktväg, så att de kunde återförenas på en säker plats. Hon vägrade.

Petiot var sarkastisk och arrogant under rättegången. Ibland tog han en tupplur eller ritade karikatyrer av advokaterna.

© Polfoto/Corbis

Offer gav doktorn alla sina pengar

Allt fler anhöriga börjar nu höra av sig och bidrar till att ta fram en fasansfull bild av en cynisk rånmördare. 

Dr Petiot hade flera ”agenter” som arbetade med att knyta kontakter mellan honom och välbeställda judar som ville fly undan tyskarna. 

Den som ville ha hjälp med flykten skulle betala mellan 25 000 och 50 000 francs. Dr Petiot tvingade sina offer att skriva falska vykort med beskedet att de anlänt säkert till Sydamerika. 

Vykorten blev sedan hans bevis när han skulle övertala tveksamma släktingar att följa efter sina anhöriga.

På hösten 1944 är Paris åter fritt. Polisen försöker locka fram doktor Petiot ur hans gömställe och ber en journalist att skriva en artikel i tidningen Résistance.­­ 

I artikeln påstås dr Petiot vara en förrädare som fortfarande arbetar för den numera bortjagade tyska ockupationsmakten. 

Bara några dagar senare kommer ett långt, handskrivet brev till tidningsredaktionen. I brevet hävdar dr Petiot ännu en gång att han varit aktiv inom motståndsrörelsen. 

Poststämpeln på frimärket avslöjar att doktorn fortfarande befinner sig i Paris. Polisen jublar. 

De skickar kopior på brevet till motståndsgruppernas paraplyorganisation FFI i hopp om att någon ska känna igen handstilen. De får napp.

Den 31 oktober 1944 grips en man på en metrostation i Paris. Han är klädd i militäruniform och bär en FFI-bindel runt armen. 

I fickorna har han en pistol, olika id-kort, ett ransoneringskort utfärdat till en judisk pojke samt en FFI-order om att resa till Saigon. 

Efter åtta månaders flykt går dr Petiot i fällan, bara några dagar innan han skulle ha försvunnit ur landet för gott.

Läs mer

David King: Death in the City of Light, Crown Publishing Group, 2011. Thomas Maeder: The Unspeakable Crimes of Dr. Petiot, Ivan R. Dee, Publisher, Rowman & Littlefield Publishing Group, 1980.

crimemagazine.com/dr-petiot-will-see-you-now

Kanske är du intresserad av...