Jan janszoon (cirka 1570-1641). Det finns inga tavlor av Jan Janszoon, men han hade sannolikt helskägg och gick med turban, vilket var brukligt bland muslimska piratkaptener.

© Pier Francesco Mola & Thrandur Thorariusson

Nederländsk frihetskämpe blev ledare för piratstat

En dag år 1619 binder den nederländske kaparkaptenen Jan Janszoon en turban runt huvudet och förklarar sig vara muslim. Nu kan han fritt jaga européer och sälja dem dyrt på Afrikas slavmarknader, ett jobb för vilket Janszoon visar sig ha stor talang.

21 december 2017 av Kasper Schile & Bue Kindtler-Nielsen

I skydd av nattens mörker kastar tre mystiska fartyg försiktigt ankare ­utanför byn Baltimore på den vindpinade irländska sydkusten. 

Fartygens besättningar utgörs av 280 pirater, som den 19 juni 1631 slutligen får landkänning. De har färdats över tvåhundra mil från sitt nordafrikanska land för att fånga kristna slavar.

Piraternas ledare, Murat Reis, vill inte råka i öppen strid på land, så han ror in till kusten med en liten grupp män för att rekognoscera.

”Vi har hittat en bra plats. Det blir en bra resa”, försäkrar Murat Reis sina pirater när han kommer tillbaka.

Strax efteråt tar sig över tvåhundra vildsinta män ljudlöst över relingen på fartygen och ned i en armada av små­båtar. 

De är en brokig skara av nordafrikanska berber, turkiska sjömän och europeiska desertörer beväpnade med kroksablar och musköter.

Sekunden efter det att Murat Reis utstöter sitt anfallsvrål bryter helvetet ut i Baltimore. Piraterna sparkar in de små fiskestugornas dörrar och under slag och skällsord jagas invånarna ut på gatan. 

Därefter sätter piraterna eld på byggnaderna. Lågorna färgar hela himlen röd. På en rotvälska av turkiska, arabiska och engelska beordras byns skräckslagna invånare ned till hamnen och sätts i båtarna, som snart är fulla av gråtande irländare.

Ljudet av en bastrumma säger piraterna att det är dags att ge sig av. Om bara några minuter kommer engelska flottan att anlända och då lär det börja regna kanonkulor över dem. 

Murat Reis ger sina män order om att ro ut till fartygen. Där stuvas de irländska fångarna – 22 män, 33 kvinnor och 54 barn – ned i lasten innan piraterna sätter segel och försvinner iväg söderut. 

Om några veckor kommer irländarna att möta samma öde som tusentals andra européer före dem. De ska nämligen säljas på slavmarknaden i Alger.

Under resan kan irländarna inte undgå att lägga märke till att Murat Reis har ljusare hy än de flesta andra piraterna. 

Hans riktiga namn är Jan Janszoon, en 61-årig nederländare vars girighet och äventyrslystnad har fört honom till Nordafrika, där han har blivit ledare av Salé, världens då enda piratstat.

På de osmanska ­slavmarknaderna såldes ­slavar i alla åldrar.

© Getty Images

Övergav familjen

Jan Janszoon föddes i den nederländska staden Haarlem 1570, då de nederländs­ka provinserna kämpade för sin självständighet mot den spanska överhögheten. 

När Janszoon var 25 år pågick striderna fortfarande. Den unge mannen bestämde sig för att delta i frihetskampen. 

Han gav sig ut till sjöss för att jaga spanska fartyg med ett kaparbrev från Nederländernas prins Moritz. 

Brevet gav honom officiellt tillstånd att bedriva statligt sanktionerad piratverksamhet, vilket var vanligt bland krigförande länder på 1500-talet.

Det vilda kaparlivet passade Janszoon utmärkt. Nederländaren, som erövrade fartyg runtom i Europa, drog sig inte för att smyga in i spanska hamnar under falsk flagg. 

År 1600 förälskade han sig till och med i den moriska kvinnan Margerita från staden Cartagena. 

Janszoon besökte regelbundet Margerita och fick fyra barn med henne – utan att hans fru Soutgen och deras tre barn hemma i Harleem fick veta någonting om det.

I fjorton år jagade Janszoon spanska fartyg, men livet som kapare var inte någon dans på rosor. 

De nederländska myndigheterna krävde en stor andel av bytet, och när Förenade Nederländerna år 1609 ingick vapenvila med Spanien gick verksamheten helt i stå. 

Därefter hankade sig Janszoon fram som någorlunda laglydig kapten, men år 1618 fattade han ett drastiskt beslut: 

Utan att ta farväl av sin nederländska familj hämtade han Margerita och deras fyra barn i Spanien och satte kurs söderut mot de av pirater anfäktade farvattnen kring ön Lanzarote.

Janszoon hade garanterat hört histo­rierna om renegaterna, de europeiska sjömän som anslutit sig till berberpiraterna. 

Från hamnar längs Nordafrikas kust gjorde de stora pengar på att ta slavar och kapa gods till sjöss. 

På Lanzarote fick Janszoon kontakt med en landsman, kapten Ivan de Veenboer, som berättade om sitt äventyrliga liv som pirat. 

För att kunna stiga i pirathierarkin hade han till och med låtit omskära sig och tagit namnet Sulayman. 

Skrattande berättade Sulayman att det var han som hade lärt piraterna att segla de stora europeiska fartygen. Innan dess hade piraterna bara använt sig av små galärer.

Med tiden fick Sulayman befälet över 50 fartyg, och med dem följde titeln Reis, som tillkom osmanska flottkaptener. 

Janszoon, som tilltalades av det han fick höra, seglade med Sulayman Reis till Alger, den främsta piratstaden av dem alla. 

Alger stod i skarp kontrast till Haarlems provinsiella trygghet. De labyrintiska gatorna var fulla av stånd, och att röra sig ensam genom dem kunde vara livsfarligt. 

Stadens främsta kännemärke var emellertid slavarna, som såldes på den stora marknaden och användes som allt från prostituerade till tobaksförsäljare. 

Det fanns totalt 40000 slavar i staden, många av dem från Nordeuropa. 

Vill du läsa fler historier från världshaven?

Då kan du få VÄRLDENS HISTORIA direkt i brevlådan.

Du hittar de bästa erbjudandena här

Blir övertygad muslim

Jan Janszoon, som var beredd att göra allt för makt och rikedom, gjorde som Sulayman; han blev muslim och knöt en turban runt huvudet. Samtidigt tog han sig namnet Murat. 

Den 11 maj 1619 seglade nederländaren ut på sin första expedition som berberpirat, anställd som styrman av Sulayman Reis. 

Tillsammans angrep de ett nederländskt handelsfartyg och tömde lastrummet på vetemjöl, som de tjänade bra på att sälja i Alger.

Murat, som snart steg i graderna, var högt respekterad för sina färdigheter till sjöss. Sin nya religion tog han på stort allvar. 

När han tillfångatog kristna som skulle säljas som slavar i Alger ägnade han timmar åt att försöka vinna över dem till islam och övertala dem att ansluta sig till hans manskap.

När en person från Murats hemstad Harleem kom till Alger skröt piraten om hur mycket pengar man kunde tjäna som muslimsk pirat. 

Gästen var svår att övertyga, så Murat tog honom med sig till sitt sovrum, där han stolt visade sin avskurna förhud, som hängde över sängen.

”Titta här! För att bli muslim krävs inget annat än att skära av sig den här lilla saken”, lockade Murat. 

Landsmannen höll sig emellertid till kristendomen och reste sedan hem, där han berättade om det egendomliga mötet.

Murat levde gott tillsammans med Sulayman Reis, men deras partnerskap blev kort. I oktober 1620 fångades piraterna mellan fientliga krigsfartyg, varefter en kanonkula slet benen av Sulayman. 

Innan han förblödde hann Sulayman lämna över befälet över sin flotta till Murat. I ett slag hade den nederländske muslimen blivit Algers mäktigaste piratkapten – och kunde nu kalla sig Reis.

Den nye piratkaptenens tid i Alger blev dock också kort. Strax efteråt ingick nämligen staden en allians med en rad olika europeiska makter som ville göra slut på sjöröveriet. 

Därför seglade Murat och de övriga kaptenerna med sina fartyg till Nya Salé på Marockos Atlantkust.

”Det är en stad som får alla kristna att rynka på näsan”, ansåg en resenär.

Nya Salé var som Medelhavsområdet i mikroformat. 

Trots alla etniska och reli­giösa skillnader kunde invånarna enas om en viss aktivitet, nämligen piratverksamhet, och då gärna mot de avskydda spanjorerna, som bedrev klappjakt på alla som inte var katoliker.

Murat Reis hade fuskflaggor för alla eventualiteter

Glöm allt om klassiska piratflaggor. När Murat Reis gav sig ut använde han den flagga som gjorde det mest sannolikt att kunna plundra en förvirrad fiende.

Klicka på bilden och se historien bakom blufflaggorna

Murat leder piraternas republik

Nya Salé, som senare skulle bli Marockos huvudstad Rabat, löd formellt under Marocko, men piraterna tröttnade snart på att betala tio procent av sitt rov till sultan Moulay Zidan och utropade därför en egen republik.

Piraterna beslöt att de varje år skulle välja en ny regering, en så kallad divan, med fjorton medlemmar. 

Murat Reis blev piratrepublikens förste president och storamiral. Han lär ha lett i mjugg, för det gav honom rätt till hälften av allt utbyte från stadens piratskepp. 

Samtidigt tjänade han stora summor på lösen genom att sälja tillbaka de många tillfångatagna slavarna till deras familjer i Europa.

Kasbah, Nya Salés befästa stadsdel, blev piratrepublikens högkvarter. Därifrån försvarade piraterna sitt nya land mot fiender. 

Fästningen skulle komma att visa sitt värde när sultanen inte var nöjd med piraternas olydighet och därför belägrade staden. 

Det faktum att piraterna kontrollerade sjövägen innebar dock att sultanen aldrig lyckades tvinga ned dem på knä. 

Till slut tvingades Moulay Zidan ge upp och erkänna Murat Reis som republikens ledare. Belägringen påverkade dock piraternas möjligheter att tjäna pengar så pass mycket att de tvingades ingå en allians med sultanen.

Republiken Salé blomstrade visserligen under Murats Reis ledning, men livet som skrivbordspirat gjorde honom uttråkad. 

Redan i november 1623 begav sig Murat återigen ut på Engelska kanalen. En kraftig höststorm tvingade honom dock att söka skydd i den nederländska hamnstaden Veere. 

Lyckligtvis hade landet en fredstraktat med Marocko, så genom att hissa sultanens flagga kunde Murat och besättningen, som bland annat utgjordes av nederländska sjömän, kasta ankar utan att bli tillfångatagna.

De nederländska myndigheterna tog dock chansen att förmå sin förlorade landsman att ge upp piratlivet.

”Hans fru och hans barn togs ­ombord”, skrev ett ögonvittne. 

”De vädjade till honom att lämna skeppet. Besättningsmännens föräldrar gjorde likadant, men förgäves. Männen var alltför rovlystna.”

Till råga på det lyckades Murat locka flera av stadens unga män att följa med honom. 

Det krävdes inte mycket övertalning, för hopplösheten var stor i den unga nationen, som vid det laget fört krig mot Spanien i ett halvt århundrade.

Attacken mot Island

Trots att Murat Reis år 1627 hunnit bli 57 år gammal gjorde sig hans inre pirat påmind. Med fyra fartyg, 32 kanoner och över 300 pirater stävade han ut på sitt livs längsta expedition. 

En dansk slav hade försäkrat Murat att han kunde visa vägen till det oskyddade Island.

För Murat Reis lät den avsides belägna ön som en perfekt jaktmark. Efter flera veckor till sjöss fick piratskeppen slutligen den isländska sydkusten i sikte. 

För att öka chanserna att fånga in lokalbefolkningen sände piraten tre av sina fartyg österut, medan han själv seglade med flaggskeppet västerut.

Island var en dansk koloni, så normalt bevakades dess kust av den danska flottan. Den här sommaren var den emellertid försenad och låg fortfarande kvar i Köpenhamn när Murat Reis stävade in mot det lilla fiskeläget Grindavík. 

De flesta invånarna flydde in i landet så fort de fick syn på de främmande fartygen, men några stannade kvar för att kämpa. De trodde knappt sina ögon när piraterna vällde i land med höjda kroksablar.

Bytet var dock magert för den nederländske mästerpiraten: endast femton islänningar, tolv danskar samt några hudar och lite saltad fisk. 

Senare samma dag hade Murat turen att erövra ett danskt handelsfartyg, men hans angrepp mot staden Álftanes avvärjdes av isländska kanoner, varpå Murat satte kurs söderut.

Bättre gick det för Murats tre andra fartyg, som gick till attack på Vestmannaeyjar den 17 juli. Den lokale prästen Ólafur Egilsson såg det hända:

”De onda piraterna satte tre båtar i vattnet, fyllde dem snabbt med 300 män och satte kurs mot kusten”, skrev han i sina memoarer. 

”De strömmade in över ön som jakthundar. De ylade som vargar. Svaga personer, kvinnor och barn hann inte sätta sig i säkerhet.”

Fångarna misshandlades med klubbor och stuvades in i packhus, medan grupper av pirater finkammade ön.

”Piraterna dödade alla som stretade emot och alla som gjorde korstecken eller yttrade Jesu namn”, skrev Ólafur Egilsson. 

Medan stadens kyrka brann fördes 234 islänningar ut till piratskeppen och kedjades fast intill piraternas övriga gisslan. På land lämnades 34 döda kvar.

I augusti kom Murat Reis till den stora slavmarknaden i Alger med sina fartyg och närmare 400 fångar.

”Islänningarna skildes åt – även barn från sina föräldrar – och drevs genom gatorna till marknadsplatsen, där de sedan auktionerades bort som om de vore får”, skrev Ólafur Egilsson.

En kort tid senare skickades prästen till Köpenhamn för att be Kristian IV betala den lösen som piraterna krävde. 

En insamling startade i de danska kyrkorna, men det dröjde flera år innan kungen skickade en tillräckligt stor summa till Alger. 

Vid det laget hade de flesta av islänningarna antingen sålts vidare eller dött. Endast 27 av dem kunde återvända till sitt hemland.

Denna tragedi är skälet till att de isländska psalmböckerna fram till mitten av 1800-talet innehöll en särskild bön:

”Håll oss, Gud, till ditt rena ord, stoppa påvens och turkens mord.”

När Murat Reis återvände till Nya Salé väntade ett brev från Förenade Nederländerna, det enda landet som hade ett fredsavtal med piratstaten. 

Nederländarna var rasande över att Salés pirater trots det angrep deras fartyg.

”Det är inte mitt fel, utan beror på att manskapet begick myteri”, kommenterade Murat. 

”Jag beklagar om alliansen spricker på grund av mig och jag hoppas kunna tjäna mitt fosterland till den dag då jag dör”, skrev han.

Hans ånger var endast ett spel för gallerierna. Några månader dessförinnan hade Murat Reis personligen kapat ett nederländskt handelsfartyg.

Fortet som Murat Reis pirater använde som högkvarter finns fortfarande kvar i Rabat.

© Imageselect

Murat tas till fånga

Efter det började lyckan vända för den slagfärdige piraten. På senare tid hade konflikterna mellan Nya Salés olika folkslag antagit inbördeskrigsliknande proportioner. 

Samtidigt ville den religiöse krigsherren Sidi al-Ayachi utkämpa jihad, heligt krig, mot de kristna – och piraternas spridda plundringar gjorde nog skada på de otrogna, tänkte han. 

Al-Ayachi angrep därför Salé med sin armé 1627 och tog snabbt över staden. Murat Reis, som hann fly i tid, slog sig ned i Alger.

Mycket tyder på att den tidigare pirat­amiralen därefter gick ett antal magra år till mötes, för historikerna känner inte till många angrepp från hans sida under denna period. 

Enligt ett par källor intog han den lilla engelska ön Lundy och bedrev sin piratverksamhet därifrån i hård konkurrens med europeiska kapare.

År 1635 tog Murats tur slut. Under en expedition på Medelhavet fick han sju fientliga fartyg från Malteserorden i kikaren. 

Riddarna på Malta var den katolska världens bålverk mot det muslimska Nordafrika och malteserna tog mer än gärna upp striden mot piraterna. 

Murat Reis befann sig på havet utan någon eskort, så han tvingades kapitulera utan strid och fängslades på Malta.

Under fem långa år tvingades piraten uthärda tortyr och ensamhet i sin lilla cell, medan riddarna väntade på att någon skulle betala lösen för honom. 

Som tur var hade piraten en del vänner kvar. År 1640 slogs fängelsedörren upp. 

Det var Marockos nya sultan Moulay Muhammed som betalade lösesumman för att kunna tillsätta den ålderstigne ­piraten som guvernör i hamnstaden Oua­lidia. 

Sultanen betraktade nämligen Murat som en av få personer som kunde kontrollera landets självrådiga pirater.

Oväntad lycka

Några veckor senare fick Murat byta ut sin fuktiga fängelsecell mot ett guvernörs­palats. 

Julen 1640 kom det till och med oväntat besök från hemlandet: Murat Reis andra dotter Lysbeth, som fadern hade skrivit till när han slutligen tilläts lämna Malta. 

Lysbeth blev djupt imponerad av palatset, som hade kringbyggda gårdar med fontäner, mosaiker på alla golv och tjänare i färggranna dräkter.

För första gången på 17 år kunde far och dotter omfamna varandra, och efter att ha tillbringat några månader som gäst i Marocko fattade Lysbeth ett stort beslut: 

Hon förlät fadern för att han svikit familjen och valde att stanna kvar i palatset tillsammans med sin styvmor och sin far, den nederländske piraten.

Hur det sedan gick för den 70-årige Murat Reis vet historikerna inte. Det enda man känner till om hans sista levnadsår är en mening i en gammal nederländsk biografi. 

Den lyder: ”Han dog inte av naturliga orsaker.”

Läs mer

Adrian Tinniswood: Pirates of Barbary, Vintage Books, 2011. Peter Lamborn Wilson: Pirate ­Utopias, Autonomedia, 2003.

Kanske är du intresserad av...