Enligt spridda föreställningar hade varulvar många ansikten – vissa såg ut som vargar, medan andra behöll sina mänskliga drag.

© Polfoto/Corbis & Shutterstock

Hysteriska européer jagade demoniska varulvar

Under sen medeltid ställdes hundratals misstänkta varulvar inför rätta och brändes på bål. De allra flesta var oskyldigt anklagade. Bland de dömda fanns emellertid också några av kriminahistoriens värsta odjur.

13 april 2018 av Jan Ingar Thon

Solen höll på att gå ned. De tre bönderna kastade ängsliga blickar mot den glödande kvälls­himlen över Jurabergen och skyndade vidare. 

Efter solnedgången gick de helst inte ut – inte efter att varulven hade kommit till den lilla staden Dole i östra Frankrike! Varulven hade redan dödat tre barn och ingen visste när odjuret skulle slå till igen.

Plötsligt bröts tystnaden av ett fasansfullt ljud: det utdragna ylandet från en varg och en ung flickas förtvivlade skrik. 

Bönderna övervann sin fruktan, greppade yxor och hötjugor och rusade iväg. De hittade flickan i en dunge. Hon var död.

Bönderna såg någon fly. Varelsen sprang på alla fyra och rörde sig som en varg, men precis innan den försvann hann bönderna se att den hade mänskliga anletsdrag. 

Den liknade enstöringen Gilles Garniers.

Stenåldersmänniskorna levde av jakt. För dem var vargen bara en konkurrent.När människorna blev bönder, blev vargen ett hot mot boskapen. I samband med det började demoniseringen av rovdjuret.

© Bridgeman

Ny lag tillät jakt

På 1400–1600-talen trodde människorna i Europa fullt och fast på att varulvar fanns. Teologer och jurister författade lärda avhandlingar om dem, och det vettskrämda folket barrikaderade­ sig inomhus om nätterna. 

De äldsta skildringarna om varulvar är flera tusen år gamla, och de demoniska varelserna var särskilt fruktade under senmedeltiden. En orsak till att varulvshysterin drabbade Europa vid just den här tiden sägs vara en ändring i flera länders lagar.

Långt in på medeltiden baserades de europeiska lagarna på det romerska rättssystemet. Bland de bevarade lagarna fanns t.ex. Lex Talionis, vedergällningens lag. 

Med stöd av den kunde antikens romare dra personer som kom med falska anklagelser inför rätta. Det fanns alltså en risk med att anklaga någon för något som var svårt att bevisa, till exempel trolldom.

Under senmedeltiden präglades dock kyrkans maktpositioner av reform­tänkande. Kyrkan ville försvara sig och lät därför ändra vedergällningens lag så att ”kättarna” kunde dras inför rätta. 

Nu inleddes även rättegångar mot häxor och trollkarlar. År 1408 åtalades den första varulven i Schweiz. 

Under de följande 300 åren dömde kyrkan och olika­ myndigheter tusentals personer till döden.

Varulven Gilles Garnier

En av varulvarna var Gilles Garnier, känd som eremiten från Dole. Gilles var en skygg enstöring som undvek kontakt med andra. 

Han var mager och blek med tovigt skägg och buskiga ögonbryn. Ända sedan det första barnet försvann från Dole hade invånarna misstänkt Garnier. Men de hade inga bevis – inte förrän tre bönder såg honom fly en kväll.

I mitten av november 1573 försvann ännu ett barn, en 10-årig pojke som hittades död på en åker. 

Pojkens ena ben hade slitits av och någon hade gnagt på det. Nu hade befolkningen fått nog. Garnier greps och fördes till magistraten. Rättegångsprotokollen finns bevarade:

”Det har bevisats att Gilles Garnier några dagar efter Sankt Mikaels dag attackerat en flicka i 10–12-årsåldern vid vingården de Chatenoy en halvmil utanför Dole. Garnier hade vargskepnad. Han dödade flickan med sina tänder och händer, som såg ut som tassar, och drog in henne i de la Serre-skogen. Han klädde av henne och åt glupskt av köttet på lår och armar – lite tog han med hem till hustrun Apolinne som han bodde med i Saint-Bonnot, nära Amanges.”

I dokumentet radas fler av Garniers illgärningar upp. Han stod anklagad för att ha dödat och lemlästat totalt fyra barn under hösten 1573. 

Garnier erkände alla brott och förklarade att han hade varit hungrig och ingått en pakt med en demon som gett honom en magisk salva. 

Han hade förvandlats till varg och fått förmågan att döda människor och djur när han var utsvulten.

Dekret

Stadsrådet i Dole tillkännager att man har sett en varulv i Espagny, Salvange och Courchapon. 

Den har attackerat och rövat bort flera barn som ingen har sett sedan dess. 

Den har även angripit och skadat flera ryttare som endast med stor möda och med fara för sina liv har kunnat jaga bort den. 

Parlamentet önskar förhindra ytterligare fara och befaller alla som bor i regionerna, att samlas med käppar, spett, hillebarder och bössor för att jaga, spåra upp och döda nämnda varulv.

Antaget den 13:e dagen
september månad
år 1573.

Magisk salva och vargbälten

Som en del av ”djävulspakten” fick varulven ett magiskt föremål – det var därför han kunde förvandlas. I Garniers fall var det en salva – det vanligaste medlet i Frankrike. 

I det andra stora varulvslandet, Tyskland, trodde folket att varulven i stället fick ett bälte av vargskinn.

När franska varulvar skulle förvandla sig tillbaka till människor igen, rullade de i daggvått gräs eller simmade i sjön. 

I Tyskland behövde de bara ta av sig sitt vargbälte. Allt enligt folktron.

En varulv kunde anta olika former. De uppskrämda människorna föreställde sig ofta att det handlade om en nästan fullständig förvandling till varg – även om varulven var större, starkare och vildare. Dessutom behöll varulven sin mänskliga intelligens och slughet. 

I några­ fall hade varulven mänskliga ögon, i andra saknade den svans. Detta berodde, enligt de kristna, på att Djävulen endast kunde skapa ofullkomliga varelser.

Jacques Roulet, som år 1598 anklagades för att vara varulv, förklarade att hans händer förvandlades till vargtassar medan hans huvud förblev normalt. 

De kvinnliga varulvarna Claudia Gaillard och Pernette Gandillon beskrevs av vittnen vara till hälften djur, till hälften människor. 

Gaillard fick vargkropp och människofötter medan Gandillon fick håriga händer i stället för tassar. Båda avrättades under en stor varulvsjakt i ­Jura nära franska Alperna år 1598.

Inte heller i Gilles Garniers fall fann rätten några förmildrande omständigheter. Han var en varulv som hade gjort sig skyldig till dråp, kannibalism och ”diabolism” (djävulsdyrkan) – brott som bara kunde leda till ett straff:

”Den anklagade ska överlämnas till rättens bödel. Gilles Garnier ska dras på en släde härifrån till avrättningsplatsen, där nämnde bödel ska bränna honom till aska. 

Han döms vidare till att betala kostnaderna för rättegången”, heter det i rätte­gångsprotokollet.

Fruktansvärd tortyr

En av de lärde som skrev avhandlingar om varulvar var teologen Pierre Mamor. I boken Flagellum Maleficorum (Häxor­nas förbannelse, utgiven år 1490), summerade han sin samtids upp­fattning:

”Varulven är ett förskräckligt odjur – en varg besatt av Helvetet och driven av Djävulen själv!”

I regel utsattes de misstänkta varulvarna för fruktansvärd tortyr, tills de erkände de absurda anklagelserna. Ofta angav de andra varulvar i hopp om att själva få ett mildare straff. 

De nya misstänkta torterades de också, tills de erkände och angav ännu fler varulvar. På så vis spreds rena varulvsepidemier. 

I Juraområdet avrättades till exempel tio personer åren 1597–98. Och i Sydtyskland dömdes och brändes 15 personer åren 1629–30.

En stor grupp misstänka erkände emellertid snabbt, i likhet med Gilles Garnier, att de hade ingått en pakt med Djävulen eller var besatta av det onda.

Av allt att döma var de simpla lustmördare med många offer på sitt sam­vete, men i rätten hade de bara ett val: att förklara sina missdåd med hjälp av kristna idéer. 

För att begå så fruktansvärda brott måste de helt enkelt vara besatta av det onda. Med andra ord såg de sig själva som varulvar.

Att de erkände kan också ha berott på vanföreställningar, framkallade av sinnessjukdom. 

I dag vet psykiatrerna, att patienter med klinisk lykantropi – varulvstro, verkligen tror att de kan förvandla sig till vargar. 

Undersökningar av patienter med den diagnosen har visat sig ha abnormiteter i de delar av hjärnan som styr en människas uppfattning av kroppens form och storlek. 

Offer för varulvstro tror inte bara att de kan förändra sitt utseende – de kan rent fysiskt märka förändringen.

Gilles Garnier dömdes som kannibal och varulv och brändes på bål.

© Polfoto/Topfoto

Varulv gick i kloster

I dag förstår forskarna att detta är en psykisk sjukdom, men för 400 år sedan var den obegriplig och skrämmande för såväl ”varulven” som det omgivande samhället. Människor på medeltiden var dock inte helt främmande för att varulvstron kunde ha med sinnesför­virring att göra.

År 1603 påstod den unge Jean Grenier att han som varg hade dödat flera människor. Överraskande nog fann rätten honom icke skyldig. 

Domarna menade att Grenier var mer sjuk än ond, och i stället för att hängas i galgen sattes han i kloster. Tanken var att det kristna budskapet skulle bota honom. 

Men enligt juristen Pierre de Lancre, som besökte Jean Grenier i klostret år 1610, hade klostervistelsen ingen större effekt:

”Han var liten till växten, skygg och ovillig att se någon i ögonen. Hans ögon låg djupt och var oroliga. Tänderna var långa och stack fram. Naglarna var svarta och bortslitna på några ställen. 

Hans sinne var fullkomligt tomt. Han verkade oförmögen att förstå ens de enklaste ­saker. Han berättade om hur han tidigare hade sprungit omkring i skogen som en varg, och han sade att han ännu kände begäret efter rått kött – i synnerhet från små pojkar.”

Ondskefullheten och lusten efter människokött höll fortfarande den unge mannen i ett fast grepp, ­noterade Pierre de Lancre:

”Han tillade, att om han inte hade varit inspärrad hade det inte dröjt länge förrän han hade smakat det igen. Han förklarade att Skogens Herre (Djävulen, reds anm.) hade besökt honom två gånger i klostret, men att han hade drivit bort honom med korstecknet.”

Bålen slocknar

Jean Grenier var huvudperson i en av de sista franska varulvsprocesserna, men i Tyskland skärptes jakten på varulvar vid denna tid.

Landet var på väg mot en katastrof: Trettioåriga kriget. Det våldsamma ­religionskriget (1618–48) ödelade stora delar av Tyskland. Många städer plundrades, skörden brann upp och civil­befolkningen massakrerades.

I sådana undergångstider blomstrade vidskepelsen, men i motsats till fallet med de franska varulvsprocesserna, känner historikerna bara till ytterst få detaljer från just Tyskland. 

Ofta innehåller rättsprotokollen bara en lång lista med namn på de dömda, och årtalet för deras avrättning: Evert Dietrich, bonde, 1630; Clara Heßmann, bondhustru, 1630;
Johann Jacob Heinrich, skolmästare, 1630 ... Vanliga människor, vars öden har fallit i glömska.

Först år 1720 hölls den sista tyska varulvsrättegången mot en tiggare vid namn Simon Wand. Sakta men säkert slocknade varulvs- och häxbålen, ett efter ett. 

I stället kastade upplysningstiden sitt ljus över Europa.

Läs mer

Montague Summers: The Werewolf in Lore and Legend, Dover Publications, 2003. Brad Steiger: The Werewolf Book, Gale, 1999 ● Jan Ingar Thon: Varulver, Humanist Forlag, 2006.

Kanske är du intresserad av...