År 1256 ryckte mongo­lerna fram mot assas­sinernas huvudstad Alamut (Örnnästet).

© Viginia Museum Of Fine Arts

Fruktad lönnmördarsekt fick kämpa för livet

Assassinerna är Mellanösterns mest fruktade sekt. De har spioner i furstepalats från Kina till Europa – och kan eliminera minsta hot. De hotas dock av en ny och mäktig fiende: mongolerna.

9 juni 2017 av Lise Jørgensen

Året är 1256 när assassinernas stormästare Ala al-Din skickar sina 400 bästa lönnmördare mot mongolernas huvudstad Karakorum i dagens Mongoliet.

Alla lönnmördarna är unga män som i flera år tränats i närkamp och spionage. De är förklädda till handelsmän och bönder och ska nu tillryggalägga en sträcka på 700 mil på mongoliskt territorium och över Himalaya för att utföra det uppdrag stormästaren Ala al-Din gett dem:

”Infiltrera mongolernas hov och döda den mongoliske ledaren Möngke khan!”

Till skillnad från andra krigare som bekämpar fienden på slagfältet föredrar assassinerna att komma åt sina fiender genom att lönnmörda deras ledare. 

Stormästaren tror att mongolernas offensiv i Mellanöstern kommer att avslutas om Möngke khan dör. 

Och historien ska ge honom rätt: Under två hundra år röjer assassinerna sina motståndare ur vägen med lönnmord och spionage.

Ala al-Dins män är enormt lojala och även om de är medvetna om att uppdraget i Karakorum kommer att kosta dem alla livet tvekar de inte. 

De vet nämligen att stormästaren kommer att ta emot dem i paradiset.

Hassan-i Sabbah bildar en sekt

Assassinerna bildades som en religiös sekt omkring år 1080. De var muslimer som en hade en särskild shiitisk tro. 

Assassinerna låg därför i ständig strid med de härskande seldjukerna som förtryckte alla andra.

I hela Mellanöstern växte missnöjet med seldjukerna och på några få år lyckades därför den karismatiske Hassan-i Sabbah samla en stor grupp anhängare. 

De blev ryggraden i hans ”Orden av assassiner” som på bara tio år växte sig så stor att de kunde inta borgen Alamut (Örnnästet) i den nordvästra delen av dagens Iran.

Med bas i bergsborgen Alamut lade Hassan-i Sabbah och hans anhängare de omkringliggande byarna under sig och deras rike ”Nizari Ismaili-staten” växte fram.

Exakt hur Alamut såg ut kan inte dagens arkeologer veta, men den venetianske upptäcktsresanden Marco Polo har lämnat en beskrivning av borgen och dess trädgård. 

På sin resa till Kina i slutet av 1200-talet färdades han genom området där han hörde talas om assassinerna.

Även om Marco Polos skildring innehåller flera fel råder det ingen tvekan om att Hassan-i Sabbah byggde ut Alamut på imponerande vis: 

”Han hade skapat en dal mellan två berg och gjort den till den största och vackraste park som någonsin skådats. Trädgården var full med alla sorters frukter och man hade rest paviljonger och palats så eleganta som man kan föreställa sig.”

I sina memoarer berättar Marco Polo om bäckar som ”flöt med mjölk och honung” och om ”de vackraste jungfrurna i världen som dansade och sjöng med de vackraste stämmor”. 

Marco Polo menade bestämt att parken var utformad enligt profeten Muhammeds beskrivning av muslimernas paradis. 

Stormästaren ville nämligen att folk skulle tro att parken var det verkliga paradiset.

I nordvästra Iran ligger ruinerna efter Alamut. 

© Getty images & Shutterstuck

Träning i lönnmord och spionage

Allt var inte så fridsamt på Alamut. ­Hassan-i Sabbah undervisade nämligen sina unga, manliga anhängare i spionage, utpressning, stridsteknik och lönnmord. 

För att vinna deras lojalitet använde han den paradisiska trädgården: 

Stormästaren samlade ofta en grupp lovande rekryter och lät dem dricka en berusande dryck, kanske bryggd på cannabis, som fick dem att falla i djup sömn.

”När de vaknade och befann sig på en så förtrollande plats menade de att de kommit till paradiset”, berättade Marco Polo som också avslöjar stormästarens trick. 

När de unga männen somnade igen bars de in i borgen och fick sitt uppdrag.

Stormästaren var såväl religiös som politisk och militär ledare för assassinerna och han predikade om att männen var tvungna att slutföra uppdraget om de ville återvända till paradiset.

Tiden i parken hade varit så fantastisk att alla hans rekryter var beredda att göra vad som helst för att få återvända. 

Inte ens tortyr eller våldsam död skrämde dem. Och ryktena om paradiset fick nya rekryter att vallfärda till Alamut där de gick igenom den beryktade träningen för att sedan skickas tillbaka till sin vanliga tillvaro.

De väntade som ”sovande agenter” tills de aktiverades och skickades ut på lönnmordsuppdrag. 

Med tiden kom assassinernas nätverk av agenter och stridslystna mördare att sträcka sig hela vägen från Kina i öst till Europas hov i väst.

Assassinerna hade öron och ögon överallt och de följde händelserna när de mongoliska stammarna i början av 1200-talet enades under Djingis khan och lade enorma områden i Centralasien under sig. 

Hassan-i Sabbahs barnbarn Jalal al-Din Hasan hade ärvt titeln som stor­mästare år 1210 och han trodde att mongolerna skulle komma att bli ett hot mot assassinerna. 

Hitintills hade mongolerna koncentrerat sig på Asien men år 1218 vände de blicken mot Mellan­östern där de sunnimuslimska khware­z­miderna hade tagit över makten från seldjukerna.

Stormästaren hjälper mongolerna

Jalal al-Din Hasan såg direkt sin chans att utplåna khwarezmiderna som länge hade varit assassinernas fiende och han ville därför alliera sig med de framryckande mongolerna. 

Mongolerna var där­emot inte inställda på någon allians och efter att mongolerna hade besegrat khware­zmiderna rörde de sig mot assassinernas territorium.

Under tiden dog stormästaren Jalal al-Din Hasan och hans unge son Ala al-Din ärvde både titeln och det mongoliska hotet. 

I flera år försökte Ala al-Din förgäves att sluta ett avtal med mongolerna men det var inte förrän år 1231 som han fick en egentlig chans: 

Mongolerna var på jakt efter khwarezmidernas shah som lyckats fly och med hjälp av sitt stora nätverk av assassiner hittade Ala al-Din snabbt hans gömställe i Kurdistan.

Men situationen förvärrades av att Ala al-Din hjälpte till att tillfångata shahen. 

Efter khwarezmidernas nederlag var assassinerna nämligen den starkaste makten i området och de stod nu själva i vägen för mongolernas framryckning.

I ett desperat försök att rädda förhållandet till mongolerna skickade Ala al-Din år 1240 en stor diplomatisk delegation till Karakorum. 

Men ryktena om assassinernas listiga lönnmördare hade spridit sig och de utsända diplomaterna fick inte träffa de mongoliska ämbetsmännen.

Möngke khan tar över makten

Vid denna tid drabbades mongolerna av en tronföljdskonflikt och deras offensiv genom Mellanöstern stannade av. 

Konflikten pågick i tio år och under den perioden höll sig mongolerna lugna. Men freden i Mellanöstern avbröts plötsligt år 1251 när Möngke khan, ett av Djing­is många barnbarn, tog makten.

Möngke khan var en ambitiös härskare och han började direkt att stärka sin makt. Han skickade brodern Hülagü till Mellanöstern för att utplåna assassinerna. 

I Alamut svarade stormästaren Ala al-Din genom att skicka 400 av sina bästa lönnmördare mot Karakorum där de skulle infiltrera det mongoliska hovet och mörda Möngke khan.

Mongolerna nåddes av ryktet om de många lönnmördarna som var på väg och enligt munken broder William av Rubruck som befann sig vid hovet orsakade detta stor panik.

”Vi ankom till Karakorum söndagen före Kristi himmelsfärd. Dagen därpå tillkallades vi av Bulgai, den överste ministern och en stor domare. 

Vi fördes in till Bulgai en och en och de frågade oss var­ifrån vi kom, varför vi hade kommit och vad vi ville. 

De fortsatte att fråga ut oss eftersom Möngke khan fått rapporter om att 400 förklädda assassiner skickats för att döda honom”, skrev han senare. 

Till Ala al-Dins stora besvikelse lyckades inte någon av hans 400 krigare slutföra uppdraget.

Mongolerna lider nederlag

År 1253 inledde Möngkes bror Hülagü marschen mot dagens Iran med sin här. 

De flesta källorna säger att Hülagüs armé bestod av cirka 17 tumen, som är en mongolisk här­enhet på 10000 man, alltså omkring 170000 soldater.

Däremot hade assassinerna bara cirka 60000 man och en borg rymde sällan fler än 200 soldater. 

De ojämlika styrkeförhållandena till trots hade mongolerna svårt att stå emot de vältränade och välorganiserade assassinerna när de i början av år 1256 trängde in på assassinernas territorium. 

Vid borgarna Quhistan och Gird­kuh slutade angreppen med att mongolerna tvingades retirera.

Nederlagen blev en läxa för de självsäkra mongolerna och den persiske ­historikern Juvayni som var med på mongolernas tåg beskrev senare att mongolerna skickade bud efter katapultexperter och naftakastare som skulle slunga brinnande råolja mot fienden.

Enligt myten var assassinerna så lojala att de begick självmord om deras stormästare bad om det.

© Sabah.com

Den siste stormästaren

När mongolerna angrep assassinerna år 1256 var Ala al-Din död och hans son Rukn al-Din hade varit stormästare i bara knappt ett år. 

Under den tiden hade Rukn al-Din inte lyckats ingjuta den respekt hos folket som hans föregångare hade gjort.

När mongolerna angrep borgen Quhistan blev han skräckslagen och skickade bud till Hülagü om att han ville förhandla. 

Han bad ödmjukast om ursäkt för sin faders motstånd och var beredd att underkasta sig mongolerna.

Hülagü svarade att stormästaren skulle komma på ett personligt möte i det mongoliska lägret och lägga sig på knä vid hans fötter.

När Rukn al-Din försökte skydda sig genom att lämna sin säkra borg angrep Hülagü områdena omkring Alamut. 

Då angreppet misslyckades meddelade han Rukn al-Din om att mongolerna inte ville hålla honom ansvarig för faderns illdåd och att de skulle låta honom bli lydkung så länge som assassinerna gav upp.

Rukn al-Din beordrade nu borgarna Girdkuh och Quhistan att kapitulera men krigarna vägrade att lyda den unge stormästarens order. 

Under tiden nådde flera mongoliska trupper fram och assassin­erna var snart helt om­ringade.

Själv befann sig Rukn al-Din i borgen Maymundiz som nu också belägrades. Och även om mongolerna inte lyckades forcera borgens tjocka murar ledde deras angrepp till oro och splittring bland assassinerna.

Den 19 november 1256 gick Rukn al-Din till slut ner på knä för Hülagü, men när han återigen gav assassinerna order om att kapitulera var det långtifrån alla som faktiskt lydde. 

Krigarna på borgarna Lamasar, Girdkuh och Alamut fortsatte att strida mot de mongoliska belägrarna.

Till sist skickade Hülagü personligen Rukn al-Din till Girdkuh för att tvinga assassinerna att lägga ner vapnen men de vägrade fortfarande. 

Nu visste Hülagü inte längre vad han skulle göra med stormästaren. Därför skickade han honom ­vidare till sin bror Möngke khan i huvudstaden Karakorum.

I Karakorum vägrade Möngke khan dock att ta Rukn al-Din i audiens innan han hade fått borgarna Lamasar och Gird­kuh att kapitulera. Stormästaren tvingades därför vända om och inleda den långa resan tillbaka till Mellanöstern.

Rukn al-Din kom dock aldrig fram eftersom hans mongoliske ledsagare enligt Juvayni ledde honom bort från vägen så snart de lämnat Karakorum. Han dödades med sitt eget svärd.

Striden var dock knappast över.

Först när Girdkuh efter en 17 år lång belägring gav upp dödades de sista assassinerna.

Kanske är du intresserad av...