Al Capone uppförde sig som en riktig superstjärna. Han hade alltid runt 50 000 dollar i kontanter på fickan och strödde hela tiden dyrbara presenter omkring sig.

© polfoto/corbis

Al Capone: Så satte skatteverket fast honom

Gangsterbossen Al Capone tjänar svindlande summor på att släcka de mindre nogräknade Chicagobornas törst efter alkohol, kvinnor och hasardspel. Hans brottsregister dryper av blod, men det blir en banal skatteskuld som sätter den både fruktade och beundrade storskurken bakom lås och bom.

8 april 2016 av Stine Overbye

På de anklagades bänk i en fullsatt rättssal sitter en mörkhårig, välklädd herre som är van att se folk omkring sig möta ond bråd död.

Under nästa hela sitt liv har han omgett sig av män med skarpladdade vapen och han ligger personligen bakom 400–500 människors död.

Det brott han nu ska ställas till svars för är dock av en helt annan karaktär. Alphonse ”Scarface” Capone står anklagad för skattefusk, och den 24 oktober 1931 faller domen i en av de mest välbesökta rättegångarna i USA:s historia:

Al Capone befinns skyldig och döms till elva års fängelse samt böter på 50 000 dollar.

In i det sista har Capone hoppats att han, som så ofta förr, ska kunna ställa sig över lagen. Men den här gången slår fällan igen. Trots det tar han sig samman och småpratar lite med pressfotograferna som har samlats utanför rätten.

”Ta nu ordentligt med bilder grabbar, för ni kommer inte att få se mig på ett bra tag”, säger han sarkastiskt.

Al Capone har med sin överdådiga livsstil och arroganta charm länge varit pres­sens favorit. Nu är han en gång för alla på väg ut ur det rampljus som han njutit av i många år.

Förbi är den tid, då gangsterkungen med det runda ansiktet och det flyende hårfästet kunde strö dollar­sedlar omkring sig som om det ­hade varit konfetti.

Och förbi är lyxtillvaron där han likt en president lät sig skjutsas omkring i sin skottsäkra Cadillac. Han är bara 32 år men det förflutna har obevekligt hunnit ikapp självaste symbolen för Chicagos laglöshet.

Al Capone blir Scarface

Al Capone är ­internationellt känd och rättegången blir förstasidesstoff i tidningar över hela världen.

Han har dagligen figurerat i media under många år, för det mesta i samband med skumraskaffärer om illegal sprit och ond bråd död.

Men med sin blotta närvaro har han även spridit glans över hästkapplöpningar – eller som en modern Robin Hood delat med sig av sina rikedomar och öppnat soppkök för tusentals fattiga.

I sin barndom gjorde Alphonse inte mycket väsen av sig. Han var son till italienska immigranter som kom till New York år 1894, och han växte upp i en syskonskara om nio.

Familjen var fattig, men de båda föräldrarna arbetade hårt och såg alltid till att barnen åtminstone hade hela och rena kläder, och att det fanns mat på bordet.

I skolan klarade sig Al någorlunda bra men när han kom upp i tonåren gick det snett. När han var 14 år slog han till en lärare vilket resulterade i att han kastades ut ur skolan och in i arbetslivet. Han fick hanka sig fram på diverse ströjobb.

Capone drygade ut sin lilla lön genom att begå småstölder och när han blev medlem i det kriminella gänget Five Points hade han tagit det första steget ut på den kriminella banan.

Ligamedlemmarna gick inte ett steg utan kniv eller pistol. De arbetade som utpressare, gorillor och mördare och Al Capone visade sig snabbt ha alla kvaliteter som krävdes för att klara sig i just denna miljö. Han var stor och stark och vek aldrig undan för någon.

Två gånger arresterades han misstänkt för mord, men båda gångerna släpptes han i brist på bevis. Five Points båda ledare, Frankie Yale och Johnny Torrio, såg en stor potential i den effektive och hänsyns­löse tonåringen.

Yale anlitade Al Capone, bland annat som bartender och utkastare på en av ­sina klubbar, Harvard Inn. Det var här den nu 18-årige Capone fick öknamnet Scarface. Under ett bråk drog en gäst upp sin kniv och gav Capone tre skärsår på den vänstra kinden.

Såren måste sys med 30 stygn och efterlämnade ett ärr som Capone senare påstod var efter en närkamp i skyttegravarna under första världskriget.

Ärret gav den unge gangstern en viss pondus, men sårade även hans fåfänga. I fortsättningen vände han alltid höger kind till när han poserade för fotograferna.

Trots sitt märkta ansikte hade Al Capone ett stort kvinnotycke, och inför det motsatta könet uppträdde han som en fulländad gentleman.

Den kvinna som till slut vann Capones hjärta var den två år äldre irländska expediten Mae Coughlin, som i december 1918 blev fru Capone i en ålder av 21 år – en månad efter att hon nedkommit med parets son Albert ”Sonny” Francis Capone.

Tillsammans med sin lilla familj flyttade Al Capone till Baltimore där han som ansvarstagande familjefar skötte sitt ­arbete som bokhållare.

Tiden som laglydig skulle dock bli kort. Redan år 1920 reste Capone med hustru och barn till Chicago för att ansluta sig till sin gamla läromästare Johnny Torrio som var i full färd med att bygga upp ett kriminellt imperium.

Mördare och välgörare: Capone lade ned
en förmögenhet på soppkök där 3.000 hung­riga arbetare fick gratis mat varje dag.

© polfoto/corbis

Al Capones imperium tar form

Det skulle visa sig bli strålande tider för Torrio och hans kumpaner. Den 17 janu­ari 1920, på Al Capones 21-årsdag, införde USA ett landsomfattande alkoholförbud.

Men amerikanerna var lika törstiga som vanligt och Capone hann knappt sätta sin fot i Chicago förrän han dragits in i Torrios ljusskygga affärer, främst illegal sprithandel.

Al Capone blev snabbt Torrios högra hand och han fick en ingångslön på 2 000 dollar i månaden. Men än ­hade han inte lagt sig till med den stil som med tiden skulle bli hans varumärke.

Nu slösade han bort pengarna på spel och drog fram som en pråligt klädd och berusad tölp.

Som ett led i sina expansionsplaner träffade Torrio ett avtal med riskbenägna bryggeriägare om att leverera öl, och han etablerade en kanadensisk-amerikansk rutt för whiskysmuggling.

Där­efter ingick han avtal med stadens övriga gangsterligor och Chicago­ delades in i distrikt där varje liga rådde över sitt eget territorium.

Al Capones uppgift var att öppna barer, bordeller och spelhålor. Dessutom skulle han sköta mutor till poliser, åklagare, domare och politiker.

Han skulle också överösa grannarna till de planerade etablissemangen med gåvor, bland annat nya bilar och möbler – eller en ­oemotståndlig husrenovering.

Integritet var sällsynt i 1920-talets Chicago och de flesta tog tacksamt emot gåvorna. Några hade dock för mycket självaktning för att låta sig mutas och med dem gjorde Capone processen kort.

Först fick de ett rejält kok stryk och om det inte skulle hjälpa sköts de. Det var ingenting personligt, bara affärer.

Och vilka affärer sedan! Gangstrarna håvade in pengar. På våren 1924 drev Torrio omkring 20 stora bordeller tillsammans med Al Capone – som av och till roade sig med de prostituerade.

Det skulle senare visa sig få fatala följder. De största intäkterna kom emellertid från de 65 bryggerier som ligan ägde, och från de omkring 15 000 lönnkrogar som fick sin öl och sprit levererad av Torrio och Capone.

Ligan kunde utan problem köpa både poliser och byråkrater. Mutorna till myndigheterna ansågs vara en nödvändig men ganska överkomlig utgift. När Torrio då och då skroderade med att han ägde polisen, var det inte bara tomma ord.

Torrio själv var en skrivbordsgangster och lät andra sköta de smutsiga jobben. Hans revolvermän hann knappt gripas förrän de var på fri fot igen. Och skulle de mot förmodan ställas inför ­rätta, var det högst ­sannolikt att de blev frikända.

Jurymedlemmar mutades eller hotades till livet, vittnen försvann spårlöst ­eller drog plötsligt tillbaka sina vittnesmål.

Ibland var det till och med svårt för juryn att över huvud taget skrapa ihop en jury. Folk drog sig ur för att det ”inte var bra för hälsan” att delta i rättegångar mot gangstrar.

Borgmästaren omvald

Chicagos kriminella hade delat upp staden mellan sig men gränserna respekterades inte. Med bomber och skottsalvor försökte rivaliserande ligor ständigt röra sig in på Torrios och Capones område.

Striderna om den viktiga Chicago­förorten Cicero blev en av de blodigaste. Just här var det nära att ett borgmästarval i april 1924 satte käppar i hjulet för kumpanerna.

Den sittande borgmästaren, republikanen Joseph Klenha, riskerade att förlora valet till en demokrat, som till skillnad från Klenha planerade att slå ned på prostitution, hasardspel och lönnkrogar.

Om Cicero skulle utvecklas till den goda affär som Torrio och Capone hade tänkt sig, måste de omedelbart se till att Klenha blev omvald. Capone lovade att fixa saken medan Torrio åkte på semester till Italien.

Tidigt på valdagens morgon rullade bilkorteger fulla med revolvermän in på Ciceros gator. De tungt beväpnade gangstrarna ockuperade vallokalerna och frågade i stort sett varenda väljare vem de skulle rösta på.

Gangstrarna följde med de väljande ända in till valurnorna och kikade över axeln på dem för att se till att de markerade rutan vid Klenhas namn. Om någon protesterade åkte de på stryk, och de valarbetare som försökte ingripa fördes bort och sköts i benen.

Vettskrämda Chicagobor tillkallade polis och en styrka på hundra man ryckte in. Under det våldsamma upplopp som följde genomborrades Al Capones storebror Frank av blyhagel från polisens vapen. Ytterligare tre män dödades och 40 skadades.

Den valdagen blev en bitterljuv upplevelse för Al Capone. Han förlorade sin bror men republikanerna, och han själv, vann en överväldigande seger.

Klenha blev omvald och Capone och Torrio kunde expandera i Cicero – som från en dag till en annan blev en av de farligaste platserna i USA. Ett talesätt ­sade till och med att ”luktar det krut, är man i Cicero”.

Barer och spelhålor sköt upp överallt, upp till 160 av dem var öppna dygnet runt. Bara ett par månader efter val­segern tjänade Torrio och Capone omkring en halv miljon dollar i månaden – bara i ­Cicero.

Al Capones liga får det hett om öronen

Snart började många i den undre världen att irritera sig på ligans dominans. I synnerhet den irländske gangsterbossen Dion O’Banion som kontrollerade North Side-distriktet. Han hade ett horn i sidan till Capone och Torrio – trots att de var hans kumpaner.

O’Banion sålde sin andel av ett ölbryggeri till Torrio med förespeglingen att han var färdig med den branschen.

I själva verket hade irländaren fått indikationer på att en polisrazzia var på gång. Och mycket riktigt. Bara några dagar ­efter att Torrio hade betalat O’Banion greps Torrio på bryggeriet.

Med detta trick hade O’Banion skrivit under sin egen dödsdom. Den 10 november 1924 såg tre män till att han pumpades full med bly. Ingen betvivlade att Torrio och Capone låg bakom mordet – som blev början till en kraftig upptrappning av gangsterkriget.

Gamla allianser bröts och nya uppstod. Indelningen av Chicago i distrikt föll samman och striderna böljade fram och tillbaka.

Bland invånarna i staden var inställningen till gangsterkrigen förvånansvärt överseende – så länge skurkarna nöjde sig med att skjuta på varandra. Folk ryckte på axlarna när de hörde om ännu ett mord, och konstaterade att de kriminella snart borde ha utplånat varandra.

För tidningarna var våldsamheterna en guldgruva. Mixen av dramatik, död och excentriska personligheter var perfekt för löpsedlarna, och pressfolk över hela världen rapporterade dagligen från denna krigszon till stad där män bar pis­toler som damerna bar handväskor. En typisk rubrik kunde vara: ”47 döda i ­ölkriget”.

Capone hamnade åtskilliga gånger i polisens sökarljus men åklagarmyndigheten kunde, eller ville, inte binda honom till morden.

”Polisen beskyller mig för mängder med mord. Jag har anklagats för så gott som alla dödsfall – utom dem under världskrigen”, raljerade gangstern själv inför en journalist.

Inför tidningarna gick Al Capone så långt som att erkänna att han inte var ”alldeles hederlig”.
”Men vem är det?” frågade han sig.

Al Capone var mycket nära att själv räknas in i mordstatistiken när North ­Side-ligans nye boss Hymie Weiss i ­januari 1925 försökte skjuta honom som hämnd för mordet på O’Banion. Två lejda mördare körde upp vid sidan av Al Capones bil och genomborrade den med kulor.

Mirakulöst nog klarade sig Capone oskadd. Efter den händelsen skaffade han en ny bil, en specialbyggd skottsäker Cadillac, och han omgav sig med livvakter dygnet runt. Alla var de villiga att dö för sin arbetsgivare.

Även den åldrande Torrio jagades. När han sent i januari 1925 utsattes för ett mordförsök och var nära att dö insåg han att det började hetta till på allvar.

Han var djupt skärrad och ville aldrig mer vistas i Chicago. Han överlät sin miljonrörelse med alla bryggerier, nattklubbar, destillerier, bordeller och spelhålor till sin kronprins.

Al Capone fick Cadillacfabriken att bygga en skottsäker bil. Trots att den vägde närmare fyra ton kunde den köra ca 180 km/tim. och ta kurvor i mycket hög fart.

© polfoto/corbis

Al Capone massakrerade rivalerna

Al Capone var inte mer än 26 år och ­hade redan blivit kung över den största brottsorganisationen i Chicago.

Men det rike han hade ärvt höll på att kollapsa. North Side-ligan hade blivit alltför offensiva. Gång på gång kapade de Capo­nes last­bilar med sprit och bom­bade de ­barer som köpte hans alkohol.

Capone förhandlade sig fram till det ena fredsavtalet efter det andra men freden visade sig alltid bli kortvarig. Chicagos ­ligor hade trasslat in sig i en ond cirkel av girighet och hämndlystnad, och inget verkade kunna stoppa blodsspillan.

I gangsterkretsar var det ingen hemlighet att det var North Side-ligan som legat bakom attentatet på Johnny Torrio – liksom flera andra dödliga attacker på Capones nära män.

På Alla hjärtans dag, den 14 februari 1929, en dag tillägnad kärleken, inträffade det oundvikliga: den hämnduppgörelse som en gång för alla skulle befästa Al Capones makt.

Tidigt på morgonen hade sex av North Side-ligans toppar tillsammans med en bekant samlats i ett packhus där de väntade på en sändning whisky. Medan ligamedlemmarna satt och drack kaffe körde en polisbil upp framför packhuset.

Ut ur bilen klev två falska – eller korrupta – poliser. De gick in i byggnaden, avväpnade de närvarande och ställde upp dem på rad mot väggen.

Ett ögonblick senare kom ytterligare två män. De riktade sina kulsprutepistoler mot de sju männen och mejade kallsinnigt ned dem.

Ingen dömdes någonsin för massakern men alla visste att Al Capone låg bakom den. Han hamnade högt upp på myndigheternas lista över brottslingar som man till varje pris ville få fällda.

Al Capone utfodrade 3 000 fattiga

Al Capone stod på höjden av sin karriär och vältrade sig i pengar som aldrig förr. I byxfickan hade han ständigt en tjock sedelbunt – aldrig mindre än 50 000 dollar. Han köpte stora hus och bilar och strödde extravaganta gåvor omkring sig.

Capone hade flera ligahögkvarter på fina adresser i Chicago. På The Metropolitan Hotel i hjärtat av staden disponerade han två våningar med 50 rum, och på Lexington Hotel ockuperade ligamedlemmar med sina karaktäristiska stålgrå filthattar tre våningar.

Här tog Al Capone emot lokala poliser, advokater, tjänstemän och politiker som strömmade till för att få audiens och ta emot betalning av den undre världens kung.

Al Capone förde sig som en filmstjärna. Med hög cigarrföring solade han sig i fotografernas blixtar på baseball­matcher och på överdådiga fester. Samtidigt var han välgörare för cirka 3 000 hungriga och arbetslösa. Han utspisade dem dagligen i sitt stora soppkök.

”Jag står inte ut med att folk svälter och fryser”, lär han ha sagt i en tidningsintervju. Och vissa saker tyder på att han faktiskt menade vad han sade.

Att driva ett soppkök kostade hundratusentals dollar om året, och om det bara hade handlat om att skaffa sig positiv uppmärksamhet kunde han ha gjort något som inte hade kostat lika mycket. Pressen skulle ha rapporterat om saken i vilket fall som helst.

Myndigheterna vände på varje sten

Trots en ihärdig insats lyckades inte de centrala myndigheterna i Washington binda Capone till något av de 400–500 mord han ansågs ligga bakom. Därför försökte de hitta bevis för andra lagöverträdelser.

Federala agenter avlyssnade gangsterbossens telefoner, genomförde razzior mot hans bryggerier och hällde ut tusentals liter öl och whisky i avloppet.

Men Capones farligaste motståndare skulle visa sig vara någon helt annan: skatt­masen. Frank Wilson ledde en grupp skatteexperter som jagade Capone och gick extremt noggrant till väga.

De granskade vartenda dokument som polisen hade beslagtagit vid olika razzior på Al Capones etablissemang genom åren, och snart hopade sig bevisen.

På bara en enda av sina spelhålor hade Capone enligt bokföringen tjänat 587 721 dollar, men till skatteverket hade han uppgivit en inkomst på bara 300 dollar.

Domen som föll år 1931 blev en dramatisk vändpunkt för Al Capone. Han lämnade
den kriminella banan och sin smarta stil och isolerade sig från sina medfångar.

© polfoto/corbis

Domens dag

På åklagarbänken i den överfyllda rättssalen sitter nu denne mörkhårige, välklädde herre som är van att se folk omkring sig lida ond, bråd död.

In i det sista har han försökt undkomma sitt öde. Inför rättegången har han skaffat fram en lista över jurymedlemmarna och med en skarpladdad pistol i den ena handen och en penningbunt i den andra har hans revolvermän bearbetat dem en efter en.

Men domare Wilkerson har lärt sig Capones smutsiga trick, och precis innan rättegången ska börja byter han ut samtliga jurymedlemmar. Al Capone och hans advokater är chockade.

Efter att ha diskuterat i åtta timmar är de nya jurymedlemmarna en sen kväll i oktober klara.

De meddelar sitt beslut: Capone anses vara skyldig till ett omfattande skattefusk. När domare Wilkerson fastställer straffet till ­elva års fängelse, krackelerar gangsterbossens självsäkra fasad.

Han tittar sig desperat omkring och säger sedan tyst, men fullt hörbart, till sina advokater:
”Jag tror att allt är över nu.”

Kanske är du intresserad av...