Beväpnade med svärd, spjut och yxor stormade samurajerna Kiras lantställe.

© Bridgeman

47 samurajer hämnades blodtörstig shogun

Efter ett gräl i shogunens palats tvingas en ung adelsman begå självmord och hans samurajer måste återupprätta familjens heder. I två år planerar de mordet på shogunens ceremonimästare, och när han väl har dödats finns bara en ärofull utväg. De 47 samurajerna måste ta sina egna liv.

9 augusti 2016 av Tobias Stenbæk Bro
Klockan tre på natten bryts den vintersömniga tystnaden i den japanska residensstaden 

Edo av taktfasta steg. 

Medan de flesta av stadens invånare ligger och sover marscherar en stor grupp samurajer över Ryogokubron i sydlig riktning. Målet är Sengakuji­templet i utkanten av Edo. Där ligger deras bortgångne herre Asano Naganori begraven sedan två år. De har med sig en makaber trofé till honom.

Männen är herrelösa samurajer – eller ronin som samurajer utan ledare kallas. De är trötta, och kläder och rustningar är fläckade av blod. Tidigare ­samma kväll har de tagit sig in på Kira Yoshihisas lantställe och satt igång ett händelseförlopp som inte skulle ha 

kunnat få något annat än ett tragiskt slut. 

Kira hade varit ceremonimästare hos Japans shogun – landets reelle ledare. På hans egendom hade de herrelösa samurajerna utkämpat en spektakulär svärdsstrid mot Kiras vakter, och på ett av de spjut som de nu bär med sig hänger bytet: Kira Yoshihisas avhuggna huvud.

Nyårsceremoni med blodig utgång

Två år tidigare, den 17 april 1701, skulle kejsarens utsända med anledning av nyåret besöka shogunhovet i Edo för att frambära kejserliga lyckönskningar till den högste 

militäre ledaren.

Den huvudansvarige för de noggranna ceremonier som hörde till en sådan händelse var shogunens ceremonimästare Kira Yoshihisa. Och som assistenter under det förnäma besöket hade Kira utsett de unga herremännen Date Muneharu och Asano Naganori.

Men under förberedelserna inför den traditionella gåvoceremonin var det ­något som gick fullkomligt snett mellan ceremonimästaren Kira och den unge Asano. De historiska källorna avslöjar inte något om orsaken bakom dispyten. Klart är i alla fall att Asano vid middagstid hade sökt upp ceremonimästaren i en av Edopalatsets korridorer.

”Har du glömt bort min klagan?”, hade Asano ropat. Sedan hade den unge herremannen dragit sitt svärd och utan förvarning angripit Kira. Svärdshugget tog emellertid inte särskilt djupt på den gamle ceremonimästaren och vakterna kunde snabbt övermanna den unge 

angriparen som eskorterades bort från platsen.

Efter ett förhör vid 13-tiden sattes Asano i husarrest på en egendom i närheten. Här fick han möjlighet att skriva ett brev till sina tjänare. I brevet beklagar han att han inte har haft möjlighet att berätta om sina avsikter på förhand, men han förklarar inte vad grälet mellan 

honom och Kira har handlat om.

Historiker gissar att Kira kan ha provocerat Asano för att den unge mannen inte skulle ha överlämnat en passande gåva till ceremonimästaren som tack för utnämningen och för att han fått lära sig om de ceremoniella plikterna. En annan förklaring kan vara att Kira kan ha för ödmjukat Asano för att han inte utfört sina plikter med tillräcklig skicklighet.

Vad orsaken till striden än har varit, var shogun Tokugawa Tsunayoshi inte sen att döma Asano. Han hade överfallit en av shogunens förtrogna män, och till råga på allt innanför Edo­palatsets murar där det var oförlåtligt att orsaka blodsspillan. Asano Naganori dömdes därför till döden genom seppuku, rituellt självmord, och klockan 18.00 samma kväll verkställde Asano shogunens dom.

Asano var en ung herreman när han kom i konflikt med shogunens ceremonimästare och tvingades till rituellt självmord.

47 samurajer blev roniner

Men det var inte bara Asano som straffades. Hans bror sattes i husarrest och när shogunen även konfiskerade Asanos landområden, stod hans 270 tjänare i ett slag utan 

försörjning.

Efter att de numera herrelösa samurajerna som tjänstgjort i Edo begravt Asano, färdas de mot släktgården i provinsen Ako öster om Edo. Här möts de för att diskutera hur de ska kunna återupprätta Asano Naganoris heder. Problemet är att familjens heder allvarligt skadats efter shogunens dödsdom mot Asano, samtidigt som Kira Yoshihisa sluppit undan 

utan straff.

I våra dagar kan det låta orimligt att offret, Kira, enligt roninernas världsbild skulle straffas för att ha varit måltavla för Asanos oförlåtliga svärdsangrepp. Men traditionen i shogunatet kan inte bedömas utifrån vår moderna västerländska rättsuppfattning. Flera gånger tidigare hade blodet flödat i liknande situationer och det var en helt normal praxis att 

gärningsman såväl som offer straffades för att de hade stört freden.

I ett fall från år 1627 hade den menige infanteristen Naramura Mogokuro i ett raserianfall angripit två av sina soldatkamrater. Eftersom det skett innanför palatsets murar straffades Namamura Mogokuro med seppuku, och den av hans båda kamrater som överlevt 

angreppet dömdes till landsförvisning för att han räknades som medskyldig.

Även Asanos egen familj hade varit inblandad i ett liknande fall. År 1681 dömdes Asanos farbror Naido Tadakatsu till döden sedan han attackerat och dödat en herreman i Edo under begravningsceremonierna för Japans dåvarande shogun. Herremannen hade enligt Naido Tadakatsu förolämpat honom och därför straffades även offret. Eftersom han bar en del av skulden till att freden hade störts, konfiskerades hans egendomar. 
I Asanos fall var det fullkomliga frikännandet av ceremonimästaren Kira Yoshihisa därför ett tydligt bevis för att shogunen ansåg att skulden för uppträdet bara låg hos Asano. Den 

fläcken på Asanos heder måste tvättas bort. 

Så långt var hans män eniga. De måste bara komma fram till hur de skulle gå tillväga. Flera möjligheter diskuterades. Några ansåg att de borde belägra släktgården i Ako och kräva att Asanos heder återupprättades av shogunen. Andra menade att det var orealistiskt att hoppas på förståelse, och föreslog i stället att de alla skulle begå självmord i protest. Till slut enades de om en tredje väg.

För att familjens heder skulle återupprättas måste Kira dö. Eller som den 76-årige Horibe Yahei, den äldste av de herrelösa samurajerna, sade till sina kamrater: ”Hur skulle vi 

kunna visa våra ansikten offentligt så länge Kira lever?”

Trots beslutet att ta hämnd måste männen besinna sig. Det fanns nämligen inget stöd i lagen för dem att attackera fienden. Enligt shogunens lag kunde släktingar söka tillstånd att hämnas döda familjemedlemmar, men den regeln gällde inte tjänare som ville hämnas sin herre. De 47 ronin måste operera utanför lagens ramar och smida sina planer i smyg. 
Kampen mellan en armé av beväpnade samurajer och sömndruckna tjänare på lantegendomen kunde bara sluta på ett sätt.

Roninledaren lämnade sin hustru

Full diskretion skulle inte bara förhindra att ordningsmakten ingrep. Av fruktan för repressalier hade ceremonimästaren skickat ut spioner för att ta reda på om någon 

konspirerade mot honom. 

Under månaderna som följde uppträdde därför de hämndgiriga roninerna som om de gett upp alla tankar på vedergällning.

Ledaren för de 47 roninerna, den före dette arrendatorn på släktgården i Ako, Oishi Kuranosuke, levde sig fullständigt in i rollen som uppgiven. Han lät skilja sig från sin hustru och betedde sig som om han blivit spritmissbrukare. Han drack sig redlöst berusad och trillade till och med omkull på gatan, till de förbipasserandes stora skadeglädje. De skrattade och sparkade på honom.

Allt eftersom månaderna gick blev Kira och hans anhängare mindre vaksamma. De herrelösa samurajerna hade till och med turen att komma över ritningar över Kiras egendom efter att en av dem gift sig med dottern till egendomens byggmästare.

Kiras lantställe såg ut som de flesta andra välbärgade familjers hem i Edo och gav intryck av att vara ett ointagligt fort. Den grusbelagda gården, där byggnaderna låg, var lika stor som två fotbollsplaner.

Runtomkring egendomen gick en hög mur, och längs murens insida låg vakternas kasern. I mitten av komplexet låg en sammanhängande grupp bostäder, kontor, uthus och små inhägnade trädgårdar.

Tre sidor av Kiras lantställe var omgivet av grannarnas tättliggande egendomar. Längs den fjärde sidan löpte en flod. Kiras imponerande, befästa hem skyddades dessutom av 180 samurajer, vakter och tjänare. Om 47 roniner skulle lyckas tränga in i hans hem och besegra en sådan numerärt överlägsen fiende, krävdes såväl list som skicklighet och snabbhet. De herrelösa samurajerna förberedde sig grundligt.

Under månaderna fram till angreppet skaffade de sig bland annat rejäla hjälmar och tillverkade enkla rustningar genom att sy fast mynt och järnringar på klädesplaggen. Den 30 januari 1703 var de redo att slå till.

Styrkan var tungt beväpnad

Varje ronin var utrustad med de två traditionella svärd som kännetecknade ­deras rang som samurajer: det långa katana och det korta wakazashi. Där­utöver förfogade de över en arsenal av spjut, bågar och yxor. Flera av dem hade med sig stegar, små diskreta lyktor och stora hammare. Var och en av dem ­hade även en gäll pipa i packningen.
De 47 roninernas plan var enkel.

I skydd av mörkret skulle de smyga sig in på egendomen och slå sig fram till Kiras privata gemak där de förhoppningsvis skulle kunna gripa ceremonimästaren. När de hittat honom skulle de kalla på resten av gruppen och med hjälp av de små lyktorna med säkerhet fastställa hans identitet innan de äntligen skulle kunna hämnas sin herre och mörda Kira.

Asano Naganoris samurajer var väl medvetna om det öde som väntade dem efter hämnden på Kira. I ett avskedsbrev fem dagar före attacken förklarade ronin Yogokawa Kanpei att ”tårar var en krigares lott”.

Exakt vad som hände denna januarinatt år 1703 kan ingen säga, men med hjälp av en mängd historiska dokument har experterna kunnat göra realistiska antaganden kring händelseförloppet.

Ett tjockt lager snö låg på marken i Edo. Det kalla, vita täcket avskräckte ­alla från att vara utomhus. Vid midnatt inledde de 47 ronin sitt blixtangrepp i fullkomlig tystnad.

Med hjälp av stegarna de hade med sig tog sig fyra roniner ljudlöst över murarna vid den östra porten. En annan grupp tog sig in över den västra porten. Förhoppningen hade varit att få tag på nycklar för att utan oväsen kunna släppa in krigarna genom portarna. Men port­vakten hade inga nycklar och de väntande roninerna tvingades därför slå in portarna med sina tunga hammare.

Roninledaren Oishi Kuranosuke skickade snabbt bud till egendomarna i när­heten. Alla skulle veta att angreppet inte var något vanligt inbrott utan en ärofull hämndgärning.
Oishi skickade även hem den ronin som hade lägst rang bland de 47 till släktgården i Ako för att berätta om angreppet. Den 47:e ronin slapp alltså att bli en del av det förestående 

blodbadet.

Medan några av Oishis män slog in portarna sprang två andra grupper bort till väktarnas logement längs insidan av muren. Här låg de flesta av Kiras män och sov. Genom att slå in järnkilar mellan dörrarna och karmarna hindrade roninerna de många vakterna att lägga sig i nattens våldsamma händelser. Sedan påbörjade de 46 krigarna nästa steg i sin planerade attack. Oishi slog taktfast på en trumma. Det var signalen till hans män att ta sig

in i de privata gemaken.

Där innanför hade Kira och hans familj vaknat. I larmet från dörrar som slogs sönder och tjänare som skrek handlade den åldrande ceremonimästaren blixtsnabbt. Tillsammans med en mindre grupp skar han sig ut genom pappersväggen och försvann ut i mörkret för att hitta ett gömställe någonstans på egendomen.


Under tiden var det fullkomligt kaos i ­alla korridorer och rum. Striderna mellan rustningsklädda roniner med svärd, bågar, yxor och mord i sinnet, och Kiras lilla skara av sömndruckna, överrumplade tjänare i nattkläder kunde bara sluta på ett sätt. När hären av hämnare trängde sig fram genom byggnaderna hade de i stort sett fritt spelrum. Först ute på gårdsplanen stötte de på riktigt motstånd.

Ute i snön konfronterades två roniner med en av Kiras samurajer. Kiras krigare visste att det var hans plikt att försvara sin herre in i döden och han kämpade så gott han kunde. Men plötsligt tappade han fotfästet och föll ­huvudstupa ned i en ­liten damm. När han tog sig upp igen sårades han av en förbipasserande ronins svärd, och i skam över nederlaget fanns det bara en sak att göra: Han fattade beslutsamt ett spjut och begick självmord. 

Roninerna kunde inte hitta Kira

Innanför dörrarna höll striderna på att komma till ett avgörande. Oishis roniner hade lyckats kämpa sig fram till mitten av bostadsområdet, där de i kaoset av skrikande kvinnor och desperat stridande krigare, mötte de kamrater som hade trängt in från motsatta sidan av komplexet. Av Kira syntes dock fort­farande inte ett spår.

En grupp roniner kom fram till ceremonimästarens sovrum, där de efter att ha slagit ned tre av Kiras män bara fann hans tomma säng.

Striderna höll på att ebba ut, 17 av Kiras män låg döda eller döende ­utspridda i ceremonimästarens hem. Oishis män började bli oroliga. Kanske var Kira inte ens hemma! Om roninerna inte kunde hitta honom skulle allt ha varit förgäves. De 46 samurajerna visste att om de inte fick tag på Kira i natt, skulle de tvingas begå självmord i skam – utan att ha uträttat vad de kommit dit för.

Seppuku var en ärofull död. Självmördaren stack sitt svärd i magen och drog det från vänster mot höger, utan att skrika av smärta.

© Bridgeman

Kira möter sitt öde

Då fick en av männen en idé. Han kände på bädden – som fortfarande var varm. Kira måste ha legat där alldeles nyligen. Han var alltså hemma.

Under sina genomsökningar av egendomen kom några av Oishis män fram till ett litet skjul i trädgården. Plötsligt stormade två av Kiras samurajer fram. Roninerna slog ned dem utan problem och gick in för att undersöka skjulet. Där inne satt en äldre man, som darrande av skräck försökte gömma sig i mörkret. Roninerna blåste i sina pipor och snart stod ­Oishi framför mannen.

I skenet från de medhavda lyktorna undersökte Oishi den gamle och hittade ett avslöjande ärr. Det var ett märke efter det sår som Asano hade tillfogat Kira två år tidigare. Oishi knäböjde respektfullt framför ceremonimästaren. Han förklarade sitt ärende för Kira, och gav sin fiende möjligheten till ärofull seppuku. Kira ­reagerade inte, och strax därpå högg Oishi huvudet av honom med samma svärd som Asano hade utfört seppuku med två år tidigare.

Nu var Oishi och de 45 andra ronin redo för den sista delen av sitt uppdrag. Först lade de ett brev i Kiras hus där de förklarade sitt handlande. Sedan lindade de in Kiras avhuggna huvud i ett tygstycke, hängde upp det på ett spjut och påbörjade sin marsch mot Sengakuji­templet och Asanos gravplats.

I templet tvättade de noggrant det avhuggna huvudet och lade det respektfullt framför sin döde herres gravplats. Med denna ceremoniella gärning hade de nu slutligen hämnat sin herres död och återupprättat hans heder.

Runtomkring dem hade en grupp av shogunens män redan ställt upp sig. Utan minsta motstånd lät sig roningruppen gripas. Oishi Kuranosuke och de 45 andra krigarna följde med shogunens män och sattes i husarrest där de avvaktade sina vidare öden.

Två månader senare, den 20 mars 1703, föll shogunen Tokugawa Tsuna­yoshis dom. Alla de 46 ronin befanns skyldiga till att ha konspirerat mot shogunen och till att ha stört freden i Edo. Som straff dömdes de till att begå seppuku. Strax därpå stack de 46 männen svärden i sina magar och drog sina sista andetag. 


Liken kremerades och askan begravdes intill deras döde herres grav utanför Sengakujitemplet.

En film med Keanu Reeves om de 47 roninerna är under inspelning. Den förväntas ha premiär i december 2013

Kanske är du intresserad av...