När han var 51 år bytte gravitationens fader, Isaac Newton, karriär och började jaga bovar.

© Polfoto/Corbis

Fysikgeniet Newton blev falskmyntarnas skräck

På 1600-talet florerar falska mynt överallt i England och ingen har längre någon tillit till rikets valuta. Kungen ber fysikgeniet Isaac Newton att jaga bedragarna – en uppgift han löser med skoningslös effektivitet.

20 december 2017 av Jan Ingar Thon & Niels-Peter Granzow Busch

Isaac Newton stirrade ut genom fönstret i sitt arbetsrum. 

Hösten var i antågande i Cambridge och skogen kring universitetsstaden sprakade i gult och rött. 

Men trots färgprakten var Newton inte glad. År 1695 var snart till ända men även om tiden gick, stod ­vetenskapsmannens liv nästan stilla.

Det var knappt tio år sedan han hade skrivit sitt främsta verk Principia Mathematica om de universella tyngdlagarna. Boken hade gjort honom berömd i hela Europa. 

Efter det hade den nu 51 år gamle Newton bara gett ut några mindre skrifter. Den store tänkaren längtade efter nya utmaningar.

Räddningen kom bara några veckor senare, i form av ett brev från William Lowndes, sekreterare i det kungliga finansdepartementet. 

Han bad Newton om hjälp med att lösa ett angeläget problem: Kungarikets mynt höll på att försvinna!  

England stod vid ruinens brant

Under flera år hade England översköljts av falska silvermynt. Och de äkta mynt som fortfarande cirkulerade blev allt mindre. 

Kriminella, och även vanliga medborgare, klippte helt enkelt av kanterna på mynten för att komma över ädelmetallen. 

Därefter filade­ de till kanterna så att ingen kunde se att myntet hade blivit ”klippt”.

Stickprover visade att nästan alla äkta mynt i riket bara vägde hälften så mycket som de officiellt borde:

”Det var en ren slump om det som kallas en shilling i själva verket var värt tio pence, sex pence eller bara fyra pence”, skrev den viktorianske­ historikern­ lord Macauley.

Konsekvensen av det omfattande falskmynteriet blev att ingen litade på valutan, och ute på marknaderna var gemene man tvungen att både väga och bita i vartenda mynt för att vara säker på att inte bli lurad.

Isaac Newton ansågs vara rikets mest lärde man och därför bad finansdepartementet honom om råd. 

Vetenskapsmannen kom med flera förslag, varav ett lät särskilt intressant: att byta ut alla mynt mot nya, som inte gick att förfalska.

Förslaget presenterades för parlamentet, som godkände det i januari 1696. 

Strax därefter fick Newton ett meddelande om att kungen önskade ”göra Mr Newton till föreståndare för det Kungliga Myntverket” – landets centrala myntverk i Towern i London. 

Två dagar senare reste Newton från Cambridge. Äntligen hade han fått en ny utmaning.

Ett av de största problemen med de gamla mynten var att de var oregelbundna och hade släta kanter. Därför kunde bedragarna klippa av kanterna med en tång och sedan fila till dem igen, som på myntet till vänster. Andra gjorde mynt av koppar, vars yta därefter försilvrades, som på myntet till höger. 

© Pas/British Museum & Mike Lowen

Storsvindlare utmanade Newton

Newton visade snart att han inte var ­någon världsfrånvänd akademiker. 

På rekordtid lärde han sig allt om myntprägling och satte därefter igång med den enorma uppgiften att byta ut rikets valuta. 

Tidigare hade England haft ett sammelsurium av gamla handpräglade mynt blandade med nya, maskinpräglade. 

Under Newtons ledning skulle alla mynt präglas i maskin och förses med en räfflad kant så att man omedelbart kunde upptäcka om någon hade klippt av en bit.

Newton löste uppgiften med en imponerande effektivitet. Tidigare hade arbetarna i Towern tillverkat mynt till ett värde av högst 15 000 pund i veckan. 

Bara ett år efter Newtons tillträde hade värdet på nyslagna mynt ökat till hela 100 000 pund i veckan. Det var rekord – inte bara i England utan i hela Europa.

Myntbytet löste emellertid inte alla problem. Nu började svindlarna i stället att tillverka egna myntpressar för att prägla falska mynt, till exempel genom att blanda silvret med värdelösa metaller. 

Den skickligaste falskmyntaren hette William Chaloner. Han hade förfalskat både franska och engelska mynt med stor framgång. 

Enligt vad han själv skröt med hade han tillverkat 30 000 falska guineas – ett tiosiffrigt miljonbelopp i ­dagens penningvärde. 

Nu beslöt sig ­storsvindlaren för att lura även den nye chefen för kungens myntverk – Isaac Newton.

Vilken historisk person är du?

Svara på 41 frågor om dig själv, och få reda på vilken av historiens största personligheter du påminner mest om i VÄRLDENS HISTORIAS ultimata personlighetstest. 

Vetenskapsmannen blev detektiv

Utöver sina administrativa arbetsuppgifter skulle Newton även ta hand om alla försök att lura kungens myntväsen. 

England hade ingen egentlig poliskår, och Newton måste själv agera detektiv – en arbetsuppgift som vetenskapsmannen inte alls var särskilt glad över.

I ett brev till sina överordnade vädjade han om att få slippa:

”Jag träffar tillräckligt med brottslingar och jurister i min dagliga gärning”, skrev han.

Men Newtons begäran avvisades, och han tvingades ta sig an uppgiften.

Kungliga Myntverket hade nyligen blivit bestulet på en del av de stämplar som användes till att prägla de nya mynten. 

En arresterad falskmyntare hävdade att stämplarna stulits av en man vid namn William Chaloner. 

Ämbetsmän vid myntverket hade låtit gripa Chaloner – som envist hävdade att han var oskyldig. 

Enligt Chaloner var det myntverkets egna anställda som sålt stämplarna till ett gäng kriminella. Till sist lades saken ned och Chaloner släpptes fri.

Newton fick nu i uppdrag att utreda stölden. Han förhörde alla vittnen gång på gång, tills han var säker på att de berättat allt. 

Även Chaloner förhördes men höll envist fast vid att han var oskyldig.

Falskmyntaren sade sig emellertid vara villig att hjälpa Newton med att hitta syndarna. Han kunde faktiskt rekommendera en man som liksom han själv visste mycket om myntprägling. 

Hans namn var Thomas Holloway, och om Newton anställde honom skulle de snart kunna avslöja vem som var skurken inom myntverket. 

Newton sade klokt nog nej och körde iväg Chaloner. Falskmyntaren var lättad över att ha slunkit ur nätet, men besviken över att han inte fått Newton att anställa Holloway. 

Med sin egen man innanför väggarna skulle Chaloner ha haft alla möjligheter till nya bedrägerier. 

Efter mötet med Newton var han dock övertygad om att vetenskapsmannen inte utgjorde något hot.

Newton i Londons undre värld

Isaac Newton lärde sig snart att bekämpa Londons falskmyntare. Han utvecklade egna metoder och började anställa horder av hemliga agenter. 

I myntverkets räkenskaper från september 1696 står bl.a. att Newton spenderade fem pund på ”kläder åt Humphry Hall så att han kan vistas bland kända falskmyntare”.

Fem pund motsvarade en hel månadslön för en ämbetsman inom Kungliga Myntverket, så det var dyra kläder – Newton satsade tydligen stort på att fånga Londons storsvindlare. 

Inte ens i fängelset gick brottslingarna säkra. Newton brukade placera fångar som han själv rekryterat i cellerna intill de misstänka, så att de kunde rapportera allt som den misstänkte pratade om. 

Han drog sig inte heller för att använda brutala metoder. I ett brev skriver en av hans desperata fångar:

”Såvida inte Ers Nåd förhindrar det, sätter de mig i bojor i morgon.”

Newton visade ingen nåd – om inte fångarna gav honom den information han ville ha. 

Han tänkte rationellt och lät gärna småkriminella gå fria för att kunna fånga de stora fiskarna.

Snart hade Newton byggt upp en privat armé av detektiver och hemliga agenter som löd minsta vink. Och resultatet lät inte vänta på sig. 

Redan år 1697 avrättades 19 falskmyntare i London. Plötsligt var vetenskapsmannen en av landets mest effektiva ordningsmän.  

Londons störste svindlare började från noll

Till skillnad från Newton saknade William Chaloner formell utbildning. Men enligt en biografi som gavs ut strax efter hans död hade han lätt för att lära, särskilt när det gällde kriminella handlingar: 

”Varje gång han påbörjade ett projekt var det alltid någonting svekfullt, ett trick eller liknande.”

Chaloners far var en fattig vävare som försökte sätta sonen i lära som spiksmed i Birmingham. Staden var även känd för sina falskmyntare och snart behärskade Chaloner den konsten till fullo. 

År 1688 flyttade han till London och livnärde sig bl.a. på att leta upp stulna värdeföremål åt folk. Det var inte särskilt svårt eftersom det var han själv som var tjuven. För pengarna köpte han verktyg för falskmynteri, och inom några år var han rikets störste falskmyntare.

Chaloner blir Newtons fiende

Under tiden hade William Chaloner bestämt sig för att ännu en gång försöka få in en fot i myntverket. 

Nu anklagade han ämbetsmännen både för att vara inkompetenta och för att själva tillverka falska mynt. 

Chaloner fick till och med framföra sina anklagelser inför en särskild kommitté, utsedd av parlamentet.

I egenskap av chef för myntverket hamnade nu Newton i strålkastarljuset. Newton blev ursinnig och avvisade all kritik från den man som han själv var övertygad om var en storsvindlare. 

När kommittén ålade honom att låta Chaloner själv inspektera myntverket, vägrade Newton med hänvisning till att han svurit på att aldrig låta någon utomstående komma in i myntverket.

Samtidigt skröt Chaloner, enligt en samtida källa, om att han hade lurat både kungen och skatteverket, och att han inte tänkte lämna parlamentet ”innan han lurat det på samma sätt”.

Men Newton vägrade släppa in honom och till sist tvingades parlamentet ge vika. 

Den snopne Chaloner gav upp sina planer, och insåg nog inte att han skaffat sig en mäktig och evig fiende. 

Nu tänkte Isaac Newton göra allt som stod i hans makt för att stoppa falskmyntaren.

Slutstriden

Newtons första steg var att samla in all information han fick tag på om Chaloners kriminella förflutna. 

Lojalitet var ett okänt begrepp bland Londons tjuvar, och många av Chaloners forna kumpaner tog gärna emot mutor för att berätta om Chaloners ljusskygga aktiviteter. 

Steg för steg byggde Newton upp en förteckning över Chaloners alla brott, ända sedan han kommit till London år 1688.

Av en slump greps Chaloner samtidigt i samband med ett helt annat bedrägerifall. När Newton fick höra talas om gripandet övertalade han de ansvariga att låta honom överta saken. 

Vetenskapsmannen var inte alls intresserad av det specifika fallet, som han fruktade att Chaloner skulle kunna slingra sig ifrån. 

I stället satsade han allt på att överösa ­juryn med vittnen som kunde berätta om falskmyntarens långa karriär.

Samtidigt hade Newton sett till att tre av de fångar som Chaloner delade cell med rapporterade direkt till honom om allt vad Chaloner sade. 

Men den rutinerade svindlaren lät sig inte luras. Han hade samarbetat med de tre medfångarna tidigare och var rädd att de skulle skvallra på honom för att själva slippa straff.

Newton hade dock turen på sin sida. En dag fick han ett brev från en annan storsvindlare, John Lawson, som nyligen arresterats. Lawson kände inte Chaloner, men vädjade till Newton om att få slippa galgen:

”Jag kastar mig för dina fötter”, skev Lawson i förtvivlan.

Newton anställde Lawson och satte honom i samma cell som Chaloner, som inte kunde låta bli att skryta om sina bedrägerier inför en jämlike som Lawson. 

William Chaloner låstes in i Newgate-fängelset som var känt för sina brutala vakter och ofta förekommande epidemier. Den 16 mars 1699 hängdes William Chaloner i den ökända galgen i Tyburn väster om London.

© Scanpix/Heritage-Images

Chaloner vädjar om nåd

Rättegången började i mars 1699 och nu hann William Chaloners förflutna ikapp honom. 

Åtta personer vittnade mot Chaloner. En av dem kunde bland annat berätta om myntförfalskning åtta år tidigare, och andra vittnade om mängder av andra brott. 

Det tog bara fem minuter för juryn att komma fram till att Chaloner var skyldig.

Efteråt skrev falskmyntaren till Newton: ”Min kränkning mot Er har fört mig hit, men låt inte döda mig – om inte för min skull, så för Guds.”

Han vädjade förgäves. Den 16 mars 1699 dog Chaloner i galgen. Enligt en samtida källa visade han till slut kurage: ”Han drog själv ned huvan över ögonen och underkastade sig rättvisan.”

>> Chaloner spärrades in i det ökända Newgate-fängelset – läs hela historien om det fruktansvärda fängelset här

Rika fångar kunde betala bödeln för att påskynda döden genom att dra i den hängdes ben, men Chaloner hade inga pengar kvar. Hans dödskamp varade i åtskilliga minuter.

Newton blev kvar vid Kungliga Myntverket till sin död år 1727. 

Han dubbades till riddare och mottog mängder av hedersbetygelser – men ingen av dem för att han var mannen som satte stopp för Englands falskmyntare.

Läs mer

Thomas Levenson: Newton and the counterfeiter, Faber and Faber, 2009. Joel Levy: Newton's Notebook: The Life, Times and Discoveries of Sir Isaac Newton, The History Press Ltd., 2009. Richard Westfall: Never at Rest: A Biography of Isaac Newton, Cambridge University Press, 1983.

Kanske är du intresserad av...