Giftmord med arsenik tog åtskilliga dagar. Under tiden kunde mördaren sitta och se på med en oskyldig min.

© Getty Images

Brittiska kvinnor var iskalla arsenikmördare

Arsenik är perfekt för att röja makar eller arvingar ur vägen, för giftet lämnar inga spår. I Storbritannien är det i stort sett riskfritt att bli seriemördare.

24 augusti 2017 av Troels Ussing

Jane Hedley betraktar bekymrat sin väninnas älskare, som ligger sjuk i sängen och vrider sig i plågor. Det är fredagen den 29 mars 1872, och 34-årige Joseph Nattrass har varit sängliggande i åtskilliga dagar. 

Janes väninna, Mary Ann Cotton, sköter om Joseph dygnet runt – gång på gång torkar hon hans svettiga panna och hon ger honom den ena koppen stärkande te efter den andra.

Inget tycks emellertid få sjuklingen att må bättre. Officiellt är Joseph inneboende hos Mary Ann, som är änka – i själva verket lever de ihop, och mars har varit en tuff månad för paret i den lilla kuststaden Seaham Harbour söder om Newcastle. 

Först avled Josephs tioåriga son från hans första äktenskap, och för bara en vecka sedan följde Mary Ann sin egen fjorton månader gamla son till graven – den son som hon fått med sin framlidne make. 

Det är som om döden slagit klorna i två- våningshuset i Seaham Harbour. Trots att människor dör som flugor kring Mary Ann verkar hon förvånansvärt samlad. 

Hon berättar lugnt för Jane att om Joseph går bort får hon både hans klocka och hans sparkapital, som älskaren precis har testamenterat till henne – en tröstande tanke, eftersom Josephs tillstånd blir värre och värre. 

På eftermiddagen kommer traktens lä- kare för att titta till patienten. ”Har smärtorna gått över?” frågar doktor Richardson, som får ett ansträngt ”nej” som svar. ”Om bara diarréerna och kräkningarna slutade skulle du må mycket bättre”, förklarar läkaren, som antar att patienten har tyfus. 

”Det här är ingen febersjukdom”, stammar Joseph fram. Doktor Richardson viftar bort patientens kommentar och svarar förnärmat att om Joseph är en sådan specialist så behöver han ju inte besvära sig med att komma tillbaka. 

Joseph har emellertid rätt. Sanningen om hans besvär gömmer sig i en liten burk på översta hyllan i skafferiet. Burken innehåller ett vitt pulver, som hans älskarinna Mary Ann Cotton de senaste dagarna har rört ut i det varma te som hon serverar honom. 

Mary Ann Cotton håller på att ta livet av Joseph med arsenik. Det är inte första gången den 38-åriga kvinnan dödar. 

Som många andra giftmördare vet Mary Ann att giftet ger en långsam död – om mördaren nöjer sig med att ge sitt offer små mängder arsenik åt gången. I folkmun går giften under det talande namnet ”arvingarnas pulver”. 

Mary Ann Cotton.

© Creative Commons

Offren fick en grym död 

Artonhundratalet kallades ”arsenikens sekel”, eftersom rivaler, makar och oönskade barn röjdes ur vägen med giftet. 

Enbart under 1840- talet hölls det i England och Wales 69 rättegångar, då britter stod åtalade för att ha använt arsenik för mord eller mordförsök – och allt tyder på att endast en bråkdel av det verkliga antalet hamnade i rätten. 

Arseniks stora fördel var nämligen att symptomen på en förgiftning med det oansenliga pulvret påminde om flera av 1800-talets dödliga sjukdomar som dysenteri, matförgiftning, tyfus och den mest fruktade av alla: kolera. 

När människor drabbades av dessa epidemiska sjukdomar forsade vätska ut ur munnen och ändtarmen, innan döden inträffade. Precis dessa symptom uppvisade Joseph Nattrass i mars 1872.

Under den följande rättegången mot Mary Ann Cotton beskrev väninnan och ögonvittnet Jane Hedley hans sista timmar: ”Han klagade över smärta nederst i tarmen. Jag såg honom ha kramper. Det såg ut som om han hade svåra smärtor. 

Han vred sina händer och fötter och vände dem i alla riktningar. Han drog upp benen under sig och kastade sig runt i sängen, och Mary Ann fick ta till all sin styrka för att kunna hålla honom”. 

Jane var även närvarande den 1 april 1872, när Joseph ”avled i en kramp liknande dem som han hade haft tidigare”, som hon beskrev det. 

Medicinska tidskrifter från 1800-talet uppgav att en arsenikförgiftning försatte offret i ”det eländigaste skick någon människa kan föreställa sig”, och att arsenikdöden involverade ”smärtor som skulle få hjärtat att vekna även hos den mest brutala människa”. 

En del offer beskrev före sin död att smärtan i magen och musklerna var som att få ”ett oändligt antal nålar stuckna i kroppen på en gång” eller få ”en korkskruv borrad genom märg och ben”. 

Joseph Nattrass dödsorsak angavs av doktor Richardson som tyfus, vilket ingen kunde förebrå läkaren för. 

Medan ett knivmord gav blod på kläderna och genast avslöjade att offret hade mördats, var arseniken ett ljudlöst och osynligt mordvapen, som gjorde att mordet antagligen aldrig upptäcktes. 

Alla visste att döden kunde komma smygande på det viset. Som Londontidningen The Leader skrev 1855: 

”Om det börjar sticka i händerna, skulle du då inte misstänka att du har fått i dig arsenik. Dina vänner och bekanta skrattar kanske åt dig, eftersom måltiden ser ut precis som den ska, men hur skulle du kunna veta om de har blandat arsenik i currygrytan?”

Kramper och diarré plågade både kolerapatienten och offret för en arsenikförgiftning.

© Getty Images

Alla hade gift hemma 

Tanken var skräckinjagande. Ingen kunde längre känna sig säker – i synnerhet eftersom vartenda brittiskt hem hade ett litet lager av det oerhört kraftfulla giftet liggande i skafferiet. 

Det vita pulvret kunde köpas hos specerihandlaren och användes framför allt för att ta kål på råttor och andra skadedjur. 

Hemma i köket behövde husmödrarna emellertid vara försiktiga, för arsenikpulvret såg ut precis som mjöl och bakpulver. Råkade de hälla bara en tredjedels gram i en kaka räckte det för att döda en fullvuxen man. 

Många tusen britter miste livet på grund av ödesdigra misstag av det slaget i köket – enbart mellan 1837 och 1839 registrerade myndigheterna i England och Wales 506 fall, då personer av misstag fått i sig en dödlig dos arsenik. 

Olyckorna inträffade bland annat för att giftet helt saknade smak, och att det därför inte gick att känna om arsenik av misstag hamnat i ett bakverk. 

Bland män och kvinnor med onda avsikter – som Mary Ann Cotton – var arseniken populär just för att den inte smakade något, var oerhört lätt att få tag i och billig att köpa. Hälldes pulvret i varm mat eller varm dryck hade skurkarna ett skrämmande effektivt vapen. 

Arseniken löste sig emellertid inte lika väl i kall mat eller kalla drycker, och många undkom döden, när de märkte att något var fel med maten. 

En hustru kände till exempel en sandaktig konsistens mellan tänderna, när hon bet i ett äpple, som maken hade preparerat med arsenik. 

När Mary Ann Cotton våren 1872 förgiftade sin älskare Joseph Nattrass var hon redan en fullfjädrad expert på arsenikmord, men ingen anade att den tidigare söndagsskoleläraren hade tagit livet av i stort sett alla sina närmaste.

Inom loppet av 20 år hade hon röjt sin mor, tre makar samt tio barn och styvbarn ur vägen – utan att någon hade fattat misstankar. 

På samtliga familjemedlemmarnas dödsattester angavs svåra sjukdomar som gastrisk feber, tyfus eller tarmproblem som orsak till den oväntade bortgången. 

Vardagen var full av arsenik

I dag är användningen av arsenik noga kontrollerad, men på 1800-talet innehöll mängder av produkter giftet, som betraktades som ett mirakelmedel. 

RÅTTGIFT förekom i alla hushåll, för det vimlade av möss och råttor överallt bland storstädernas smala och smutsiga gator. 

FLUGPAPPER för att döda flygande insekter innehöll cirka 125 milligram arsenik. Det kunde vara tillräckligt för att döda ett barn. 

HUDPRODUKTER som tvål innehöll ofta arsenik, eftersom man ansåg att lite gift bidrog till att ge en vackert blek hud. 

SHAMPO med arsenik sades kunna bota håravfall, så desperata män kastade sig över produkten – och fick inflammerad hårbotten. 

TONIKUM med arsenik skulle enligt reklamen drickas dagligen för att förbättra matsmältningen, förebygga gikt och öka fertiliteten. 

PIGMENT till tyger, tapeter och färg fick en skvätt arsenik för att få en vackert smaragdgrön nyans, men kunde avge giftiga ångor. 

Försäkringar lockade 

Arsenikmord på familjemedlemmar var vardag i både 1700- och 1800-talets Storbritannien. Motivet var nästan alltid pengar. 

Fram till slutet av 1700-talet var det framför allt i förmögna familjer som personer dödade för att inkassera ett arv. När testamentet var skrivet, kunde frestelsen för en del adliga söner och döttrar bli oemotståndlig. 

För de fattiga fanns det inte så mycket att vinna, men det förändrades i början av 1800-talet. Nu började även fattiga kunna teckna livsförsäkringar. 

Idén verkade förnuftig i ett århundrade med många livshotande epidemier, men en del britter betraktade försäkringarna som en genväg till att bli av med skulder eller uppnå en smula välstånd. 

Även 1800-talets industrialisering bidrog till ökningen av antalet arsenikmord. Arbetarna bildade fackföreningar och erbjöds medlemskap i så kallade burial societies – begravningskassor. 

Genom att betala en liten årlig avgift kunde medlemmarna försäkra sig mot dyra begravningskostnader i händelse av ett dödsfall i familjen. 

Om ett försäkrat barn avled fick föräldrarna tre– fyra pund av kassan, och om föräldrarna var sparsamma kunde de hålla nere begravningskostnaderna för barnet till endast ett pund. 

Plötsligt kunde fattiga föräldrar tjäna pengar på att döda sina egna barn – vilket Mary Ann Cotton och många med henne hade insett. 

Faktum var att det gick så långt att listorna över registrerade barn i begravningskassorna gick under namnet ”kataloger över dödsdömda”. Om ett litet nyfött barn skrevs in på listan, var det enligt många ett dåligt tecken. 

”En ny generation av giftmördare har kläckts”, skrev tidningen The Times 1819 och syftade på cyniska familjemedlemmar, som använde arsenik som mordvapen. 

Myndigheterna blev alltmer uppmärksamma på problemet, men det var för det mesta omöjligt att avslöja om det rörde sig om mord – såvida inte ett vittne verkligen hade sett den misstänkta hälla arsenik i offrets mat.

Begravningsentreprenörer fick mycket att stå i, när försäkringspengar från så kalladebegravningssällskap gjorde mord till en bra affär.

© Getty Images

Mördarna gick fria

Under ett stort antal rättegångar sökte åklagarmyndigheten hjälp hos kemister och toxikologer med expertkunskaper om gifter, men vanligtvis ställdes de inför en omöjlig uppgift. 

År 1833 skulle den ansedde brittiske kemisten James Marsh exempelvis hjälpa myndigheterna med att utreda en 80- årig lantbrukares död. 

Mannens barnbarn stod åtalad för att ha dödat honom för att komma över arvet, och James Marsh fann spår av arsenik i både den avlidnes tarm och i en kopp som 80-åringen hade druckit ur. 

Trots det frikände juryn barnbarnet, eftersom man tyckte att Marsh invecklade redogörelse för undersökningen var bristfällig. 

Tolv år senare, när fallet var preskriberat, erkände barnbarnet att han faktiskt hade mördat sin farfar med arsenik. Frikännandet gjorde James Marsh rasande och han bestämde sig för att utveckla ett test som skulle övertyga vilken jury som helst. 

Resultatet blev det så kallade Marsh-testet, som krävde bara ett vävnadsprov från offrets hud eller inälvor. Provet genomgick en kemisk process, då arseniken till slut avsattes på en glasskiva och kunde visas upp för en jury. 

Marsh-testet tillämpades första gången under en rättegång 1840 och var dåliga nyheter för brittiska arsenikmördare. 

Testet var dock så komplicerat att utföra att många landsortsläkare inte kunde på- visa arsenik, trots att offren hade intagit stora mängder av giftet. 

Även om testet varit framgångsrikt hade läkarna ofta svårt att förklara för juryn hur mycket arsenik den dödes kropp innehöll – en väsentlig detalj, eftersom alla britter bar på små mängder arsenik i kroppen, eftersom många av dåtidens produkter innehöll giftet. 

Åtskilliga arsenikmördare frikändes därför. Det rättsmedicinska genombrottet kom först när den tyske kemisten Hugo Reinsch vidareutvecklade Marsh-testet, så att det blev så enkelt att utföra att i stort sett alla läkare kunde klara av det.

Från 1840-talet riskerade arsenikmördare att dömas även om ingen sett dem hälla gift i offrets mat.

© Getty Images

Mördarna fortsatte oförtrutet

Trots att Reinsch hade gjort livet farligt för arsenikmördare, fortsatte många obekymrat med sina dåd. 

Överallt i Storbritannien avslöjade det nya, effektiva testet att giftmördare var i farten, och många av dem ställdes inför rätta.

Även Mary Ann Cotton nåddes till slut av lagens långa arm. Mellan 1852 och 1872 hade hon dödat bland annat sina makar och barn för att få ut arv, livförsäkringar och begravningspengar. 

Genom att ofta byta bostad hade hon sett till att omgivningen inte tog någon notis om de ovanligt många dödsfallen i hennes familj. Detta förändrades dock lördagen den 6 juli 1872, när Mary Ann stötte på specerihandlaren Thomas Riley. 

Tillsammans med sin styvson Charles Edward hade Mary Ann ännu en gång bytt adress, men den här gången hade hon varit vårdslös – hennes nya hus låg i en kommun där hon endast fyra månader tidigare hade mördat älskaren Joseph Nattrass och två barn. 

Eftersom Riley även var engagerad i det lokala välgörenhetsarbetet frågade Mary Ann om han inte kunde skaffa Charles Edward en plats i ett fattighus, så att hon slapp ta hand om honom – han var ju ”trots allt inte hennes blod”.

”Pojken är i vägen”, förkunnade hon och visade upp sin gravida mage. Hon hade träffat en ny man, som inte ville försörja styvsonen. 

Riley beklagade att det inte gick, och i det ögonblicket råkade Mary Ann försäga sig: ”Det spelar ändå ingen roll, för jag kommer inte att ha besvär av honom så länge till. Han dör som alla de andra i familjen Cotton”, fnös hon.

Riley var överraskad av att den ”pigga lilla pojken” skulle dö – men redan sex dagar senare spatserade han förbi Mary Anns hem och fick höra att sjuåringen precis som förutspått hade dukat under för en aggressiv mag-tarminfektion. 

Bestört och utrustad med en sund portion skepsis gick Riley till den lokale läkaren. Först efter flera dagars tjat lyckades han till slut övertala läkaren att utföra ett potentiellt avslöjande Reinsch-test. 

Läkaren fick med visst besvär tag i ett vävnadsprov från liket och lade det i kokande saltsyra. En halvtimme senare hade han svaret: Den lille pojken hade proppats full med arsenik. 

Brittiska seriemördare

Rebecca Smiths make var en alkoholist som drack upp familjens pengar. Under 1840-talet dödade hon sju av sina barn med arsenik, ”så de inte skulle svälta”, förklarade hon. 

Änkan Betty Eccles förgiftade år 1843 minst tre av sina barn med arsenik för att komma över de begravningspengar som deras arbetsgivare betalade ut. 

Sarah Dazley förgiftade sin första make för att gifta sig med en annan. När hon tröttnade på honom fick även han arsenik. Dazley mördade även sin son. 

Arsenikdrottningen arresterades 

Mary Ann Cotton var utan jämförelse den viktorianska erans arsenikdrottning. Hon anses ha dödat 21 personer, även om hon 1873 åtalades endast för mordet på lille Charles Edward. 

Under rättegången påvisade en rättsläkare att Joseph Nattrass såväl som de båda barn som också dött i mars 1872 hade arsenik i kroppen. Trots att de tre morden inte ingick i åtalet, var juryn övertygad och förklarade henne skyldig. 

”Du kommer att transporteras till en avrättningsanläggning, och där kommer du att hängas från halsen tills du dör”, förkunnade domaren: 

”Mord med hjälp av gift är det mest avskyvärda av alla brott och ett brott som får hela den mänskliga naturen att skälva”.

De många giftmorden bekymrade även myndigheterna, som under andra hälften av 1800-talet stiftade ett antal nya lagar, som skulle göra det betydligt svårare att komma över den livsfarliga arseniken. 

Köparna skulle registreras, och pulvret färgades, så att olyckor skulle bli lättare att undvika – och för att försvåra för mördarna. 

I många år slarvade försäljarna dock med att registrera sina arsenikkunder samt med att notera vad köparna uppgav att de skulle använda giftet till. 

Trots att handeln med arsenik år 1868 flyttades från vanliga handlare till apotek och kemikaliehandlare förbättrades situationen endast marginellt. 

Slarvet fick myndigheterna att ytterligare skärpa kontrollen, men det huvudsakliga skälet till att antalet arsenikmord till slut minskade var ett helt annat: 

Efter hand som allmänheten fick reda på hur lätt det var att avslöja en mördare med Reinsch-testet, var det många som gav upp sina planer på giftmord. 

Inte minst uppseendeväckande mordfall som Mary Ann Cottons bidrog till att bekräfta att tiderna hade förändrats. När det brittiska samhället klev in i 1900- talet verkade arsenikmorden vara ett avslutat kapitel. 

Då hade Mary Ann Cotton redan varit död i 27 år. På morgonen måndagen den 24 mars 1873 tog den kallblodiga seriemörderskan sina sista steg uppför schavotten, där bödeln trädde en vit huva över huvudet på henne och drog åt snaran runt hennes hals. 

Om några sekunder skulle repet med ett våldsamt ryck knäcka hennes nacke och ge mördaren med de 21 liven på sitt samvete en snabb död. 

När bödeln fällde ned luckan i golvet föll Cotton emellertid endast en meter i stället för de föreskrivna två och en halv. Resultatet var – kanske medvetet – att arsenikmördaren inte knäckte nacken utan långsamt ströps under fyra långa och plågsamma minuter. 

Läs mer

Sandra Hempel: The Inheritor’s Powder: A Tale of Arsenic, Murder, and the New Forensic Science, W. W. Norton & Company, 2014 

Kanske är du intresserad av...