Före rättegången år 1924 var det ingen som hade kunnat föreställa sig att de två välartade och mycket intelligenta tonåringarna skulle ha kunnat döda någon. Det är Nathan Leopold till vänster och Richard Loeb till höger.

© Getty Images

Arroganta rikemanssöner ville begå det perfekta mordet

Två rikemanssöner från Chicago är besatta av spänning. När de börjar tröttna på vanda­lism och bilstölder planerar de det ultimata brottet – ett mord som inte kan upptäckas.

20 januari 2017 av Hans Henrik Fafner

Liket var svårt att pressa in i avloppsröret. De båda unga männen hade misstagit sig och röret var smalare än de trodde. Likstelheten hade­ redan börjat inträda och det blev inte lättare av att diket var fullt med vatten. Till sist kunde Nathan Leopold sparka liket på plats.

När han var nöjd kröp han upp till sin vän, Richard Loeb, som väntade uppe vid dikeskanten. De låglänta fälten omkring Wolf Lake söder om Chicago badade i den sena eftermiddagssolen. 

Inte en människa syntes till. Leopold och Loeb tittade nöjda på varandra. Det var onsdagen den 21 maj 1924, och de hade just utfört det perfekta mordet.

Liket av 14-åringen hittades i ett avloppsrör. Redan några timmar senare var mordet på tidningarnas löpsedlar.

© Polfoto/Corbis

Övermänniskan och ornitologen

Nathan, 19, och Richard, 18, var två uttråkade rikemanssöner. Båda bodde hemma hos sina föräldrar i Kenwood, ett av Chicagos finare områden.

Ingen kunde få sista ordet mot ­Nathan. Han gjorde ingen hemlighet av sitt maniska intresse för Nietzsche och han var besatt av den tyske filosofens tankar om en övermänniska som stod över lagen. 

Enligt Nathan kunde till och med mord försvaras rent moraliskt. Richard var superintelligent och den yngste abiturienten någonsin från University of Michigan men läste nu nästan bara kriminalhistorier.

De båda enstöringarna förenades i en säregen vänskap. Richard gillade att ta risker. Från att bara fuska i kortspel avancerade han till vandalism. Nathan såg upp till Richard och hängde med på allt. Snart började överklassgrabbarna vandalisera och stjäla bilar. 

De tog allt större risker men åkte aldrig fast. Richard och ­Nathan bestämde sig för att ta den största risken av alla. De skulle genomföra ett mord som inte kunde avslöjas.

I sju månader planerade de båda tonåringarna det perfekta mordet. De bestämde vem de skulle mörda och hur bevisen skulle undanröjas. 

Nathan och Richard ville att brottet skulle vara så utmanande som möjligt. Offret fick därför inte vara en slumpmässigt utvald person utan någon i deras omedelbara närhet. 

När personen hade dödats skulle de kräva­ offrets familj på en lösensumma i ett enda syfte: att få brottet att verka mer autentiskt och att spela högt.

De hittade sitt perfekta offer i 14-åringen Bobby Franks. Han bodde också i Kenwood och var syssling till ­Richard. 

Den 21 maj var Bobby ensam på väg hem från skolan och det var ingen konst att locka in pojken i den bil som Richard och Nathan hade hyrt för ändamålet. 

De hade bestämt att de skulle­ köra Bobby ut till Wolf Lake och strypa honom tillsammans så att de båda blev lika skyldiga till mordet.

Saker och ting gick emellertid inte som planerat. När Bobby hade lockats in i baksätet försökte Richard slå honom medvetslös med en mejsel, men pojken gjorde motstånd. 

Richard greps av panik. Om och om igen slog han sin syssling med mejseln i skallen tills bilen var full av blod och pojken låg livlös.

Bobby Franks mördades av Loeb och Leopold för spänningens skull.

© Getty Images

Glasögonen polisens spår

Innan Nathan sparkade in Bobbys lik i avloppsröret intill Wolf Lake, hällde de syra i ansiktet på den döde för att försvåra identifieringen. Sedan körde de båda unga männen in mot Chicago. 

På vägen köpte de frimärken till brevet med begäran om en lösensumma och sedan brände de både sina egna och Bobbys kläder i pannrummet under Richards hus.

När de blodiga bevisen var undanröjda ringde Nathan till Bobbys mor, Flora Franks, och presenterade sig som Mr. Johnson. Han förklarade att hennes son var i goda händer och att hon senare skulle få ta emot ett brev med krav på en lösensumma om 10000 dollar.

Redan innan Flora Franks och hennes man hunnit få brevet började Nathans och Richards plan emellertid gå snett. 

Klockan åtta på morgonen efter mordet var fabriksarbetaren Tony Minke på väg hem på stigarna som gick längs kanalen intill Wolf Lake. I den skarpa morgon­solen fick han syn på en naken barnfot i det grumliga vattnet och slog larm. 

Nyheten om ”det värsta brottet i Chicagos historia” var snart förstasidesstoff på alla tidningar i gangsterstaden. Trots att barnliket ännu inte hade identifierats, blev Nathan och Richard nervösa och gav upp tanken på lösensumman.

När en av lärarna från Bobbys skola greps kunde de andas ut. Bobbys lik var naket när det hittades och polisen antog därför att en sexualförbrytare låg bakom mordet. 

Kriminalpoliserna koncentrerade dock även sin utredning kring ett par glasögon som hittats bara några meter från liket. 

Märket på bågarna var dyrt och ovanligt. När de frågade runt hos stadens optiker visade det sig snart att glasögonen tillhörde Nathan Leopold och han togs in till förhör.

Fälld av familjen Leopolds chaufför

Nathan erkände att glasögonen var hans, men han förklarade att han hade varit i området fyra dagar före mordet för att titta på fåglar tillsammans med en kamrat och att han då måste ha tappat glasögonen. 

Som tur var kunde kamraten bekräfta uppgifterna. Nathan berättade även att han och Richard hade kört omkring i Nathans röda Willys-Knight-sportbil på morddagen för att spana efter flickor. Historien såg ut att hålla.

Illinois distriktsåklagare Robert Crowe fattade dock nya misstankar mot ­Nathan och Richard. En teknisk undersökning visade att brevet om lösensumman var skrivet på samma Underwood-skrivmaskin som flera andra dokument funna under en rannsakan på Richards rum. 

Maskinen hade stulits på universitetet i staden Ann Arbor, sex timmars bilresa från Chicago. Eftersom kumpanerna hade gjort sig av med skrivmaskinen hade polisen inga konkreta bevis.

Båda familjerna Loeb och Leopold bedyrade pojkarnas oskuld. Med de bästa intentioner skickade Nathans far familjens chaufför, Sven Englund, till förhör hos distriktsåklagaren. 

På morddagen hade Nathan bett Englund att kontrollera bromsarna på den röda sportbilen. Den stod därför i garaget hela dagen och utan den skulle Nathan enligt sin far aldrig ha kunnat ta sig till Wolf Lake.

Crowe hajade till när han hörde ­förklaringen. Den stämde ju inte med Nathans historia – att han och Richard hade kört omkring i bilen för att titta på flickor. 

Nathan konfronterades med chaufförens utsaga och erkände mordet. Han hävdade dock att det var Richard som hade tänkt ut allt och dödat Bobby.

Tidigt på morgonen den 31 maj ­kunde Robert Crowe gå ut till de ­väntande journalisterna och berätta att gärningsmännen var funna, bara tio ­dagar efter att de hade begått ”det perfekta mordet”.

Nietzsche fick skulden

Mordet på Bobby Franks fick stort utrymme i medierna. Hela USA följde rättegången mot Nathan Leopold och Richard Loeb. 

Ditrikts­åklaga­ren Robert Crowe krävde dödsstraff men advokat Clarence Darrow lyckades i sitt försvarstal övertyga ­domaren att döma de unga männen till livstid i stället. 

Argumentet var att Nathan berättat att de läst så mycket Nietzsche att han och Richard blivit offer för tankar som de inte kunde kontrollera. Därför borde de inte straffas med döden. 

Darrows argument blev prejudicerande – man hävdade att faktorer utifrån kan utgöra förmildrande omstän­dig­­heter i mordfall.

 Loeb avtjänade 11 år i ­State­villefängelset innan han dödades av en medfånge den 28 januari 1936. Saken tystades ned då ­fången påstod att han handlat i själv­försvar. 

Nathan Leopold frigavs för gott uppförande 1958 och levde i Puerto Rico fram till sin död år 1971. 

Kanske är du intresserad av...