De amerikanska soldaterna gjorde allt för att för­störa tunnlarna med gasgranater men det lyckades sällan. Viêt-công tvingade dem i stället till riskfyllda underjordiska närkamper – man mot man.

© Polfoto/Corbis & Getty Images

Viêt-công utkämpade kriget i underjordiskt nätverk av tunnlar

Medan amerikanerna bombade sönder provinsen Cu Chi under Vietnamkriget grävde Viêt-công ned sig. Den kommunistiska gerillan överlevde i avancerade tunnelkomplex som rymde både vapenindustri, sjukhus och skolor. Det 250 km långa tunnelsystemet i Cu Chi var en viktig orsak till att gerillan med enkla medel och med stor uppfinningsrikedom kunde besegra världens mest välutrustade armé.

22 februari 2018 av Thomas Kokholm

Nam Thuan låg tyst och lyssnade i den trånga tunnelns fuktiga mörker. Han hörde de amerikanska soldaterna samtala precis ovanför hans gömställe. 

Som kommunistisk partisekreterare i byn Phu My Hung hade han fått i uppdrag att försinka de amerikanska soldaternas framryckning mot byn, men så här långt hade det inte­ gått särskilt bra.

Han hade haft två fjärr­utlösta minor – den ena hade han råkat spränga för tidigt och utan effekt och den andra fungerade inte. Nu var frågan om de amerikanska soldaterna hade upptäckt ingången till den tunnel som han hade flytt ned i.

En explosion besvarade frågan. De amerikanska soldaterna hade sprängt bort luckan över ingången och ljuset flödade nu in i tunneln. Det var just det Thuan hade hoppats på. 

Nu tvingades amerikanerna dröja kvar och vänta på att tunneln skulle undersökas och förstöras. Men först måste de ta sig förbi honom. Om de bara inte använde gas skulle han säkert klara sig, tänkte Thuan förtröstansfullt.

Thuans far hade på sin tid stridit mot fransmännen från tunnlar liknande den här. Och Thuan själv var en av de få som kände till hela nätverket av de tolv kilometer gångar som byborna och gerillan hade grävt under de tre år som gått sedan amerikanerna kom 1965.

Thuan väntade en timme tills ljudet av en helikopter sade honom att fienden hade tillkallat sina särskilda tunnelsoldater – tunnel rats.

Lite jord rasade ned genom ingångshålet. Nu kom de! Ett par militärkängor blev synliga – och ett par ben. Thuan höjde sin AK-47 och sköt två gånger mot underkroppen.

Tunnelråttorna hade ett livsfarligt uppdrag. De utmanade Viêt-công-soldaterna på deras egen hemmaplan.

© Flickr

Medan amerikanerna drog upp sin dödligt sårade kamrat ur hålet igen skyndade sig Thuan längre in i tunneln till nästa stridsposition – det schakt som ledde ned till ytterligare en tunnel under denna. 

Sekunden efter att Thuan hoppat ned i schaktet avfyrade amerikanerna sina pistoler in i den översta tunneln för att bana väg innan de kröp in. Ljuset från två starka ficklampor avslöjade hur långt in de kommit.

Thuan väntade tills de var alldeles nära­ honom, sedan stack han upp överkroppen ur schaktet och tömde hela AK-47:ans magasin. Tunneln blev ett inferno­ av mynningsflammor och skrik. Sedan var allt tyst.

Kort därefter kunde Thuan, från en ny position uppe vid markytan, konstatera att amerikanerna drog sig tillbaka till sin bas. 

Det gjorde de alltid framåt kvällen. På natten kom Viêt-công-gerillan nämligen upp ur tunnlarna och då var de amerikanska soldaterna utsatta mål.

Thuan satsade på att fienden skulle komma tillbaka nästa dag. Det gjorde de också. Den här gången lät han dem ta sig längre in i tunnelsystemet, ända ned till den understa nivån. 

Han väntade på dem högst uppe i ett lodrätt schakt. När ljuset från ficklamporna avslöjade att amerikanerna var precis under honom släppte han ned en handgranat i huvudet på dem. 

Sedan slog han igen luckan till schaktet och kastade en sandsäck och sig själv ovanpå innan granaten exploderade. Alla amerikanerna dog.

Ett helt samhälle under jorden

Tunnlar användes på många platser under Vietnamkriget men de största komplexen fanns i provinsen Cu Chi i södra Vietnam, där den så kallade ”Järntriangeln” låg. 

Det var ett område som började bara tre mil norr om huvudstaden Saigon och dominerades av den kommunistiska Viêt-công-gerillan.

Omkring 250 kilometer tunnlar band samman städer och byar­ i Cu Chi, ända från Saigons förstäder till gränsen mellan Vietnam och Kambodja. 

Några av tunnlarna hade grävts ut under befrielsekriget mot fransmännen 1946–54, andra hade byggts efter det att kriget mellan Nord- och Sydvietnam brutit ut.

Cu Chi-provinsens leriga jord var perfekt att gräva gångar i. Tunnlarna var ett förvånansvärt effektivt skydd och gömställe för Viêt-công-gerillan. När amerikanerna gick in i kriget 1965 var tunnelsystemet redan så utbyggt att det kunde stå emot angreppen från världens mest slagkraftiga armé.

Tunnelkomplexen bestod oftast av tre nivåer, ibland fyra. I denna underjordiska­ värld fanns det uppehållsrum, sovrum, kök, brunnar, latriner, fältsjukhus, verkstäder för vapentillverkning, matdepåer och skolor för barnen. 

Under nästan varenda by i provinsen Cu Chi fanns ett större eller mindre tunnelkomplex som hade förbindelse med andra byar och Viêt-công-baser i djungeln.

Den kommunistiska gerillan hade sitt ursprung på Sydvietnams landsbygd och fick ett större stöd av de fattiga bönderna­ än vad amerikanerna hade räknat med. 

Tunnlarna kom till genom ett samarbete mellan Viêt-công och byborna. Att systemen i Cu Chi blev så omfattande berodde i hög grad på lokalbefolkningens eget initiativ och engagemang. Ingen kunde ha förutsett det, inte ens strategerna i den nordvietnamesiska generalstaben.

Tunnlarna grävdes ut för hand och med enkla redskap. Ett grävarlag på tre man kunde avverka mellan 30 cm och ett par meter på en arbetsdag. 

Förbindelsegångarna skulle enligt Viêt-côngs manualer inte vara bredare än 1,2 meter och inte smalare än 0,8 meter. Höjden skulle vara högst 1,8 meter och minst 0,8 meter. Dessutom måste det vara minst 1,5 meter mellan tunnelns tak och markytan.

Bortforslingen av all jord blev snart en hel vetenskap. Jorden fick aldrig lämnas kvar i stora högar – då kunde den upptäcktas av amerikanskt flyg eller fiendens patruller.

I områden där amerikanernas stora B-52:or släppt sina bombmattor kunde vietnameserna helt enkelt lägga jorden i bombkratrarna. Men det måste göras mycket diskret. 

Ibland smugglade kvinnorna till och med ut små portioner jord i botten av sina lerkrukor, mitt framför näsan på fienden.  

Fälla: Viêt-công tillverkade enkla fällor med lodräta bambuspjut. 

© Osprey Publishing, Polfoto/Corbis & Flickr

Viêt-công kunde göra sig osynlig

Tunnlarna hade otaliga in- och utgångar så att gerillasoldaterna inte riskerade att bli fångade i dem. Alla ingångar doldes under små luckor som kamouflerats med löv och var mycket svåra att upptäcka. 

Luckorna hade medvetet gjorts så små att vietnameserna – som är betydligt mindre och tunnare än amerikanerna – bara precis kunde pressa sig ned genom öppningen.

Tunnelsystemen och de många in- och utgångarna användes taktiskt i strid. Gerillasoldaterna kunde plötsligt dyka upp och gå till angrepp, försvinna igen och dyka upp på ett nytt ställe. 

I början av kriget skapade det stor förvirring och frustration hos amerikanerna att fienden ofta var som uppslukad av jorden.

De amerikanska soldaterna lärde sig snart vilka spelregler som gällde men för varje tunnel de hittade fanns det tre oupptäckta. 

Och även om soldaterna hittade en tunnel upptäckte de oftast inte hela omfattningen av komplexet – det fanns nämligen även kamouflerade luckor mellan de olika tunnelnivåerna och amerikanerna kom sällan djupare ned än till den första ­nivån.

Luckorna var bara en av mängder med väl genomtänkta konstruktioner. Exempelvis var några av tunnlarna på en kort, böjd sträckning fyllda med vatten från golv till tak. 

Genom detta enkla vattenlås kunde Viêt-công-soldaterna skydda sig mot den gas som de amerikanska soldaterna ofta använde när de försökte utrymma ett tunnelkomplex. 

Om amerikanerna vågade sig ned i tunnlarna hotades de inte bara av Viêt-công-soldater som plötsligt hoppade fram ur ett gömställe i tunneln och avlossade sina vapen på bara några meters håll. De måste även se upp för vietnamesernas sinnrikt konstruerade fällor. 

Det kunde till exempel vara fallgropar med upprättstående bambuspjut som spetsade den som föll ned i gropen.

Viêt-công använde dessutom så kallade booby traps – minfällor som bestod av en sprängladdning som inkräktaren själv utlöste genom en snubbeltråd. 

Elva procent av alla de amerikanska soldater som stupade i Vietnamn dödades av dolda fällor.

Ironiskt nog hade amerikanerna ofta själva bidragit med sprängämnet. Viêt-công blev mästare på att bygga om och återanvända odetonerade amerikanska bomber och granater. 

Till och med amerikanernas kvarlämnade läskburkar kom till användning. De fylldes med sprängämnen och förvandlades snabbt till handgranater eller booby traps.

Tunnelkomplexen var mycket funktionellt inredda och därför kunde också Viêt-công-guerillan överleva under jorden.

Luftkanaler, sanitet, vattenförsörjning och köksfaciliteter fungerade utmärkt och invånarna kunde få en någorlunda normal vardag.

Trots det var livet under jord ändå psykiskt och fysiskt påfrestande för Viêt-công-soldaterna och deras familjer. Under bombräder kunde de tvingas stanna kvar under jorden i flera dagar, ibland i flera veckor.

Undernäring och sjukdomar var vanligt förekommande i de fuktiga tunnlarna. Särskilt malaria och parasiter var ett stort problem. 

Dessutom var tunnlarna fulla med råttor och giftiga kryp som ormar, skorpioner, spindlar och jättetusenfotingar.

Historiens mest bombade plats

Cu Chi-provinsen blev en av historiens mest sönderbombade och krigshärjade områden.

Amerikanernas kemiska krigföring med det ökända medlet Agent Orange, som fick löven att falla av alla träd och buskar, förvandlade tillsammans med bomberna den bördiga djungeln till ett kargt och dystert landskap.

I januari 1966 satte amerikanerna Operation Crimp i verket. B-52-bombplan släppte bombmattor över Cu Chi och därefter gick 8000 amerikanska och ett antal australiska soldater in för att driva ut Viêt-công. 

Operationen blev inte särskilt lyckad. Gerillan gömde sig under jorden och de tunnlar som amerikanerna hittade undersöktes bara delvis och förstördes sedan.

Trots det klena resultatet genomförde amerikanerna året därpå Operation Cedar Falls efter precis samma modell. Den här gången deltog 30000 man och stora delar av Järntriangeln röjdes med bulldozrar. 

Sjuhundrafemtio Viêt-công-soldater dödades och 280 togs till fånga. Inför media hävdade operationens taktiska befäl, Jonathan O. Seaman, att han hade omvandlat den berömda Järntriang­eln till ”en militär öken”. 

Men så snart operationen var slutförd kom alla de över­levande gerillasoldaterna upp ur tunnlarna och fortsatte kampen. 

Pojken skadades när amerikanska soldater släppte ned handgranater i en tunnel.

© Polfoto/Topfoto

Tunnelråttorna skulle rensa ut

Så småningom förstod amerikanerna att om de skulle få bort Viêt-công från ett område så fanns det inga genvägar – de måste själva gå ned i tunnlarna. 

Därmed tvingade gerillan ut världens mest högteknologiska armé i ett primitivt krig, man mot man, i sina egna hålor.

De flesta amerikanska soldater fick klaustrofobi när de gick ned i de fuktiga, trånga och mörka gångarna och många greps av panik när de beordrades ned. 

Det potentiellt dödliga mötet med Viêt-công-soldater kombinerat med booby traps och alla­ möjliga giftiga odjur blev för mycket. Det stod helt klart att amerikanerna behövde soldater med mycket speciella egenskaper och instinkter för den här sortens krigföring.

Kapten Herbert Thornton fick i uppdrag att bygga upp en ny specialstyrka som snart kom att kallas tunnelråttor. 

Han samlade en grupp frivilliga som anmälde sig till det farliga uppdraget för att bevisa sitt mod under extrema förhållanden. 

Många av dem var små, smidiga män med puertorikanskt eller mexikanskt ursprung som var omkring 160 centimeter långa.

Tunnelråttornas erfarenheter visade att det som framför allt behövdes för att överleva i Cu Chi-tunnlarna var basala ting som kniv, pistol och ficklampa. Det blev snart standardutrustning.

Trots att den amerikanska armén utrustades med specialutbildade tunnelråttor som avslöjade och förstörde flera tunnlar blev enheten aldrig riktigt effektiv och resultaten inte vad man hade önskat. Viêt-công kunde inte fördrivas.

Risbönder nötte ned amerikanerna

Têt-offensiven, som Viêt-công inledde i januari 1968, blev ett klimax i tunnelkriget. Med hjälp av tunnlarna kunde Viêt-công genomföra koordinerade och totalt överraskande angrepp överallt i Sydvietnam, även inne i huvudstaden Saigon.

Mot slutet av kriget förlorade tunnlarna gradvis sin betydelse. 

Dels förstördes en del av dem av amerikanernas bombningar, dels reducerades Viêt-công-gerillan kraftigt på grund av förluster och ersattes gradvis av reguljära trupper ur den nordvietnamesiska armén.

För de vietnamesiska kommunisterna är dock tunnlarna i Cu Chi fortfarande en symbol för det vietnamesiska folkets uthållighet och motståndskraft.

De stora amerikanska styrkorna bröts ned av gerillasoldaterna som kunde slå till när och var de ville, och som kompenserade bristen på stridsvagnar, napalm och bombplan med uppfinnings­rikedom, list och ett alldeles speciellt psyke. 

Läs mer

Gordon L. Rottman: Viet Cong and NVA Tunnels and Fortifi-cations of the Vietnam War, Osprey Publishing, 2006. Tom Mangold & John Penycate: The Tunnels of Cu Chi, Hodder and Stroughton, 1985. 

Kanske är du intresserad av...