Även om stridsvagnen var ­konstruerad för luftlandsättning gick det ofta fel.

© US Army

Vietnamkrigens värsta vapen var en rullande dödsfälla

Stridsvagnen M551 Sheridan var ett tekniskt underverk – snabb och utrustad med de modernaste vapnen. Konstruktionen krävde dock ett pansar av aluminium – och det innebar att besättning klev ombord med livet som insats.

14 juli 2017 av Claus Cancel

Soldaterna var arga, och befälen avgjort förbannade när tre stridsvagnar av typen M551 Sheridan och sex bepansrade trupptransportfordon mullrade igång. 

Med ansikten tydligt märkta av oro rullade manskapet ut från den amerikanska basen Fort Defiance i Sydvietnam. 

Utan något eldunderstöd skulle den lilla gruppen rycka fram mot den kambodjanska gränsen och leta reda på eventuella nordvietnamesiska soldater som i skydd av mörkret tänkte försöka passera den väg som kallades Highway 246.

Inte heller löjtnant Cambri var nöjd med situationen, men han förlitade sig på de tre Sheridan-stridsvagnarna. 

Deras 152-millimeterskanoner var skräckinjagande vapen, och bland Cambris chefer ansågs det att det räckte med två sådana vagnar för att hålla stånd mot en hel bataljon av 500 till 800 fiendesoldater tills förstärkning anlände.

Nu hade enheten nått sina ställningar och det fanns inget annat att göra än att vänta. Runt klockan ett på natten vaknade Cambri av ett öronbedövande oväsen. 

Hans skytt stod med fingret pressat mot avtryckaren till den tunga kulsprutan på stridsvagnens torn. Cambri tittade ut genom luckan och kunde se två led av nordvietnamesiska soldater rycka fram mot dem.

Förtruppen hade redan gått i ställning inne i djungeln och gjorde sig redo att anfalla. Cambri grep sin hjälm­radio för att beordra en av stridsvagnarna att öppna eld.

Inuti stridsvagnen hade männen målet i sikte. Kanonen var laddad med den speciella M625-granaten – populärt kallad bikupegranat på grund av det surrande ljud den åstadkom. 

Ljudet uppstod när granaten slungade ut 10000 sylvassa metallpilar i alla riktningar. Bikupegranaten spred död och förgängelse om den avfyrades in i en folkmassa.

Granaten stannade emellertid kvar i eldröret och de nordvietnamesiska soldaterna hann sätta sig säkerhet i djungeln.

Cambri anropade på nytt stridsvagnsskytten och sade åt honom att trycka av. Svaret från skytten blev att det hade han gjort, men det elektroniska avfyringssystemet hade klickat.

Medan Cambri skällde och svor om missade chanser, slet soldaterna i stridsvagnen med att lösa problemet. 

Efter en halv minut tändes slutligen den gröna lampan på kanonens kontrollpanel. Med en öronbedövande smäll flög granaten med de 10000 pilarna ut ur eldröret. Rekylen var så kraftig att stridsvagnens front lyfte från marken. 

De allra flesta av projektilerna slog verkningslöst ned i den tomma grusvägen eller borrade sig in i djungelns träd över huvudet på de nordvietnamesiska soldaterna.

De båda andra Sheridan-stridsvagnarna hade äntligen lyckats vända kanonerna åt rätt håll och under de följande trettio minuterna pumpade de in granater i djungeln. 

Den enorma eldkraften var nog för att hejda fiendesoldaterna och få dem att vänta tillbaka.

Morgonen därpå hittade amerikanerna åtta döda nordvietnamesiska soldater. Det kunde ha varit många fler om bara stridsvagnens kanon hade fungerat direkt. 

Det var emellertid vare sig första eller sista gången som amerikanernas modernaste stridsvagn skulle visa sig opålitlig under kriget i den obarmhärtiga asiatiska djungeln.

De amerikanska soldaterna skämtade ofta om att det var säkrare att sitta på en ­Sheridan än i den.

© US Army

Kriget skulle vinnas i Kambodja

Löjtnant Cambris erfarenheter av Sheridan-stridsvagnarna gjordes i februari 1970. Vid det laget hade protesterna mot USA:s deltagande i kriget börjat på hemmafronten. 

Kriget hade under fem år kostat 47000 amerikanska soldater livet utan att man kommit närmare en seger över Nordvietnam och den kommunistiska FNL-gerillan, eller Viet Cong, som den även kallades, i söder. 

För försvarsledningen och för president Nixon stod det klart att kriget behövde spridas till grannländerna Kambodja och Laos för att säkra Sydvietnams fortsatta existens. 

I dessa båda länder hade den nordvietnamesiska armén sina stödjepunkter, baser och depåer; och därifrån försåg de sina allierade i gerillan med vapen.

Redan två månader efter Cambris sammandrabbning vid gränsen sattes därför 20000 amerikanska och 30000 sydvietnamesiska soldater in i Kambodja – i många fall med stöd av den nya, opålitliga Sheridan-stridsvagnen. 

Målet var att slå till så hårt mot de nordvietnamesiska styrkorna att de inte längre utgjorde ett hot – och att Sydvietnam skulle kunna stå på egna ben så att de amerikanska styrkorna kunde dras hem. 

Tyvärr visade det sig att Sheridan-stridsvagnen inte på långa vägar räckte till för uppgiften. 

Revolutionerade robotsystem

Stridsvagnen kunde ha varit verkligt revolutionerande, så innovativ och banbrytande som den var.

Utvecklingsarbetet började i slutet av 1950-talet som ett svar på den sovjetiska amfibiestridsvagnen PT-76. 

Medan stridsvagnen ännu var på ritbordet växte emellertid ambitionerna. 

De amerikans­ka generalerna behövde inte enbart en lättviktsstridsvagn, som kunde korsa floder och sjöar – den skulle också kunna luftlandsättas, för att snabbt sättas in i områden där amerikanska styrkor löpte överhängande risk att bli övermannade.

Under det kalla kriget hade USA färre stridsvagnar än Sovjetunionen. Det kunde kompenseras av bättre flexibilitet och rörlighet. 

Det var därför viktigt att en Sheridan kunde sättas in direkt på slagfältet genom att släppas från ett transportflygplan. 

Den skulle vara det första stridsfordon som fungerade på land såväl som till sjöss och i luften.

Stridsvagnen anpassades till ett nytt, banbrytande vapensystem där kanonens eldrör också fungerade som avfyringsramp för den så kallade Shillelagh-roboten. 

Den fjärrstyrdes till målet och kunde slå ut även tungt bepansrade sovjetiska stridsvagnar. En Sheridan skulle med andra ord vara en lätt stridsvagn som kunde ta sig an de stora bjässarna.

I teorin var tanken god. När en Sheridan skulle förstöra mindre stridsvagnar eller skjuta mot bunkrar, laddade soldater kanonen med konventionella pansarbrytande granater. 

Om den däremot ställdes mot en tungt bepansrad stridsvagn kunde man växla till en Shillelagh-robot. 

Skytten styrde roboten med hjälp av en infraröd signal från stridsvagnen och kunde följa ett rörligt mål.

I praktiken dök det upp problem efter problem med det nya systemet. Robotens infraröda styrsystem stördes av solen och av sin egen rök. 

Samtidigt byggdes Sheridan i så lätta material att främre delen lyfte en meter av rekylen. Samtidigt var rekylen så kraftig att besättningen riskerade skador, till exempel brutna revben. 

Dessutom skakades den känsliga elektroniken om så kraftigt att den stängdes av och fick startas om, vilket gjorde att besättningen förlorade värdefulla minuter i stridens hetta.

När en Sheridan landsattes användes transportplan av modell Hercules. De flög i 250 km/h ett par meter över marken.

© US Army

Misslyckad på alla sätt

Det rakt igenom misslyckande robotsystemet var långt ifrån det enda problemet med en Sheridan. 

Strävan efter innovation i alla avseenden ledde till svårigheter redan på teststadiet: till exempel skulle ammunitionen vara den modernaste i den amerikanska armen. 

I stället för att använda traditionella mässingshylsor till 152-millimeterskanonens granater packades de in i papp som skulle förbrännas när de avfyrades.

Tanken var att besättningen skulle slippa hantera glödheta granathylsor efter avfyringen. I stället satt emellertid små glödande kartongbitar ofta kvar i eldröret. 

Om de råkade hamna i stridsvagnens ammunitionslager kunde den totalförstöras. Detta hände tre gånger under testperioden från 1966 till 1967.

Det blev emellertid ännu värre. 

När de första färdiga stridsvagnarna äntligen rullade av monteringsbandet för att testas blev utlåtandet att Sheridan-modellen ”inte var användbar på grund av problem med säkerhet, hållfasthet och brukbarhet”. 

Det var hårda ord. Stridsvagnen fallerade på alla områden.

Trots det fortsatte produktion hos tillverkaren General Motors, som spottade ut sina Sheridans, en efter en. 

Armécheferna var nämligen rädda att de skulle förlora finansieringen för den nya stridsvagnen om inte produktionen fortsatte.

Till slut började dock politikerna få upp ögonen för den problemtyngda stridsvagnen. En inflytelserik kongressledamot kallade den för ett ”miljarddollarmisstag”. 

Kritiken satte ytterligare press på försvarsledningen att ta Sheridan i bruk. Bland förespråkarna fanns General Creighton Abrams. 

Han hade drivit igenom produktion av stridsvagnen år 1966, och till slut stod 1500 splitternya stridsvagnar klara utanför GM:s fabrik i Cleveland.

General Abrams utsågs 1968 till chef för USA:s styrkor i Vietnam, och han använde sin status till att sätta in Sheridan-stridsvagnen i Sydostasien. 

I strid utan robotar

Vem som helst kunde se att en Sheridan var olämplig för tjänstgöring i Vietnam. Det var svårt att utnyttja den höga farten i lerig och oländig terräng, och i den ofta täta djungeln gick det inte att luftlandsätta en stridsvagn. 

Det avancerade robotsystemet Shillelagh var perfekt för strid mot fientliga stridsvagnar, men FNL-gerillan och de reguljära nordvietnamesiska soldaterna genomförde oftast snabba smygattacker till fots.

Därför behövde Sheridan byggas om inför sitt elddop i Vietnam i januari 1966. Robotarna togs bort och i stället fick den de särskilda bikupegranaterna avsedda mot infanteri.

Till general Abrams stora glädje gick stridsvagnens första insats över förväntan. Det skedde nära den viktiga amerikanska basen i Long Binh norr om Saigon. 

Två Sheridan-stridsvagnar gick i ställning vid en vägspärr och plötsligt, vid halv tre på natten, såg soldaterna skuggor röra sig på vägen. 

De tände sina kraftiga strålkastare och avfyrade två bikupegranater. När amerikanerna nästa morgon gav sig ut för att utvärdera insatsen hittade de sammanlagt 125 döda nordvietnamesiska soldater. 

Sheridan var en dödsfälla

Målet med invasionen av Kambodja 1970 och Laos 1971 var, med president Nixons ord, ”en vietnamisering” av kriget. 

Den nordvietnamesiska armén och gerillan skulle drabbas så hårt av insatsen att Sydvietnam sedan kunde klara sig på egen hand. Då skulle de amerikanska styrkorna äntligen kunna tas hem.

Arméledningen hade dock inget större förtroende för de sydvietnamesiska soldaternas stridsförmåga och beordrade därför en rad operationer i Kambodja och Laos, som skulle förstöra FNL-gerillans försörjningsled, Ho Chi Minhn-­leden, som gick genom båda länderna. 

Enligt amerikanska uppskattningar låg över 40000 nordvietnamesiska soldater i ställning nära gränsen.

Där skulle en stor del av de 500 Sheridan-stridsvagnar som kommit till Vietnam sättas in. 

De amerikanska soldaterna var emellertid inte särskilt entusiastiska, utan föredrog den äldre, men tillförlitliga stridsvagnen M48 Patton.

”När jag ville byta min Sheridan mot en M48 eller bara mot bepansrade trupptransportfordon, reagerade mina överordnade som ett gäng våldtagna apor”, förklarade en kapten vid namn Speedy för historikern Keith Nolan.

”Det var politik. De beordrade mig att lära mig det nya systemet. Men för helvete: det var ett fiasko. Det var alltid samma sak: alla system fungerade, men kanonen gick inte att avfyra. Och landminorna var ett ständigt problem. 

Minorna sprängde hål i pansaret och tände eld på granaterna. Det orsakade gasutveckling som besättningen fick i sig. Och även om de lyckades ta sig ut ur stridsvagnen, dog många av dem efter några dagar.”

När både de amerikanska och sydvietnamesiska styrkorna drogs tillbaka efter två månader i Kambodja, beskrev president Richard Nixon operationen som ”den mest framgångsrika insatsen under hela kriget”. 

Detta trots att operationen med smärtsam tydlighet visade att de sydvietnamesiska styrkorna inte var kapabla att försvara sitt land.

Även Sheridan-stridsvagnen hade misslyckats. Förutom de ständiga problemen med kanonen krävde motorn ­mycket underhåll. 

Kylsystemet klarade inte den fuktiga värmen och ventilationssystemet proppades igen av blad och jord från djungeln. 

Det värsta var emellertid att pansaret av aluminium inte gav något egentligt skydd när stridsvagnen körde på en landmina.

”Jag kastades ur förarsätet och landade framtill på vagnen”, berättade en stridsvagnsförare vid namn Gross efter att han kört på en mina i Kambodja.

”Jag landade på marken och lade genast benen på ryggen. Stridsvagnen brann kraftigt, och ammunitionen inuti den började explodera. Först kulsprute­ammunitionen och sedan de stora granaterna.

Vår skytt satt fast och fick dras ut ur vagnen. Han låg på marken och vred sig av smärta – han hade brännskador på större delen av kroppen. Jag blev helt hysterisk. Jag försökte att behärska mig, men jag stod inte ut med att se mina vänner i den situationen.”

Den hemska upplevelsen skakade om Gross så mycket att han aldrig satte sig i en stridsvagn igen.

Det svaga pansaret var inte bara ett problem när en Sheridan körde på en landmina. 

Aluminiumet gav heller inget effektivt skydd mot de nordvietnamesiska raketgevären. 

Om en Sheridan träffades nära tornet av en pansarvärnsgranat var risken stor att dess pappklädda granater började brinna och i sin tur satte eld på ammunitionen.

Vagnskroppen av aluminium smälte av den höga temperaturen, medan kanontornet av stål, ”sjönk ned” i konstruktionen. 

En hopsmält Sheridan längs vägen var ingen ovanlig syn för de amerikanska soldaterna.

Av de 500 Sheridan-stridsvagnar som kom till Vietnam blev över 300 förstörda av landminor och raketer. 

Eftersom soldaterna hade så liten chans att fly från en brinnande Sheridan fick den öknamnet ”djävulens stridsvagn”.

Den amerikanska militären förbrukade i genomsnitt mer än 100000 ton ammunition per månad i Vietnam.

© AP/Polfoto

Raketerna ven runt öronen

En Sheridans dåliga motståndskraft mot ett vanligt raketgevär syntes tydligt år 1971 under Operation Lam Son 719 i Laos. 

Till skillnad från striderna i Kambodja året innan nådde USA:s styrkor hela vägen fram till den sydvietnamesisk-laotiska gränsen. Resten av vägen, fyra mil in i Laos, hade sydvietnamesiska armén enbart flygunderstöd.

Angreppet på djungelstaden Tchepone och på Ho Chi Minh-leden skulle bevisa att Sydvietnam kunde klara sig utan amerikansk hjälp.

Redan efter ett par dagar avstannade emellertid den sydvietnamesiska offensiven. 

Nordvietnamesernas motstånd var mycket hårdare än väntat. I tre veckor kämpade de sydvietnamesiska styrkorna utan att komma ur fläcken.

Till slut lyckades sydvietnameserna ta staden, men endast med hjälp av svärmar av amerikanska Huey-helikoptrar. 

Tchepone visade sig inte ha någon strategisk betydelse, eftersom de nordvietnamesiska styrkorna hade lagt om Ho Chi Minh-leden, så att den gick förbi staden.

Trots det framställde sydvietnameserna erövringen som en framgång och meddelade att soldaterna skulle dras tillbaka ur Laos igen. 

Det var ett ödesdigert beslut, eftersom höjderna var besatta med fiendesoldater, som smög sig fram alldeles intill de sydvietnamesiska styrkorna, så att amerikanerna inte kunde bomba av rädsla för att träffa sina allierade. 

Det utbröt snabbt panik bland sydvietnameserna, och reträtten försiggick i ett inferno av eldgivning.

När styrkorna nådde fram till Vietnams gräns blev det ännu värre, för där låg gerillasoldater i bakhåll längs huvudleden.

Den intensiva beskjutningen fick de amerikanska soldaterna att döpa leden till ”Ambush Alley” – Bakhållsgränden – eftersom ingen visste när nästa granat skulle slå ned under den tolv kilometer långa vägen från gränsen till tryggheten på basen i Khe Sanh.

Hur illa det verkligen var, stod klart for marinkårssoldaten Robert Spurgeon när han frågade en av sina kamrater i stridsvagnen, hur situationen var framåt.

”De ligger och trycker i bunkrar längs vägen och låter oss köra förbi innan de kommer fram och avlossar ett raketgevär rakt i arslet på oss. Fan, Spurgeon, du har aldrig varit med om något liknande. De skjuter raketer efter oss som om det vore kulspruteeld.”

Sheridan-stridsvagnen klarade inte av det intensiva eldregnet. Pansaret var alldeles för sårbart för projektiler från raketgevär avlossade från kort avstånd. 

Under den tumultartade reträtten slogs stridsvagnarna ut till höger och vänster. 

Sammanlagt 8750 sydvietnamesiska och 253 amerikanska soldater miste livet under insatsen, som blev den sista större strid som den amerikanska krigsmakten utkämpade i Vietnam.

Sheridan slutade som måltavla

Även om amerikanerna i efterhand utropade operationen i Laos som en framgång var den bistra verkligheten att den sydvietnamesiska armen inte kunde klara sig utan amerikansk hjälp. 

Neder­laget stod klart när sydvietnameserna fyra år senare fick ge upp och hjälplösa såg på när Nordvietnams styrkor den 30 april 1975 rullade in i Saigon.

Efter Vietnamkriget användes Sheridan-stridsvagnen i strid ytterligare två gånger. 

Först i samband med den amerikanska insatsen för att störta panamas diktator Manuel Noriega 1989. Därpå i Kuwaitkriget åren 1990–1991. Inte heller under de operationerna imponerade stridsvagnen.

Den amerikanska militären hade redan dessförinnan förlorat tilltron till den. Så tidigt som 1980 flyttades de flesta återstående vagnarna till ett militärt övningsområde i Kalifornien. 

Där byggdes de om för att likna Sovjetiska T-80-stridsvagnar, och används i övningar fram till 2004. 

Den viktigaste roll som den på många sätt revolutionerande M551 Sheridan fick blev alltså att fungera som utbildningsmaterial åt blivande amerikanska stridsvagnsbesättningar.

Kanske är du intresserad av...