Överste Nils-Olof Hederén inspekterar svenska FN-soldater på Kaminabasen 1963. 

© TT

Svenska FN-soldater i strid

Under den blodiga konflikten i Kongo 1960–64 sattes över 6 000 svenska soldater in för att genomdriva FN:s vilja. Striderna blev periodvis mycket hårda och 19 svenskar omkom. Kongo­krisen är det senaste tillfälle då svenska soldater varit inblandade i militära slag och gått till anfall.

1 juli 2017 av Lars Ericson Wolke/Militär Historia

Kongo i början av 1960-talet är sannolikt den FN-operation som har etsat sig fast djupast i svenskarnas medvetande. Många hade anhöriga som deltog och alla kunde följa konflikten genom press, radio och det nya TV-mediet. 

En annan förklaring till att många har starka minnen från Kongokrisen är att den svenske FN-chefen Dag Hammarskjöld dog i en än i dag omdiskuterad flygkrasch vid Ndola i nuvarande Zambia 1961, när han på plats personligen engagerade sig i konfliktens lösning.

Den belgiska kolonin Kongo fick sin självständighet för snart 50 år sedan, den 30 juni 1960. Men det var en ny stat vars 14 miljoner invånare var djupt splittrade. Redan efter en vecka blev situationen kritisk. 

Armén, Force Publique, gjorde myteri mot sina belgiska officerare. Resningen gav Belgien ett motiv att intervenera, för att skydda de 100 000 européer som bodde i landet. Men syftet med belgarnas återkomst var också att skydda de stora egna ekonomiska intressen som fortfarande fanns i Kongo. Med starkt inofficiellt belgiskt stöd förklarade sig den sydliga, mineralrika provinsen Katanga (idag Shaba) självständig.

Dag Hammarskjöld tog unikt initiativ

I New York var Dag Hammarskjöld inte utan orsak orolig för att den kongolesiska konflikten skulle eskalera genom stormaktsinblandning, så att det kalla kriget fick fäste i centrala Afrika. För första gången i Förenta Nationernas då femtonåriga historia använde sig generalsekreteraren av artikel 99 i FN:s stadgar, vilken tillät honom att själv ta initiativ till att dra en fråga inför säkerhetsrådet. 

CIVILA VAR MÅLTAVLOR I BOSNIENKRIGET

Det gällde att säkra det belgiska militära tillbakadragandet och därefter att upprätthålla fred samt lag och ordning i det väldiga landet, liksom att ersätta de belgiska experter som börjat resa hem. Resultatet blev upprättandet av FN:s insatsstyrka för Kongo, ONUC (Opération des Nations Unies au Congo).

Svensk FN-trupp rycker fram i Elisabethville.

© Lars Widegren

Svensk FN-styrka sätts in

Den 17 juli 1960 bad Hammarskjöld den svenska regeringen att få disponera den svenska FN-bataljonen i Gaza i Mellanöstern, eftersom den redan var organiserad och snabbt kunde transporteras till den nya konflikthärden. 

Bakgrunden till insatsen var alltmer oroande rapporter från FN:s utsända i Kongo, amerikanen Ralph Bunch och svensken Sture Linnér. De rapporterade att den europeiska befolkningen i huvudstaden Léopoldville (Kinshasa) var panikslagen. 

De först insatta sju FN-bataljonerna – med soldater från Etiopien, Ghana, Guinea, Marocko och Tunisien – bestod av 4 000 man, men räckte inte långt. Senare skulle styrkan öka till som mest 20 000 man.

SVENSK I FÖRSTA VÅGEN PÅ D-DAGEN

Redan den 22 juli var den svenska bataljonen på plats i Léopoldville och dess första uppgift blev att gruppera längs Boulevard Albert för att hindra att beväpnade kongoleser tog sig in i den europeiska stadsdelen. I augusti överfördes den till Elisabethville (Lubumbashi) i Katanga, där man arbetade med bevakning inne i staden, patrulluppdrag på landsbygden, bevakning vid gränsorter och tågeskorter.

Regeringen föll sönder

I september 1960 skärptes den kongolesiska krisen. President Joseph Kasavubu avskedade premiärminister Patrice Lumumba. Samtidigt föll den kongolesiska regeringen sönder i strider mellan fyra olika grupperingar som var och en hade egna militära styrkor. Armén under generalen Joseph Désiré Mobuto (som diktator senare kallad Mobutu Sese Seko) gav sig också in i politiken.

Under de följande elva månaderna fortsatte kaoset. De myndigheter som hade makten i Elisabethville och Léopoldville var fientliga mot FN, och i februari 1961 gav säkerhetsrådet ONUC mandat att använda nödvändigt våld för att förhindra fullständigt inbördeskrig i Kongo.

SVENSKA BA01 I HETLUFTEN I BOSNIEN 

I november 1960 hade Sveriges första enhet på plats ersatts av en nyrekryterad bataljon, speciellt utbildad för Kongooperationen, och under 1961 fick den stegvis förstärkning av ytterligare en bataljon från Mellanöstern (200 man i april och 400 man i augusti). Sverige ställde också 50 byggnadsingenjörer, 20 kommunikationstekniker samt 20 officerare och underofficerare till ONUC:s förfogande. 

En viktig förstärkning kom också när en indisk infanteribrigad anlände till Kongo på våren 1961. 

Patrice Lumumba var det självständiga Kongos första premiärminister. Bild från januari1960 när han nyligen släppts från fängelse.

© Nationaal Archief Fotocollectie Anefo

Återföra Katanga till Kongo

Under sommaren 1961 löstes den nästan årslånga konstitutionella krisen i Kongo. I slutet av augusti utsågs Cyril Adoula till premiärminister av president Kasavubu, och han stöddes senare av båda kamrarna i det återsamlade kongolesiska parlamentet. 

Nästa steg var att återföra utbrytarprovinsen Katanga till Kongo. Detta skulle framförallt utföras av FN-förband från Sverige, Etiopien, Indien och Irland. De hade att möta Katangas gendarmeri lett av vita officerare, av vilka några var legosoldater av klassiskt snitt.

Den 15 september 1961 inleddes Operation Morthor under vilken FN-styrkorna grep flera legosoldater, besatte strategiska positioner och försökte säkra kontrollen över Elisabethville. Resultatet blev en öppen konflikt mellan FN och Katangas gendarmeri. 

STORMAKTERNA GJORDE UPP I ANGOLA

Det var under detta skede av konflikten som Dag Hammarskjöld, djupt engagerad i Kongofrågan, dödades i flygkraschen vid Ndola den 17 september 1961, under sin vistelse i området.

Den 24 november gav säkerhetsrådet sitt uttalade stöd för att ONUC skulle gripa legosoldater och återföra Katanga till Kongo. För första gången i sin historia hade FN övergått från att vara fredsbevarande till fredsframtvingande, från peace-keeping till peace-enforcement.

FN-soldater dödas

I november och december 1961 började Katangagendarmer upprätta vägspärrar inne i Elisabethville. Flera FN-soldater greps och några av dem dödades eller sårades. Öppna strider bröt ut den 5 december och såväl de irländska som svenska förbanden inringades av gendarmeri, men kunde hålla sina positioner till dess förstärkningar flugits in till Elisabethville från andra delar av Kongo.

FN-TJÄNSTEN GAV HONOM LIVSLÅNGA MEN

I mitten av december inledde FN en motoffensiv där irländare och svenskar angrep mål i norra Elisabethville medan etiopier och indier ryckte fram i de södra stadsdelarna. Efter tre dagars strider var målen tagna. 

De svenska förbanden fick alltmer överta ansvaret för bevakningen av ett läger med runt 40.000 flyktingar från balubastammen som flytt från Katangaledaren Moise Tshombes förföljelser.

Svenskar kör sårade indiska FN-soldater till ett italienskt fältsjukhus under striderna
i september 1961.

© Stig von Bayer

Svenskt flyg sätts in

Det första året hade ONUC:s insatser delvis störts av katangesiska flygplan flugna av lego-soldater. Därför sände Sverige, efter begäran från FN, fem stycken J 29B Tunnan till Léopoldville i oktober 1961. Tillsammans med flygstyrkor från Etiopien och Indien opererade de svenska flygplanen under decemberstriderna. 

FN:s svaga underrättelsetjänst gjorde dock att flygstridskrafterna inte kunde utnyttjas fullt ut. Men sedan Sverige sänt två stycken J 29-plan av spaningsversionen kunde FN-flyget göra en viktig insats. Då hade ytterligare fyra svenska jaktplan sänts till Kongo, och den svenska flygstyrkan bildade flottiljen F 22. 

DET SVENSKA FLYGVAPNETS PIONJÄRER

När striderna åter bröt ut slog ONUC:s flyg ut det katangesiska flygvapnet på två dagar och behärskade därefter luftrummet.

Den 22 december 1962 anföll FN-plan med kanoneld fientliga plan på marken vid Kolwezi. Resultatet blev tre förstörda flygplan, ett skadat plan, ett bränsleförråd satt i brand samt viktiga delar av flygbasen förstörda. Fyra svenska flygplan hade träffats av skott från handeldvapen, dock utan allvarligare skador som följd. 

Angreppen mot katangesiska flygplan på marken fortsatte den 30 december. Därefter hade FN full kontroll på luftrummet.

Nitton svenskar dödades

Under Kongooperationen dödades 19 svenska militärer och dessutom den civila besättningen på Dag Hammarskjölds plan vid kraschen i Ndola. Detta var den mest omskakande svenska förlusten under Kongokrisen och den relaterades på följande sätt i den svenska 11. FN-bataljonens krigsdagbok måndagen den 18 september 1961:

”Kl 1725 gav major Eliyah HQ order om att alla FN-flaggor skulle hissas på halv stång (›You know the reason›) … Ingen tvekan, Dag Hammarskjöld hade dött. Kl 1800 meddelade tjf batch major Wallin den kvarvarande styrkan den tråkiga nyheten. Bataljonen fick då också reda på att fu Hjelte och vpl 1173 Persson, som medföljde som eskort, också förmodades ha omkommit.”

SVENSK STRED I VIETNAMKRIGET

Efter striderna i december 1961 följde nära nog ett år av förhandlingar innan situationen åter förvärrades i december 1962. Gendarmeriet i Katanga satte upp vägspärrar och besköt vid flera tillfällen FN-trupp. 

Gruppering för eldgivning i Elisabethville.

© Lars Widegren

ONUC svarade med en kraftig motoffensiv och den 30 december 1962 hade man full kontroll över Elisabethville. Samtidigt gick den svenska bataljonen, förstärkt med ett kompani från Ghana, in i och besatte staden Kamina utan nämnvärt motstånd. 

Jadotvilles fall

I en tredje fas angrep indiska förband Jadotville på nyårsaftonen 1962. När den staden föll kollapsade också Katangas försvar. Den 14 januari 1963 meddelade Tshombe FN att hans regering var beredd att upphöra med utbrytningen och garantera full rörelsefrihet för ONUC-trupperna samt att acceptera FN-chefens plan för nationell försoning i Kongo. Därmed var den viktigaste delen av Kongomissionen över. 

Men FN-förbanden stannade kvar i över ett år, fram till juni 1964, för att övervaka processen när Katanga återinträdde i Kongo och för att utbilda regeringsarmén, ANC. Den sista svenska bataljonen lämnade Kongo något tidigare, i mitten av maj 1964. Då hade 6.332 svenskar tjänstgjort inom ONUC.

ARTILLERI – ANDRA VÄRLDSKRIGETS DÖDLIGASTE VAPEN

När FN-förbanden började dra sig tillbaka exploderade andra regioner i Kongo i våldsamma uppror och massakrer: i Kwiluprovinsen i östra Kongo, från Uvira-Fizi upp emot Kindu, i Maniema, i norra Katanga, i Kasai och i Oriental. Överallt flammade våldet upp. Stanleyville (Kisangani) föll i upprorsstyrkornas händer och snart kontrollerade centralregeringen bara en dryg tredjedel av landet. 

Men upprorsrörelserna var djupt splittrade inbördes. Många slogs för specifika stamintressen, andra ansåg sig slåss för den sanna självständigheten i Lumumbas anda, den självständighet man ansåg hade förfuskats 1960. Åter andra drevs av en Maoinspirerad marxistisk filosofi.

Mobutu tar över

USA och Belgien försökte desperat behålla civilt styre i Kongo, men ändå få till stånd en regering som kunde bekämpa upproren. Samtidigt landsattes 800 amerikanska och belgiska fallskärmsjägare i Stanleyville och drev ut upprorsmännen ur den staden.

Maktkampen fortsatte inom det ledande skiktet; ministrar avsattes och ersattes i en rasande takt. Det hela slutade inte förrän arméchefen Mobutu tog makten den 24 november 1965 i en militärkupp. Han skulle sedan komma att styra som diktator ända till 1997.

Kanske är du intresserad av...