En målning av fransmannen Henri Philippoteaux återger ögonblicket då Napoleons kyrassiärer kastar sig över Wellingtons infanteri. Tiotusen ryttare deltog i de resultatlösa angrepp som blev dyra för båda sidor i kampen.

Slaget vid Waterloo: Europas framtid avgjordes på en eftermiddag

Napoleon marscherar ut i krig för att rädda sin tron eller förlora den för evigt. Allt går enligt planerna när kejsarens armé drar fram för att attackera britterna vid Waterloo. Men så anländer en gammal fiende.

26 april 2018 av Else Christensen och Esben Mønster-Kjær

Walterloo blev till slagfält

Kapten John Kincaid har fri sikt över det blivande slagfältet. Många andra deltagare i slaget vid Waterloo ser aldrig mer än marken precis framför sig, men den brittiske officeren har en storslagen utsikt över det böljande belgiska landskapet.

Han ingår i en enhet grönklädda prickskyttar som är placerad i ett brett sanddike framför hertigen av Wellingtons främsta linje. Resten av koalitionsarmén står ett par hundra meter längre bak, bakom en låg ås: britter, nederländare och soldater från flera tyska stater.

Men den fina utsikten kostar på; de brittiska prickskyttarna är bland de första som stupar den här sommardagen. ”En kanonkula kom Gud vet varifrån och slog av huvudet på en officer”, skriver Kincaid i sina memoarer. Över ­sädesfälten ser kaptenen att Napoleons armé nu har ställt upp för drabbning.

Snart hörs hundratals skott då ett imponerande batteri om 80 kanoner öppnar eld rakt söder om sanddiket där Kincaids prickskyttar väntar med oro i blicken.

Klockan är cirka 11.30 på förmiddagen den 18 juni, och slaget om Europas framtid har börjat. Efter utmattande marscher och intensiva strider ska den slutliga kraftmätningen nu utvisa om kejsar Napoleons tid är förbi, eller om världens störste fältherre ska lyckas återskapa sitt inflytande och ännu en gång få en hel kontinent att skälva.

Napoleon inledde sin offensiv till slaget vid Waterloo

Tre dagar tidigare, den 15 juni 1815, hade Napoleon gått över den fransk-belgiska gränsen med sin här. Hela Europa stod enat emot honom, och Frankrikes kejsare måste slå till först om han skulle ha en chans mot den mäktiga alliansen. På den bel­giska sidan av gränsen utgjorde två fiendearméer ett lockande byte: Blüchers preussare och den brittiske hertigen av Wellington med sitt hop­plock av soldater från fem olika stater.

Tillsammans hade de allierade omkring 230 000 man mot Napoleons 130 000. Men om han kunde möta fienden var för sig skulle han kunna besegra dem. Den strategin hade kejsaren lyckats med flera gånger tidigare.

Med hjälp av falska rykten lyckades Napoleon lura Wellington på avvägar. Sedan kunde han anfalla och besegra Blücher ensam i slaget vid Ligny den 16 juni. Medan preussarna flydde vände sig kejsaren mot den brittiske fältherren och förföljde honom i strilande regn hela påföljande dag.

På morgonen den 18 juni rapporterade­ franska spanare att Wellingtons trupper höll på att ställa upp inför ett slag söder om den lilla staden Waterloo. Nu hade kejsaren chansen att krossa britternas armé och kanske tvinga dem att helt dra sig ur kriget.

Napoleon tog god tid på sig; enligt rapporterna flydde Blücher och större delen av hans här österut mot den tyska gränsen. De förföljdes av marskalk Emmanuel de Grouchy i spetsen för en stor fransk styrka. Kejsaren väntade därför med att anfalla tills junisolen torkat den regnblöta marken så att artilleriets tunga kanoner inte skulle sjunka ned.

Framåt lunchtid var kejsaren nöjd med underlaget och de franska kanonerna började köras fram. Snart inledde de sin dånande symfoni.

Han har bara en handfull män mot världens starkaste militärmakt. Trots det invaderar Napoleon Frankrike, säker på att hans legendstatus ska bana väg.

© Bridgeman

Kanoner skulle bana väg vid Waterloo

Napoleon var utbildad artillerist, och en av hans vanligaste taktiker bestod i att samla alla sina kanoner på ett ställe längs fronten och med dem skjuta upp ett stort hål i fiendens linje.

”Det är med artilleri man för krig”, brukade kejsaren säga. När kanonerna gjort sitt, kunde infanteri och kavalleri rycka fram och snabbt avgöra slaget till Frankrikes fördel.

Den här förmiddagen släpade artilleriet ut 80 kanoner på slagfältet framför Wellingtons östra flank. 48 av dem var väldiga bronsvidunder som kallades ”kejsarens unga döttrar” inom armén. De sköt iväg massiva järnkulor på 12 pund; vanliga kanoner laddades med kulor på sex till nio pund. Kapten Kincaid och de övriga männen i Wellingtons här, som kunde se Napoleons artillerister göra sig stridsklara, hade all anledning att vara oroliga.

Marken skälvde när det stora batteriet avfyrades. Kanonkulorna kom vinande i flack bana över sädesfältet mot Wellingtons trupper, och granater med brinnande luntor ritade vita rökbågar på himlen när de flög mot sitt mål 700 meter bort.

”En granat klöv vår översergeant på mitten”, berättade en brittisk sergeant efter slaget, ”den fortsatte och slet huvudet av en grenadjär och exploderade en meter ifrån mig så att jag kastades minst två meter upp i luften”. Sergeanten kom på fötter igen; han klarade sig med en brännskadad kind och trasig uniform. Han hann samla sig precis i tid för att hindra en ung rekryt från att fly från striden.

Under den följande halvtimmen avfyrade artilleristerna 2 700 kulor och 900 granater. Napoleon betraktade det storslagna bombardemanget från sin utsiktsplats vid värdshuset La Belle Alliance, och därifrån såg Wellingtons ställningar ut att vara totalförstörda.

Men effekten var inte så stor som kejsaren hade trott. Många fältherrar ställde upp sina trupper på de högsta punkterna i terrängen, men Wellington placerade alltid soldaterna lite längre bak. På baksidan av åsen var trupperna skyddade från kanonernas fulla effekt.

Vid Waterloo förstärktes dessutom Wellingtons knep av den blöta jorden på slagfältet. Kanonkulor som i vanliga fall skulle ha studsat eller rullat med hög hastighet, bromsades upp innan de plöjde in bland soldater i tät formation. Och granaterna borrade sig halvvägs ned i marken innan de exploderade, vilket dämpade effekten. Artilleribeskjutningen var därför inte alls så förödande som den franske kejsaren hade räknat med.

Preussarna anlände till Waterloo

Om Napoleon hade kunnat se hertigen av Wellington skulle han ha upptäckt att motståndaren ständigt spanade mot öster. Den brittiske fältherren väntade nämligen på förstärkning.

Den envise gamle Blüchers preussiska armé var inte alls krossad – som Napoleon trodde. Efter nederlaget två dagar tidigare hade Blücher beordrat reträtt norrut. Därifrån skulle han ansluta till Wellington så snart hans sargade armé var klar för strid igen.

Den försiktige Wellington hade bara vågat sig på en kraftmätning mot Napoleon vid Waterloo för att Blücher utlovat hjälp. Preussarna stod vid Wavre bara 16 km bort och kunde nå fram till slagfältet under dagen.

Napoleon visste att preussiska trupper befann sig i närheten. Det hade marskalk Grouchy rapporterat om. Men kejsaren tog informationen med ro; enligt krigsfångar var Blüchers här svårt medtagen efter slaget vid Ligny, och flera kolonner påstods ha dragit sig tillbaka mot tyska gränsen. Preussarna vid Wavre kunde omöjligen utgöra någon slagkraftig enhet. Men för säkerhets skull fick Grouchy order om att ta hand om saken.

”Hans majestät vill att du går mot Wavre och därmed närmare oss”, löd instruktionen från Napoleons stabs­chef, marskalk Jean-de-Dieu Soult. Klockan 13, då de franska kanonerna dundrat vid Waterloo i mer än en timme, insåg Napoleon att det hade varit bättre att kalla till sig Grouchys 33 000 man. I sin kikare såg han nämligen preussarna komma marscherande från öster.

Kejsaren kunde fortfarande avblåsa slaget men då skulle de båda fienderna förena sina arméer och det var precis det han ville undvika. Annars måste Wellington besegras innan Blücher kom. Under hela sin dramatiska karriär hade Napoleon tagit risker och litat på att hans talang skulle lösa situationen. Försiktighet låg inte för Napoleon. Beslutet fattade sig nästan självt.

”I morse hade vi 90 procents chans att vinna. Vi har fortfarande 60 procents chans”, sade han till marskalk Soult. Kejsaren bedömde att det skulle ta tid innan preussarna nådde fram och det franska infanteriet var klart för anfall.

I utkanten av slagfältet försökte Napoleons bror Jérôme erövra herrgården Hougoumont. Kampen blev en blodig mardröm som band stora franska styrkor.

© National Museums of Scotland

Napoleons planer för slaget vid Waterloo spårade ur

En halvtimme efter att kejsaren sett preussarna vid horisonten satte sig 18 000 franska soldater i rörelse. Fyra divisioner ryckte fram mot den delen av Wellingtons linje som artilleriet beskjutit. Folkmassorna utgjorde en imponerande – och skräckinjagande – syn.

”Vi såg Bonaparte själv ta plats vid vägkanten precis framför oss”, mindes den brittiske kaptenen Kincaid. ”Varje regemente ropade 'Leve kejsaren!' när de passerade honom.”
Trumslagarna angav takten då den enorma massan blåklädda fransmän sakta närmade sig. Under de 15 minuter det tog att korsa dalen mellan arméernas linjer, spydde Wellingtons kanoner ut kulor, granater och kartescher – projektiler med små järnkulor i som spreds som kulorna från ett hagelgevär.

En fransk bataljon hade knappt gått hundra steg innan chefen blev dödligt sårad. Sekunden senare stupade en kompanichef, därefter fanbäraren. Ropet ”Slut upp!” hördes ständigt; luckor i formationen skulle fyllas av andra soldater.

Trots beskjutningen fortsatte de franska soldaterna framåt och Kincaids skyttar tvingades överge sin plats i sand­diket framför Wellingtons linje. De tog plats bland brittiskt infanteri och gjorde sig redo att möta anfallet.

”När spetsarna på deras kolonner blev synliga på åsen fick de en sådan salva från första ledet att de vacklade”, mindes Kincaid. ”Men så fortsatte de, uppmuntrade av sina modiga officerare som dansade omkring dem och svingade sablarna framför dem.” Franska bataljoner i marschkolonn spred ut sig till linjeformation. Musköterna dundrade. Genom sin kikare följde Napoleon dramat på åsen.

”Hans ansikte lyste av tillfredsställelse”, såg en fransk stabsofficer. ”Allt gick bra och det rådde ingen tvekan om att han i den stunden trodde att slaget var vunnet.” Även de franska infanteristerna i främsta linjen hade segervittring. ”Vic­toire!” jublade några redan.

Men segerglädjen var förhastad. ”Se upp, kavalleri!” hann en fransk soldat ropa innan rödklädda brittiska dragoner plötsligt blev synliga. Ackompanjerade av gälla trumpetsignaler kastade sig 2 600 ryttare över fransmännen.

”Det blev rena rama slakten”, beskrev en fransk korpral. Enda sättet för infanteriet att kunna stå emot ett kavallerianfall var att ändra formation till karré – en ihålig fyrkant med bajonetter i alla riktningar. Men det var för sent. Fransmännens enda utväg var att fly, och en flodvåg av soldater och brittiskt kavalleri forsade ned från åsen.

Det stora anfallet var över. Kejsarens enda tröst var dragonernas oförsiktighet; de red för långt fram, rakt i famnen på de franska kavallerireserverna.

Nya strategier skulle vända slaget vid Waterloo

Napoleons plan hade misslyckats och nu måste de franska angreppen improviseras. Initiativet låg inte hos kejsaren. Han tillbringade större delen av dagen bakom den franska linjen, lutad över sina kartor, medan han tog emot rapporter och petade tänderna med ett halmstrå. Trötthet och sviktande hälsa tog på krafterna, och hemorrojder gjorde det plågsamt för honom att sitta på hästryggen och följa sina soldater i strid.

Den uppgiften överlät han i stället till marskalk Michel Ney.Ney hade krigat i mer än 20 år och ansågs vara den tappraste soldaten i Napoleons här. Som taktiker var han ingen större begåvning men kejsaren ansåg att han var perfekt till att leda de frontalangrepp som skulle bryta igenom fiendens linjer.

Det stora franska artilleriet hade återupptagit sina bombningar och Wellington tvingades flytta runt sina styrkor i takt med att soldater stupade. Ney fick syn på omorganisationen från sin plats i sadeln nära förtruppen. Han befann sig i dalen mellan de båda arméerna där överblicken var begränsad, och för honom såg det troligen ut som att fienden drog sig tillbaka.

Marskalken beslöt att gå till anfall. Men alla franska infanterister befann sig antingen i strid, höll på att återhämta sig efter nederlaget tidigare på morgonen eller stod uppställda för att kunna ta emot preussarna. Den stora kavallerireserven fick genomföra den avgörande framstöten mot fienden.

Ney tog därför kommandot över 5 000 så kallade kyrassiärer – Europas bästa tunga kavalleri. Led efter led av hästar med ryttare i skinande hjälmar och pansar satte sig i rörelse. ”Inga ord kan beskriva känslan vi kände vid åsynen av de tungt beväpnade varelserna på väg mot oss”, skrev en ung brittisk officer efter slaget.

Marken skälvde under de tusentals hovarna när kavalleriet arbetade sig uppför sluttningen i trav. Tempot hölls medvetet nere; då blev det lättare att nerna med ryttarpistoler. Så ­jagade brittiskt kavalleri iväg kyrassiärerna.

Striden var långtifrån över. Det franska artilleriet återupptog beskjutningen och de täta karréerna var perfekta mål. Samtidigt kallade marskalk Ney fram ännu fler kavallerienheter och förberedde ett nytt anfall. Snart stormade tusentals kavallerister fram igen.

Duellen mellan Neys ryttare och Wellingtons infanteri gick in i ett blodigt dödläge. Enligt vissa källor anföll Ney hela tolv gånger, och till sist var några enheter för utmattade för att kämpa.

Infanterister och ryttare stod bara några meter ifrån varandra, för trötta för att använda sina vapen. Utan infanteri kunde Ney inte slå hål på karréerna och efter flera timmars kamp tvingades han ge upp.

Napoleon försökte inte genomföra några särskilda genidrag vid Waterloo. Hans taktik bestod av förödande bombardemang och vilda frontalangrepp. 

© Art Gallery of New South Wales

Gardet skulle rädda dagen vid Waterloo

Under kavallerianfallen mot Wellingtons centrum kom de första preussarna fram och angrep Napoleons flank. Fler närmade sig österifrån: precis det som Grouchys 33 000 man skulle ha förhindrat. Vid Wavre 16 km därifrån höll marskalken på att angripa Blüchers eftertrupp. En general bad honom att i stället att tåga mot Waterloo, men Grouchy tänkte följa Napoleons order till punkt och pricka. Wavre var målet.

Kejsaren fick klara sig själv och tiden höll på att rinna ut. Han hade ett enda trumfkort kvar: gardet. Kejsarens elitsoldater hölls som reserver till lägen just som detta; då allting stod på spel. Nio bataljoner av de rutinerade krigsveteranerna började marschera mot Wellingtons försvagade centrum.

Napoleon själv ledde dem till mitten av dalen, där han överlämnade kommandot till marskalk Ney som skulle anföra dem uppför sluttningen och mot segern. Gardessoldaterna ryckte fram, skuldra vid skuldra, till trum­slagarnas rytmer. De såg ut som jättar i sina skyhöga björnskinnsmössor, och Wellingtons soldater blev nervösa.

”Nu får vi stryk”, mumlade en brittisk officer. Hertigen av Wellington på sin häst Copenhagen iakttog det hela på avstånd och verkade iskall som alltid.

”Ge mig natt”, hörde de närmaste honom viska, ”eller ge mig Blücher.”

De första som försökte stoppa gardet var tyska rekryter från furstendömet Braunschweig. De mejades ned, liksom två bataljoner från Nassau. Kejsargardet fortsatte framåt, förbi lik och trasiga kanoner. Nästa motståndare var brittiska gardessoldater som gick till motangrepp och tvingade fransmännen bakåt.

En skottduell uppstod längs fronten, och här hade britterna en fördel. De stod på en lång linje, medan det franska gardet fortfarande var i kolonnformation, redo att fortsätta framåt. Britternas kulor tunnade ut de franska leden och när en brittisk bataljon angrep fransmännen i flanken inträffade det omöjliga: kejsarens garde började vackla.

Napoleons armé kollapsade och avslutade slaget vid Waterloo

Gardets reträtt fick franska soldater längs hela fronten att tappa modet. Preussarna på flanken kunde därmed tränga fram, och Wellington uppe på åsen såg vad som höll på att hända. Han fällde ihop sin kikare, lyfte på hatten och beordrade anfall längs hela linjen.

Napoleon hade förlorat. Hans hårt trängda här löstes upp då soldaterna flydde söderut i panik. Fienden närmade sig redan och han tvingades dra sig tillbaka, omgiven av en bataljon ur sitt garde som retirerade i perfekt ordning – en ö mitt i kaoset.

Lugnet började sänka sig över slagfältet. Preussare förföljde de franska soldaterna medan Wellingtons trupper föll ihop av utmattning där de stod. Förlustsiffrorna var fasansfulla.

”Det 27:e regementet låg bokstavligt talat dött i karré intill oss”, beskrev kapten Kincaid. ”Vår division, som omfattat uppemot 5 000 man vid slagets början, hade reducerats till en enda linje skyttar.” Wellington och Blücher miste tillsammans 24 000 man, medan 41 000 fransmän dog, sårades eller togs tillfånga. Slagfältet hade förvandlats till en kyrkogård. Till och med den hård­före Wellington var skakad.

Denna sista stora blodsutgjutelse ledde dock till fred i Europa. Mer än 20 år av ständigt krigande var nu över, och Napoleons otroliga karriär var slut. För den store fältherren väntade exil på ön Sankta Helena långt ute i södra Atlanten. Där fick han sitta och begrunda sitt stora nederlag vid Waterloo.

Waterloo var Napoleons sista slag – få en överblick över alla Napoleonkrigen här eller prova en månads gratis digital prenumeration på VÄRLDENS HISTORIA till din surfplatta, mobil och PC/mac. 

Läs mer

Peter Hofschröer: The Waterloo Campaign I & II, Greenhill Books, 1999. Robert Kershaw: 24 Hours at Waterloo – 18 june 1815, WH Allen, 2014.

Kanske är du intresserad av...