Även på schavotten förde sig Marie-Antoinette som en drottning. Hennes sista ord var en ursäkt till bödeln, som hon råkat trampa på foten.

Även på schavotten förde sig Marie-Antoinette som en drottning. Hennes sista ord var en ursäkt till bödeln, som hon råkat trampa på foten. 

© Granger/Polfoto

Marie-Antoinette överlämnades till bödeln

När Frankrikes terrorregim anklagar Marie-Antoinette för incest och högförräderi har hon ingenting kvar att förlora. Det franska folket hatar henne, barnen har tagits ifrån henne och hennes make har avrättats i giljotinen. Det enda hon har kvar när hon själv förs till schavotten är sin värdighet.

3 februari 2017 av Stine Overbye

Revolutionen sover aldrig – och på slottet Tuilerierna mitt i Paris är det ingen som kan sova denna kväljande heta sommarnatt mellan den 9 och 10 augusti 1792. 

Kampen mellan monarkin och de revolutionära har gått in i sin sista, avgörande fas och till drottning Marie-Antoinettes stora fasa har hennes make, Ludvig XVI, redan börjat se att ett nederlag är oundvikligt.

Under den senaste tiden har kungen visserligen för­berett slottet för strider och beordrat sitt schweizergarde att kämpa till sista blodsdroppen. 

Men nu, när trumvirvlarna ekar genom parisnatten, sviker modet. Han vankar omkring i sina kungliga gemak och kan inte bestämma sig för om han ska ta upp kampen mot den uppretade pöbel som närmar sig.

Kungens peruk är rufsig och tillplattad, hans lila dräkt är skrynklig och stramar över den runda magen. 

Marie-­Antoinette står knappt ut med att se sin tafatte och handlingsförlamade man. Tårögd av vrede ber hon honom att gå ut och tala till sina soldater och mana dem till kamp – för den urgamla franska monarkins skull, och för deras två barns skull. Men resultatet blir ynkligt:

”Det sägs att de är på väg. Min sak är alla goda medborgares sak. Vi ska försvara oss tappert, eller hur?” säger den likbleke kung Ludvig vädjande till soldaterna.

”Leve kungen”, blir det tvekande svaret från några av de rödklädda schweizergardisterna. Men många står tysta, och de parisiska nationalgardister som har beordrats att delta i försvaret av Tuilerierna ropar hånfullt till kungen.

Marie-Antoinette ser på genom ett fönster. Hon känner sig maktlös. Och när hennes man förödmjukad tassar tillbaka in i slottet mister hon själv modet för en stund.

”Det är meningslöst. Han har gjort mer skada än nytta”, säger drottningen till sin kammarjungfru.

Vid sjutiden på morgonen är slottet omringat av en ­tusenhövdad folkmassa, utrustad med musköter, lansar, dolkar och blodtörst.

Ludvig XVI:s rådgivare vädjar till kungafamiljen att fly medan de ännu har chansen.

”Endast i nationalförsamlingen kan Ers Majestät vara i säkerhet”, säger han.

Men då lägger sig Marie-Antoinette i. Hon vägrar att ge upp det som hon vet är det sista och avgörande slaget om monarkins framtid.

”Vi har tillräckligt med soldater för att försvara oss, och nu är stunden kommen att visa vem som ska ha makten: kungen eller revolutionärerna”, säger drottningen myndigt. Men rådgivaren står på sig och förklarar att hela ­Paris är på fötterna.

”Om ni stannar här riskerar ni både er makes, ert eget och era barns liv”, varnar han. Kung Ludvig XVI sitter hopsjunken i sin stol och flackar med blicken från rådgivaren till sin hustru. Hennes hals och kinder är rödflammiga av upphetsning. Det går flera knäpptysta minuter, men så fattar Ludvig ett beslut.

”Låt oss gå”, suckar han. Marie-Antoinette måste foga sig, och med sina båda barn vid händerna följer hon motvilligt efter kungen, som leder familjens sorgeprocession ut ur slottet.

”Vi kommer snart tillbaka”, lyder hennes farväl till de betjänter och hovfolk som lämnas kvar. Men hon har satt sin fot på slottet för sista gången.

Schweizergardet massakrerades när pöbeln stormade slottet Tuilerierna i Paris i augusti 1792.

Schweizergardet massakrerades när pöbeln stormade slottet Tuilerierna i Paris i augusti 1792.

© Henri-Paul Motte

Tonåringar blir omaka makar

Det var bara 200 steg att gå för kungafamiljen från Tuilerierna genom slottsträdgården till nationalförsamlingen, men för Marie-Antoinette var den korta flykten en ­resa bort från ett extravagant liv som hustru till Frankrikes enväldige regent.

Hon var dotter till den österrikiske kejsaren och hade blivit fransyska i maj 1770, då hon kommit från sitt hemland och gift sig med prins Ludvig, arvtagare till Europas mest prestigefyllda tron. 

Både hon och Ludvig var egentligen barn, hon var 14 år och han ett år äldre, och det enda de hade gemensamt var sitt blåa blod. Ludvig var en klumpig, reserverad, obeslutsam och allvarsam enstöring, medan hans vackra brud sprudlade av sorglös energi.

Marie-Antoinette hade fått en ovanligt fri uppväxt vid hovet i Wien, och hon älskade sällskapsliv, glad underhållning och en uppsluppen stämning. 

Ingenting av detta fann hon vid det franska kungaslottet Versailles, två mil utanför Paris. Här bestod vardagen av orubbliga ritualer och allting styrdes av en strikt etikett.

Så snart hon fick chansen flydde Marie-Antoinette från det förstenade kungaresidenset till Paris, där hon besökte teatern och operan iklädd sina modernaste klänningar. 

Men det hade sitt pris; det konservativa hovet rynkade på näsan åt den koketta unga österrikiskan – och till hennes stora olycka blev hon dessutom mycket illa omtyckt av det franska folket.

”Varför hatar de mig? Vad har jag gjort dem?” frågade hon sin man. Marie-Antoinette gjorde allt hon kunde för att visa sin omsorg om de få vanliga fransmän hon kom i kontakt med i sitt skyddade hovliv. 

Till skillnad från resten av hovet red hon t.ex. aldrig genom böndernas veteåkrar och trampade ned säden när hon var ute på jakt.

Men sådant var det ingen som lade märke till. I stället skildrades hon i satiriska pamfletter som en lättfotad slinka som hade kärleksaffärer med både män och kvinnor. Men det som det skvallrades allra mest om, var hennes exklusiva vanor. 

Sedan hon blivit Frankrikes drottning år 1774 lät Marie-Antoinette t.ex. uppföra den påkostade ­mini-bondbyn Le Hameau i slottsparken i Versailles. 

Här strövade vita små lamm och välryktade kor omkring i ett måleriskt landskap där små bondgårdar, en väderkvarn och ett mejeri fulländade bilden av äkta lantlig idyll. Till och med hovfolket ansåg att det hela var opassande.

”Det har kostat en förmögenhet att få drottningens by att se fattig ut. De pengarna kunde kungen ha använt till att förbättra förhållandena för de verkligt fattiga och förändra deras stugor till riktiga hem”, klagade till exempel en adelsman, markisen av Bombelles.

Under 1700-talets andra hälft hade den franska ekonomin försämrats kraftigt, och i mitten av 1780-talet stod landet på gränsen till bankrutt. 

Nederlag i krig, förlorade kolonier och en oduglig administration hade lett till stora hål i statskassan, och även om Marie-Antoinette drog ned på sin konsumtion och klädde sig i enklare kläder hade hon blivit en symbol för krisen i riket.

Krisen förvärrades och år 1789 levde många fransmän i så svår fattigdom att de inte ens hade råd till ett mål mat. Folket riktade sin vrede mot det överdådiga lyxlivet vid hovet, och i oktober tågade parisarna mot Versailles för att kräva bröd. 

Från den stunden utgjorde den spirande revolutionen ett hot mot den franska monarkins framtid – och mot kungafamiljens liv. 

Marie-Antoinette og Ludvig i Versailles

Livet ändrades tvärt för kungafamiljen när parisarna tvingade dem att flytta från Versailles till Paris år 1789.

© Corbis/Polfoto

Marie-Antoinette tänker kämpa

När de hungriga fransmännen kom fram till Versailles nöjde de sig inte med att klaga. Den stora folkmassan på tusentals personer tvingade med sig kungafamiljen till huvudstaden. Nu skulle Ludvig XVI bo bland sina undersåtar.

Slottet Tuilerierna i Paris hade stått tomt i mer än hundra år, men det gjordes blixtsnabbt i ordning åt kungafamiljen som nu övervakades dygnet runt. 

I praktiken var nu Ludvig, Marie-Antoinette och deras båda barn fångar hos revolutionärerna. Drottningen oroade sig för framtiden:

”Man vakar över oss som över kriminella, och detta tvång är nästan outhärdligt”, skrev hon i ett brev till en väninna. 

”Det är hemskt att ständigt vara rädd att någonting ska hända ens kära. Vi kan inte närma oss ett fönster utan att överösas av förolämpningar. När vi går på promenad med barnen, skriker och ropar man åt oss.”

Ludvig XVI trodde att revolutionen skulle dö ut av sig själv, men så blev det inte. Tvärtom urholkades hans makt bit för bit, och kaoset bredde ut sig i hela landet. ­Marie-Antoinette var rädd och satte press på sin man för att få honom att agera och återta sin auktoritet innan det var för sent. 

På drottningens uppmaning bad Ludvig även flera europeiska regenter om hjälp, och Marie-Antoinette skrev till sin bror, den tysk-romerske kejsaren Leopold II, för att få honom att samla sin armé vid franska gränsen.

I all hemlighet förhandlade Marie-Antoinette dessutom med revolutionsledaren Honoré de Mirabeau, som var en moderat röst bland ett ökande antal extremister. 

Trots att de var oense om nästan allting ville de båda bevara monarkin, men den omaka alliansen blev inte långvarig. I april 1791 dog Mirabeau plötsligt, och när han försvann gav drottningen upp sina försök att påverka revolutionen inifrån. 

Ingen hade längre någon kontroll över händelserna, och natten till den 10 augusti 1792 trängde en ilsken folkmassa in i kungafamiljens hem.

En sista tur i kareten

”Vi kommer snart tillbaka”, säger Marie-Antoinette till tjänstefolket innan hon och familjen skyndar ut från Tuilerierna för att söka skydd i nationalförsamlingen. 

Där­efter dröjer det inte länge förrän drygt 20 000 ursinniga parisare stormar slottet, som förvandlas till ett slakthus. Tjänare och hovfolk huggs ned eller kastas ut genom fönstren. Schweizergardet massakreras till siste man. Det blodiga infernot sätter punkt för Ludvig XVI:s tid på tronen.

I nationalförsamlingen får flyktingarna bara en tillfällig fristad. Inifrån en loge kan de höra hur ledamötena av­skaffar monarkin och ger order om att kungafamiljen ska låsas in i fängelset i Le Temple, Tempelriddarordens gamla fästning i Paris. 

Klockan sex på kvällen den 13 augusti sätter sig Louis Capet, som den detroniserade kungen kallas av revolutionärerna, hans fru Marie-Antoinette och deras ­båda skräckslagna barn i den kungliga kareten för sista gången.

Kuskarna har fått order om att köra långsamt och ta en omväg genom huvudstaden så att parisarna ska få njuta av åsynen av den förödmjukade kungafamiljen. 

Men under­såtarna får aldrig någon större anledning att skratta åt ”österrikiskan”, som Marie-Antoinette hånfullt kallas av folket. Medan vagnen skakar fram över gatstenarna mot fängelset sitter hon rakryggad och stolt.

Efter en misslyckad flykt fördes kungafamiljen tillbaka till Paris.

© Bridgeman

Drottningens väninna mördas

Sommaren övergår i höst och kungafamiljen lever ett stillsamt liv bakom Le Temples höga murar. 

Ludvig XVI undervisar sin sjuårige son Ludvig i historia och geografi, och Marie-Antoinette fördriver tiden med att spela schack, brodera och sjunga visor från sin österrikiska barndom för den 13-åriga dottern Marie-Thérèse.

Miljön i fängelset är inte i närheten av lyxen på slottet, men kvaliteten på maten är i stort sett densamma och exkungen njuter av överdådiga måltider med soppa, stek och dessert, som sköljs ned med rödvin eller rentav champagne. 

Hans hustru däremot petar mest i maten, fräser åt tjänarna och är rasande över sin inskränkta frihet; hon kan inte ta ett enda steg utan att en vakt följer efter henne.

Det är inte tillåtet med tidningar i fängelset men Marie-­Antoinette hör tidningsförsäljarnas rop utanför fängelsemurarna och vet att det pågår en vild häxjakt. 

Präster, adelsmän och alla andra som kan misstänkas sympatisera med kungafamiljen kastas i fängelse, och många halshuggs i giljotinen – eller massakreras av pöbeln.

En septemberdag 1792 kommer fasorna väldigt nära. De välbevakade fångarna hör skrik och rop utifrån trädgården, och när kungen frågar en vakt vad som står på får han ett obehagligt svar: 

Marie-Antoinettes nära väninna, överhovmästarinnan Marie-Thérèse Lamballe, har mördats och hennes huvud har spetsats på en påle. Nu är förövarna på väg för att visa drottningen sin blodiga trofé.

Marie-Antoinette skriker till och bryter samman. För första gången får hennes barn uppleva att hon tappar självkontrollen och visar tecken på svaghet.  

Prinsessan de Lamballe slogs ihjäl med en hammare och styckades därefter.

Prinsessan de Lamballe slogs ihjäl med en hammare och styckades därefter.

© Léon-Maxime Faivre

Kungliga brev leder till dödsstraff

I slutet av november 1792 hittar någon en trälåda med exkungens personliga brev i på Tuilerierna. Enligt Ludvig XVI:s order hade lådan murats in i en vägg, men en av hans närmaste män har skvallrat. 

Nu har republiken fått ett fällande bevis på den forne regentens förräderi: Kungen har i största hemlighet brevväxlat med utländska furstar och bett dem ingripa mot revolutionen.

Hatet flammar upp igen med förnyad kraft, och Marie-Antoinette känner tydligt vart detta är på väg. Hon varken äter eller sover på flera veckor, men Ludvig är vid gott mod och äter sig allt fetare. 

Hans tidigare så vackra hustru förvandlas däremot till en blek och sjuklig kvinna med rödkantade ögon och kritvitt hår. Hon är så mager att kläderna hänger på henne och hennes krafter är som bortblåsta. 

En decemberdag år 1792 försvinner hennes man. Revolutionärerna anklagar Ludvig för högförräderi, och under tiden som rättsprocessen mot honom pågår tvingas kungen lämna sin familj och bo en våning under sin hustru och deras två barn.

Dag och natt hör Marie-Antoinette hans tunga steg i rummet under hennes, men under de sex veckor som följer tillåter vakterna ingen kontakt mellan makarna. 

På kvällen den 20 januari 1793 får hon och barnen till slut lov att besöka honom. Och de vet varför. Ropen ute på gatan har avslöjat att domarna inte visat Ludvig någon nåd: en majoritet har röstat för att Ludvig ska dö i giljotinen.

Marie-Antoinette klamrar sig fast vid sin man, den lille kronprinsen kramar sina föräldrars händer och hans storasyster skriker högt. Frankrikes forne kung är den som är mest samlad – han har funnit sig i sitt öde. Domen ska verkställas redan nästa dag.

Familjen skiljs åt igen och efter en sömnlös natt hör Marie-Antoinette hur soldaterna kommer klampande i fängelsetrappan och att dörren till rummet inunder öppnas. 

Nästa ljud hon hör är hjulen på droskan som ska föra hennes man till hans ”republikanska rakning” i giljotinen. Om en timme kommer Marie-Antoinette att vara änka. Och hon vet att det kan bli hon som åker i vagnen nästa gång.  

Under sina sex sista månader i livet vägrade prinsen att tala.

© Bridgeman

Marie-Antoinette är nästa mål

Frankrikes forna drottning väntar sig ett utfall från revolutionsregimen, men när den kommer blir det i en form hon inte alls kunnat föreställa sig. Natten till den 3 juli kommer tre vakter in för att ta med sig hennes åttaårige son; anledningen är att det ryktats att hon planerar att fly. Pojken är arvtagare till den franska tronen och de revolutionära ser honom som ett hot.

Marie-Antoinette håller Ludvig tätt intill sig i en timme; inte ens dödshot kan få henne att släppa taget. Inte förrän vakterna hotar med att döda dottern Marie-Thérèse i stället ger hon upp. Under de följande nätterna kan hon höra pojken gråta i sitt rum i en annan del av Le Temple.

En månad senare förlorar Marie-Antoinette den sista kontakten med sin son, och nu även med sin dotter när vakterna återigen kommer på nattligt besök: Klockan två den 2 augusti kommer fyra män in och meddelar att hon ska förflyttas till Conciergeriet – ett mörkt och dystert fängelse som i folkmun kallas ”dödens väntrum”. Hennes föraningar har blivit verklighet; revolutionsregimen har bestämt sig för att inleda en process mot ”änkan Capet”.

Lugn och samlad följer Marie-Antoinette med dem, men på väg ut ur Le Temples låga port slår hon pannan i en bjälke. En av officerarna frågar om hon är skadad men hon skakar bara på huvudet och svarar:

”Nej, nu finns det inget mer som kan göra mig ont.”

Men Marie-Antoinette misstar sig. Hon är uppvuxen i ett kejsarpalats, har tillbringat sina ungdomsår i lyx på ett kungligt slott, haft mängder av uppassare omkring sig och en ny klänning för varje dag på året. 

Nu sitter hon plötsligt ensam i en cell som är kall, fuktig och mörk som en kista, och barnen är långt bortom räckhåll.

Hon är inte längre rädd för döden, men hon saknar sina barn något fruktansvärt och fingrar ständigt på medaljongen med deras hårlockar i. 

Några dagar senare tar vakterna den ifrån henne, tillsammans med hennes sista ägodelar: ringarna, gulduret från Österrike och synålarna.

Marie-Antoinettes hälsa försämras för varje dag som går och blödningar gör henne så trött att hon knappt orkar stå upp. 

När hon slutligen ställs inför revolutionsdomstolen efter 70 dagar utan dagsljus är hennes läppar bleka och huden nästan genomskinlig. 

Hon har sitt gråvita hår samlat i en fläta och bär en lång vit klänning. Drottningen ser ut som en gengångare trots att hon bara är 37 år.

Marie-Antoinettes dotter Marie-Thérèse

Marie-Antoinettes dotter Marie-Thérèse utlämnades till Österrike år 1795. Den 17-åriga flickan blev en stark kvinna; kejsar Napoleon kallade henne senare ”den ende karlen i hela hennes släkt”. Efter ett barnlöst och trist äktenskap med sin kusin avled hon år 1851, 72 år gammal.

© Bridgeman

Dödsdomen är förutbestämd

Marie-Antoinette är rak i ryggen när hon sätter sig på den järnstol som ställts fram åt henne. Hon ser lugnt ut över den fullsatta lokalen. 

Det är den 14 oktober 1793 och åhörarna har strömmat till för att följa rättegången mot landets forna drottning, som i tidningarna kallas ”ett gissel för sitt land och en skam för sitt kön”.

Utan att röra en min lyssnar Frankrikes mest avskydda kvinna till den ström av anklagelser som revolutionstribunalens åklagare, Antoine Fouquier, kastar mot henne: 

Hon har skickat stora belopp till sin bror kejsaren i Österrike, hon har planerat mord på revolutionärer, hon har manipulerat Ludvig XVI, hon har konspirerat med utländska regenter och hon har utnämnt sin son till kung.

”Slutligen har den i alla avseenden omoraliska änkan Capet glömt sina moderliga instinkter och de begränsningar naturens lagar skapat, och prostituerat sig med Ludvig Capet, sin son”, påstår Fouquier. 

”Han har erkänt att hon begått opassande handlingar med honom, vars karaktär griper en med fasa.”

Anklagelserna tar aldrig slut, och Marie-Antoinette har bara fått en dag på sig att förbereda sitt försvar. Dessutom har hon inte fått möjlighet att kalla ett enda vittne till sitt försvar; åklagaren Fouquier har däremot 40 på sin sida.

Under 15 timmars rättegång kallar åklagaren det ena vittnet efter det andra. Tillsammans ska de bevisa att ­Marie-Antoinette var den onda kraften vid Ludvig XVI:s hov. 

Men vittnesmålen visar sig bestå av skvaller och ­andrahandsuppgifter, och inga konkreta bevis läggs fram. Den forna drottningen nekar till allt med en styrka och ­energi som hon inte har uppvisat på länge.

Processen fortsätter den 15 oktober, i 16 timmar. ­Marie-Antoinette får bara en liten portion soppa att äta men hon svarar lugnt och samlat på alla frågor, ända tills Fouquier kommer till anklagelsen om sexuella övergrepp på sonen Ludvig. Marie-Antoinette tiger, men när rättens ordförande kräver ett svar utbrister hon föraktfullt:

”Att jag inte svarade beror enbart på att den mänskliga naturen inte kan svara på en sådan anklagelse mot en mor.” Sedan vänder hon sig mot kvinnorna på åhörarplatsen och säger med stark röst:

”Jag appellerar till alla mödrar i denna lokal.”

Marie-Antoinette försökte försvara sig under rättegången men dödsdomen var redan bestämd.

© Granger/Polfoto

För första och enda gången under rättegången möts den avsatta drottningen av sympati. Kvinnorna applåderar Marie-Antoinette, flera av dem brister i gråt, några svimmar och måste bäras ut ur salen.

Förhöret pågår till klockan tre på natten, då juryn lämnar salen för överläggning. Marie-Antoinette är nära att svimma av trötthet. En timme senare kommer juryn tillbaka för att läsa upp domen – som bestämdes av revolutionens ledare redan flera dagar innan rättegången mot henne började: Marie-Antoinette är skyldig på alla åtalspunkter. Giljotinen väntar på henne.

Den dödsdömda förs tillbaka till sin cell, där hon tillåts ha två ljus tända. I det flackande skenet skriver hon ett sista brev till sin svägerska, prinsessan Elisabeth.

”Jag har nyss blivit dömd, inte till en vanhedrande död som för kriminella, men till att återse din bror. Jag är oskyldig, precis som han, och hoppas kunna uppvisa samma styrka i dessa sista ögonblick. Jag är så lugn som man bara kan vara med ett rent samvete. Jag är mycket ledsen över att tvingas lämna mina stackars barn. Du vet att jag har levt bara för dem”, skriver hon.

När hon har skrivit färdigt brevet klär drottningen på sig för sista gången. Hon tar på sig en vit kappa, svarta högklackade sidenskor, en hätta och en fin sjal över axlarna. En kökspiga försöker övertala henne att äta en bit mat, men drottningen tackar nej.

”Mitt barn, jag behöver ingenting mer, för mig är allt förbi.” Men hon ändrar sig när flickan berättar att soppan har gjorts enbart för drottningens skull.

”Ja, ja, Rosalie, kom med soppan”, säger Marie-­Antoinette och tvingar artigt i sig ett par skedar soppa. 

Marie-Antoinette skred fram mot sin död som en drottning.

De fina kläderna var borta och håret avklippt, men Marie-Antoinette skred fram mot sin död som en drottning.

© Corbis/Polfoto

Sista åkturen går till schavotten

Conciergeriets gallerport öppnas kl. 11 på förmiddagen den 16 oktober 1793 och den 37-åriga exdrottningen förs ut i den bleka höstsolen. 

Hon har händerna bakbundna men går med säkra steg till bödelns enkla kärra, där hon får hjälp att sätta sig på en bräda.

Parisarna har gått man ur huse, drygt 30 000 soldater håller vakt på gatorna och hela färdvägen till Place de la Révolution, torget där giljotinen står, kantas av nyfikna som vill få en sista skymt av den dödsdömda. 

De jublar, applåderar och ropar förolämpningar när vagnen rullar förbi, men drottningen rör inte en min. Hon stirrar rakt fram, föraktet lyser i hennes ansikte och trots att kärran gungar sitter hon rak som på en tron.

Det går ett sus genom folkmassan när vagnen svänger in på det väldiga torget.

Hundratusentals fransmän har väntat sedan tidig morgon och fördrivit tiden med att småprata, handarbeta och läsa tidningar som rapporterar att ”skökan snart ska få pröva bödelns halsband”.

Nu tystnar pratet. Föräldrar hyssjar åt sina barn, gatuförsäljarna som säljer saft, nötter och karameller slutar att ropa, de som handarbetar lägger ifrån sig arbetet. Det ­enda som hörs är kärrans knarrande och hästens tunga hovar mot marken.

Kärran stannar framför schavotten. Bödeln erbjuder drottningen sin arm, men hon avvisar den och kliver själv ned. Hon går resolut uppför trappan till plattformen där giljotinen står, men precis före det sista trappsteget ­råkar hon trampa bödeln på foten och utbrister artigt:

”Förlåt, min herre, det var inte med avsikt.”

Därefter läggs hon på en platta som skjuts fram till avrättningsmaskinen, och i nästa sekund faller bilan. Klockan är 12.15 då bödeln gör sin plikt och lyfter drottningens bleka huvud i håret för att visa upp det för folkmassan.

”Leve republiken”, ropar folket. Änkan Capet, österrikiskan som aldrig riktigt fann sig till rätta vid det franska hovet eller bland det franska folket, är borta.

Kanske är du intresserad av...