Den 23 februari 1917 ställde sig 90000 kvinnor på barrikaderna i protest mot den ökande fattigdom som orsakades av den förmögna ryska tsarregimen. Det blev startskottet till den ryska revolutionen, som banade vägen för Vladimir Lenins maktövertagande och bildandet av Sovjetunionen.

© Wikimedia Commons

Den ryska revolutionen skakade världen

År 2017 uppmärksammas 100-årsjubileet för den ryska revolutionen, som genomfördes av Vladimir Lenin och hans kommunistiska kumpaner. Trehundra års enväldigt tsarstyre ersattes av en kommunistisk diktatur, som tvingade ut Ryssland i ett långvarigt inbördeskrig och ledde till sex decennier av kallt krig mellan öst och väst.

2 maj 2017 av Andreas Ebbesen Jensen

Startskottet till den ryska revolutionen, som störtade tsarstyret och lade grunden till uppkomsten av Sovjetunionen, avlossades i början av 1917. Det var landets förtryckta och underbetalda kvinnor som hade fingret på avtryckaren.

Den 23 februari gick mer än 90000 kvinnliga arbetare ut i strejk i huvudstaden Petrograd (Sankt Petersburg i dag) och demonstrerade mot landets tsar Nikolaj II med paroller som ”Ned med tsaren” och ”Nej till kriget”.

Rysslands involvering i första världskriget hade tvingat bort de flesta männen från åkrarna och ut på slagfältet, vilket hade reducerat landets livsmedelsproduktion drastiskt. 

Medan hungern tärde på vanliga ryssar, som fick stå i kö bara för att komma över en bit bröd, levde en liten, härskande klass kring tsaren, godsägarna och fabriksägarna i överdådig lyx.

I slutet av februari 1917 hade kvinnorna emellertid fått nog. De satte ned foten och krävde förändringar och mer medbestämmande. Snart följde resten av arbetarklassen efter.

Den ryska revolutionen hade gått in i sin första fas – känd som februarirevolutionen. Snart anslöt tsarens soldater sig till upproret mot Nikolaj II, som abdikerade den 15 mars 1917 och kort därefter sattes i fångenskap i Selo, St. Petersburg och senare i Tobolsk i Sibera, tillsammans med resten av sin familj.

Den ryska revolutionen banade väg för Lenin

Efter 300 års envälde hade familjen Romanovs diktatur krossats i händerna på den arbetarklass som de så länge hade trampat på.

Tsarstyret ersattes av en provisorisk regering under ledning av furst Georgij Lvov och senare advokaten Aleksandr Kerenskij. Majoriteten i det nyupprättade revolutionära rådet, känt som sovjeten, hade förtroende för att den nya regeringen skulle infria februarirevolutionens krav på ”bröd, fred och jord”.

Det trodde den marxistiske revolutionären Vladimir Lenin inte på.

Sedan ett misslyckat kuppförsök mot tsarregimen 1905 hade Lenin levt i exil i Europa, men i och med den framgångsrika februarirevolutionen återvände han till Petrograd för att leda den ryska revolution in i dess avgörande fas.

Vladimir Lenin fördömde den nya, provisoriska regeringen, som bestod av huvudsakligen representanter för den härskande klassen (godsägare och fabriksägare) och manade till kamp mot regeringen och landets fortsatta deltagande i världskriget.

I sina så kallade ”aprilteser” beskrev Vladimir Lenin hur den ryska revolutionen skulle utvecklas: All makt skulle övergå till ett system av arbetar- och bondesovjeter, alla fabriker skulle förstatligas, och Ryssland skulle byggas upp kring en centralstyrd, kommunistisk ekonomi.

I kampskriften ”Revolutionens lära”, som gavs ut i juli 1917, lägger Lenin Rysslands framtid i händerna på arbetarklassen.

”Endast de revolutionära arbetarna är, om de stöttas av de fattigaste bönderna, i stånd att bryta kapitalisternas motstånd, leda folket till ett övertagande av jorden utan ersättning, till fullständig frihet, till seger över hungersnöden, till seger över kriget, till en rättfärdig och bestående fred”.

För att fördriva den provisoriska regeringen från maktens centrum och ut i glömskan utsåg Lenin sina anhängare i Rysslands socialdemokratiska arbetarparti, mer kända under beteckningen bolsjeviker (efter det ryska ordet för ”de som tillhör majoriteten”, bolsjinstvo).

Den ryska revolutionen gick nu in i sin avgörande fas.

Den ryska revolutionen skapade Sovjetunionen

Andra delen av den ryska revolutionen blev känd som oktoberrevolutionen och kulminerade den 25 oktober 1917. Då organiserade Lenins högra hand och ordförande för Petrogradsovjeten, Lev Trotskij, en statskupp mot den provisoriska regeringen i Petrograd.

Upproret genomfördes av arbetarmiliser från det kommunistiska bolsjevikpartiet och skedde nästan utan blodspillan.

I ett slag hade den ryska revolutionen förvandlats från ett uppror bland arbetarklassen till en ny politisk verklighet med bolsjevikerna och Lenin i spetsen. Det nya maktövertagandet skedde dock inte utan motstånd.

Mensjevikerna (”Minoritet”) och Socialistrevolutionära partiet växte också fram ur upproren under den ryska revolutionen, men de var emot bolsjevikernas maktövertagande. 

De fruktade att sovjeterna inte var redo att ta över makten och leda Ryssland i rätt riktning.

I valet till den lagstiftande församlingen några veckor efter oktoberrevolutionen fick de icke-bolsjevikiska partierna flest mandat. 

Det fick dock inte bolsjevikerna att avstå från sitt krav att ledamöterna i församlingen skulle underkasta sig den nya sovjetregeringen, Folkkommissariernas råd.

Församlingen vägrade, men bolsjevikerna gav sig inte, och Lenin löste problemet genom att upplösa den nya konstituerande församlingen med hjälp av de soldater som efter den ryska revolutionen hade anslutit sig till bolsjevikerna.

Bolsjevikerna fick monopol på makten och drev igenom det kommunistiska styre som marxisten Lenin hade drömt om i flera decennier. ”De rödas” maktövertagande skedde dock inte utan strid.

Den ryska revolutionen utlöste inbördeskrig

År 1918 bytte Bolsjevikpartiet namn till Rysslands kommunistiska parti, och kort efter den ryska revolutionen började Lenin och hans anhängare förfölja personer som regimen kategoriserade som ”folkets fiender”. 

Det gällde till exempel präster, medlemmar av andra politiska partier och personer med kopplingar till tsarstyret.

När bolsjevikerna 1918 infriade löftet om att dra Ryssland ur världskriget inledde icke-bolsjevikerna en väpnad kamp mot kommunisterna, och sommaren 1918 var ett blodigt inbördeskrig mellan ”de röda” (bolsjevikerna) och ”de vita” (icke-bolsjeviker) en realitet.

Den avsatte tsaren Nikolaj II och hans familj satt fängslade i Tobolsk, men faran för att han skulle bli befriad och ge fienden en stor symbolisk seger var överhängande. 

Bolsjevikerna beslutade därför att familjen Romanov skulle flyttas till Ipatiev-huset i Jekaterinburg på östra sidan av Uralbergen.

Medan striderna hettade till insåg bolsjevikerna att de var tvungna att lösa problemet en gång för alla och röja undan Nikolaj II och hans arvinge. För säkerhets skull dömdes även resten av familjen till döden utan rättegång.

Ordern kom från högsta ort. Lenin var själv med om att fatta beslutet, som verkställdes natten till den 17 juli 1918 av kommendanten Jakov Jurovski.

”Exekutivkommittén för Urals råd av arbetar-, bonde- och soldatrepresentanter har beslutat att Ni ska avrättas”, förkunnade han med hög röst, när han stod öga mot öga med Nikolaj II och hans hustru samt deras fem barn och fyra tjänare i Ipatiev-huset.

Tsaren hann bara stamma fram ett ”Va?”, innan Jurovski drog sin pistol och sköt honom flera gånger i bröstet och huvudet. Skotten utlöste ett inferno i det lilla, halvskumma rummet. Resten av tsarfamiljen kastade sig ned på golvet, medan kulorna ven genom rummet.

När krutröken hade lagt sig låg Nikolaj II, hans hustru och barn låg döda på golvet. Kort därefter dödade de andra vakterna hovdamen och de resterande döttrarna, Olga, Tatiana och Anastasia.

Inbördeskriget mellan de röda och de vita kastade ut Sovjetryssland i en djup ekonomisk och social kris. Stridshandlingarna upphörde i slutet av 1920 med en seger för bolsjevikerna.

I 1922 ble Sovjetunionen dannet. Etter Lenins död i 1924 tok Josef Stalin landet i sitt jerngrep.

Kanske är du intresserad av...