Den franska kungafamiljen greps i byn Varennes efter 24 timmar på fri fot. Ludvig XVI var förklädd till tjänare och kronprinsen iförd klänning.

© Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz

Den franska revolutionen tvingade Ludvig XVI till omöjlig flykt

I två år har Frankrikes kung suttit i husarrest i Paris som folkets fånge. Nu vill han ta sig ut ur staden och återerövra sin makt. Ludvigs flykt organiseras av en svensk greve, som även är drottning Marie-Antoinettes älskare.

8 januari 2018 av Svante Karlsson & Torsten Weper

Frankrike/1791: Revolutionsåren har börjat. Medborgarna kräver politiskt inflytande, de fattiga rasar över livsmedels­priserna och adeln kämpar för sina privilegier. Ludvig XVI är handlingsförlamad och fruktar dessutom blodbad och inbördeskrig. När nationalförsamlingen tog makten år 1789 gjorde han därför inte motstånd.

Klockan är sju på morgonen när kammartjänaren träder in i de kungliga gemaken för att väcka Ludvig XVI. Den franske kungens säng är dold bakom förhängen, och när kammartjänaren drar isär dem upptäcker han att kungen är borta.

Tjänaren skyndar in till den 6-årige kronprinsen Ludvig Karl. Inte heller han ligger i sin säng. Samtidigt går hovdamerna in för att väcka drottning Marie-Antoinette. Även hennes säng är tom.

”De är borta! De är borta!”, skallar ropen på slottet Tuilerierna mitt i Paris. I två år har slottet fungerat som den kungliga familjens ofrivilliga residens. Kungen har i praktiken levt i husarrest, berövad sin enväldiga makt. 

Han har fått nöja sig med att underteckna de lagar som landets nya makthavare i nationalförsamlingen har lagt fram för honom.

Men nu är Ludvig borta. Han har flytt med drottningen och barnen, prinsessan Marie Thérèse och kronprins Ludvig Karl. 

Klockorna börjar ringa över staden och en upphetsad folkmassa trängs framför slottet för att ropa skällsord mot kungen. Vid 11-tiden sänder nationalförsamlingen ut kurirer för att leta upp de kungliga rymlingarna.

Samtidigt sitter den kungliga familjen i en flott karet nästan 10 mil utanför Paris. De är vid gott mod.

”Det verkar som om allt går bra. Om vi skulle blivit stoppade hade det redan hänt”, menar drottningen som är förklädd till piga. 

De är fortfarande långt ifrån målet, den kungatrogna garnisonsstaden Montmédy nära gränsen till Öster­rikiska Nederländerna (dagens Belgien), men den svenske greve von Fersens flyktplan ser ut att ha lyckats.

Den förälskade greven

Greve Axel von Fersen, en gång känd som Europas vackraste man, är damernas gunstling med otaliga erövringar på sin meritlista. Men när han år 1783 möter Marie-Antoinette under en resa till Paris blir han fullständigt förtrollad. 

Och sedan hon tillsammans med kungen har tvingats flytta till Tuilerierna, har han inte försuttit några chanser att smita in på det välbevakade slottet för att hålla modet uppe hos den olyckliga drottningen som föraktas av hela befolkningen.

”Hon är en ängel av godhet, hjältemodig i all sin känslighet. Aldrig har jag varit så älskad”, skriver han till sin syster Sophie i Sverige.

I sällskap med regentparet börjar von Fersen att arbeta fram en flyktplan som ska sätta Ludvig i säkerhet i Montmédy. Här ska kungen sedan samla en armé för att krossa revolutionärerna i Paris.

Som ett första steg införskaffar von Fersen en bekväm resvagn med plats för sex personer. Officiellt står en viss ”baronessa von Korff” bakom köpet. 

Hon ska enligt uppgift använda vagnen för en resa till Ryssland. Täckmanteln är trovärdig. Vid den här tiden åker aristokratin gärna på långresor genom Europa, och nu tar von Fersen itu med resten av förberedelserna: 

Färden till Montmédy kräver att kareten får nya hästar med jämna mellanrum. von Fersen träffar avtal med 12 poststationer längs flyktrutten. Ludvig eskorteras av kungatrogna soldater som ska få instruktioner om mötesplatser.

Trots att slottet kryllade av spioner och flykten krävde ett otal medhjälpare lyckades von Fersen hålla planen hemlig. Klicka på bilden och se de tre involverade i triangeldramat

Avresa vid midnatt

Alla förberedelser sker i hemlighet – de revolutionära har nämligen placerat ut spioner bland hovfolket i Tuilerierna. 

Flera gånger skjuter den vankelmodige kungen upp sin flykt, och varje gång måste de många poststationerna och medhjälparna i flykten få besked. Till slut fastställs datumet: natten till den 21 juni 1791 är det dags.

Strax före midnatt väcker drottningen sina båda barn. Kronprinsen blir mycket besviken när han upptäcker att han ska kläs ut i flickkläder. Strax därpå anländer Axel von Fersen till slottet klädd som kusk. Han för ut barnen och deras guvernant till en droska.

Barnens guvernant ska spela rollen som baronessan von Korff, kungen har fått rollen som tjänare. Klädd i den gröna­ jacka som tjänarna brukar bära smyger han sig genom det mörka slottet. 

På botten­våningen möter han upp med två betrodda livgardister som har gömt sig i ett skåp. De följer kungen bort till von Fersens droska, där även kungens syster Elisabeth väntar.

Som den sista lämnar Marie-Antoinette sina gemak. När hon hör stegen från en vaktpost gömmer hon sig snabbt och väntar tills det blir tyst igen. 

Till slut hittar hon den gardesofficer som ska föra­ ut henne ur slottet. En timme för­senade är nu alla sex flyktingarna samlade. von Fersen kör ut droskan ur staden och alla kan så småningom osedda kliva upp i den gömda kareten.

Vid poststationen i Bondu, ca 2 mil utanför Paris, byter de hästar för första gången. Här tvingas von Fersen, mycket ovilligt, att ta farväl av drottningen. 

Han skulle gärna ha följt med vagnen hela vägen men det kränker kungen: att bli räddad av den man som är känd för att vara hustruns älskare är för förödmjukande.

”Farväl, Madame de Korff”, ropar von Fersen högljutt så att alla på poststationen kan höra det.

Under natten smiter han över gränsen samtidigt som den kungliga vagnen hamnar i stora svårigheter. Hästarna snubblar ofta på de dåliga mörka vägarna, seltygen går sönder och måste hela tiden lagas innan flykten kan fortsätta. 

Sällskapet blir försenat och därför tror soldaterna i den väntande eskorten att flykten har skjutits upp ännu en gång. För att inte väcka onödig uppmärksamhet, drar de sig tillbaka för att vara redo nästa gång. Utan beskydd fortsätter Ludvig rakt mot katastrofen.

>> Franska revolutionen: Så utspelade sig Frankrikes blodigaste uppror 

Kungen blir igenkänd

Den förnäma resvagnen väcker uppseende men ju längre bort från Paris de kommer, desto lättare tar Ludvig på säkerheten. 

I Fromentières kliver han till och med ur och börjar tala­ med några bönder. De övriga i vagnen blir utom sig men kungen säger bara: ”Ah, det gör inte så mycket. Vi är utom fara nu.”

Klockan har blivit åtta på kvällen när de når Sainte-Ménehould. Traktens postmästare, Jean Baptiste Drouet, är en passionerad revolutionär. 

Han tycker att det är något bekant med tjänaren i hästvagnen – det knubbiga ansiktet, den tunga hakan, den stora näsan. Kungens profil finns återgiven på de franska mynten och Drouet börjar misstänka att det kan vara självaste kungen. 

Strax efteråt, när en kurir från Paris kommer med nyheten om Ludvig XVI:s flykt, tar Drouet upp jakten.

Vid middagstid kör kareten in i byn Varennes. Sällskapet letar förgäves efter pigga hästar och de trupper som borde stå redo. Kungens ledsagare tvingas knacka på i husen för att fråga. Överallt fräser folk att de ska försvinna.

Under tiden har Drouet också hunnit fram till Varennes. Han söker sig fram till det lokala nationalgardet, och snart ringer kyrkklockorna i hela byn.

Kort därpå stoppas kungens resvagn, och passagerarna förs in i ett hus som tillhör en krämare. En gammal man som en gång sett kungen i Versailles, hämtas dit för att identifiera Ludvig XVI. 

När den gamle får syn på ”tjänaren”, faller han på knä och utbrister: ”Å, min herre konungen!”.

Täckmanteln med historien om baronessan de Korffs resa till Ryssland är avslöjad. ”Utmärkt”, suckar kungen, ”jag är verkligen er kung.”

Alla i krämarens hus är exalterade över att ha fått en så fin gäst – han är trots allt ”kung av Guds nåde”.

Om Ludvig XVI hade varit en handlingens man hade han troligen kunnat rädda situationen genom att helt enkelt hitta de rätta orden. Men kungen är lika handlings­förlamad som alltid. Han gör ingenting!

Invånarna i Varennes är vänliga – ingen vet vad som är rätt att göra i dessa dagar då nationalförsamlingen vänder uppochned på det mesta. 

Men när dagen är över är all hövlighet som bortblåst. Trupper från nationalgardet tvingar tillbaka kungen till Paris. Den förödmjukande resan tar fyra dagar. Vägarna är kantade av medborgare som skriker skällsord. 

Efter flykten fördes Ludvig och Marie-Antoinette tillbaka till Tuilerierna i Paris. Färden tog fyra dagar och längs hela vägen stod ilskna undersåtar och överöste paret med skällsord.

© Histoire-image

Kan du inte få nog av den franska revolution?

Skaffa då en prenumeration på Världens Historia här

von Fersens brustna hjärta

Efter den misslyckade flykten lyckas Marie­-Antoinette smuggla ut ett brev till Axel von Fersen:

”Jag har fått en möjlighet att säga att jag älskar er”, skriver drottningen och ber om en adress som hon kan skriva till. Om hon inte kan hålla kontakt vill hon inte längre leva, deklarerar hon.

von Fersen inleder nu intensiva diplomatiska förhandlingar med de europeiska­ makthavarna. Men alla ansträngningar är förgäves; ingen vill riskera något för det franska regentparet.

von Fersen lyckas smita in på slottet i Tuilerierna ytterligare ett par gånger, men hans chanser att rädda Marie-Antoinette och kungen är borta. 

I januari 1793 beslutar nationalförsamlingen att kungen ska giljotineras. Tio månader senare är det drottningens tur. Efter nyheten om hennes död drabbas von Fersen av djup förtvivlan: 

”Hon, som jag älskade så, för vilken jag skulle kunnat ge tusen liv, finns inte mer. Min smärta är outsäglig”, skriver von Fersen till sin syster.

De heta känslorna mellan drottningen och greve von Fersen gick inte att ta miste på. Om de även hade ett sexuellt förhållande vet man inte. De bevis som skulle ha kunnat kasta ljus över frågan är förstörda.

Läs mer

Antonia Fraser: Marie Antoinette – Rejsen, Aschehoug, 2006. Stanley Loomis: Marie-Antoinette og grev Fersen, Gyldendal, 1973. Christopher Hibbert: The Days of the French Revolution, Harper Perennial, 1999.

Kanske är du intresserad av...