Che Guevara

Ernesto Che Guevara var 38 år när han påbörjade det bolivianska äventyr som skulle komma att kosta honom livet.

Che Guevara: Den sista revolutionen

I november 1966 kommer El Comandante, Che Guevara – en av den kubanska revolutionens hjältar, till Bolivias huvudstad La Paz. Under flera månader har han tränat en grupp erfarna gerillasoldater. Alla är veteraner från revolutionen på Cuba. Männen avgudar honom. De är beredda att fortsätta revolutionen i Bolivia.

24 maj 2016 av Ebbe Fischer & Boris Koll

”Klick.” Den småfete, halvskallige mannen har just tagit ett foto­grafi av sig själv med hjälp av en avlång spegel som hänger på en gammal trädörr. Han är ensam i rummet och sitter i en länstol på fjärde våningen på Hotel Copacabana i Bolivias huvudstad La Paz. Utanför fönstret bildar de snöklädda Anderna en majestätisk kuliss bakom Adolfo Mena Gonzáles som mannen heter. Åtminstone enligt det falska passet.

Mannens riktiga namn är Ernesto Gue­vara, men hans vänner kallar honom bara ”Che”. Den i vanliga fall slanke och hårfagre mannen är förvandlad till oigenkännlighet; håret är kortklippt på sidorna och hjässan rakad med rakkniv. Kläderna är valda så att han ser ut som en affärsman. Den kubanska underrättelsetjänsten har gjort ett gott arbete.

Den här novemberdagen 1966 är Che Guevara en levande legend på hemligt uppdrag. Åtta­ år tidigare genomförde den argentinskfödde 38-årige läkaren och gerillaledaren revolutionen på Cuba tillsammans med sin vapenbroder Fidel Castro. Nu vill han sprida kommunismen till hela Latinamerika. Han ska börja i Bolivia.

Men först måste han få lite sömn. Det har varit en ansträngande resa, även om allt har gått bra. Samma dag har han bestämt träff med den kubanske agenten Haydée Tamara Bunke – eller Tania, som hon kallas. Tania har infiltrerat den bolivianska regeringen och skaffat fram dokument som styrker hans falska identitet. 

Che Guevara håller till i djungeln

Bolivias huvudstad La Paz ligger där höglandet, El Altiplano, på 4.000 meters höjd går över i en gigantisk ravin som löper brant ned mot djungeln. Landet är lika stort som Frankrike och Spanien tillsammans men har bara drygt fem miljoner invånare.

Che Guevara lämnar La Paz efter en enda övernattning. Han har fått sällskap av fyra erfarna kubanska före detta gerillamän och en bolivian. Den lilla gruppen kör längs Anderna på små farliga vägar ned mot djungeln. 

Deras mål är en ensligt belägen gård som ska bli deras bas under upproret. Meningen är att de ska rekrytera bönder från trakten, bygga upp en gerillastyrka och störta regeringen – precis som gerillan gjorde på Cuba. Stämningen i bilen är spänd och förväntansfull.

Bolivianen Loro är den ende av männen som inte vet att Che Guevara sitter mitt ibland dem. Under en lunchrast presenterar sig El Comandante. Bolivianens första bestörtning övergår i vördnad. 

Che ser strängt på honom och säger åt honom att inte berätta nyheten för det bolivianska kommunistpartiets ledare, Mario Monje. Han är en man som de helst ska ha på sin sida för att vinna kampen och genomföra revolutionen, men än är det för tidigt att involvera honom.

Che förklarar sitt uppdrag:

”Jag har kommit för att stanna. Det enda sätt jag kommer att lämna Bolivia på, är i en kista.”

Männen lyssnar uppmärksamt till allt som Che säger. De sitter trollbundna av hans utstrålning och militära talang, och är beredda att följa honom i döden om så skulle behövas.

Den 7 november kommer gruppen fram till basen – en klunga små trähus i djungeln invid floden Ñancahuazú söder om Santa Cruz. Det första intrycket är inte särskilt uppmuntrande. Det är ont om vapen och ammunition och bara tre bolivianer tar emot dem. Men det är i alla fall en början, tycker Che. 

Han sätter sig ned och pratar med de tre männen. De är kommunister allihop, men kommunismen kan ha olika former och bara en av männen vill lova Che sitt fulla stöd. De båda andra vill invänta partiledaren Monjes reaktion på revolutionsplanerna.

Under de närmaste veckorna ägnar sig gerillamännen åt att utforska terrängen. De upprättar utkiksposter och undersöker hur bönderna rör sig i trakten. Samtidigt väntar de på besked från La Paz där kubanska agenter arbetar för att skaffa­ stöd från Mario Monjes. I slutet av november skriver Che Guevara i sin dagbok:

”Månaden har förlöpt väl. Hälften av männen har kommit fram utan problem. Planen är att invänta resten av dem, utöka antalet bolivianer till minst 20 – och därefter påbörja våra operationer. Vi väntar fortfarande på en reaktion från Monje.”

Gerillans vardag i den bolivianska djungeln har beskrivits i Che Guevaras dagbok, men det finns bara ett fåtal bilder i den. 

Che Guevara och Monje splittras

December passerar på samma sätt som november. Gerillan tränar, lägger ut gömda depåer med mat och ammunition och bygger ut basen. Che Guevaras hår och skägg växer ut och extrakilona försvinner så att han åter blir sig lik.

Alla kubaner kommer till basen som planerat men det går mycket trögt med att rekrytera bolivianer. Che väntar otåligt på Mario Monje, som långt om länge kommer till basen på nyårsafton. Den syn som möter kommunistledaren är övertygande. Gerillamännen har slitit hårt och nu kan hundra man leva på basen.

I trähusen finns bl.a. ett rum för möten och undervisning, stora livsmedelsdepåer och kommunikationsutrustning så att man kan upprätthålla förbindelserna med utkiksposterna och de mindre stödbaserna i närheten. Che Guevara är känd för att vara en skicklig gerillasoldat. Han gör ingen besviken den här gången heller.

Men Monje är nervös. Che är nämligen också känd för att vara mycket egensinnig. Han har blivit ovän med Moskva, som han kritiserat offentligt för att de har svikit de socialistiska idealen. Monjes parti behöver det ekonomiska stödet från Moskva, och Monje fruktar dess­utom att ett gerillauppror lett av utlänningar skulle kunna splittra hans parti.

De båda ledarna sätter sig på en avskild plats i djungeln för att samtala mellan fyra ögon. Monje sitter med benen i kors medan Che ligger på marken med blicken stadigt fäst vid Monje. Stämningen är laddad och Mario Monje väljer att gå rakt på sak:

”Vad vill ni egentligen?”

Che förklarar sina planer i detalj och Monje låter honom förstå att han kan ge sitt stöd – på vissa villkor: Che får inte bilda någon allians med de pro-kinesiska kommunisterna som har helt andra planer än Monjes pro-sovjetiska. Det kan Che acceptera, men kring en annan fråga uppstår problem:

”Både det politiska och det militära ledarskapet ska stanna kvar hos mig så länge revolutionen pågår på boliviansk mark”, säger Monje.

Men det kan Che Guevara inte acceptera, vilket han gör helt klart för Monje. Samtalet är slut och splittringen ett faktum. Monje ber att få säga några ord till de bolivianer som finns i lägret och det går Che med på. Monjes besked till sina medlemmar är mycket tydligt: De kan stanna hos gerillan – eller i Bolivias kommunistiska parti.

Monje avslutar med en dyster profetia:

”När folket får veta att den här gerillarörelsen leds av en utlänning kommer de att vända er ryggen. De kommer vägra att stötta er. Jag är säker på att det kommer att misslyckas eftersom upproret inte leds av en bolivian. Ni kommer att dö som hjältar, men ni har inte minsta chans att segra.”

Alla de bolivianska gerillamännen väljer att stanna i lägret, något som gör Che glad och stolt. Brytningen med Monje är illa för saken, men El Comandante är faktiskt lättad:

”Monjes inställning kan försinka saker och ting. Men å andra sidan kan det bidra till att ­göra mig fri från politiska bindningar”, skriver han optimistiskt i sin dagbok.

Che Guevara på fatal övningstur

Under veckorna som följer tränar gerillan intensivt och den 26 januari händer något positivt. Den bolivianske gruvarbetarledaren Moisés ­Guevara och en grupp av hans män ansluter sig till gerillan. 

Moisés accepterar sin namnes hårda krav på lydnad och disciplin utan protester. Men den goda nyheten följs snart av en dålig: Mario Monjes kommunistparti förhåller sig inte neutralt utan motarbetar aktivt den utlänningsledda gerillastyrkan.

Den 1 februari 1967 skickar Che Guevara ut 14 bolivianer och 15 kubaner på en övning. Männen delas upp i tre grupper. Den största på 18 man leds av Che själv, de båda andra av de rutinerade kubanska gerillasoldaterna Marcos och Joaquín.

Övningen ska pågå i tre veckor, men männen går vilse och de kommer i stället att tillbringa sju hårda veckor i djungeln. Männen rör sig genom djupa dalar, övergivna byar och över brusande floder. De undersöker grottor och raviner ända upp mot Río Grande och Río Masicuri. De hugger sig fram genom snårskogen och plågas av insekter som lägger ägg under huden. De lider av en gnagande hunger, och två av rekryterna drunknar i en flod.

Under övningspasset inser gerillan två illavarslande saker: För det första att traktens bönder är rädda för gerillan och inte tänker stötta den, vilket är en enorm besvikelse för Che Gue­vara – för det andra att den bolivianska armén har börjat trappa upp sin patrullering i området. 

Första segern över armén

Hemma vid basen igen inser Che Guevara att rege­ringssoldater redan har varit där medan gerillan var ute på den långa övningen. Han upprättar genast ett bakhåll så att allt är klart om rege­ringssoldaterna återvänder till lägret. Det sker bara några dagar senare.

Männen är trötta men många av dem är fortfarande lysande gerillasoldater. Nu får de äntligen en chans att visa vad de går för. Utkiksposter upptäcker 80 regeringssoldater på väg mot basen. Gerillamännen lägger sig i bakhåll och väntar. 

När det rätta ögonblicket kommer öppnar de eld. Sju bolivianska soldater dör på fläcken, 14 släpper vapnen och ger sig, resten flyr. Gerillan har vunnit sin första seger utan att förlora en enda man.

Segern ger männen ett välbehövligt moraliskt lyft, men det varar inte länge. Che drar sig tillbaka. Han sitter ensam flera timmar i sträck och röker på sin pipa, läser, rengör sitt gevär eller lyssnar på Radio Havana på transistorradion.

Han är mycket allvarlig och har kanske själv insett att revolutionen kommer att bli svårare än förväntat. Men i stället för att gå omkring och prata med sina män som behöver hans närvaro, isolerar han sig.

Stämningen är spänd i lägret. Bråk blossar upp mellan bolivianer och kubaner och det förs hätska diskussioner om den långsiktiga strategin. Alla plågas av de bitande insekterna och flera av männen får malaria. Sedan börjar några av bolivianerna att dra sig ur. De begär helt enkelt tillstånd att resa hem – och får det. Che vill inte tvinga någon att stanna kvar mot deras egen vilja. Snart är det bara cirka 50 gerillamän kvar.

På morgonen den 10 april kommer en utkik springande, andfådd och skrämd:

”Femton soldater är på väg längs floden!”

Che agerar snabbt. Ännu en gång lägger sig gerillamännen i bakhåll och väntar tills fienden är alldeles nära innan de öppnar eld. Den intensiva beskjutningen kommer som en total överraskning för regeringssoldaterna. 

Senare samma dag skickar armén förstärkningar men även dessa trupper bli överrumplade. När kampen är över ligger tio regeringssoldater döda och gerillan har bara förlorat en enda man.

Gerillan har tagit 30 fångar. Che, som är utbildad läkare, ger dem den hjälp de behöver. Sedan släpps alla gerillans fångar fria. De är för många att förse med mat och vatten – och Che Guevara skjuter av princip inte krigsfångar. 

Che Guevara tappar styrka

Gerillastyrkan har delats i två grupper. Che ­Guevara leder den största truppen på cirka 30 man, och Joaquín leder en mindre grupp som opererar självständigt längre norrut. Under ett par månader utkämpar gerillan ett antal mindre strider mot regeringsarmén och klarar sig utmärkt. 

Varje gång lider armén avsevärda förluster medan gerillan klarar sig lindrigt undan. Men då och då faller en gerillakrigare. Och så en till. Och ännu en. Efter juni månads strapatser skriver Che Guevara i sin dagbok:

”Det värsta är bristen på kontakt med Joaquín­ och att vi ständigt förlorar män. Varje förlust innebär ett betydande nederlag, även om armén inte vet det.”

Che Guevaras grupp har reducerats till 22 man och Che själv är sjuk och utmattad. Han ­lider av svåra astmaanfall om nätterna och behöver medicin som inte går att få tag på. Så långt det är möjligt sitter han till häst i stället för att gå, för att skona sin slitna kropp.

Den 7 augusti är det precis nio månader sedan gerillamännen landade i Bolivias djungel. Och allt ser ut att gå åt skogen. Männen är demoraliserade. Försöken att rekrytera traktens kuvade bönder till kampen för en bättre tillvaro har varit ett enda stort fiasko. 

Bönderna har grödor och husdjur som måste tas om hand och barn som måste ha mat varje dag. De vill inte dras in i några gerillaäventyr med främmande människor. Tvärtom hjälper de vid flera tillfällen regeringsarmén med tips om gerillan.

Även om gerillan vinner alla strider befinner sig de båda grupperna i praktiken på ständig flykt. De är trots allt bara lite drygt 30 man mot hela den bolivianska armén. Det ser riktigt illa ut. Che skriver i sin dagbok:

”Av oss i den ursprungliga sexmannagruppen har två dödats, två försvunnit och en blivit sårad. Och så är det jag med en astma som jag inte kan kontrollera.”

Männen kan få in Radio Havana och andra radiostationer på kortvåg och detta är deras ­enda kontakt med omvärlden. När de slår läger ägnar Che tiden åt att läsa och skriva. Han ger fortfarande order, men med mindre entusiasm. Männen bråkar, och ägnar sig till och med åt något så osolidariskt som att stjäla mat från ­varandra. 

I normala fall skulle Che Guevara slå hårt ned på sådant men han orkar inte just nu. Han har så mycket annat att tänka på. Han känner hur nätet dras åt kring dem. Med hjälp av desertörer och tillfångatagna gerillamän har ­armén hittat de grottor där gerillan gömt sina strategiska reserver. I slutet av augusti skriver Che i dagboken:

”Detta var utan tvekan den värsta månad som vi har upplevt under kriget. Att förlora grottorna med dokument och mediciner var ett hårt slag – särskilt psykologiskt. Att vi miste två man i slutet på månaden, och sedan marscherade på en kost av hästkött, demoraliserade männen.”

Läget är faktiskt betydligt värre än vad Che Guevara tror. Han har ännu inte fått veta det värsta: Joaquíns nordliga grupp har den 31 augusti utplånats fullständigt. En bonde förrådde dem och armén lurade in dem i ett bakhåll. De är borta för alltid.

Nyheten når Che när han på kvällen den 2 september sitter och lyssnar till Voice of America. I radion säger de att en grupp gerillakrigare, ledda av kubanen Joaquín, har utplånats i Bolivia. Che är djupt skakad och vägrar att tro sina öron. En stund klamrar han sig fast vid förhoppningen att det hela bara är propaganda. Men det är det inte.  

Slutet är nära för Che Guevara

Che Guevaras grupp på 20 gerillamän är på flykt norrut. De söker sig upp mot bergen och måste använda sina macheter för att kunna hugga sig fram genom snåren. I två veckor klättrar gerillan uppåt. 

De korsar floder, forcerar klippor och råkar då och då springa på arméns patruller som outtröttligt jagar dem. Men gerillan har inga större problem med att besegra fienden.

”De bolivianska soldaterna har inte lärt sig särskilt mycket”, skriver Che i dagboken.

Läget är ändå förtvivlat. Männen är utmattade och det är fortfarande alldeles omöjligt att ­rekrytera bönderna i trakten. Det är som om hela perspektivet försvunnit. Deras kamp är meningslös om de inte har folkets stöd.

Den 21 september når gruppen upp till nästan 3.000 meters höjd. De känner de kalla vindarna mot ansiktet medan de kämpar sig framåt. Aldrig tidigare har de varit så högt uppe.

En natt går de längs en liten stig i månskenet. De är på väg mot byn Alto Seco. När de kommer fram till den ensligt belägna bebyggelsen möts de av skärrade bybor som försöker komma undan de tungt beväpnade, skäggiga och smutsiga gerillakrigarna. Che får snart reda på att byns ledare har gett sig av för att slå larm till armén. Som kompensation för denna ogästvänlighet lägger han beslag på en större mängd mat i mannens butik.

Gerillamännen bestämmer sig för att stanna kvar i byn över natten. På kvällen håller de ett möte för 15 bybor och försöker förklara sina revolutionära idéer för dem. Den enda reaktionen kommer från en lärare som reser sig upp och ställer provocerande frågor.

Nästa dag lämnar gerillakrigarna byn, väl medvetna om att den bolivianska armén är tätt i hasorna på dem och att det blir svårt att hålla sig undan länge till. De går i två dagar och kommer till en annan liten by, där de köper en gris av den enda bonde som inte har flytt. Männen bryter nu mot gerillakrigets gyllene regler och förflyttar sig i öppen terräng i fullt dagsljus. Det är som om de inte längre bryr sig.

Den 26 september 1967 kommer gerillan fram till byn La Higuera. Che skickar ut en pat­rull på fem man för att undersöka vägen till nästa­ by, men redan vid den första kullen blir de överösta med kulor. Armén ligger på lur. Tre gerillasoldater dödas och de kvarvarande två, som är bolivianer, deserterar.

Che Guevara och de 15 man han har kvar besvarar soldaternas eld och drar sig sedan

tillbaka till en dal. Soldaterna har fått stor respekt för gerillakrigarna och tar inte upp jakten på en gång. De finner det säkrast att invänta förstärkningar.

Che Guevaras sista kamp

Den kraftigt decimerade gerillagruppen söker sig allt högre upp bland bergen och slår till sist läger i en liten skog. Här sitter de i några dagar med alla sinnen på helspänn medan de ser armé­trupper passera alldeles intill dem. 

När inga soldater finns inom synhåll skickar Che ut ett par av sina män för att hämta vatten. De vet att de är omringade men har ännu inte gett upp hoppet om att kunna finna en väg ut.

Sent på kvällen den 30 september smyger de sig ut ur sitt gömställe i skydd av mörkret. Nu har de nytta av sin grundliga träning och de ­senaste månadernas erfarenheter. Gerillasoldaterna smälter väl in i omgivningen. De rör sig långsamt, försiktigt och fullständigt ljudlöst genom terrängen – ut genom fiendens linjer. 

De har klarat sig igenom det första nålsögat men via radion hör de att stora arméstyrkor har skickats till just det område de befinner sig i. Utifrån ­nyhetssändningarna inser de också att de båda bolivianerna som deserterade har lämnat massor med information till armén – bland annat att Che Guevara är sjuk.

”Så slutade sagan om två hjältemodiga gerilla­män”, skriver Che sarkastiskt i sin dagbok.

De närmaste dagarna blir ganska lugna. Vid middagstid den 7 oktober klättrar männen ned genom en ravin och slår läger. Che Guevara gör sitt livs sista dagboksanteckning – precis 11 månader efter att de landade i djungeln. Det är en kort notis:

”Höjd = 2.000 meter.”

Tidigt på morgonen den 8 oktober tar ett kompani bolivianska soldater – utbildade av CIA – ställning uppe på kanten till den 300 meter långa och 60 meter breda ravinen. De tror inte att de har blivit upptäckta, men de har fel. Che Guevara har sett både ett huvud och en gevärspipa sticka fram över kanten på klipporna. Gerillakrigarna vet inte att soldaterna är åtta gånger fler, men de vet att de är omringade och att deras enda chans nu är att skjuta sig fria.

Che Guevara delar in sina män i tre grupper och skickar ut dem på olika posteringar. Till en början ska de bara hålla sig alldeles stilla – men redo för strid i vilket ögonblick som helst. De väntar tålmodigt i flera timmar. Detsamma gör regeringssoldaterna. Det enda som hörs är ­insekternas surrande och vindens sus.

Kl. 13.10 upptäcker regeringssoldaterna att gerillakrigarna har förflyttat sig och öppnar genast eld. Det idylliska lugnet krossas i ett inferno av kulsprutesalvor och exploderande granater. Tre gerillakrigare faller i snabb följd, de övriga kämpar envist vidare. De söker täckning där de kan och tappar snart kontakten med varandra.

Che Guevara står bakom en klippa och skjuter med sitt gevär från en utsatt position. Det dröjer inte länge förrän en av fiendens kulor träffar vapnet och skadar låset så att han inte kan skjuta. Ett ögonblick senare träffas han i vaden av en annan kula, och en tredje susar rakt genom hans barett.

En av Ches män kommer honom till undsättning och i tumultet försöker de krypa bort i skydd av några buskar, och därifrån upp ur ravinen. Men plötsligt står en liten höglandsindian i arméuniform framför dem och pekar på dem med sitt vapen.

Det är över. De båda gerillakrigarna sträcker armarna i luften och Che berättar vem han är. Kampen rasar vidare nere i ravinen.

Samma kväll ligger en smutsig och medtagen Che Guevara, bunden till händer och fötter, på lergolvet i en skola. Han är tillbaka i byn La ­Higuera. Intill gerillaledaren ligger hans båda kamrater – döda.  

Regeringen vill se Che död

Efter gripandet fördes den utmattade och smutsige Che Guevara till byn La Higuera.

Che Guevara är långhårig, skäggig, smutsig, sjuk och inlåst i ett sjaskigt rum i Bolivias djungel. Tre bolivianska officerare – Prado, Selich och Ayoroa – kommer in i hans cell. Senare återger Selich samtalet:

”Comandante, jag tycker att du verkar lätt deprimerad”, säger han till den utmattade Che Guevara. Fångens hår spretar åt alla håll och blicken saknar all självtillit och glöd.

”Kan du berätta för mig varför jag får det intrycket?”, fortsätter Selich.

Che Guevara tittar på honom.

”Jag har misslyckats. Allt är över och därför får du se mig så här”, svarar han.

”Varför valde du inte att kämpa i Argentina, i ditt eget land?”

”Det skulle kanske ha varit bättre”, medger den prominente fången.

”Varför bestämde du dig för att operera i vårt land?”, insisterar Selich och får ett eftertänksamt svar av Che Guevara:

”Kan du inte se hur bönderna lever? Nästan som vildar; de lever i en obamhärtig fattigdom. De har bara ett rum att leva och sova i, och de har inga kläder att ta på sig. De lever som djur.”

”Men det är ju likadant på Cuba”, replikerar Selich.

”Nej, så är det inte”, protesterar Che Guevara. ”Jag förnekar inte att det fortfarande finns fattigdom på Cuba, men bönderna har hopp om framgång – bolivianen lever utan hopp. Han dör som han föddes, utan att någonsin uppleva framsteg”, tillägger han.

Följande morgon landar en helikopter med en högt uppsatt boliviansk officer – Anaya – och den kubanskfödde CIA-agenten Felix Rodríguez i La Higuera. De båda männen beger sig till skolan där de försöker förhöra Che, men han förblir tyst. Hans väktare nöjer sig med att ta några bilder av honom medan de inväntar nya ­order. En sådan kommer kl. 12.30 – direkt från regeringen i La Paz:

”Likvidera señor Guevara.”

Kl. 13.10 går den lille lönnfete sergeanten Mario Terán in i rummet för att skjuta en världsberömd rebell. Hans ögon lyser. Han är glad över att få en plats i historien och samtidigt hämnas tre av sina män som dödades under gårdagens strider i ravinen.

Ordern till Mario Terán är tydlig:

”Skjut från halsen och nedåt.”

Det gör Terán, men han gör det sakta. De två första skotten sårar bara Che, som biter ihop ­käkarna hårt för att inte skrika. Två av de följande sju skotten är dödande.

Kanske är du intresserad av...