Axel von Fersen söker skydd i Hultgrenska huset. 

© Emil Österman/Mary Evans/IBL

Axel von Fersen lynchades av folkmassan

I juni 1810 slogs Axel von Fersen ihjäl av en uppretad folkmassa i Stockholm. Mordet var ett led i maktkampen mellan kungatrogen adel och liberal borgarklass. Som enskild händelse är det en av de mest dramatiska i Sveriges historia.

7 september 2017 av Åke Persson / Populär Historia

De första loskorna kom strax efter Liljeholmsbron. Barfota gatpojkar var djärva nog att springa fram till det gyllene ekipaget med den grevliga kronan på taket och spotta mot de sju glasrutorna och de sex lakejerna som i bländvita livréer gick bredvid vagnen, tre på varje sida.

Längre upp på Hornsgatan kastades små kopparmynt ur folkmassan. De präglade metallbitarna studsade mot den hästdragna vagnens glasrutor samtidigt som ropen från åskådarleden ekade: ”Prinsmördare! Prinsmördare!”

Inne i kupén satt Axel von Fersen, ensam och rakryggad. Med sitt långa, grånande hår utslaget, som etiketten föreskrev denna dystra dag. Iförd en svart, fotsid sorgkappa av flanell med Serafimerordens blå band som enda prydnad.

Karl August

Några veckor tidigare hade den danske prinsen Kristian August – som under namnet Karl August valts till ny svensk tronföljare efter Karl XIII – ramlat av sin häst och dött i samband med en truppinspektion utanför Helsingborg. 

MAKTKAMP PÅ LIV OCH DÖD UNDER STURARNA

Nu skulle Karl Augusts kvarlevor föras i procession genom Stockholms gator, och i egenskap av riksmarskalk var det Axel von Fersens plikt att delta i det långa liktåget. Det fanns bara ett problem: enligt elaka tungor hade den danskfödde kronprinsen inte dött en naturlig död, utan blivit förgiftad – av Axel von Fersen.

Anklagelsen var grov i sig men framstod som desto allvarligare eftersom Axel von Fersen den yngre, som han ibland kallas för att skilja honom från hans pappa, tillhörde den verkliga gräddan av det svenska frälseståndet.

Redan som fjortonåring väckte han uppmärksamhet med sin ovanligt resliga gestalt, sina stora ögon, regelbundna ansiktsdrag, sitt sirliga sätt och sin känsla för moderiktiga kläder. 

Kvinnornas gunstling

Inte minst kvinnorna lade omedelbart märke till honom när han kom in i ett rum. Något giftermål blev det dock aldrig för Fersen. Orsaken var hans stora kärlek, den franska drottningen Marie-Antoinette. De utvecklade efterhand en mycket nära relation, så nära att han inte kunde förmå sig att gifta sig med en annan kvinna.

NÄR BÖRJADE MAN ANVÄNDA PREVENTIVMEDEL?

Utöver den franska drottningen träffade Axel von Fersen under sitt 54-åriga liv mängder av historiska kändisar – som Voltaire, Napoleon Bonaparte och George Washington.

Fersen blev också överste för ett eget regemente i Paris, general i den svenska armén, medlem av flera svenska regeringar och slutligen riksmarskalk – vilket innebar att vara chef över hovet, ett av de allra högsta ämbetena i dåtidens Sverige.

Kronprins Karl August vars död Axel von Fersen anklagades för.

© Nationalmuseum

Det var alltså inte vilken adelsman som helst som nu, klädd i full sorgdräkt och sittande i sin praktfulla vagn, eskorterade den avlidne kronprinsens kista genom ett mollstämt Stockholm. En stad där luften vibrerade av spänning.

Spänning i luften

Alla kände att något var på gång, att något ovanligt skulle komma att hända, denna molniga sommardag den 20 juni 1810.

Sverige var vid den här tidpunkten ett land i kris. Året innan hade Finland gått förlorat i kriget mot Ryssland. Det tidiga 1800-talet utmärktes också rent allmänt av politisk turbulens. 1809 avsattes den mördade Gustav III:s son Gustav IV Adolf i en statskupp med liberala förtecken. En ny författning som gjorde slut på regentens oinskränkta makt infördes.

GUSTAV VASA - REVOLTÖREN SOM BLEV KUNG

Även adelns privilegier begränsades, men inte tillräckligt för att den uppåtsträvande borgarklassen skulle känna sig nöjd. Axel von Fersen var själva sinnebilden för en privilegierad adelsman och därför blev just han en tacksam måltavla för de starka klassmotsättningarna.

Efter statskuppen 1809 kröntes Karl XIII till ny regent. Han var dock gammal och barnlös, alltså måste en kronprins utses. De adliga så kallade gustavianerna kämpade, delvis med stöd av bondeståndet, för att den avsatte Gustav IV Adolfs son prins Gustav skulle återinsättas som tronföljare.

1809 års män

Detta motsatte sig förstås kretsen kring de män som genomfört kuppen 1809, bland dem många militärer och borgare. 1809 års män drev istället igenom ett beslut om att välja den harmlöse och kontrollerbare danske prinsen Kristian August av Augustenborg till svensk kronprins.

Men i maj 1810 ramlade den 41-årige tronföljaren av sin häst och avled. 1809 års män kände marken gunga under fötterna. De lät därför underblåsa ”nyheten” om att Karl August hade giftmördats av gustavianerna, trots att obduktionen visat att Karl August troligen avlidit av ett slaganfall.

KARL XII OCH STORMAKTSVÄLDETS FALL

Den illasinnade propagandan riktade särskilt in sig på Axel von Fersen och hans syster Sophie Piper. I en mycket läst diktfabel med titeln ”Räfvarne” pekades de båda syskonen indirekt ut som skyldiga. Fabeln slutade med att de påstådda giftblandarna straffades med döden. 

När sorgeprocessionen svängde ner från Hornsgatan och ut på Södermalmstorg ökade trängseln, skränet och aggressiviteten. Många åskådare var märkbart berusade. ”Där sitter Räven!”, skrek någon, och andra stämde upp i ironiskt menade hurrarop.

Paraden bestod av uppemot tio vagnar. Ett stort antal officerare till häst och soldater till fots deltog också i det långa tåget. I täten red generaladjutant Isaac Lars Silfversparre, en av 1809 års män. Han hade ansvaret för att upprätthålla ordningen i staden.

Frågan är dock i vilken utsträckning. Silfversparres högste överordnade, Karl XIII, sägs ha avskytt Fersen, bland annat eftersom denne många år tidigare hade haft en kärleksaffär med kungens hustru, drottning Hedvig Elisabet Charlotta. 

DEN MÄKTIGE AXEL OXENSTIERNA

Detta bidrog sannolikt när kungen gav Silfversparre order om att våld inte fick användas mot eventuella bråkmakare, och att de soldater som var utposterade längs kortegevägen inte skulle förses med skarpa skott. Kanske hade Karl XIII även andra motiv för sin ordergivning, men mer om det senare.

Lynchmobb

Nere vid Röda slussen, en del av våra dagars Slussen, kryllade det av människor. Vädret var kylslaget för att vara i juni, runt 14 grader, och det såg ut att bli regn. I mängden syntes därför en hel del färgglada sidenparaplyer. Det visade också att många välbeställda borgare befann sig ute på gatorna.

”Stenar åt Fersen! Stenar åt Fersen!”, ropade några pojkar när riksmarskalkens lite gammalmodiga galavagn rullade över till Kornhamnstorg, på den holme som numera kallas Gamla stan.

Sedan startade bombardemanget. Vagnens glasfönster krossades och Fersen blev blodig i ansiktet av splittret.

Inne på Stora Nygatan blev det än värre. ”Slå ihjäl honom!”, hördes en äldre kvinna gasta medan Fersen hukade sig inne i karossen och drog den svarta sorgkappan över huvudet som skydd.

Ingen ingrep

Trots de allt hätskare angreppen på en av Sveriges högsta ämbetsmän ingrep inte militären utan processionen bara fortsatte sin långsamma färd på den flera hundra meter långa Stora Nygatan, som om ingenting hänt.

Då Axel von Fersens ekipage nådde fram till Gråmunkegränd, den sista tvärgränden före Riddarhustorget, var vagnen i det närmaste helt demolerad.

HUNGERKRAVALLERNA I SVERIGE

Några finsktalande karlar klädda som sjömän sprang fram till hästarna och lossade draglinorna så att hela ekipaget stannade, ungefär där jazzklubben Stampen ligger i dag. Klockan var nu omkring halv ett, och riksmarskalken hade ungefär en timme kvar att leva.

Illustration av mordet på Axel von Fersen hämtad ur Swenska historier från 1857. 

© Uppsala universitets bibliotek

Vad som i detalj hände, och när det hände, efter det att Axel von Fersens vagn stoppats på Stora Nygatan är oklart. Vittnesmålen i den påföljande rättegången är motstridiga. Men ungefär som följer kan det ha gått till.

Plötsligt rusade en uniformsklädd man fram till Fersens vagn och drog ut honom på gatan. Medan mannen ledde den blödande Fersen mot Hultgrenska huset, nuvarande Stora Nygatan 1, överöstes de två med stenar och vedträn.

Hultgrens krog

I samma stund kom generaladjutant Silfversparre ridande och uppmanade riksmarskalken att stiga in i huset, som då rymde en krog – Hultgrens krog. Fersen fördes uppför en trång och krokig trappa, in till krogen och vidare in i en liten kammare.

STORMAKTSTIDEN: NÄR SVERIGE VAR SOM STÖRST

Greven satte sig ner på ett bord, eftersom han var så lång föredrog han ofta att sitta på det viset i stället för på en stol. Han torkade svett och blod ur ansiktet med en näsduk. Några lite mer vänligt inställda själar samlades kring honom. Fersen drack ett glas vatten och pustade ut.

Fyllesorlet från rummet utanför kammaren tilltog under tiden i styrka. Stämningen piskades upp minut för minut. Fler och fler människor strömmade till. 

En matrosklädd man med koppärrigt ansikte och stora polisonger trängde sig fram genom hopen nere på gatan. Mannen hette Otto Johan Tandefeldt och tillhörde egentligen en gammal finländsk adelssläkt, men den här dagen låtsades han vara en man av folket.

”Han ska knäckas!”, skrek Tandefeldt, nickade menande upp mot Hultgrens krog och fick de kringstående att instämma med hurrarop. Tandefeldts uttalande skulle snart visa sig få en lika bokstavlig som otäck betydelse.

”I nationens namn fordrar jag att greve Fersen förs i arrest!” Kravet, som med hög röst fördes fram ur folkmassan utanför Hultgrenska huset, kom från en stiligt klädd grosshandlare. Troligen hade det gjorts upp på förhand att han skulle formulera sig på precis det viset.

KARL XIII - EN DOLDIS PÅ TRONEN

Silfversparre hade hur som helst fått en anledning att agera. Han satt av hästen och tog den branta trappan i några raska kliv. Uppe i krogen var stämningen hätsk. Riksmarskalken ansattes av hotfulla män. Silfversparre lyckades lugna ner situationen tillfälligt, men snart började tumultet igen.

Axel von Fersen var greve och riksmarskalk.

© Rue des Archives/IBL

Misshandel

Någon slet av Fersen hans svarta sorgkappa. Tandefeldt, som nu tagit sig upp i huset, plockade åt sig kappan och slängde ut klädesplagget genom fönstret till den jublande folksamlingen nere på gatan. Ingen brydde sig längre om generaladjutant Silfversparres närvaro.

”Prinsmördare, du förtjänar att dö!”, ropade en man i brun rock varpå flera av männen på krogen kastade sig över Fersen. 

De få modiga personer som vågade hjälpa greven lyckades avbryta misshandeln och förde in honom i den lilla kammaren igen. Han var nu blodig om halsen, i ansiktet och på händerna. Håret låg i oordning. Kläderna hade delvis rivits sönder och smutsats ner av spottloskor.

ERIK XIV – BRÖDRAKRIG OCH ÄRTSOPPA

”Ser ni hur de hanterar mig?”, sa adelsmannen till en kvinna som förbarmade sig över honom och torkade bort blodet med en halsduk sedan Fersen utmattad och chockad sjunkit ihop på en stol.

Silfversparre gjorde efter en stund ett försök att eskortera Fersen ut ur kammaren. Han trodde sig ha fått folkmassans löfte om fri lejd om han i sin tur lovade att föra riksmarskalken till arresten. De hann dock inte många steg förrän en man gav greven två eller tre slag i huvudet. En annan ryckte till sig Fersens florbehängda värja, som slängdes ut genom fönstret.

Fortsatte att slå

Under nerstigningen i trappan fortsatte folk att slå var de än kom åt. Axel von Fersens långa, utsläppta hår var tacksamt att dra i, vilket en man gjorde så hårt att stora testar lossnade och blod forsade från svålen. ”Jag ser att det snart blir min sista stund”, stammade Fersen fram.

Silfversparre fick nu hjälp av ytterligare några karlar. De försökte parera slagen mot riksmarskalken så gott det gick, men så fort den lilla gruppen visade sig i porten mot Stora Nygatan kastade sig mobben över den försvarslöse adelsmannen. 

SÅ HAMNADE GOTERNAS SILVERBIBEL I SVERIGE

Plötsligt fick Silfversparre en sten i ansiktet och tvingades släppa riksmarskalken. Någon passade på att ge Fersen ett slag i huvudet med en käpp, så hårt att käppen gick av.

Med knuffar, sparkar och slag fördes den vanställde greven genom folkhavet, så snabbt att han nästan tycktes sväva, ut på Riddarhustorget och mot Bondeska palatset, som i dag är säte för Högsta domstolen men då hyste Stockholms rådhus.

Axel von Fersen (längst till vänster) söker skydd i Hultgrenska huset. En löjtnant med värja i hand försöker stoppa folkmassan.

© Mary Evans/IBL

”Slå mig inte, go vänner!”

”Gossar, fräls mig!”, ropade Fersen med matt röst till det första ledet av soldaterna i Svea livgarde, som stod bara några meter bort.

En grupp gardister fällde då sina bajonetter och gjorde ett utfall mot mobben men fick genast kontraorder att lägga gevären på axeln och falla tillbaka in i ledet. Där stod soldaterna och såg på medan en av kungarikets högsta ämbetsmän under hugg och slag föstes vidare av den berusade pöbeln mot vaktrummet under rådhusets trappa.

Tillsammans med några av dem som hjälpt honom under tumultet trycks Fersen in genom dörren, som reglas inifrån. Han sjunker ner på en bänk, mer död än levande. I vaktrummet får riksmarskalken några minuters respit. Den nådetiden utnyttjar han till att dricka vatten ur en enkel träbytta. Därefter häller en barmhärtig man vatten över hans värkande, sargade huvud.

KARL X GUSTAV TRIVDES BÄST PÅ SLAGFÄLTET

Det är den sista vänliga gesten som Axel von Fersen får uppleva i sitt liv. I nästa ögonblick vräks dörren upp och en grupp män klädda i sjömanskläder rusar in. ”Nu är det nog. Nu ska du ut och dö enligt vår lag”, skriker en av männen, och så föses riksmarskalken ut på rådhusgården.

Fersen stapplar fram, darrande av skräck och utmattning. Framför sitt blodiga, nästan nakna, bröst håller han sina händer knäppta. Det ser ut som om den pinade mannen ber en tyst bön. Sedan sträcker han ut händerna i en förtvivlad gest mot sina plågoandar och yttrar, enligt ögonvittnen, med knappt hörbar röst: ”Slå mig inte, go vänner!”

Besinningslöst våld

Det blir Axel von Fersens sista ord. För människorna runt honom går inte längre att beveka. De har gripits av hysteri. I närvaro av tvåhundra orörliga soldater och officerare ur Svea livgarde knuffas riksmarskalken runt på gården. Han fälls till marken, lyfts upp, slås ner igen, lyfts upp.

Misshandeln pågår i någon minut, under skrik och rop, tills Fersen får en våldsam stöt i nacken och faller handlöst framstupa. Smällen när pannan slår i stenläggningen är så kraftig att den hörs över hela gården, trots allt oväsen.

Folkmassan kastar sig återigen över riksmarskalken, med ett ursinne som gränsar till masspsykos. Både män och kvinnor sparkar Axel von Fersen i huvudet, sticker honom i ögonen med spetsarna på sina paraplyer, sliter sönder hans kläder, försöker skilja hans lemmar från kroppen och drar i hans könsorgan. Sedan lämnar de honom liggande på rygg med armarna utsträckta – som om han vore korsfäst.

Då kliver den matrosklädde Tandefeldt upp på den medvetslöse

adelsmannens bröst och vrålar: ”Detta ska du ha din prinsmördare!” Därefter ger han honom dödsstöten genom att hoppa jämfota så att revbenen krossas med ett krasande läte.

Ingen dömd

Efterspelet till lynchningen av Axel von Fersen blev nästan lika skandalöst som själva dådet – och ännu blodigare. Minst tio och kanske uppemot hundra personer, uppgifterna går isär, fick sätta livet till i de kravaller som bröt ut i huvudstaden sedan riksmarskalken slagits ihjäl.

GUSTAV V BLEV KUNG MAKTLÖS

Skandalöst blev efterspelet eftersom ingen dömdes för mord, eller ens dråp, i den påföljande rättegången.

Vill man döma någon så här i efterhand är det dock inte alltför vågat att påstå att generaladjutant Silfversparre, med sin undfallenhet och oförmåga att upprätthålla ordningen, var indirekt skyldig till Axel von Fersens död. Och att Karl XIII bar det moraliska ansvaret, med sin order om att militären till varje pris skulle avstå från att ingripa mot eventuella bråkmakare.

Planerad attack

Mycket talar också för att attacken på Fersen var organiserad. Bland annat militärens märkliga passivitet samt det faktum att många av de angripare som bar sjömanskläder i rättegången efteråt pekades ut som förklädda borgare. 

De eventuella sammansvurnas avsikt var dock sannolikt inte att riksmarskalken skulle dö, utan att de skulle få en anledning att försätta Fersen i fängsligt förvar. Detta för att kunna misskreditera honom och därmed hela den gustavianska falangen.

Det blev överraskande nog den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som valdes till ny kronprins efter Karl Augusts död.

Om det fanns en sådan konspiration är det mest sannolika att det var 1809 års män som låg bakom den. Och i sådana fall ligger det nära till hands att utgå från att generaladjutant Silfversparre var inblandad – och kanske även till viss del kungen, Karl XIII.

1809 års män vann på mordet

Det står i alla fall klart att det var 1809 års män som tjänade på mordet på Fersen, eftersom det mesta gick deras väg: prins Gustav valdes inte till svensk tronföljare och den nya regeringsformen behölls. Faktiskt ända till utgången av 1974, varefter vår nuvarande regeringsform började gälla.

Däremot blev majoriteten av kuppmakarna lika överraskade som de flesta andra när den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte plötsligt seglade upp som kronprinskandidat vid riksdagen i Örebro.

KARL XIV JOHAN – MARSKALKEN SOM BLEV KUNG

Men när han slutligen valdes i augusti 1810 kände sig 1809 års män nog ändå rätt nöjda, eftersom tronföljarvalet innebar den nya tidens definitiva seger över den gamla ordningen – den som hade symboliserats av adelsmän som Axel von Fersen.

Publicerad i Populär Historia 5/2014

Den franska drottningen Marie-Antoinette.

Fakta: Relationen med Marie-Antoinette

Den österrikiska prinsessan Marie-Antoinette (1755–93) var bara fjorton år då hon giftes bort med den blivande Ludvig XVI av Frankrike. Hon blev snabbt impopulär vid hovet, bland annat eftersom hon försökte spela en mer framträdande roll än vad tidigare drottningar hade gjort.

Ofta påstås det att hon skulle ha sagt ”Låt dem äta bakelser” när hon hörde att Paris befolkning svalt. Detta är dock en myt; citatet är lagt i hennes mun i avsikt att smutskasta henne.

Mode var ett av Marie-Antoinettes stora intressen och hon lanserade bland annat de höga vitpudrade frisyrerna. Hon fick dock rykte om sig att vara slösaktig vilket inte gjorde hennes anseende bättre bland folket.

KVINNORNA BAKOM MARIE-ANTOINETTE

1791 gjorde Marie-Antoinette och resten av kungafamiljen ett misslyckat försök att fly undan de franska revolutionärerna med hjälp av vännen Axel von Fersen. De lyckades ta sig till Varennes vid den belgiska gränsen men greps och fördes tillbaka till Paris. 1793 avrättades både drottningen och kungen.

Forskarna är oense om huruvida Marie-Antoinettes och den svenske grevens kärlek var av platonisk eller sexuell natur. Det finns dock omständigheter som tyder på att de kan ha ”gått hela vägen” – åtminstone vid något eller några tillfällen. 

Publicerad i Populär Historia 5/2014

Kanske är du intresserad av...