Libyens uppror har rötter i forntiden

Libyen är en konstruktion skapad av västerlandet och bestod ursprungligen av tre självständiga provinser befolkade av många stammar och klaner. Upproret, som inleddes i februari 2011, har åter delat in landet med gränser, som påminner om forntidens.

Invånarna i Paris är vana vid pompösa statsbesök, men under julen 2007 spärrade man ändå upp ögonen: eskorterad av en kamel och 30 kvinnliga livvakter – alla enligt uppgift oskulder – ankom överste Khaddafi till hedersvakt och middag med president Sarkozy i Elyséepalatset.

Ljus framtid för Khaddafi

Framtiden för den libyske ledaren tedde sig ljusare än någonsin. Den brittiske premiärministern hade varit på besök i Tripoli, och Silvio Berlusconi tog varmt emot i Rom. President Bush upphävde handelsembargot mot landet, och i FN drogs stolen fram, så att Libyen kunde ta plats vid bordet i säkerhetsrådet.

Med upproret 2011 blev prognosen plötsligt mycket dystrare – inte bara för Libyens ledare under 42 år utan också för landet som samlad nation.

Just nu står inte landet enat i den socialistiska stat Khaddafi ville skapa utan är i stället splittrat i den blandning av stammar, klaner och självständiga provinser som har kännetecknat området under historien.

Italien skapade Libyen

Som geografiskt begrepp hästammar namnet Libyen ändå från forntiden, då grekerna betecknade hela Nordafrika som Libyen. Det som man i dag kallar Libyen har tidigare varit tre olika provinser – Cyrenaika, Fezzan och Tripolitanien – med varsin etniska sammansättning.

Ingen tänkte på att kalla området för Libyen, förrän en italiensk geograf använde det 1903. Hans hemland tog namnet till sig, när det 1911 erövrade området från Osmanriket.

Under andra världskriget förlorade Italien kolonin, och med de allierade kom områdets ursprungliga namn åter i bruk: britterna styrde Tripolitanien och Cyrenaika, medan Frankrike tog sig an Fezzan.

Libyen som kungadöme

År 1949 utnämnde britterna den tidigare upprorsledaren Muhammed Idris till emir över Cyrenaika, och två år senare fick tilldelades han också Tripolitanien samt Fezzan och kröntes snart till kung.

Hans öde beseglades emellertid av den våg av arabisk nationalism som blossade upp i regionen på 1950- och 1960-talet. Många araber hade svårt att acceptera att kung Idris inte bara var vänligt inställd till västmakterna utan också tillät USA att ha en stor flygbas i landet.

Det blev en grogrund för ökande missnöje i armén, vilket kulminerade, när den blott 27-årige officeren Muammar al-Khaddafi ledde en militärkupp 1969.

Libyen låg bakom terror

Khaddafi grundade en socialistisk stat och tog snart makten från stammarna från Cyrenaika, som var kung Idris' folk. I stället gynnade han Tripolitaniens stammar, som stödde honom.
Internt förstummades all kritik, då regimen höll befolkningen i strama tyglar med intensiv övervakning och lönnmord på kritiker. I omvärlden väckte Khaddafis åtgärder däremot bestörtning. Han valde konsekvent att stödja personer, som man i västerlandet betraktade som sina värsta fiender.

Khaddafi gick över gränsen, när libyska agenter visades stå bakom bombattentatet mot en jumbojet över Skottland julen 1988. Terrorbomben, som dödade 270 människor, resulterade i FN-sanktioner och ett amerikanskt handelsembargo under 1990-talet.

Khaddafis överraskande väg tillbaka till det goda samhället började med utbetalningen av 2,7 miljarder dollar till offrens efterlevande. Därefter upphävdesg alla sanktioner mot landet, och relationerna till Europa och USA blev allt bättre.

Krav på demokratiska reformer

De ljusa tiderna avbröts bryskt, då kravet på demokratiska reformer år 2011 spreds till landet.

Upproret började den 17 februari, och särskilt då i Cyrenaika, som kung Idris kom ifrån, var motståndet mot regimen starkt. Här hade befolkningen minst av alla kommit i åtnjutande av landets ekonomiska framgångar, och de viktigaste stammarna var inte allierade med Khaddafi.

Snart utvecklades situationen till krig, och när sommarens värme lade sig över Libyen, var landet delat i två delar. Observatörer kallade det för ett inbördeskrig, men för historiker liknade situationen något annat: en gammal konflikt mellan stammarna i Cyrenaika och Tripolitanien.

Det underströks av att upprorsmännen inte bara bär kungarikets gamla flagga utan också porträtt av den döde kung Idris själv.

Kanske är du intresserad av...