Tempelherreorden var den kristna militära orden som de muslimska ledarna i Mellanöstern fruktade mest.
© Luca Tarlazzi

Tempelriddarna: Så gick de i krig

Tempelriddarna var korstågens mest professionella kristna militära orden. De hade nedtecknat en kodex med 686 regler som dikterade alla aspekter av riddarnas liv. I krig skulle de bland annat rida i tät formation, angripa fiendens linjer som en samlad enhet och fortsätta striden så länge deras fana vajade över slagfältet. Vi guidar dig genom krigets fyra faser.

15 september 2016 av Kasper Schlie

1. Marschen: På väg mot fienden

Tempelherreordens regel om marschen: 
Art. 159: Halt får endast göras på marskalkens order.
Art. 163: Enda giltiga anledning att lämna sin plats i ledet är för att rädda en kristen undan ett muslimskt angrepp. 
Det mesta av sin tid ägnade tempel­riddarna åt långa, utmattande marscher. Orden grundades 1119 och dess främsta uppgift var att försvara Heliga landet. Patrullering och jakt på fiender i öknen var riddarnas viktigaste uppdrag.

För att undvika överraskningsangrepp hade tempelherrarna strikta regler för hur marschen skulle gå till. Exempelvis hade alla enheter sina fasta platser. Framför armén red legosoldater som spanade ­efter fiender. I själva huvudstyrkan red marskalken i spetsen med sin livvakt, tätt följd av riddare och väpnare. Eftertruppen utgjordes av sergeanterna – riddarnas stödtrupper i strid.

För att upprätthålla disciplinen hade tempelherrarna en mängd detaljerade levnadsregler – hela 686 stycken. Genom att följa dem fick riddaren ett fattigt liv med fokus på krigskonsten. Om någon bröt mot reglerna bestraffades han – i värsta fall med uteslutning ur orden.

Tempelherrar på marsch var en farlig fiende som helst använde sitt tunga ­kavalleri i en direkt konfrontation på deras egna villkor. Tack vare den välordnade marschordningen kunde de snabbt göra sig klara för strid när de hade hittat sin motståndare. 


LÄS MER: Hela historien om tempelriddarna - glanstid och fall

2. Anfallet: Skvadronerna stormar fram

Tempelherrarnas regel om tunga kavalleriets anfall:
Art. 167: Om en riddare förlorar kontakten med sin grupp ska han söka marskalkens fana, och om den inte syns, ett annat kristet banér – helst från Johanniterorden.
Art. 168: Marskalken är den ende som kan avsluta slaget genom att sänka fanan.
När legosoldaterna fick syn på fienden red de genast tillbaka för att meddela marskalken. Han höjde då ordensfanan som en signal om att göra klart för strid. Sedan gick det fort: väpnaren klädde riddaren i tunga brynjor och spände fast en trekantig sköld hårt kring bröstet.

Därefter satt riddaren upp på sin stridshäst. En fyra meter lång lans och en heltäckande hjälm överräcktes till honom.

Utan att säga ett ord samlades riddarnas 20–25 man stora skvadroner, som var väl sammansvetsade enheter med egna fanor.

Under tiden samlades sergeanterna – riddarnas stödtrupper – kring turkopolen, som ledde alla reservstyrkorna.

När fienden kom inom synhåll gav marskalken order om att skvadronerna – styrkans spjutspets – skulle rida fram mot fienden i lätt trav. På 80 meters avstånd började arabernas pilar hagla över riddarna, men disciplinen var benhård:

”När skvadronerna väl ställt upp skall alla bröder hålla sin position”, löd regeln.

Bara sekunderna senare lät marskalken blåsa till anfall, varefter de fem täta skvadronerna satte av i full galopp.

”Bli segerrika, bli ärorika!” ropade bröderna högt till varandra precis innan hästar och lansar dundrade rakt in i den väntande fienden med 20 kilometer i timmen, och krossade motståndarens linjer.

LÄS MER: De största myterna om tempelriddarna

3. Striden: Riddarna fortsätter tills fienden krossats

Tempelherreordens regel om närstrid:
Art. 164: Fanan ska skyddas till varje pris.
Art. 165: Om marskalken stupar ska den mest erfarne riddaren överta kommandot.
Art. 168: Bröderna får endast avbryta kampen om marskalkens fana sänks, eller om fiendens armé är minst tre gånger större. Vid regelbrott förvisas riddaren ur orden
Om riddarna inte lyckades slå hål i fiendens linje i första försöket, red stödtrupperna genast fram och höll fienden stången medan riddarna om­grupperade kring sina respektive fanor. Några minuter senare föll stödtrupperna tillbaka igen och riddarna inledde ett nytt, tungt kavalleri­anfall.

När fiendens linje till sist brustit, strömmade det lätta kavalleriet – sergeanter och legosoldater – in genom hålen och assisterade riddarna i direkta närstrider man mot man.

Nu förvandlades slaget till en så kallad mêlée: intensiva närstrider med svärd,
klubbor eller knivar. Striderna pågick tills en av parterna stupade eller tvingades fly.

Det tunga kavalleriets upprepade anfall hade en enorm psykologisk effekt på fienden. Under medeltiden var det vanligt med fäktning man mot man, men här mötte araberna en väldisciplinerad fiende som kunde dela ut kompakta slag med en järnklubba och förstöra både strukturen och moralen i motståndarens armé.

Under slaget vid Montgisard år 1177 såg ett vittne hur muslimernas ledare reagerade på ett angrepp från tempelherrarna:

”Saladin var full av beundran över att se hur hans trupper spreds för alla vindar, många i vild flykt, många dödade av svärdet. Han blev orolig för sin egen säkerhet, kastade sin rustning och flydde på en snabb kamel tillsammans med några få män.”

4. Avslutning: Ingen undkommer

Tempelherrarnas regel om uppröjning och botande:
Art. 102: Allt krigsbyte ska överlämnas till marskalken efter slaget. Han
ansvarar för att det transporteras till stormästaren i Jerusalem.
Art. 195: Sjukvårdaren ska ge de sårade bröderna så mycket mat de kan äta, och ska alltid ha dryck att servera när de ber om det. 
Munkkrigarna besegrade helst fienden i ett enda intensivt slag, men om fienden flydde red de snabbaste riddarna ikapp dem och dödade dem.

När segern var total samlade riddarna ihop krigsbytet från slagfältet och lämnade det till marskalken. Därefter hämtade bröderna in sina stupade kamrater, som hyllades i sju dagar med ”aftonsång för de döda”. De skänkte även kött i 40 dagar till de fattiga, till den dödes ära.

När allt var avklarat sände marskalken krigsbytet till ordens högste ledare, stormästaren i Jerusalem. Krigarmunkarna levde nämligen i fattigdom för att materiella ting och girighet inte skulle stå mellan dem och Gud. Den tanken uttrycktes
mycket tydligt i ordens motto:

”Icke åt oss, Herre, icke åt oss, utan åt Ditt namn giv äran.”

I själva verket var orden mycket för­mögen, till följd av skattebefrielse och
stora donationer från Europas kungar.

När de döda och krigsbytet hade bärgats från slagfältet, marscherade armén hem igen till ordens befästa kloster och borgar. Men enligt en pilgrim var riddarna väldigt mycket på sin vakt även under denna sista del av resan.

”De är de sista som lämnar slagfältet, och under återmarschen ger de skydd åt resten av styrkan”, skrev han. 

Kanske är du intresserad av...