Pol Pot
Röda khmererna slösade inte med patroner genom att skjuta folk – patroner var en dyr importvara. De flesta avrättningar utfördes med en tung järnstång.
© Shutterstock

Pol Pot: Den gåtfulla massmördaren

Som barn var Pol Pot en mild och omtyckt pojke men som vuxen blev han en av historiens mest hänsynslösa bödlar. För att bygga upp sitt idealsamhälle tömde han Kambodjas städer på folk, tvångsförflyttade hela befolkningen till arbetsläger och dödade en fjärdedel av sina landsmän. Själv levde han ett tillbakadraget liv i sitt gömställe.

8 september 2016 av Stine Overbye
Svart rök vällde upp från bålet av bildäck, brädor och uttjänta möbler. I det brinnande berget av gammalt skräp låg liket efter Pol Pot. På kvällen den 15 april 1998 hade han sagt till sin hustru att han kände sig krasslig. En kort stund senare somnade han in, troligen till följd av en hjärtinfarkt. Därmed fick hans 73-åriga liv ett fridfullt slut – vitt skilt från den brutala död som Pol Pot orsakat omkring 1,7 miljoner av sina egna landsmän.

När Pol Pot kom till världen i en liten by norr om Kambodjas huvudstad Phnom Penh i oxens år 1925 stod det ingenting i stjärnorna om att han en dag skulle gå till historien som en av världens mest hänsynslösa folkmördare.

Precis som hans horoskop hade sagt var pojken, som hette Saloth Sar när han föddes, både ödmjuk och känslig. Enligt de astrologiska förutsägelserna kunde han dock bli farlig när han var arg, men under hela hans uppväxt var det ingen som märkte av några sådana tendenser – tvärtom.

I skolan var han en medelmåtta men uppfattades bland kamraterna som en rolig och vänlig kille som inte skulle kunna göra en fluga förnär.

Saloth Sar utmärkte sig bara i ett enda avseende: I ett samhälle som bestod av fattiga risbönder var hans familj rik och hade till och med täta kontakter med kungahuset.
Tack vare kontakter antogs den tio­årige Saloth Sar år 1935 till en fin fransk katolsk skola, École Miche, i Phnom Penh. Men pojken misslyckades med den ena tentamen efter den andra. Han hade inte heller någon framgång med sina fritidsintressen – fiolspel och teater.
Trots att han saknade läshuvud lyckades Saloth Sar få stipen­dium år 1949 och han reste till Paris för att studera naturvetenskap. 


Det var bara ett fåtal som fick en sådan chans och det skulle visa sig ödesdigert att just Saloth Sar fick den.­ Hans vistelse i Frankrike skulle få stora konsekvenser – inte bara för honom själv utan för hela Kambodja.

I hemlandet hade Saloth Sar aldrig ­varit det minsta intresserad av politik men i franska studentkretsar fick han upp ögonen för orättvisorna i världen. Många av hans studiekamrater var övertygade kommunister som beundrade sovjetledaren Stalin, och Saloth Sar umgicks i kretsar där Kambodjas framtid diskuterades: Hur skulle landet kunna bli kvitt den franska kolonialmakten och vem skulle sedan ta över makten?

År 1952 gick Saloth Sar med i det franska kommunistpartiet. Senare samma år reste han tillbaka till Kambodja, utan en enda examen i bagaget men med en nyväckt politisk medvetenhet och en dröm om att skapa ett klasslöst och självständigt Kambodja.

När han kom hem fick Saloth Sar en chock. Det Kambodja han varit borta ifrån i tre år var nu ett land i krig. Kampen mot de franska kolonialherrarna ­hade utvecklats till ett blodigt inbördeskrig. Militärer patrullerade överallt i ­Phnom Penh och fattigdomen var ännu mer iögonfallande än tidigare. 
Pol Pot hade stor karisma och var på ytan en vänlig och charmerande man. 
© Polfoto/Corbis

Pol Pot förbereder en revolution

År 1953 blev Kambodja självständigt från Frankrike som koncentrerade all sin kraft på kriget i Vietnam. Kung Sihanouk fick hela makten i utbyte mot ett löfte om att bekämpa kommunisterna.Men om kambodjanerna hoppats på fredligare tider blev de grundligt besvikna. Under hela 1960-talet trappades kriget upp i grannlandet Vietnam och Kambodja drogs in i konflikten.

Strax efter hemkomsten från Frankrike gick Saloth Sar med i det illegala ­Indokinas kommunistiska parti. Partiet verkade i det fördolda – och detsamma gjorde Saloth Sar, som började leva ­dubbelliv.

Medan han planerade en väpnad revolution och opererade under flera olika täcknamn – ett av dem var Pol – arbetade han som lärare vid en fransk privatskola där han undervisade i franska, historia och geografi. 


Eleverna älskade den kunnige och bereste läraren som alltid gick klädd i vit skjorta och mörkblå byxor.­ Han var vänlig och log alltid – till skillnad från sin fru, Khieu Ponnary, som också var lärare men en sträng och krävande sådan. Saloth Sar avslöjade aldrig sina politiska sympatier på skolan och han hade en mycket diskret framtoning, men ingen som mötte honom kunde undgå att märka hans ­karismatiska utstrålning.


År 1963 valdes Saloth Sar till generalsekreterare i Kambodjas kommunistiska parti, som han och några andra grundat tre år tidigare i ett skjul vid järnvägs­stationen i Phnom Penh.

Samtidigt som Saloth Sar blev ord­förande i partiet drog kung Sihanouk åt tumskruvarna på kommunisterna, som nu jagades som villebråd. Många greps och avrättades, och ännu fler tvingades gå under jorden. Saloth Sar flydde ut i djungeln där han under sju år gömde sig i olika läger. På håll verkade han oavbrutet för att störta kung Sihanouk.    
Men det blev en annan man som skulle komma att störta kungen, nämligen högerledaren general Lon Nol som i mars 1970 genomförde en fredlig statskupp.

Kung Sihanouk hade kämpat för att bevara Kambodjas neutralitet men nu slog Lon Nol in på en helt ny bana och närmade sig USA, som fick tillstånd att använda baser i Kambodja för sina angrepp in i Vietnam.

Under de följande fem åren rasade inbördeskriget i Kambodja. Den avsatte ­Sihanouk hade tidigare bekämpat kommunisterna med alla medel. Nu förenades han med sina gamla ärkefiender i kampen mot en gemensam motståndare – Lon Nols militärregim. Under parollen ”Vi kämpar för att få tillbaka Sihanouk vid makten” inledde Saloth Sar och hans nybildade gerillarörelse en väpnad kamp mot den avskydda militärregimen.

Stödet från folket var enormt, särskilt på landsbygden där bönderna led under bombmattorna från amerikanska B-52-flygplan. Syftet med bombningarna var att skära av Viêt-côngs försörjningslinjer som löpte från Nord- till Sydvietnam via östra Kambodja. Men många av offren var civila kambodjaner som inte hade någonting med kriget att göra – ändå förlorade de både hem och familj under de massiva amerikanska bombningarna.

”Bror nummer ett”, som Saloth Sar kallades av sina gerillasoldater, kunde knappast fått en bättre grogrund för sin planerade revolution. Människorna på landsbygden var beredda att stödja vem som helst som erbjöd en förändring. 

Med magarna fyllda med ris från bönderna, och beväpnade med vapen från sina nordvietnamesiska allierade togröda khmererna kontrollen över det ena området efter det andra. 

Efter våld­samma strider i huvudstadsregionen ­hade de vunnit slaget på våren 1975: Lon Nol och hans anhängare flydde från det sönderskjutna Phnom Penh. Den 17 april 1975 vaknade invånarna till en ny era.

Kulsprutorna hade tystnat, granatregnet som pågått i flera månader var över och det var ovanligt tyst i huvudstaden. Och när barfota gerillasoldater i svarta bomullsdräkter och med rödrutiga halsdukar kom marscherande på stadens boulevarder i gryningen bröt jublet ut.


Invånarna i Phnom Penh välkomnade rebellerna som efterlängtade frihetshjältar. De var ännu lyckligt ovetande om att hjärnan bakom maktövertagandet planerade att genomföra ett socialt experiment med kambodjanerna som försökskaniner. Det skulle inte gå många timmar av denna ovanligt heta april­dag förrän människorna i Phnom Penh fick en försmak av de fasor som väntade. 

Barn och tonåringar utgjorde en mycket stor del av röda khmererna.

© Polfoto/Corbis

Pol Pot tömmer städerna på människor

Under sin exil i djungeln hade Saloth Sar smitt storslagna och noggranna planer för Kambodjas framtid. Med revolutionen skulle en ny tideräkning ta sin början, 1975 var år noll, och över en natt skulle Demokratiska Kampuchea – som var nationens nya namn – bli en klasslös bondestat. Pengar skulle avskaffas och religion förbjudas. 


Alla skulle ­vara jämlika, bära likadana kläder och som bröder arbeta för samma sak. Saloth Sar själv var inte på plats i Phnom Penh den 17 april 1975 men det var på hans order som den nya regimen bara några timmar efter maktövertagandet började tömma huvudstaden på dess två miljoner invånare. 

Alla jagades ut på gatorna, sjuka och döende tvingades upp ur sina sjukhussängar och i ett oöverskådligt myller drevs hela stadsbefolkningen in i en gigantisk kolonn, en flod av människor på väg ut till de storkollektiv där de hädanefter skulle ägna sig åt att odla ris.

Familjer splittrades i tumultet och de sjuka och gamla som inte kunde gå, avrättades på fläcken. Timmarna och dagarna gick – under den långa marschen ut till risfälten dog ytterligare 10.000 personer.

Mönstret från Phnom Penh upprepades över hela landet och efter mindre än en vecka var alla städer folktomma.

Vid kontrollstationer längs vägarna blev stadsborna utfrågade om sin bakgrund. De välutbildade och intellektuella­ uppmanades att anmäla sig för att stå för ­nationens återuppbyggnad. Men alla som följde den uppmaningen blev kortlivade. Saloth Sar var rädd för motstånd från de högre samhällsskikten i landet och därför gjorde röda khmererna processen kort med de belästa: De fördes bort och avrättades.

Den 23 april 1975 återvände Saloth Sar i största hemlighet till spökstaden Phnom Penh. Medan han vandrade omkring på de öde gatorna och såg på de tomma husen och de övergivna butikerna gladdes han åt sin seger. Han hade på egen hand krossat kapitalismen och fördrivit amerikanernas marionetter. För första gången på mer än 20 år var han utan fiender och genom segern hade han banat väg för sitt idealsamhälle. 

Stödet för Pol Pot avtar

För att markera att en ny era tagit sin början lade Saloth Sar sitt privata förflutna bakom sig. Han klippte alla band till sin familj och kallade sig nu Pol Pot.

Efter att ha arbetat dygnet runt kunde han i augusti 1976 presentera en fyraårsplan för sitt ledarskap. Nyckelorden i planen var uppbyggnad och försvar. Uppbyggnaden innebar att hela landet skulle förvandlas till ett enda stort risfält och för exportöverskottet från skördarna skulle man bygga upp nya fabriker för att tillverka vardagsföremål som möbler, skor, mattor och tvål.

”Så länge vi har ris, har vi allt”, löd Pol Pots mantra. Lika livsviktig som risproduktionen var nationens försvar. Pol Pot poängterade oavbrutet att statens fiender måste elimineras.

”Om vi är långsamma och svaga kommer fienden att sabotera landet”, sade han.

Pol Pot var rädd för attentat och levde därför undangömd. Han var på sin vakt gentemot allt och alla, omgav sig ständigt med livvakter och i stället för att ­visa sig offentligt skickade han fram sina ministrar. Utanför partitoppen var det inte många som visste vem landets verklige ledare var. Inte ens Pol Pots egna syskon hade en aning om att deras bror blivit statschef.

Den plan som Pol Pot gjort upp för sitt land slog snart fel. Han hade varit alldeles för optimistisk i sina beräkningar av den förväntade risproduktionen: Även om folket slet på risfälten 16 timmar om dygnet lyckades man inte producera de tre ton ris per hektar som Pol Pot krävde. Före revolutionen hade risskörden i Kambodja varit cirka ett ton per hektar. Att tredubbla det var helt enkelt omöjligt.

För det första hade kambodjanerna inte tillräckligt med gödning och jordbruksmaskiner, för det andra var många av dem stadsbor utan minsta kunskap om jordbruk. Resultatet blev att risskörden inte räckte till att föda folket och svälten kom redan på hösten 1975. I början tilldelades kambodjanerna mellan en halv och en hel skål ris om dagen, men ransonerna minskades och snart täckte de utdelade risgrynen knappt ­botten i skålen.  
Stora delar av landet plågades av hungersnöd men Pol Pot ignorerade den katastrofala utvecklingen. Hans mål var att tjäna pengar på risexport. Medan hans landsmän dog som flugor av svält, sjukdomar och utmattning sände han ut stora lastbilar till kollektiven för att konfiskera hälften av risskörden.

I takt med att hungern ökade, minskade folkets stöd för revolutionen. Läget blev inte bättre av att Pol Pot började lägga sig i de mest privata frågorna: I flera tusen år hade kambodjanerna varit troende buddister men nu betraktades religion som en rivaliserande ideologi. Pagoder, tempel och kloster revs ned eller gjordes om till tortyrfängelser. Bara ett fåtal av landets cirka 50.000 munkar klarade sig undan avrättning.

Privata ägodelar existerade knappast. Allt från grytor och kycklingar till boskap och
plogar konfiskerades – ingen fick äga mer än någon annan. Det enda invånarna fick äga var en svart dräkt, en halsduk, en tennskål och en sked. Skålen och skeden användes under de gemensamma måltiderna som var ännu ett impopulärt intrång i privatlivet. 


Traditionellt hade familjerna samlats vid matbordet och pratat om stort och smått, men från mitten av 1975 skulle alla inta sina måltider i övervakade matsalar där män, kvinnor och barn satt åtskilda. 

Pol Pots ekonomiska plan var att göra om stadsborna till bönder och förvandla hela Kambodja till ett enda stort risfält.
I ett försök att utrota politiska motståndare från Lon Nol­regimen avrättade röda khmererna under ett enda år, från september 1975, omkring 200.000 före detta soldater, poliser och ämbetsmän. 


Men trots utrensningarna dök det hela ­tiden upp fiender överallt, även inom partiet. Det menade i alla fall Pol Pot, som anklagade förrädarna för att ha orsakat nationens kris.


”En sjukdom har drabbat partiet. Vi kan inte lokalisera den exakt. Vi har utan framgång sökt efter dessa mikrober. De har gömt sig, men i takt med att vår socialistiska revolution gör framsteg kommer vi att finna dessa hemska mikrober”, varnade Pol Pot vid ett parti­möte i december 1976.

I ett radiosänt tal några månader senare uppskattade han att två procent av befolkningen (cirka 140.000 personer) var ”sabotörer, fiender eller för­rädare”. De skulle utrotas som om de vore bakterier.

Pol Pot beordrar polisen att döda dygnet runt 

De anställda inom hemliga polisen Santebal hade länge haft mycket att göra, men efter Pol Pots uttalanden ökade deras arbetsbörda ytterligare. Santebal arbetade utifrån devisen att det var bättre att döda tio oskyldiga än att låta en skyldig gå fri, och inledde en människojakt på statens inbillade fiender.

Och de hittade många: Folk med glasögon betraktades som intellektuella och skulle därför dödas. Detsamma gällde utlänningar och kambodjaner med utländska makar eftersom de kunde tänkas vara hemliga agenter. År 1978 mördades omkring 400.000 personer i landets östra delar på grund av att de, enligt Pol Pot, hade ”khmerkropp men ett vietnamesiskt sinnelag”.

Blodet flödade även inom partitoppen. Under tortyr tvingades ministrar och distriktschefer erkänna alla möjliga synder – t.ex. att de var lata eller hade ”en trångsynt inställning”. Båda delar bestraffades med avrättning. De olyckliga drog dessutom med sig alla sina anhöriga i döden: barn, makar, föräldrar. Därtill kom de personer som de i sin desperation råkat nämna under tortyren.

Endast ett fåtal sköts ihjäl – den avrättningsmetoden var för kostsam. I stället fick offren bakhuvudet krossat med en järnstång eller magen uppsprättad. Det finns även exempel på att nyfödda barn kastades upp i luften och spetsades på bajonetter.

Massgravarna över hela landet blev snart proppfulla med lik, men utrensningarna hade ännu inte fått avsedd ­effekt. Regimen höll på att drunkna i problem och Pol Pot såg förrädare och sabotörer överallt.

För att minska risken för attentat förskansade han sig bakom höga murar i olika, noggrant bevakade residens i och utanför Phnom Penh. Här levde han omgiven av tjänstefolk som ständig fruktade för sina liv. När Pol Pot fick ont i magen trodde han alltid att det berodde på ett förgiftningsförsök och lät avrätta kocken. Om strömmen gick eller vattnet var avstängt fick de ansvariga plikta för olägenheterna med sitt liv. 

Kambodja var ett hermetiskt tillslutet land i tre–fyra år. Inte förrän röda khmererna fallit kunde folkmordet dokumenteras. 
© Polfoto/Corbis

Vietnam fördrev röda khmererna

Mardrömmen var inte över förrän i slutet av 1978 då kambodjanerna äntligen fick hjälp utifrån.

Sedan röda khmererna upprepade gånger angripit vietnamesiska byar och mördat civilbefolkningen längs gränsen tog Vietnams tålamod slut. I december 1978 skickade landet in en stor inva­sionsstyrka i Kambodja. Vietnameserna väntade sig att möta hårt motstånd men i stället möttes de av ett folk som var försvagat av svält och sjukdomar.

Den stridserfarna vietnamesiska armén kunde utan problem tvinga röda khmererna på flykten och inta Phnom Penh i januari 1979. Bortsett från ett tjockt lager damm överallt såg huvudstaden ut precis som när invånarna tvingades lämna den knappt fyra år tidigare.

Efter vietnamesernas invasion började omvärlden gradvis inse omfattningen av kambodjanernas lidanden. Lik och likdelar stack upp ur massgravarna, fängelserna var fulla med tortyrredskap och sargade människokroppar. Invånarna berättade fruktansvärda historier om miss­handel, hungersnöd och politisk terror.

Men Pol Pot själv var försvunnen. Klockan åtta på morgonen den 7 januari 1979 hade han klivit upp i en helikopter och flugit mot säkerheten i Thailand.

Medan röda khmererna under de följande tio åren utkämpade en hopplös kamp för att återerövra Kambodja och störta landets vietnamvänliga regering gömde sig Pol Pot i ett läger i djungeln på gränsen mellan Kambodja och Thailand.

Här anordnade han studiecirklar för gerillakrigare som undervisades i politik och samhällsvetenskap av högt uppsatta medlemmar av röda khmererna. Favoritlärare var Farfar 87, alias Pol Pot, som enligt eleverna ”talade som en far till sina barn” och var ”rolig och godhjärtad”. 

Toul Sleng-fängelset, även kallat S-21, står som ett monument över fasansfullt lidande. Här torterade barnbödlarna ihjäl cirka 14.000 personer.

Intern ”rättegång” mot Pol Pot

I början av 1980-talet dog Pol Pots fru Khieu Ponnary, som varit sinnessjuk i flera år. År 1985 gifte sig den nu 60­-årige gerillaledaren med den 30 år yngre Mea Son. Året därpå födde hon Pol Pots enda barn, dottern Sitha.

Under ett antal år levde den lilla ­familjen någorlunda lugnt i djungeln men när röda khmererna präglades av interna motsättningar och avhopp under 1990-talet blev Pol Pots paranoia uppenbar.

Den nästan vithårige ex-diktatorn var övertygad om att en grupp partikamrater planerade en kupp mot honom. I ­juni 1997 hetsade han sina livvakter inte bara mot den man som han trodde var hjärnan bakom kuppen, den f.d. försvarsministern Son Sen, utan även mot dennes hustru och parets släktingar, totalt 14 barn och vuxna. Allihop sköts ned och kördes sedan över med en lastbil upprepade gånger.
Efter de barbariska morden fruktade Ta Mok, röda khmerernas högste militäre ledare, att det snart skulle bli hans tur att avrättas. Därför beordrade han sina män att gripa Pol Pot, som flydde in i djungeln med sin fru och dotter. Efter tre dagar greps de. Pol Pot var fullständigt utmattad och mer död än levande.

Den uppenbart sjuklige Pol Pot dömdes vid en skenrättegång i djungeln den 25 juli 1997 till husarrest på livstid – dels för mordet på Son Sen och hans ­familj, dels för förräderi mot röda khmererna.

”Död åt förrädaren Pol Pot, han har blod på sina händer”, skrek åhörarskaran som bestod av f.d. beundrare till Pol Pot. Själv satt han på en trästol och lutade sig mot en bambukäpp.
Medan han satt i husarrest gav Pol Pot en mycket exklusiv intervju till den amerikanske tv-journalisten Nate Thayer den 23 oktober 1997. Pol Pot talade om sin egen nära förestående död och svarade på frågor kring sitt folkmord:

”Jag har inga problem vad beträffar mitt samvete och min mission. Vi gjorde misstag, men mitt mål var att genom­föra en revolution, inte att mörda människor. Se på mig, ser jag ut som en brutal man kanske?” frågade han retoriskt och svarade själv: ”Nej.”

Under de följande månaderna blev Pol Pot allt svagare och kunde till sist ­inte andas utan syrgasmask.

Klockan åtta på kvällen den 15 april 1998 satte han sig för att som vanligt lyssna på nyheterna på radio. Dagens huvudnyhet var att hans fångvaktare tänkte utlämna honom till en internationell domstol så att han kunde ställas ­inför rätta, åtalad för brott mot mänskligheten.

Efter nyheterna sade Pol Pot till sin hustru att han kände sig mycket trött och sjuk. Några minuter senare hörde hon honom ta sitt sista andetag.

Kanske är du intresserad av...