Mussolinis retorik var inte särskilt avancerad men han hade ett kraftfullt, bildrikt språk och förmågan att trollbinda sin publik.
© Polfoto/Topfoto

Mussolini ville återskapa romarriket

Mussolini ville vara kejsare i ett nytt romerskt imperium. Han var ambitiös och karismatisk, förförde folket och uppnådde näst intill gudsstatus. Under andra världskriget förlorade han verklighetsförankringen och blev Italiens mest hatade man.

6 april 2016 av Stine Overbye

Mussolini – från storhet till fall

Övergången från entusiastiskt vrål till andäktig tystnad sker på en halv sekund. När dörrarna till balkongen på andra våningen i Palazzo Venezia öppnas vid 22.30-tiden den 9 maj 1936 och en medelålders man i svart skjorta och grå uniform kommer ut, stiger jublet från runt en kvarts miljon människor mot himlen i den ljumma vårkvällen. Men när mannen höjer sin högra hand tystnar folkmassan som genom ett trollslag. Hundratusentals par ögon ser förväntansfullt upp mot figuren som skjuter fram hakan och sätter händerna på höfterna. När han med kraftfull stämma förkunnar att den italienska armén har erövrat Abessinien (i dag Etiopien) går det ett sus genom publiken.

”Italien har nu fått sitt imperium. Ett fascistiskt imperium, ett fredens imperium, ett civilisationens och mänsklighetens imperium”, proklamerar han och stirrar med genomträngande blick på sitt jublande folk. ”Vill ni visa att ni är värdiga det?” frågar han och får till svar ett öronbedövande ”JA!”. I nästa ögonblick brister folkmassan ut i en extatisk hyllning: ”Duce! Duce! Duce!” – Ledare! Ledare! Ledare!

Mannen på balkongen är allsmäktig i italienarnas ögon. Det sägs att han har stoppat lavaströmmen från en vulkan bara med viljans kraft och att han är mer gud än människa. Genom segern över Abessinien växer han om möjligt ännu mer i anseende – nu framstår han som den rättmätige arvtagaren efter den romerske kejsaren Augustus – som han själv älskar att jämföra sig med.

På 14 år har han gjort Italien till en väloljad diktatur och i denna stora stund är han det nya ”imperiets” grundare. Men hans liv kommer att sluta med att folk spottar, trampar och urinerar på honom och jublar medan han hängs upp.

Hatad i hela Italien

Benito Mussolini kom från en enkel familj från byn Predappio i norra Italien. Hans mor var lärarinna, hans far var smed. Själv hade han gått i moderns fotspår och en tid arbetat som skollärare. Liksom sin far var han en övertygad socialist och dessutom en begåvad talare och skribent, och han steg snabbt i graderna inom Partito Socialista Italiano, där han representerade vänsterflygeln. År 1912 blev han, 29 år gammal, chefredaktör för partiorganet Avanti!, den främsta socialistiska tidningen i landet.

Ungt modelejon. Trots sin lite snobbiga framtoning var Benito Mussolini en vass, vänsterorienterad journalist och debattör när den här bilden togs år 1910.

I politiska sammanhang betonade Mussolini gärna att han var en man ur arbetarklassen. Han hade inga pengar och var sjaskigt klädd med en sliten gammal hatt på huvudet. Men på Milanos fashionabla kaféer och restauranger sågs han i kostym och plommonstop och fick snart rykte om sig att aldrig tacka nej till en drink eller en kopp kaffe­ när någon annan stod för notan. Någon utpräglad sällskapsmänniska var han dock inte; han brukade mumla med hopbitna käkar, stirra framför sig med mörk blick och explodera av raseri om någon vågade säga emot honom.

Och det var det många som gjorde. I oktober 1913 skrev han till en vän: ”Jag sliter som en hund men blir attackerad från alla håll; av präster, syndikalister, alla.” Tack vare sin böjelse för polemik hade han med egna ord blivit ”den mest hatade mannen i Italien”.

Utkastad ur socialistpartiet

När första världskriget bröt ut 1914 argu­menterade Mussolini ivrigt emot ett italienskt deltagande. Han och de flesta andra i hans parti ansåg att man borde förhålla sig neutrala. ”Proletariatet ska inte ställa upp på ett angrepps- och erövringskrig, för efteråt kommer de bara att vara lika fattiga och utnyttjade som förut”, skrev han i augusti 1914.

Några månader senare hade han gjort en kovändning. I oktober 1914 frågade han retoriskt i Avanti!: ”Vi har privilegiet att leva i världshistoriens mest tragiska tid. Vill vi – som människor och socialister – bli passiva åskådare till detta stora drama? Eller vill vi bli ledande aktörer?” Mussolini gav själv svaret: Italien skulle gå med i kriget mot kejsar­dömena Tyskland och Österrike-Ungern för att sätta fart på världsrevolutionen.

Nu fanns det ingen återvändo för Mussolini. Han hade trotsat socialistpartiets neutralitetspolitik och tvingades därför lämna platsen som chefredaktör. En månad senare blev han dessutom utkastad ur partiet.

I maj 1915 gick Italien in i kriget och Mussolini anmälde sig till aktiv tjänst vid fronten. I februari 1917 fick han lättare skador efter att metallsplitter från en exploderande granat borrat sig in i kroppen på honom. Efter den händelsen berättade han vitt och brett om hur han hade lidit för sitt land – till ingen nytta alls. Efter kriget gick Italien miste om ­segerns sötma och fick aldrig de territorier man hade räknat med i Sydtyrolen och Mindre Asien.

Fascismen börjar gro

I den politiska oro som följde efter kriget var Mussolini inte sen att lägga skulden för fiaskot på regeringen – och i den tidning som han själv grundat före kriget, Il Popolo d’Italia, hade han obegränsat med spaltutrymme för att vädra sin ilska mot det etablerade systemet och kräva en stark man vid rodret.

”Italien behöver en ledare. En man som – när det behövs – har konstnärens känsliga sinne och krigarens starka hand. En man som känner och älskar sitt folk och som kan styra och kuva det med våld om så krävs”, deklarerade han. Men han nämnde aldrig någon tänkbar kandidat.

Runt om i Italien hade det efter kriget vuxit fram en rad intressegrupper för krigsveteraner som återvänt hem till arbetslöshet och bistra tider. En av dessa grupper var anhängare till Mussolini och hemmahörande i Milano. I mars 1919 kallade Mussolini till ett möte där man skulle etablera ”ett anti-parti som ska bilda front mot två faror: högerflygelns bakåtsträvanden och vänsterflygelns destruktivitet”. En brokig skara på cirka 300 personer kom till mötet som avslutades med att man grundade fasciströrelsen. Ordet fascist syftade på den antika romerska maktsymbolen fasces – en yxa monterad på ett knippe sammanbundna käppar. Fasces symboliserade styrka genom gemenskap.

Det var svårt att genomskåda exakt vad den nya ideologin gick ut på. Vid middagsbordet försökte Mussolinis äldsta­ dotter, den nioåriga Edda, fråga ut sin far. ”Vad är fascism?” undrade hon. ”Håll tyst och ät”, blev svaret.

I början var det lättare att se vad Mussolini var emot än vad han var för. Fienden var alla de som, enligt Mussolini, hade svikit Italien – och det var många: samhällseliten, storfinansen, kyrkan, rege­ringen och i princip alla utlänningar – och de gamla socialisterna.

Vid parlamentsvalet i november 1919 ställde Mussolini upp i Milano men blev inte vald. Betydligt bättre gick det två år senare då han med sitt Partito Nazionale Fascista fick 35 platser i det italienska parlamentet. Mussolini var nu en politisk aktör att räkna med men det plötsliga genombrottet hade inte vunnits med enbart röstsedlar. Från 1920 använde sig fascisterna systematiskt av våld mot, och mord på, politiska motståndare.

Klädda i svarta skjortor och beväpnade med påkar och dolkar slogs fascistiska­ ligor nästan dagligen mot socialisterna på Italiens gator. Mussolini deltog inte aktivt i striderna men höll i trådarna bakom kulisserna. ”Vad beträffar de politiska maktmedlen har vi inga betänkligheter. Vi accepterar dem som är nödvändiga, både de lagliga och de så kallat olagliga”, konstaterade han.

Och terrorkampanjen gav utdelning. Under våren och sommaren 1922 lycka­des fascisterna ta makten i flera städer, en manöver som kostade omkring 2000 människoliv. Fascisterna var nu den i särklass mest inflytelserika gruppen i Italien och tiden var kommen för det sista stora språnget. I början av oktober varnade Mussolini: ”Antingen ger regeringen oss makten eller så tar vi den genom att marschera mot Rom.”

I strilande regn marscherade 25000 svartskjortor med Mussolini i spetsen in i den italienska huvudstaden några veckor­ senare. Armén kunde enkelt ha stoppat denna maktdemonstration men förhöll sig passiv, och den 29 oktober utsåg kungen, Viktor Emanuel III, Musso­lini till ny regeringschef.

Brutalt mord utlöste kris

Mussolini tog in på det femstjärniga Grand Hotel och därifrån styrde han sitt land. Hustrun Rachele och barnen Edda, Vitorio och Bruno hade han lämnat kvar i Milano eftersom, som han sade till de journalister som stod i kö för att få intervjua honom, ingenting fick stå i vägen för makten. Hemligheten bakom politisk framgång var ”att låta sitt hjärta vara en öken”, förklarade han och aktade sig noga för att nämna sin judiska älskarinna, Margherita Sarfatti.

Det första Mussolini gjorde var att satsa­ stort på att återskapa lugn och ordning och medan han slet dygnet runt för att etablera en stark stat strömmade nya medlemmar till partiet. Bara under perio­den oktober 1922 till december 1923 ökade medlemstalet från 300000 till 783000.

Sänkt företagsbeskattning och kortare arbetstid var några av de godbitar som Mussolini skämde bort sitt folk med. Och vid valet i april 1924 belönade italienarna honom genom att ge fascisterna­ en majoritet på cirka 65 procent av rösterna. Nu kunde Mussolini bilda en egen regering utan att behöva förhandla med andra.

Men det tisslades och tasslades om valfusk. I ett tal till parlamentet anklagade socialistledaren Giacomo Matteotti några veckor efter valet Mussolini för fusk. Det skulle stå honom dyrt. Den 10 juni 1924 kidnappades han på öppen gata i Rom och ett par månader senare hittades hans lik i en skog.

Situationen var farlig för Mussolini. Även om det inte fanns några konkreta bevis pekade allt på att det var han som låg bakom mordet. En tidning hävdade det i ganska oförtäckta ordalag. Tilliten till Mussolini minskade. Han var tvungen att agera innan andra tog initiativet och tvingade bort honom från regeringsmakten. Med sin vanliga pondus steg han den 3 januari upp i talarstolen i parlamentet och tog på sig skulden:

”Jag medger inför denna församling och det italienska folket att jag – jag allena – tar på mig det historiska, moraliska och politiska ansvaret för det inträffade.”

Därefter lovade han att städa upp i de egna leden och i hela landet, och för att uppnå det målet skulle det nu införas diktatur under hans ledning, deklarerade han.

Mussolini kallade Hitler apa

Under åren som följde avskaffade Mussolini tryckfriheten och förbjöd alla andra partier än sitt eget. Samtidigt kastade han sig ut i en mängd mer eller mindre lyckade kampanjer som skulle förbättra landets ekonomi och inte minst hans eget anseende.

Överallt uppfördes det bostäder, byggnader och vägar. Inom några år lyckades man femdubbla landets veteskörd och italienarna slapp de dyra importerna. Sankmarker dikades ut och skogsområden röjdes så att bönderna fick mer åkermark. Men Mussolini lyckades inte avskaffa fattigdomen i södra Italien och inte­ heller att få folkmängden att öka.

I ett försök att utöka militärens rekryteringsunderlag förbjöd Mussolini information om födelsekontroll. Samtidigt införde han en särskild ungkarlsskatt och lägre skatt för familjer med mer än fem barn. Sjubarnsmödrar fick medalj – ofta var det Il Duce själv som överlämnade den i kamerablixtarnas sken.

Via media och affischer utsattes italienarna för massiv propaganda. ”Mussolini har fått tågen att gå i tid” och ”Musso­lini har alltid rätt” löd ett par av slag­orden. På bilder, vykort och i filmer poserade Il Duce i otaliga situationer: Mussolini som löptränade, Mussolini som torkade sig efter en simtur, Mussolini på skidor och Mussolini som red, flög, spelade fiol eller hjälpte en bonde med skörden.

Från diverse balkonger höll han eldiga tal och lät sig hyllas av den trollbundna publiken. Och genom raspiga högtalare på torgen kunde italienarna även i landets mest avlägsna hörn följa med i det som hände.

Ingenting tycktes kunna stoppa Mussolinis segertåg men framgångarna steg honom åt huvudet: Nu drömde han om att återskapa det romerska imperiet med sig själv i rollen som kejsar Augustus. Staden Rom skulle göras om så att den speglade arvet från den gamla kejsar­tiden och imperiets födelse.

”Om fem år ska Rom framstå som ett underverk för all världens folk. Stor, ordnad, mäktig”, proklamerade han i ett tal på nyårsafton 1925.

Italienarna avgudade sin starke man. Varje år fick han över 200000 beundrarbrev från sina undersåtar. Ett av breven kom från en tonårsflicka som anförtrodde honom att hon för första gången i sitt liv tagit emot nattvarden. ”Jag fylldes med hoppet om att jag ska ta emot både Jesus och Il Duce”, skrev hon och tillade: ”Ni ska båda bo på min tunga, bo i mitt stackars hjärta. Så underbart.”

Just Jesus – eller rättare sagt kyrkan – var Mussolinis ömma tå. Propagandan hade förvisso gjort att Il Duce var på allas läppar – men påven hade en särskild plats i de flestas hjärtan. Påven Pius XI var den ende förutom Mussolini som hade verklig makt i landet, en stark möjlig rival som det var bäst att stå på god fot med.

I hela sitt liv hade Mussolini varit övertygad om att religion var hyckleri och som ung hade han hånfullt kallat katolska kyrkans präster för ”svarta mikrober”. Men nu var läget ett annat: Mussolini behövde påvens stöd för att stärka sin makt och vid en överdådig ceremoni i Lateranen i Rom undertecknade han och Pius XI år 1929 en överenskommelse. Påven fick Vatikanstaten i utbyte mot att han erkände Italiens suveränitet. I uppgörelsen gjordes katolicismen till statsreligion, obligatorisk religionsundervisning infördes i skolorna och samtidigt säkrade Mussolini påvens stöd för sin regim.

”Försynen har sänt oss denne man”, sade Pius XI om diktatorn som i påvens ögon hade gett Italien tillbaka till Gud och Gud åter till Italien.

Med ett lugn på hemmafronten kunde Mussolini nu vända blickarna utåt. Han drömde om att låta riket växa och göra Medelhavet till ett italienskt innanhav. Det land han hade utsett för sitt första erövringståg var Abessinien i östra Afrika. Den 3 oktober 1935 meddelade diktatorn att ”inte endast en armé utan ett helt folk på 44 miljoner själar” i denna stund gick över gränsen till Abessinien.

Kampen var ojämn och brutal. Med sina gamla gevär, svärd och spjut hade abessinierna inte en chans. Italienarna anföll med bombplan, giftgas, stridsvagnar och kulsprutor. Efter åtta månaders strid kunde Mussolini tillkännage sin seger och imperiets återuppståndelse.

Mussolini var starkare än någonsin när det spanska inbördeskriget bröt ut senare under 1936, och han fick fullt stöd när han ville skicka 70000 italienska soldater i krig för att hjälpa upprorsgeneralen Franco.

Även Tyskland stödde fascisterna i Spanien, och sammanförda av en ren slump kämpade nu Mussolini och Hitler sida vid sida. Hitler var för övrigt en av de få statschefer som hade erkänt den italienska erövringen av Abessinien.

De båda statscheferna hade träffats i Venedig i juni 1934. Hitler beundrade Mussolini och kallade honom en ”briljant statsman utan motsvarighet”. Men den beundran var långt ifrån ömsesidig. Inom en trängre krets kallade Mussolini den tyske Führern för ”en rörmokare i regnrock” och ”en dum liten clown”. Han kritiserade också ”den svamlande apans” ideologi som han kallade ”hundra procent rasistisk”.

I november 1936 blev det annat ljud i skällan. Nu deklarerade Mussolini att det bildats en Rom-Berlin-axel ”som alla de europeiska länder som vill ha fred kan rotera kring”.

I september året därpå reste han för första gången på officiellt besök till Tyskland och fick en upplevelse för livet. I ett försök att imponera på Il Duce hade nazisterna skruvat upp propagandaapparaten på max. I Berlin blev Mussolini överväldigad av stora parader med oändliga rader av soldater och en folkmassa på 800000 som trots regn och åska kommit för att höra honom tala.

Inför de begeistrade tyskarna betonade Mussolini det ideologiska släktskapet mellan fascisterna och nazisterna och konstaterade att ”Tyskland och Italien är de största och mest autentiska demokratierna i världen”.

En stålpakt med nazisterna

Efter besöket blev Mussolini övertygad om att nazisterna var oövervinnliga och någonting att efterlikna. Därför införde han 1938, till sin judiska älskarinnas förtret, anti-judiska lagar liknande dem som fanns i Tyskland.

I maj året därpå ingick Mussolini och Hitler den så kallade stålpakten i vilken Italien och Tyskland förband sig att stötta varandra i händelse av ”krigiska förvecklingar” med tredje part. Den alliansen blev ödesdiger för Mussolini och Italien.

Redan före andra världskrigets utbrott var många italienare skeptiska till vänskapen med tyskarna. De fruktade att Hitlers evinnerliga prat om krig och ­expansion skulle bli verklighet och att han också skulle dra in italienarna i oöver­skådliga problem. De fick rätt.

Trots att Il Duce i största hemlighet hade låtit Hitler förstå att Italien inte var redo att gå ut i krig förrän ”i slutet av 1942” hade Führern inga tankar på att vänta så länge.

Den 1 september 1939 gick tyskarna in i Polen, varpå Storbritannen och Frankrike förklarade krig mot Tyskland. Andra världskriget hade börjat. Trots stålpakten drog sig dock Mussolini för att ge sig in i kriget.

Inte förrän tyskarna i maj 1940 hade plöjt genom Belgien, Holland och Frankrike kom han fram till att Italien borde hoppa på tåget på segerherrens sida om landet nu skulle få en bit av kakan.

Pietro Badoglio, arméns generalstabschef, varnade Mussolini för att armén var fullständigt oförberedd och inte hade tillräckligt med varken uniformer eller­ vapen. Men Mussolini avfärdade honom och lovade att kriget skulle vara över redan i september samma år.

”Vi behöver bara några få tusen döda för att kunna delta i fredsförhandlingarna­ som en krigförande makt”, försäkrade Mussolini.

I juni 1940 gav han sina trupper order om att angripa Frankrike.

Italiens krigsinsats en fars

Mussolinis karriär som fältherre blev ett fiasko. Han gav order om flera stora offensiver i Medelhavsregionen men överallt slutade krigstågen i misslyckanden. I Egypten tvingades italienarna tillbaka av en betydligt mindre brittisk styrka och i Grekland var det bara en omfattande hjälp från tyskarna som förhindrade en total katastrof.

Nederlag följde på nederlag och Mussolinis popularitet minskade i samma takt. Italienarna hade ont om mat och en total avsaknad av allt ifrån medicin till kläder. Soldaterna tvingades strida vid fronten trots en fullständig brist på både materiel och kartor och med en usel organisation för en sak som de inte riktigt trodde på. Tiotusentals soldater överlämnade sig åt fienden – många utan­ strid.

Mussolini reflekterade inte ett ögonblick över att just han var skuld till de katastrofer som drabbade landet. Han skyllde på sina officerare och tog till omfattande utrensningar. Diktatorn led av våldsamma humörsvängningar; ena dagen lovade han italienarna en snabb seger, nästa dag hånade han sina landsmän. Han anklagade dem bland annat för att vara ”en fårras” och ett ”känslosamt och ovärdigt folk”.

I augusti 1941 omkom hans son Bruno i en flygkrasch. Förutom sorgen plågades Mussolini av svåra magsmärtor och han tappade allt hår. På grund av hans skinande blanka hjässa fick han snart öknamnet ”provolone” efter en klotrund, gulaktig ost. Den en gång så mäktige ledaren ingav inte lika mycket respekt längre.

Den 10 juli 1943 landsteg allierade trupper på Sicilien och därmed blev det uppenbart att Italien hade förlorat. Två veckor senare kallade det fascistiska storrådet till krismöte i Palazzo Venezia i Rom. Trots att Mussolini plågades av magsmärtor deltog han energiskt i mötet. Han höll ett två timmar långt tal där han osammanhängande och med flera pauser försökte försvara sig mot den hårda kritiken – till ingen nytta. Efter en omröstning avsattes Il Duce som diktator, ett beslut som fick stöd av kung Viktor Emanuel III.

”Du är den mest hatade mannen i Italien”, sade kungen till Mussolini som arresterades och fördes till ett tomt skidortshotell på två kilometers höjd på Grand Sasso-platån mitt i landet.

Här, i det som ex-Ducen kallade ”världens högst belägna fängelse”, fördjupade han sig i Nietsches skrifter och skrev brev, bland annat ett till sin hustru. I det försäkrar han att ”i 21 år har jag arbetat oegennyttigt, utan uppehåll och med fullständig lojalitet gentemot Italien” och att hans ”samvete är rent”.

Upphängd på en bensinstation

Under Mussolinis fångenskap utlyste Italien den 8 september 1943 vapenvila och gick över till de allierades sida.

Dessförinnan hade tyskarna rört upp himmel och jord för att hitta Mussolini eftersom de ville ha honom som ledare för en buffertstat i nordvästra Italien. Heinrich Himmler gick så långt att han konsulterade en astrolog för att hitta Il Duce. Till sist lyckades tyskarna, och den 12 september 1943 befriades Mussolini genom en extremt våghalsig kommandoaktion (skildrad i Världens Historia nr 3/2006).

Om Mussolini hade väntat sig att återfå sin forna storhet som ledare för det tyskocku­perade Nord- och Mellanitalien, den så kallade Salòrepubliken, blev han grymt besviken. Han hade reducerats till en marionett i tyskarnas händer och beskrev också sig själv som ”en borgmästare som försöker stå upprätt i kvicksand”.

Icke desto mindre lyckades han utkräva­ hämnd på sin svärson, den förre utrikesministern Galeazzo Ciano, som var gift med hans dotter Edda och hade varit en av drivkrafterna bakom Mussolinis detronisering och gripande i juli. I september 1943 arresterades Ciano och avrättades senare som landsförrädare.

Från sitt residens i staden Gargnano vid Gardasjön, där även älskarinnan Clara Petacci befann sig, gav Mussolini dessutom order om att alla italienare som tog till vapen mot tyskarna skulle dödas. För varje dödad fascist eller nazist skulle minst tio anti-fascister dö, löd ordern. Men döden började också närma sig Mussolini själv.

I början av 1945 var större delen av Italien befriat och under krigets sista dagar försökte Mussolini fly med en tysk militärkolonn som var på reträtt norrut. Den 27 april 1945 stoppades konvojen och erövrades av italienska partisaner. Under en matta i en av lastbilarna hittade de Mussolini. Han höll två skarpladdade vapen i sin famn.

Viljelöst och utan att göra motstånd lät sig Mussolini gripas och föras till rådhuset i staden Dongo, där han på morgonen den 28 april återförenades med älskarinnan Clara Petacci. Samma dag dömdes de båda till döden genom skjutning vid en hastig ståndrätt. Domen verkställdes klockan 16.10. Mussolini dog utan­ värdighet. Han stod inte upp, såg inte på exekutionsplutonen utan sköts sittande grensle över en stol med ryggen mot skyttarna.

Samma natt kördes liken på ett lastbilsflak till Piazzale Loreto i Milano. Tidigt på morgonen den 29 april dumpades de i dammet på torget. Ryktet spred sig blixtsnabbt och från alla håll kom stadsborna för att ta farväl av den hatade diktatorn. Med påkar eller bara knytnävarna gick folk lös på Mussolinis lik, de trampade, spottade och urinerade på det.

Som en sista förödmjukelse hängdes han och Clara Petacci uppochned från taket på en bensinstation. I just den stad där Mussolini hade påbörjat sin klättring mot maktens tinnar var hans skändade lik nu utställt till allas spott och spe.

Kanske är du intresserad av...