Efter segern över engelsmännen vid stadsportarna blev ”Jungfrun av Orléans” en frälsarfigur. Folket vågade nu hoppas på att segra över fienden.

© Bridgeman

Jungfruriddaren Jeanne d'Arc väckte Frankrikes stridslust

Hennes liv var lika dramatiskt som kort. Bondflickan Jeanne d'Arc blev bara 19 år men hann leda arméer, kröna en kung och tända det hopp som innebar vändpunkten i Frankrikes 100 år långa krig mot England. Enligt tonåringen själv skedde alltihop på Guds befallning.

9 maj 2018 av Stine Overbye

Till en början tog hon inte rösterna på allvar. Flickan hörde dem för första gången när hon var 12 år, sommaren 1424. 

I familjens trädgård i byn Domrémy såg hon plötsligt ett gyllene sken, en stråle av guld som vibrerade i middagshettan. En mild röst hördes borta vid ljusskenet. Den befallde henne att vara from och att gå i kyrkan flitigt.

Rösten försvann lika plötsligt som den kommit. Jeanne d'Arc stod kvar, omtumlad och osäker på vad hon nyss hade upplevt. Var det bara en dröm? 

Hon bestämde sig för att inte berätta om händelsen för någon, inte ens för sina föräldrar. Hur skulle hon kunna förklara någonting som hon inte själv förstod?

Men rösterna kom tillbaka vid fler tillfällen efter detta, allt oftare, och nu var Jeanne d'Arc säker på sin sak: Rösterna kom från himlen och de hade kommit för att stanna, som trogna vänner.

De himmelska rösterna talade till henne vid alla tidpunkter på dygnet – när hon låg i sin säng, när hon bad till Gud, när kyrkklockorna ringde, när hon var ute på åkrarna – när som helst. Ljuden åtföljdes alltid av ljussken och de gjorde henne glad och trygg.

Så småningom började hon också kunna sätta ansikten på de märkliga besökarna. De var änglar som kom till henne med viktiga budskap. 

I början var deras instruktioner väldigt otydliga men med tiden blev de alltmer detaljerade: ”Du är förutbestämd att leva ett annat liv och att utföra underverk, för du är den som har valts ut av Gud till att frälsa Frankrike, fördriva fienden och göra prins Karl till kung”, löd budskapet gång på gång. 

De engelska kungarna ansåg sig ha rätten till Frankrikes tron och var beredda att offra enorma resurser för att erövra den. De effektiva engelska långbågarna orsakade flera kännbara nederlag för Frankrikes stolta riddare.

© Bridgeman

Jeanne drar ut för att frälsa ett rike

Hon växte upp i en orolig tid. Jeanne d'Arc var barn i ett rike som sedan flera decennier befann sig i krig mot engelsmännen och var på god väg att erövras av dem. 

Hela landet norr om Loire­-floden var i fiendens händer och de hade en mäktig bundsförvant i hertigen av Burgund, Frankrikes starkaste furste.Medan de vuxna i Domrémy oroade sig för kriget passade barnen på att leka så snart de hade en stund över vid sidan av sina många hushållssysslor. 

Men inte Jeanne – så fort hon fick chansen gick hon till byns lilla kyrka för att be. Hon blev retad för sin fromhet och höll sig därför mest för sig själv. Men om hon skulle lyda Guds befallning måste hon snart lämna barndomshemmets trygga famn.

Hur gärna hon än skulle vilja, kunde Jeanne d'Arc inte ignorera rösterna. De bad henne att gå till befälhavaren på en borg i grannbyn och berätta för honom att hon hade blivit utsedd att frälsa Frankrike. 

I maj 1428 gick hon den långa vägen till kommendanten Robert de Baudricourt, som lyssnade med ett halvt öra till den spensliga flickan med det svarta håret och den intensiva blicken. När hon högtidligen deklarerade att hon ville bli förd till prins Karl, skrattade Baudricourt högt och blev sedan arg:

”Driver du med mig? Du behöver ett kok stryk. Gå hem med dig.”

Situationen i Frankrike förvärrades. I oktober 1428 belägrade engelsmännen Orléans och om staden föll skulle hela södra Frankrike ligga för deras fötter. I januari 1429 försökte Jeanne d'Arc ännu en gång att övertala Baudricourt att ta henne till prinsen.

Den här gången tog sig kommendanten tid att lyssna på flickan – alla råd och förslag var välkomna i dessa tider när framtiden såg nattsvart ut. Men Baudricourt hade fortfarande mycket svårt att se hur en 16-årig bondflicka skulle kunna hjälpa sitt fosterland – även om hon påstod att hon hörde röster som lovade seger.

Vändpunkten kom när Jeanne d'Arc förutspådde att fransmännen skulle förlora ett slag i en by inte långt från Orléans. Precis som hon hade förutsagt led de franska trupperna ett svidande nederlag den 12 februari 1429. 

När Baudricourt fick veta att Jeanne haft rätt i sin spådom blev han övertygad: Flickan var så speciell att han nog gjorde klokt i att lyda henne och låta henne resa till hovet.

Iklädd manskläder och ledsagad av sex män gav sig Jeanne i slutet av feb­ruari 1429 ut på den 50 mil långa resan tvärs genom Frankrike till den lilla staden Chinon där prins Karl hade sitt residens. 

För att inte bli upptäckta av fienden red de oftast om nätterna, och hela tiden såg ”jungfrun”, som hon nu kallade sig, till att klä sig i tröja och byxor. 

Hon hade lovat rösterna att bevara sin jungfrulighet så länge Gud ville det, och för att smälta in bland soldaterna i gruppen klippte hon också håret kort.

Kyrkan stöttar Jeanne

Efter elva dygn på vägarna kom Jeanne d'Arc och hennes eskort till Chinon. Karl tog motvilligt emot henne. Han hade i förväg fått höra att bondflickan var både synsk och utsänd av Gud. 

Tron­arvingen med ett land på väg mot kollaps var visserligen i stort behov av stöd från ovan, men han var ändå skeptisk. I en tid då många påstod sig ha övernaturliga krafter hade han ännu aldrig mött någon som verkligen kunde utföra mirakel.

Men Jeanne visade sig vara unik. Hon var ödmjuk och stillsam, men samtidigt orubbligt övertygad om sin förmåga. Hon föll på knä inför Karl och sade:

”Ädle tronföljare. Jag är utsänd av Gud för att frälsa Frankrike och hjälpa er att bli krönt till kung.” För att demonstrera att hon verkligen hade ovanliga förmågor återgav hon i detalj en bön som Karl hade uttalat när han en novemberdag 1428 suttit ensam på sin kammare. Sedan bad hon att få en armé så att hon kunde ge sig iväg och befria Orléans.

Tronarvingen var både överväldigad och förvirrad efter att ha lyssnat till den märkliga flickan. För att förvissa sig om att hon inte ljög skickade han henne till Poitiers där hon skulle frågas ut av bis­kopar och andra lärda.

Jeanne svarade lugnt och självsäkert på teologernas frågor, men de saknade tydliga bevis för att hon verkligen stod i kontakt med Gud. När de skickade tillbaka henne utan att ha fattat något klart beslut valde kronprinsen att ta chansen, trots allt.

På Karls order tilldelades Jeanne en specialtillverkad rustning, en häst och en lans. Hon fick en fana med Jesus, två änglar och liljor på – den traditionella symbolen för Frankrike. Fullt utrustad och redo att ge sig ut i krig skickade Jeanne nu ett brev till engelsmännen:

”Överlämna nycklarna till alla de ­goda städer ni har tagit och kränkt i Frankrike, till jungfrun som är utsänd av Gud. Res tillbaka till England, annars kommer jungfrun att jaga ut er ur Frankrike”, varnade hon. 

Karl förblev kronprins i sju år efter sin fars död. Det var Jeannes förtjänst att han år 1429 till sist kunde resa till Reims och krönas till kung.

© Scala

En pil i bröstet

Fredagen den 29 april 1429 nåddes Orléans av nyheten att en styrka som leddes av den 17-åriga jungfrun från Domrémy var på väg för att befria staden. Och mycket riktigt: I spetsen för en armé på cirka 3500 man gick Jeanne d'Arc samma dag in i den belägrade staden och möttes av jublande och hoppfulla stadsbor. 

Engelsmännen var rådvilla och stannade kvar i sina befästningar runtom staden. De hade också hört talas om bondflickan som Gud sänt. Men när de fick syn på den spensliga flickan på hästryggen såg hon verkligen inte ut som någon skräckinjagande härförare.

Tidigt på morgonen den 4 maj gjorde de franska trupperna i Orléans en utbrytning. Jeanne red i spetsen med sin fana medan hon manade sina soldater till kamp. 

Striden tog slut nästan innan den börjat: Inom bara några timmar ­hade armén erövrat en kyrka som det hade tagit engelsmännen ett halvår att vinna. 

Samma kväll ringde alla kyrkklockor i Orléans i glädje och dagen därpå ställde Jeanne d'Arc ett ultimatum till engelsmännen. Hon skrev ett brev som sköts iväg med en pil:

”Gud säger genom mig, jungfrun, att ni ska lämna alla era fästningar och resa tillbaka dit ni hör hemma. Om ni inte gör det, ska ni få betala ett pris som ni kommer att minnas för alltid.”

Men engelsmännen lämnade inte sina ställningar utanför Orléans. Jeannes trupper gick till anfall. Under dagarna som följde föll de engelska forten ett efter ett. 

Jeanne fanns med överallt, mitt i slaget, orädd och omöjlig att stoppa – trots att hon före striden hade förutsett att hon skulle bli sårad. Och spådomen besannades: Hon träffades i bröstet av en pil och föll av hästen. 

Hon bars blödande bort från angriparna men satt åter i sadeln bara några timmar senare, redo att delta i det avgörande slaget om Orléans.

Genom sin blotta närvaro och sin ­segervissa utstrålning ingöt Jeanne mod i sina soldater och all tvekan som funnits i leden förbyttes i framåtanda när hon med fanan i hand ledde sina trupper
i strid. 

Den 8 maj 1429 var slaget vunnet och engelsmännen hade jagats på flykten. Jeanne hade lyckats med det som ingen general tidigare klarat av. 

Invånarna i Orléans rusade ut på gatorna och tackade sina tappra försvarare. Men jungfrun av Orléans, som hon nu kallades, drog sig undan för att se om sina skador, äta lite bröd och tacka Gud för ­segern.

Snart pratade alla om den överrumplande segern och efter den enorma triumfen växte fransmännens stridsmoral till oanade höjder. 

Jungfrun av Orléans och hennes liljeprydda fana hade nu blivit en segersymbol, och när hennes armé besegrade engelsmännen i Patay bara två mil från Orléans den 18 juni 1429 hade till och med de största skeptikerna slutat tvivla: Den unga kvinnan måste vara sänd från himlen. 

Hennes trupper hade huggit ned engelsmännen till siste man. Omkring 2200 engelska soldater miste livet på slagfälten, men på fransk sida var förlusterna minimala. Segern blev som ett startskott: nu kunde åter­erövringen av landet norr om Loire ta fart på allvar.

Jeanne möts av motgångar

Under flera år hade rösterna befallit Jeanne d'Arc att se till att Karl kröntes till kung, och efter slaget i Patay låg vägen öppen till den traditionella kröningskatedralen i staden Reims. Den 17 juli var staden full med sjungande och leende fransmän. 

Alla ville vara med och fira denna stora dag: adelsmän i full rustning eller vackra dräkter, de fattiga i sina minst trasiga kläder. Allra ståtligast var förstås prins Karl och hans kvinnliga härförare.

Majestätiskt klädd i en guldprydd mantel red den blivande monarken i procession genom Reims till domkyrkan, och strax bakom honom följde Jungfrun av Orléans i rustning och med sin fana i handen. 

Åskådarnas jubel ekade mellan husväggarna och det var omöjligt att avgöra vem av de båda ryttarna hyllningarna var riktade till.

När Karl VII kröntes till kung hade Jeanne d'Arc nått sitt livs höjdpunkt. På ofattbart kort tid – bara fem månader ­efter att hon lämnat sin hemstad Domrémy som en enkel bondflicka – hade hon blivit Frankrikes frälsare och allt hade förändrats. 

Tidigare hade hon gått i trasiga kläder och ridit barbacka på arbetshästar, i dag satt hon klädd i full rustning och röd mantel med guldbrokad. 

Hon red på sin egen stridshäst omgiven av uppassare och en egen biktfader, tillsammans med kungar och stormän. Ingenting tycktes kunna stoppa henne. Nästa mål var att tränga in över huvudstadens vallgravar och erövra självaste Paris.

Men Jeannes planer på att tåga mot Paris redan dagen efter kröningen gick i stöpet. I hela Frankrike festade man och festens huvudperson hade inte bråttom alls. I stället för att gå direkt mot huvudstaden och försöka rensa ut alla engelsmän ur landet i ett enda svep, valde Karl VII en försiktig strategi. Kungen började förhandla om ett fredsavtal med hertigen av Burgund.

Jeanne bad gång på gång om lov att erövra Paris, och när hon i september 1429 till sist fick kungens tillstånd väntade ett fiasko. Engelsmännen var alltför starka. 

Trots att hon red främst och manade sina trupper med hög och tydlig röst, led Jeanne sitt första nederlag som fältherre. Det verkade som om undrens tid var förbi. 

De franska soldaterna tvingades inte bara till en förödmjukande reträtt – jungfrun själv träffades i höften av en pil och blev så svårt sårad att hon tvingades lämna slagfältet mitt i stridens hetta. 

Medan hon mot sin vilja bars bort ropade hon till trupperna att de skulle gå till anfall ännu en gång. 

Men nederlaget var ett faktum. Lyckan hade övergivit Jeanne – och kanske hade Gud gjort detsamma. Hon fick inte längre några befallningar från Gud – de himmelska rösterna hade tystnat. 

Det går bara 15 månader från det att Jeanne d’Arc lämnar sin hemtrakt tills hon blir tillfångatagen.

© Scala

Illavarslande tecken

Fiaskot i Paris skulle visa sig bli det första steget mot avgrunden för Jeanne d'Arc. Hon tillbringade vintern hos kungen och plågades av smärtor från såret i höften. 

Mest av allt längtade hon hem till Domrémy, bort från intrigerna, skvallret och de evinnerliga festerna vid hovet. Hon saknade sin familj – och hon saknade de himmelska rösterna som under många år hade varit hennes tröst och ledstjärna.

När rösterna äntligen talade till henne igen på våren 1430 kom de inte med befallningar eller fagra framtidslöften. Nu fick hon ett skrämmande besked: ”Du kommer att tas till fånga före midsommar”, varnade de.

Jeanne visste att hennes öde var oundvikligt men hoppades samtidigt att kunna tjäna sitt land. I maj 1430 försökte hon befria staden Compiègne som belägrades av burgunderna. 

Hennes trupper gjorde stora framsteg, men fienden fick ständigt förstärkningar utifrån och snart tvingades jungfrun och hennes soldater att ta skydd innanför stadsmurarna för att komma undan fiendens pilar. 

Jeanne galopperade i eftertruppen och försökte förtvivlat försvara sina soldater, men just när hennes män kommit in genom stadsporten och in i säkerheten, hissades vindbryggan upp. Jeanne var utestängd. Förgäves kämpade hon in i det sista. 

”Ge upp, ge upp”, hördes ropen från alla håll, men hon vägrade. Till sist blev hon nedsliten från sin häst och tillfångatagen.

Såld till högstbjudande

Hertigen av Burgund var överlycklig över sin trofé. Under medeltiden var det vanligt att förnäma fångar köptes fria av sina släktingar. Jeanne d'Arc hade förvisso inga släktingar som kunde betala stora lösensummor, men hertigen ­räknade med att Jungfrun av Orléans måste vara värd en förmögenhet för Karl VII. 

Hertigen skickade en budbärare till det franska hovet, och under väntetiden behandlades Jeanne med största respekt.

Kungen vägrade att betala lösen. Fransmännen grät över att Jeanne tagits till fånga, men Karl VII vägrade att ge hertigen av Burgund den summa han begärt. Hon hade lett den franska armén till viktiga segrar, hon hade möjliggjort Karls kröning, hon hade gjort mer än någon annan för att frälsa Frankrike, men i nödens stund blev Jeanne övergiven.

Den engelske ståthållaren Bedford var inte lika snål som Frankrikes kung. För 10000 livres, en förmögenhet på den tiden, köpte han den värdefulla fången och låste in henne i Rouen i norra­ Frankrike. Den knappt 19-åriga Jeanne sattes i bojor i en fängelsecell i december 1430.

I Rouen byttes den respektfulla behandlingen mot ett hårt fängelseliv. Dag och natt fruktade Jeanne att bli våldtagen av sina fångvaktare som ständigt fällde grova kommentarer och plågade henne med högljudda diskussioner om hennes dygd. Gång på gång bankade de på dörren och frågade:

”Kan en häxa vara jungfru? Det måste vi ta reda på.” Jeanne var livrädd. Hon bar alltid sin mansdräkt med två par byxor fästa vid tunikan med mer än 20 snören. 

Sedan Jeanne tagits till fånga sålde hertigen av Burgund henne till sina engelska allierade.

© Bridgeman

Jeanne var dömd på förhand

Den 21 februari 1431 inleddes förhören. Under flera månader blev Jeanne utfrågad av en skara kyrkans män. Alla domarna var franska men engelsmännen hade noga valt ut var och en av dem. 

Redan från dag ett var det uppenbart att rättegången bara hade ett enda syfte: att få Jeanne dömd till döden som kättare. Inte ett enda vittne hade kallats in till hennes försvar.

Frågorna haglade över henne. Har du varit tillsammans med djävulen? Har du förhäxat Karl VII? Bär du mansdräkt för att du är kättare? Är du en häxa? En falsk profet? Eller en fördömd och ondsint hädare? Har din fana magiska krafter?

Jeanne d'Arc berättade ärligt samma saker som hon sagt till alla andra sedan hon lämnade Domrémy – att hon fått uppenbarelser från himmelska röster. Men hennes förklaringar möttes nu av hånskratt och misstro. 

Enligt åklagaren var rösterna ”djävulska” och ”falska”. Manskläderna var ett övertygande bevis för att Jeanne d'Arc var kättare. En kvinna skulle inte gå i manskläder, det var hädelse och avskyvärt i Guds ögon, påstod åklagaren.


Efter flera månader av långa och utmattande förhör fick Jeanne ett ultimatum: Antingen kunde hon överge sina kätterska tankar och erkänna att rösterna och synerna var Satans verk, eller så skulle hon brännas på bål.

”Om jag skulle säga att Gud inte hade sänt mig, skulle jag fördöma mig själv, för det är sant att Gud har sänt mig”, ­insisterade hon.

På förmiddagen den 30 maj 1431 stod Jeanne d'Arc framför bålet i Rouen, dömd till döden. En grupp engelsmän var otåliga och ropade:

”Ska det inte hända någonting snart? Har ni tänkt att vi ska behöva vänta ända till middag?” frågade de hånfullt.

”Bränn häxan! Bränn häxan!” ropade några andra. Tusentals nyfikna hade kommit till platsen för att se bålet. En tydligt skräckslagen Jeanne fördes fram till pålen och surrades fast. Bödeln hämtade en fackla och tände eld på högen av ved och torrt ris under hennes fötter.

Hon fick sin sista önskan uppfylld: Flera kors på långa skaft hölls upp framför hennes ansikte in i det sista.

Medan elden knastrade och lågorna fick alltmer fart, skrek Jeanne d'Arc flera gånger:

”Jesus, hjälp mig, Jesus, hjälp mig.” De orden blev hennes sista. Kort där­efter sjönk hennes huvud ned mot bröstet medan lågorna åt sig uppåt längs hennes 19-åriga kropp och förvandlade den till aska.

Sedan Jeanne d'Arcs död har historiker skrivit om hennes mod och viljestyrka. 

Många år senare, 1909, saligförklarade även kyrkan Jeanne d'Arc – det sista steget mot helgonförklaringen 1920. Nu firas Jeanne d’Arc som Frankrikes nationalhelgon söndagen efter 8 maj.

Historien vimlar av stora personligheter, som på allvar påverkat det förflutna på både gott och ont. Just nu kan du göra VÄRLDENS HISTORIAs ultimata personlighetstest och få reda på vem du påminner mest om! 

Läs mer

Vita Sackville-West: Jeanne d'Arc, Forum, 1985. Timothy Wilson-Smith: Joan of Arc – Maid, Myth and History, Sutton Publishing, 2006. Daniel Hobbins: The Trial of Joan of Arc, Harvard University Press, 2005.

Kanske är du intresserad av...