De fångar som kom till Auschwitz i boskapsvagnar granskades noga av Josef Mengele. Syftet var att hitta precis rätt personer till hans försök.

Josef Mengele – dödsängeln från Auschwitz

Giftiga insprutningar i ögonen och blodiga operationer utan bedövning. För nazistläkaren Josef Mengele var förintelselägret Auschwitz ett laboratorium och fångarna hans försöksdjur. Tusentals oskyldiga dödades av doktor Mengele.

23 september 2015 av Jan Ingar Thon

Josef Mengele sorterar ut de svaga

Mannen i SS-uniformen står i skinande blanka ridstövlar med fötterna lätt isär. Den ena handen vilar på bältet, den andra håller en ridpiska. Varje gång de skräckslagna fångarna förs fram till honom pekar han nonchalant med piskan: de starka, arbetsföra till höger – de svaga till vänster.

Med ens sprider sig ett leende över SS-officerens ansikte. Han kastar ifrån sig cigarretten och mosar den under ena stöveln. Officeren går in bland fångarna och sätter sig på huk framför två små tvillingflickor. Han klappar dem på kinden och pratar vänligt med dem. Vill de kanske ha en karamell? De båda flickorna nickar försiktigt. Officeren knäpper med fingrarna och en soldat för bort tvillingarna.

Få en av de superpopulära actionkamerorna tilsammans med Världens HISTORIA

Auschwitz lägerläkare återvänder till sitt sorteringsarbete. Vänster, vänster, höger, vänster ... En timme senare är de flesta av fångarna döda. De få som skickades åt höger får lov att leva ytterligare några veckor eller månader – som slavarbetare.

I lägerläkarens privata laboratorium ligger de små flickorna fastspända på operationsbordet. Framför dem står dr Josef Mengele. Nu har han en läkarrock över uniformen. Leendet är borta. I handen håller han en skalpell och experimentet kan börja.

Josef Mengele drömde om storhet

Redan som barn drömde Josef Mengele om en plats i historieböckerna. Barndomen i Bayern, som äldsta barnet till välbärgade katolska föräldrar, präglades av konkurrens och kamp om föräldrarnas erkännande. I sina dagböcker beskrev Mengele både sin far och sin mor som känslokalla, och relationen till de båda bröderna präglades av svartsjuka.

Josef kände att han hela tiden måste visa sitt värde och ungdomsvännen Julius Diesbach beskrev honom som en enormt ambitiös ung man: ”Han ville inte bara lyckas utan dessutom skilja sig från mängden. Han längtade efter berömmelse. En gång sa han till mig att jag kommer att få läsa om honom i historieböckerna.”

Erkännandet skulle komma via en fin utbildning och ett välavlönat jobb som vetenskapsman, tänkte sig Josef. Efter studentexamen år 1930 beslöt han därför att flytta till München för att studera medicin vid universitetet.

”Min familj kommer att bli riktigt imponerad när jag blir den förste vetenskapsmannen i släkten Mengele”, skrev Josef till en vän.

München sjöd av politisk oro i början av 1930-talet. Nazisterna var på frammarsch och Mengele valde snart sida: ”Det var omöjligt att stå bredvid i dessa politiskt turbulenta tider om man ville undvika att vårt fädernesland föll för bolsjevik-marxisternas angrepp”, skrev han i sin dagbok.

Josef Mengele går med i nazistpartiet

I sina studier blev Mengele snart mer intresserad av rasutveckling än av att bota sjukdomar. Teorier om den ariska rasens renhet och överlägsenhet var centrala i nazisternas ideologi och Mengele studerade själv för flera av de främsta auktoriteterna på området.

En av dem var Theodor Mollison som påstod sig kunna bedöma om en person hade judiskt påbrå bara genom att titta på ett fotografi. År 1935 förverkligade han Mengeles dröm om en akademisk karriär genom att tilldela honom en doktorsgrad för en avhandling om ”underkäken hos fyra rasgrupper”.

Nu låg vägen öppen till ett respektabelt arbete. År 1937 fick Mengele anställning vid ”Institutet för arvsbiologi och rashygien” vid universitetet i Frankfurt. Här gick han i lära hos en av Tysklands främsta rasteoretiker, professor Otmar von Verschuer, som hyllade Adolf Hitler som ”den förste statschef som har insett betydelsen av biologiskt arv och rashygien”. Samtidigt blev Josef Mengele även medlem i nazistpartiet NSDAP och snart blev han också antagen i SS. Med Verschuers stöd steg han snabbt i graderna och blev SS-officer.

Verschuer beskrev Mengele som en man med ”ett stort intresse för medicinsk forskning och kirurgi. Han var också intelligent och kultiverad”. Men den tyske historikern Andreas Hillgruber använde sig av helt andra ord för att beskriva Mengele som stod på tröskeln till sin karriär: ”Han var övertygad om att han tjänade en stor sak, nämligen Hitlers försök att förhindra mänsklighetens undergång. Mengele hade blivit en personifikation av nazismen i dess mest extrema form.”

Josef Mengele skickade fångar till gaskammaren på löpande band

Mengele förflyttades till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau på hösten 1943. Dessförinnan hade han stridit på östfronten och tilldelats järnkorset för sin tapperhet. Krigshjälten Mengele bemöttes med respekt i Auschwitz men de andra officerarna märkte snart att den nye läkaren var annorlunda.

Mengele var påfallande ivrig i sitt arbete och ständigt upptagen med något hemlighetsfullt projekt. Dessutom drack han nästan aldrig alkohol, inte ens när det var hans tur att utföra ”die Selektion” – urvalet. Varje gång ett nytt tåg, överfyllt med fångar, rullade in skulle lägerläkarna bedöma vilka fångar som skulle leva och vilka som skulle till gaskammaren. Det var en mycket impopulär uppgift och rollen som herre över liv och död tog så hårt på läkarna att de bedövade sig med morfin, eter och sprit för att klara av arbetet. Många var så påverkade att de knappt kunde stå upprätt på järnvägsperrongen.

Men inte Mengele. Han anmälde sig frivilligt och utförde entusiastiskt ”die Selektion” samtidigt som han kunde vissla något klassiskt musikstycke. Ofta hoppade han ivrig som ett barn ned bland fångarna och valde ut en eller flera som skickades till hans laboratorium. För att se till att han fick tag på precis rätt sorts fångar brukade han komma dit även på sina lediga dagar.

Mengele drevs fortfarande av en brinnande önskan att bli en erkänd vetenskapsman. ”Ni är en medelmåttig akademiker, Herr Mengele, men flitig och arbetsvillig. Jag kan tänka mig att ni om 20 års tid kan bli professor vid något av Tysklands mindre universitet”, hade en av Mengeles universitetsprofessorer sagt. Men Mengele kunde inte vänta; han ville visa sina föräldrar och resten av familjen att han hade nått sitt mål. Nu arbetade han för sin ras.

Mengele tillbringade all sin fritid i Auschwitz i laboratoriet där han ”undersökte” sina utvalda fångar. Lägret fungerade som ett enormt laboratorium med obegränsad tillgång till forskningsmaterial, och ofta satt Mengele och skrev rapporter eller tittade i sitt mikroskop till långt in på nätterna.

Tvillingar var Mengeles favoriter

Bland de nyanlända fångarna valde Mengele ut puckelryggiga, halta och missbildade till sina försök. Syftet var att undersöka hur dessa deformiteter hade kunnat uppstå och hur de skulle kunna tas bort ur samhället så att den ariska rasen höll sig ren och stark. Allra mest förtjust blev Mengele när det fanns tvillingar ombord i boskapsvagnarna.

Mengele menade att svaret på hur den germanska rasen skulle kunna överta världen fanns hos tvillingarna. Genom att studera och experimentera med dem hoppades han kunna ta fram en metod som kunde framkalla tvillingfödslar hos germanska kvinnor – så att den ariska rasen växte snabbare än andra raser. Han var särskilt fascinerad av att den ena tvillingen kunde vara stark och välproportionerad medan den andra var svag och missbildad.

Han försökte finna lösningen på denna gåta genom att ge tvillingarna ett gemensamt blodomlopp; han skarvade ihop den enas ådror med den andras. I andra fall gick Mengele ännu längre. Det fick fången Vera Alexander bevittna:

”SS-männen kom och tog två av barnen med sig, Tito och Nino. En av dem var puckelryggig. Två-tre dagar senare kom en SS-man tillbaka med dem – de var i ett förfärligt skick. De hade blivit opererade. Barnet med puckelryggen hade sytts fast vid det andra barnet, rygg mot rygg, och även handlederna var hopsydda. De luktade förfärligt av kallbrand.”

Mengele var också fascinerad av tanken på att skapa blå ögon och utförde otaliga experiment för att ändra färgen på sina försökspersoners iris. En gång skickade han efter 36 småbarn från en av fångbarackerna. Man sprutade in färg i deras bruna ögon. Många blev blinda direkt men några blå ögon fick de inte. Josef Mengele skickade dem till gaskammaren.

Andra gånger verkade det som om han hade lyckats: ”I juni 1943 gick jag in i ett rum i zigenarlägret i Birkenau”, berättade läkaren Vexler Jancu. ”Där stod ett bord fullt med ögon. Alla hade ett nummer och en bokstav. Ögonen var ljusgula, knallblå, gröna och lila.” Fången Vera Kringel upplevde något liknande när hon en dag upptäckte en hel vägg täckt med ögon i Mengeles privata laboratorium. ”Alla var uppsatta med nålar, precis som fjärilar. Jag trodde att jag hade dött och hamnat i helvetet.”

Josef Mengele kokade far och son

I Auschwitz fick Mengele tillfälle att genomföra alla de experiment han kunde drömma om – så länge de grundade sig på nazismens raslära. Och Mengele höll gärna långa föreläsningar om sina senaste resultat för sina kolleger i Auschwitz.

En dag fick Mengele syn på en far med puckelrygg och hans missbildade son bland fångarna. Mengele tyckte att han var tvungen att undersöka dessa ”exemplar” närmare och gav order om att far och son genast skulle avrättas. Deras kroppar fördes till hans laboratorium där han först kokade kropparna så att hud och kött lättare kunde avlägsnas. Därefter placerade han skeletten i ett fotogenbad så att benen blev vita och luktfria.

När detta var gjort skickade Mengele bud efter sina kolleger. Ledda av Mengele kretsade de svartklädda SS-officerarna kring skeletten samtidigt som Mengele i högtidliga ordalag förklarade vikten av detta experiment. Han pekade och beskrev medan de andra SS-officerarna lyssnade respektfullt och nickade erkännande åt Mengeles ”vetenskapliga” utredning.

Fången Alex Dekel, en rumänsk jude, blev vittne till hur Mengele i vetenskapens namn opererade sina ”patienter” i bland annat magen och hjärtat utan bedövning. ”Ingen ställde någonsin frågor – varför dog denne fånge? Varför gick denna till spillo? Patienterna betydde ingenting. Mengele bara fortsatte att hävda sig i vetenskapens namn, men i själva verket handlade det om storhetsvansinne”, skrev Dekel senare i sina memoarer.

Barnfångar brändes levande

Under sin tid i Auschwitz försökte Mengele upprätthålla ett sken av kylig distans till de fruktansvärda experiment han utförde – han var inte bödel, utan forskare. Detta intryck förstärktes av att han alltid var oklanderligt klädd och gärna höll sig i bakgrunden i sociala sammanhang. Men ibland sprack Mengeles mask och det odjur som dolde sig under ytan lyste igenom.

Lägerläkaren Gisella Perl såg hur Mengeles raseri gick ut över en kvinnlig fånge som försökt fly: ”Han tog tag om nacken på henne och fortsatte att slå henne i ansiktet tills det var en blodig massa. Han bankade henne hela tiden i huvudet medan han skrek: 'Jaså, du tänkte fly minsann? Du kan inte fly nu. Du ska brinna som alla de andra. Du ska dö, din förbannade jude!' Medan jag såg på försvann hennes vackra, intelligenta ögon under ett täcke av blod. Hennes öron fanns inte kvar – kanske hade han slitit av dem. Och på ett par sekunder blev hennes raka, vassa näsa en krossad, blodig massa.”

Annani Silovitj Petko, en rysk fånge, beskrev hur en grupp SS-officerare med Mengele i spetsen lät gräva en stor grop som fylldes med bensin. Man tände eld på bensinen och ett tiotal lastbilar fulla med barnfångar backade fram och tömde ned dem i gropen. ”Barnen började skrika; några lyckades kravla sig upp ur det brinnande hålet. En officer gick omkring med en käpp och knuffade ned dem igen. Höss (högste chefen i Auschwitz, reds.anm.) och Mengele var där och gav ordern.”

Josef Mengele genomförde experiment in i det sista

På hösten 1944 tjöt luftvärnssirenerna allt oftare över Auschwitz och några gånger föll bomber. Efter hand som det blev tydligt att nederlaget var oundvikligt blev Mengele allt mer deprimerad. Ögonvittnen berättar att han tyst vankade av och an på sitt kontor med händerna för ansiktet. Men experimenten pågick in i det sista. I december 1944 hämtade han 16 kvinnliga dvärgar från lägersjukhuset och utförde olika experiment på dem. Bara fem överlevde.

Dag för dag ryckte den ryska armén närmare och Mengele insåg nu att han måste fly. Den sista personen i Auschwitz som såg honom var fångläkaren Martina Puzyna. Hon hade ansvaret för att anteckna alla detaljer om de tvillingar som utsattes för Mengeles experiment.

Den 17 januari 1945 såg hon Josef Mengele för sista gången: ”Han kom in på mitt kontor utan ett ord. Han tog alla mina papper, lade dem i två lådor och lät bära ut dem till en väntande bil.” Därefter försvann Dödsängeln från Auschwitz.

Josef Mengele flydde till Argentina

År 1949 flydde Josef Mengele till Argentina. Under de följande 30 åren var han på ständig flykt undan sydamerikansk polis, tyska domstolar och israeliska agenter. Mannen som härskat över liv och död i Auschwitz levde sina sista dagar i ensamhet.

 

Kanske är du intresserad av...