Den unge härföraren red alltid först i striden och var en förebild för sina soldater.

© Luca Tarlazzi & Shutterstock

Alexander den store: Historiens bäste militäre strateg

Makedoniernas unge kung gör aldrig vad fienden förväntar sig. Vid endast 25 års ålder har han redan slagit perserna två gånger. Nu väntar avgörandet: slaget vid Gaugamela, som på allvar kommer att göra Alexander den store berömd som en extraordinär taktisk begåvning.

29 september 2017 av Else Christensen

Soldaterna vaknade efter en god natts sömn i det makedoniska lägret. Runt tälten låg röken från de nedbrända byarna i Gaugamela i Persien som ett svagt dis. 

Fienden, den persiske kungen Dareios III, hade själv gett order om att byarna skulle brännas för att makedonierna inte skulle komma över mat eller andra förnödenheter. 

Trots det steg doften av frukost från lägrets eldar, för makedonierna var väl förberedda och hade tagit med sig rikligt med mat. Soldaterna åt och tog på sig sin utrustning.

Alexander, som senare skulle gå under namnet ”den store”, var en av de sista som dök upp. En general skyndade försiktigt på sin härförare, och Alexander betraktade honom med överseende:

”Tror du verkligen att jag gick till sängs, innan jag tog hand om eventuella problem?” frågade han självsäkert. ”Nu, när fienden är redo att avgöra saken i strid, vad har jag då att frukta?”

Den 25-årige härföraren hade dock skäl att vara rädd, för historiker bedömer att Dareios armé uppgick till cirka 250000 man, medan Alexander förfogade över endast 47000. 

Inte ens åsynen av den numerärt överlägsna styrka som denna oktobermorgon 331 före Kristus väntade på en slätt i närheten kunde dock rubba Alexander. 

Han hade en plan, som för eftervärlden skulle befästa hans namn som historiens bäste strateg. 

Filosof undervisar i krigstaktik

Som härförare hade Alexander att brås på. Pappan, Filip II, övertog år 359 före Kristus tronen i Makedonien, en stat i norra delen av Grekland. Filip visade sig väldigt snabbt vara en framstående fältherre. 

På endast tre år lyckades den makedoniske kungen lägga under sig både Makedoniens grannstammar och de grekiska kolonierna längs Egeiska havets nordkust.

Efter att drottning Olympias hade fött Alexander år 356 före Kristus fortsatte kungen sina erövringar. 

I snabb följd kuvade Filip norra Grekland, dagens Bulgarien och stora delar av Serbien.

Medan pappan var ute i fält skickades kungasonen till en liten by för att undervisas av Aristoteles, en av de största tänkarna i antikens Grekland. 

Aris­toteles lärde Alexander om de gamla gudarna och gav honom sin egen kopia av ­Iliaden, Greklands populäraste hjälte­epos. Boken var fullklottrad med lärarens anteck­ningar och blev Alexanders käraste ägodel, som han tog med sig i fält och sov med under huvudkudden. 

För Alexander fungerade boken med dess beskrivningar av stridsscener både som lärobok i taktik och som en konstant påminnelse om vad som förväntades av honom.

Aristoteles forskade även inom naturvetenskap och djurliv. Hans iakttagelser lade grunden till senare tiders vetenskaper som fysik och zoologi. 

Aristoteles metod för att samla in upp­lys­ning­ar inspirerade Alexander till att noggrant och metodiskt granska terrängen inför ett slag. 

Det var en taktisk nyskapelse i en tid då arméer för det mesta möttes i strider mer eller mindre av en slump på olika håll i landskapet. 

I sju år undervisades Alexander av filosofen Aristoteles. Därefter höll de kontakten via brev.

© Stock Montage/Getty Images

Tonåring fattar klokt beslut

Kungasonen skulle snart få lov att visa vad han dög till. År 340 före Kristus utnämnde Filip den 16-årige pojken till tillfällig regent, medan han själv drog ut på ett fälttåg. Alexander tog tillfället i akt att ge sig ut i strid. 

Med ett litet förband kavallerister genomförde han en blixtattack mot en upprorisk stam i det makedoniskt dominerade Thrakien. 

Attacken chockade rebellerna och övertygade dem om att Alexander inte tänkte finna sig i någon uppstudsighet. 

Han bytte dessutom ut de lokala soldaterna, som skulle upprätthålla ordningen i området, mot icke-lokala, som därför inte hade några kopplingar till rebeller eller rivaler till Filip. Snart sänkte lugnet sig på nytt över Thrakien.

Ett par år senare, när de grekiska stadsstaterna Aten och Thebe gick samman för att hejda det framstormande Make­donien, drog Alexander med Filip ut i krig. 

Med Alexander i spetsen utplånade Makedoniens arméer i stort sett de grekiska styrkorna. Därmed hade Filip hela Grekland i sin hand.

Kungen hann inte njuta av sin nya status som stormaktshärskare så länge. 

Fyra år senare, medan Filip ledde in sin dotter i den amfiteater där hon skulle gifta sig, klev en av hans livvakter plötsligt fram med ett svärd i handen. Innan de andra livvakterna hann ingripa stötte den svekfulle soldaten sitt svärd i Filips bröst, och den blödande kungen segnade ned.

Den skyldige dödades genast av sina kollegor, men vare sig motivet eller vem som egentligen låg bakom mordet på Filip uppenbarades någonsin. 

Filip var notoriskt otrogen, och en del historiker anser att mordet hade beställts av drottning Olympias som hämnd. 

Andra anser att sonen lät döda fadern i sin iver att själv bli kung. Säkert är emellertid att den blott tjugo år gamle Alexander år 336 före Kristus utropades till kung av det mäktiga Makedonien.

Vilken historisk person är du?

Svara på 41 frågor om dig själv, och få reda på vilken av historiens största personligheter du påminner mest om i VÄRLDENS HISTORIAS ultimata personlighetstest. 

Hästar driver med strömmen

Slaget vid Gaugamela var inte Alexanders första sammandrabbning med Dareios och den persiska armén. 

Under sina sista år hade kung Filip drömt om att erövra perser­riket, och efter faderns död bestämde Alexander sig för att förverkliga drömmen. Som mål överträffade perserriket allt som både Filip och Alexander dittills hade strävat efter. 

Riket var världens dittills största impe­rium med inemot 50 miljoner invånare. Med centrum i nuvarande Iran sträckte perserriket sig över dagens Turkiet, Egypten, Irak och Afghanistan.

Redan våren år 334 före Kristus, endast två år efter sin kröning, korsade Alexander Bosporen i dagens Turkiet för att angripa perserna. 

Den make­doniske kungen stötte på persernas armé vid floden Granikos i norra Turkiet.

Dareios var säker på en seger och deltog av allt att döma inte själv i slaget. Den persiska armén hade fler soldater än den makedoniska, och dessutom hade persernas generaler tänkt ut vad de själva betraktade som ett strategiskt snilledrag: 

Förutom att floden skyddade armén, så var varenda kulle och vartenda backkrön längs den nästan två och en halv kilometer långa fronten täckt av persiska bågskyttar och spjutkastare. 

Om makedonierna fick för sig att korsa floden, skulle regnet av pilar och spjut snart få dem att vända om, ansåg generalerna.

Till häst, iförd en hjälm med en överdådig fjäderplym, ledde den makedoniske kungen sina styrkor ut i den brusande floden. 

De persiska soldaterna gick snabbt till verket, och snart var Granikos vatten rött av blodet från döende och sårade make­doniska ryttare.

Innan perserna hann jubla över sin seger, tog striden emellertid en oväntad vändning. I sin iver att pricka makedonierna hade perserna missat att större delen av Alexanders styrka hade låtit sig driva med vattnet lite längre nedför floden. 

Därifrån var de nu redo att attackera perserna. Alexander siktade in sig på den svaga flanken, och resultatet var som förväntat: 

I försöket att undsätta den angripna flanken lämnade perserna sin formation, och stora luckor uppstod i deras linje. 

Försvaret var så glest att det makedoniska kavalleriet kunde gå iland utan att möta något större motstånd.

Uppe på torra land plöjde hästar och ryttare som en kil genom persernas led – en taktik som ställde till med kaos bland Dareios styrkor. 

Tre persiska generaler stupade, och en begick självmord för att slippa nederlagets skam, varpå resten av soldaterna skyndade sig att fly. 

Den makedoniska armén är så rutinerad och uthållig och den kan hålla stånd mot de övermäktiga perserna.

© Phas/Getty Images & Shutterstock

Kungen räddades av soldat

Alexander må ha vunnit slaget, men Dareios var fortfarande kung över perser­riket. 

Alexander kunde emellertid glädjas åt att framgången vid Granikos i hög grad berodde på hans personliga, strategiskt viktiga insats. 

Han hade utnyttjat kavalleriet för att skapa kaos och ställa till med oreda i fiendens led och på så sätt bryta igenom deras frontlinje – en effektiv strategi, som Alexander var den förste i historien som tillämpade.

Även hans ambition att själv leda sina styrkor spelade en avgörande roll. Alexan­der lade vikt vid att vara synlig under sina slag, en inställning som var nära att kosta honom livet vid Granikos.

En fientlig ryttare hade kluvit Alexanders fjäderprydda hjälm, och om inte en av hans egna soldater hade ingripit hade han troligen dödats. 

Resolut högg soldaten ned Alexanders motståndare, innan denne hann hugga mot kungens huvud, som nu skyddades enbart av en tunn innerhjälm av läder.

Historiker bedömer att Alexanders närvaro på slagfältet inte enbart var värd risken, den hade även ett högre värde än flera tusen extra soldater. 

Synen av leda­ren ingöt mod, envishet och beslutsamhet hos de lojala soldaterna. 

Perserna trampar ihjäl varandra

Alexanders personliga ledarstil stod i bjärt kontrast till hur Dareios förde krig. 

Medan den makedoniske kungen marscherade och stred tillsammans med sina män, föredrog Dareios att hålla sig i utkanten av ett slag, helst högt uppsutten i sin personliga, överdådigt dekorerade stridsvagn, som var mer lämpad för att visa upp kungens härlighet och rikedom än för att föra krig. 

De båda härförarnas val skulle bli utslagsgivande, när de året därpå korsade klingor för andra gången.

Slaget stod vid staden Issos i nuvarande Turkiet. Slagfältet var ett sandigt område omgivet av berg på tre sidor och Issosbukten, nu Iskenderunbukten, på fjärde sidan.

Där väntade Dareios på Alexander med en listig plan. Skyddad av bergen tänkte han angripa makedoniernas armé. Den makedoniske kungen hade emellertid andra planer. 

När Dareios tvekade med att angripa, handlade Alexander, som redan tidigt hade sett hur utsatt Dareios styrka var, inspärrad mellan bergen. Med en liten grupp män genomförde Alexander ett blixtanfall mot persernas bågskyttar. 

Fienden slog genast tillbaka, men sköt upp så många pilar i luften att flera av dem kolliderade och föll till marken. 

Därefter angrep Alexander med kavalleriet. Makedoniernas intensiva utbildning gjorde att varje enskild soldat visste exakt vad han skulle göra, och snart hade makedoniernas armé klämt in Dareios styrkor mellan bergen.

Persernas vänstra flank gav efter.

Uppmuntrad stormade Alexander fram mot Dareios centrum, där han fann den rådville kungen i sin stridsvagn. 

Vid åsynen av de framryckande makedonierna flydde perserkungen. De närmaste soldaterna följde efter, och snart var hela den persiska armén i upplösning. I det förtvivlade läget bröt panik ut, och många av försvararna trampades ihjäl av andra soldater, som flydde för livet.

Alexander hade genast tagit upp jakten på Dareios, men när mörkret föll fick han göra halt. 

I stället plundrade hans män Dareios överdådiga tält, som utöver en kungatron även visade sig innehålla en toalett och möbler i guld och ädla träslag. Makedonierna fann även Dareios familj, som de tog som gisslan.

Dareios lät meddela Alexander att han var väldigt mån om att familjen skulle släppas. Samtidigt erbjöd han en stor summa pengar och alla sina besittningar väster om floden Eufrat i utbyte mot fred. 

”Om jag var i Alexanders ställe skulle jag gå med på villkoren”, konstaterade general Parmenion.

”Om jag var i Parmenions ställe skulle jag också göra det”, svarade Alexander med ett retfullt leende. Den makedoniske kungen ville inte ha fred. Han ville besegra Dareios.

Fångar avslöjar persiska hemligheter

Två år senare vid Gaugamela möttes Dareios och Alexander igen. Den makedoniske kungen hade förbättrat sin fars väldiga armé. 

Utöver att stärka kavalle­riet hade han även införlivat soldater från allierade stammar och infört ett antal specialiserade styrkor som ingenjörssoldater och vapenexperter. Härföraren utnyttjade även sina lärdomar från åren hos den lärde Aristoteles.

När han kvällen före slaget anlände till den slätt där Dareios väntade, gjorde han som tänkaren hade lärt honom, nämligen att utforska terrängen och fiendens styrkor. 

Att samla in information var inget nytt, men Alexander var den förste som samlade in konkreta upplysningar om den terräng där han förväntade sig att ett förestående slag skulle äga rum. 

De noggranna undersökningarna kom att känneteckna hela Alexanders karriär och spelade en mycket väsentlig roll för slaget vid Gaugamela.

Med en liten grupp officerare red den makedoniska kungen till en plats nära fiendens läger. Han tog ett litet antal av Dareios soldater till fånga och förde tillbaka dem till sitt läger. 

Krigs­fångarna berättade allt de visste, bland annat om fällor som perserna hade grävt, och spikar som spridits ut på slagfältet.

Alexanders mest betrodde general, Parmenion, uppmanade Alexander att anfalla i skydd av mörkret. Härföraren avvisade kategoriskt idén.

”Att anfalla på natten är som att stjäla segern”, sade Alexander enligt den romerske historikern Arrianos.

I själva verket var Alexander troligen mer listig än ädel. Han kunde räkna ut att Dareios förväntade sig att makedonierna skulle anfalla på natten, och just därför gjorde Alexander inte det.

Efter att ha hållit ett uppmuntrande tal till sina män sade Alexander åt dem att gå till kojs – väl medveten om att Da­reios styrkor sannolikt skulle hålla sig vakna och på helspänn hela natten.

Alexander förfogade över en stående armé av frivilliga och högt motiverade soldater. Alla genomgick en lång och hård utbildning, så att de blev skickliga i fält. 

© Luca Tarlazzi & Shutterstock

Alexander går nästan i fällan

Morgonen därpå såg Alexander att Dareios hade ställt upp sina utmattade styrkor i en traditionell linje på slätten. 

I centrum stod infanteriet, medan kavalleriet befann sig på flankerna. Tvåhundra stridsvagnar var utspridda runt omkring längs det främsta ledet, och i mitten stod 15 krigs­elefanter. Alexander genomskådade genast Dareios plan. 

Perserkungen ville bryta makedoniernas linje med hjälp av sina elefanter och stridsvagnar och därefter omringa den numerärt underlägsna styrkan med kavalleriet.

Lugnt förde Alexander fram sina män de första fem av de cirka sex och en halv kilometer som skiljde honom och Da­reios åt. 

För perserna såg det ut som om makedoniern tänkte sätta in hela sin styrka på en gång och därmed gå rakt i den gillrade fällan.

Det makedoniska kavalleriet rörde sig framåt i en vinkel, som fick det att se mindre hotfullt ut. 

Dareios lät sig frestas och satte in sin högra flank mot Alexanders vänstra, ledd av general Parmenion. Sam­tidigt utbröt det strid mellan infanteristerna i centrum.

Plötsligt red Alexander åt höger tillsammans med en mindre grupp elitryttare. Han anföll emellertid inte. 

Han verkade bara fortsätta bort från slätten, mot en mer kuperad terräng. När Dareios såg det greps han av panik.

Hans strids­vagnar skulle bli helt oanvändbara, om striden utkämpades utanför den flacka slätt som perserna hade förberett. 

En lucka i Dareios frontlinje

För tredje gången var Alexander i färd med att lura sin ärkefiende. Han red ut mot ett stenigt, kuperat område, som han kände till från sin rekognoscering ­föregående kväll. Dareios gav sin vänstra flank order att följa efter och angripa.

Den persiska armén, som var cirka fem gånger så stor som den makedoniska, var inte så flexibel att soldaterna snabbt kunde anpassa sig efter fiendens oväntade förflyttningar.

Med strider i centrum och på vänster sida och nu även långt ut på höger sida av slagfältet (sett ur makedoniernas synvinkel) uppstod ett stort hål i Dareios frontlinje.

Det blev inte bättre när perserkungen gav sina stridsvagnar order att rulla mot de makedoniska fotsoldaterna i centrum.

Vagnarna var i sig skräckinjagande med hjul försedda med roterande klingor. De vassa bladen mejade ned soldater och hästar, när de for fram. Alexanders soldater lät sig dock inte skrämmas. I stället började de banka sina svärd och lansar mot sköldarna. 

Det öronbedövande metalliska oljudet skrämde hästarna, som blev förvirrade och stannade. Där­efter kunde soldaterna med lätthet sticka ned de skräckslagna stackars djuren.

Perserna hade spridit ut spik i utkanten av slätten för att hindra makedonierna från att om­ringa dem. 

Den taktiken hade Alexander dock förkastat, och nu gick perserna själva i fällan, när spikarna borrade sig in i hovarna på de flyende hästarna.

Samtidigt tog Alexander chansen att tränga genom persernas frontlinje. Han lämnade kvar sina stridande elitryttare, samlade en kil av andra soldater och vällde med full kraft genom de sorgliga resterna av det persiska försvaret med kurs mot Dareios egen stridsvagn.

Gör som Alexander

Sju steg till framgång på slagfältet

  1. Bygg upp en professionell armé av frivilliga soldater.¨
  2. Träna, träna, träna!
  3. Utforska terrängen, och lär dig allt om fienden.
  4. Gör tvärtemot vad dina generaler rekommenderar.
  5. Gå i täten i striden, och ­utsätt dig själv för fara.
  6. Angrip det svagaste ledet med ditt star­kaste led.
  7. Bryt fiendens linje, skapa förvirring, och döda.

10081 bröllop och en begravning

Det persiska försvaret gav efter och när kusken på Dareios stridsvagn spetsades på en makedonisk lans kastade den persiske kungen in handduken. 

Med sina närmaste män befann han sig ännu en gång på flykten från slagfältet.

Alexander var på vippen att sätta av efter Dareios, men fick då besked om att den makedoniska vänstra flanken var utsatt för ett kraftfullt angrepp. 

Perserna drog sig emellertid snabbt tillbaka så snart de såg Alexander närma sig, och makedonierna hade vunnit slaget.

Segern hade varit lika billig som ärorik för Alexander. Det finns inga källor som uppger med säkerhet hur många som stupade, men alla är eniga om att makedonierna miste betydligt färre män än perserna. 

Under de följande månaderna gick Alexanders styrkor från seger till seger. De makedoniska soldaterna invaderade Persiens ledande städer; Babylon, Susa och Persepolis. Alexander var nu Persiens härskare.

Dareios förblev emellertid vid liv och på fri fot. Först ett år efter slaget fann Alexander sin motståndare. 

Den en gång så mäktige persiske kungen låg i sin vagn på en dammig landsväg någonstans mellan Iran och Afghanistan, nedstucken av sina generaler och lämnad att dö. 

Enligt legenden gav Dareios sitt kungarike till Alexander, innan han drog sin sista suck. 

De flesta historiker tvivlar på den histo­rien, men anser å andra sidan att det är sant att Alexander, när hans ärkefiende gav upp andan, svepte den döde i en mantel och lät föra liket till Persepolis, så att Dareios kunde begravas vid sidan av de andra persiska kungarna.

Därmed blev Alexander kung över perserriket, och för att besegla sin nya status lät han gifta sig med Dareios dotter Stateira.

Samtidigt ingick 80 högt uppsatta ­officerare och 10000 makedoniska soldater äktenskap med persiska kvinnor. 

På det sättet markerade den nye kungen att Makedonien och Persien nu var enade och att länderna var en del av Alexanders mäktiga världsrike.

Läs mer om Alexander den store

  • Partha Bose: Alexander the Great’s Art of Strategy, Profile Books, 2003 
  • Paul Cartledge: Alexander the Great: The Hunt for a New Past, Macmillian, 2004

Kanske är du intresserad av...