Under fyra års valkampanjer spelade Adolf Hitler det demokratiska spelet. År 1933 nådde han sitt mål och blev rikskansler.

Adolf Hitler - porträtt av en folkförförare

Han var lat i skolan och ett fiasko som konstnär. I åratal levde Adolf Hitler i en drömvärld, innan han upptäckte sin speciella talang som folkförförare. Han kunde övertyga tyskarna om sin idé och förvandlade landet till en nazistisk diktatur.

6 maj 2015

Hitler kommer till makten i Tyskland

Den låga vintersolen sken över Rikskansliet när Adolf Hitler steg ut ur byggnaden som Tysklands­ nye rikskansler. För bara ett par år sedan hade han fortfarande varit en uppkomling – en person som den politiska eliten såg ned på. ”Den böhmiske korpralen” brukade president Hindenburg kalla honom. Men nu efter valet den 30 januari 1933 var rollerna ombytta, och Hindenburg blev tvungen att låta Hitler svära trohet­seden som landets nye ledare.

Klädd i hög hatt och bonjour stod Hitler nu i det skarpa vinterljuset, redo att inta sin roll som statsman. På Hotel Kaiserhof, mitt emot Rikskansliet, väntade en skara av hans mest trogna anhängare för att fira begivenheten. Hitler strålade av glädje och stolthet. När han klev in för att möta massorna i salen hade han tårar i ögonen, berättade ett ögonvittne.

Firandet fortsatte på kvällen, då 25 000 medlemmar ur partimilisen­ Sturmabteilung (SA) sjungande marscherade genom Brandenburger Tor och fram till Rikskansliet. Lågorna från deras facklor reflekterades i de blankputsade stövlarna och lyste upp de tyska fanorna med sitt fladdrande sken. Framför Rikskansliet gjorde människomassan halt, medan det förväntansfulla sorlet växte till ett jubelrop: ”Sieg Heil!”

När ropen växte i styrka, visade sig Hitler i ett av de upplysta­ fönstren och lyfte sin arm till hälsning.

I hela landet – från Flensburg i norr till München i söder – rattade invånarna ivrigt på sina radioapparater för att följa händelserna, som direktsändes från Berlin. Hitlers tillträde som rikskansler skulle bli hela Tysklands afton, det hade nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels drivit igenom i den statliga radion.

Alla medborgare skulle förstå att någonting nytt höll på att ta form. Nu skulle Hitler göra upp med den gamla regimen, som enligt hans åsikt baserades på ”dumhet, medelmåttighet, halvhjärtade ståndpunkter, feghet, svaghet och otillräcklighet”. Tyskland skulle lyftas upp ur fattigdomen och den förödmjukelse som kapitulationen efter första världskriget hade åsamkat landet.

Goebbels var mycket nöjd när han efter midnatt lämnade Rikskansliet ”i ett rus av sanslös begeistring”.

Hitler själv kunde knappt tro att den stora dagen äntligen hade kommit. För en av sina betrodda berättade han att han måste ha räddats av ett gudomligt ingripande ”när jag var nära att lida skeppsbrott, nära att kvävas av intriger och ekonomiska svårigheter”.

Efter fjorton års politisk kamp – och de senaste fyra åren som en enda lång, utmattande valkampanj – hade han äntligen fått makten. Allt som han kämpat för såg ut att bli verklighet.

Hitler var en begåvad men lat pojke



Hitler föddes den 20 april 1889 i Braunau i norra Österrike. Hans far, Alois Hitler, var en omutbar och karaktärsfast tulltjänsteman.

De båda hade ständiga kontroverser, eftersom Alois ambitioner å sonens vägnar var helt andra än de som drömmaren Adolf tänkte sig. Pojken tog varje tillfälle i akt att tala om för sin far att han inte ville sitta instängd på ett tullkontor utan istället njuta det fria livet som konstnär.

Modern Klara stod för omsorg snarare än uppfostran, och henne stod Adolf nära. När Adolf var fem år flyttade familjen till Linz, och här tillbringade han sin skoltid. Adolf var begåvad men lat. Han hade svårt att få vänner och försökte på alla vis slippa skolan. Sexton år gammal fick han lov att sluta realskolan, utan examen. Fadern hade dött två år tidigare och kunde inte hålla honom kvar i skolbänken.

Hitlers konstnärsdröm slogs i spillror

I stället för att gå i skolan ägnade Adolf Hitler nu sin tid åt att dagdrömma, teckna, måla och gå på opera. Han var särskilt förtjust i Richard Wagners ödesmättade verk.

Arton år gammal åkte Hitler till Wien för att förverkliga sina konstnärsdrömmar. Vid den här tiden var staden en sjudande metropol. På gatorna möttes folkslagen från det vidsträckta österrikisk-ungerska riket: österrikare, ungrare, polacker och andra folk från ­rikets slaviska områden. Konst, kultur och arkitektur blomstrade. Den unge Hitler fascinerades av mötet med storstadens pulserande liv.

Timmar i sträck kunde han beundra de monumentala byggnaderna och han var en flitig gäst på operan.

Men snart förändrades allt. Sedan han två gånger underkänts vid antagningsproven till Konstakademin fick Hitler beskedet att han inte var någon talang som målare men att han kanske kunde bli arkitekt. Den vägen var emeller­tid stängd, eftersom han ju inte tagit realexamen. Och med sin livsdröm slagen i spillror drev han nu omkring utan att finna någon­ mening med tillvaron.

Det var under denna period som han upptäckte ”det andra Wien” – spänningarna mellan de olika folkslagen, det pyrande missnöjet bland arbetare och studenter, och en känsla av att det gamla kejsardömet snart skulle gå under. Även om han inte led någon ekonomisk nöd – efter moderns död fick han understöd som föräldralös – var Hitler frustrerad.

Han kände sig förbisedd och utanför samhället. Hans personliga känslor fick näring av det han såg och hörde av ömkliga trashankar på de härbärgen och ungkarlshotell som han bodde på.

Judehatet väcks hos Hitler

Liksom många andra som sökte en orsak till sitt personliga fiasko, började Hitler betrakta judarna som de skyldiga. De antisemitiska pamfletter som i stort antal delades ut i Wien gav honom rätt: Judarna hade gått samman för att fördärva Österrike.

Genom propaganda förstörde de arbetarnas kärlek till fäderneslandet och lockade över dem till den internationella marxismen. Hitler blev maniskt besatt av judarna. ”Bara i ett odjurs inte i en människas hjärna kunde det växa fram en plan till en organisation, vars verksamhet skulle leda till den mänskliga kulturens sammanbrott och världens undergång”, skrev han senare.

Hitlers antisemitism var inte ovanlig vid den här tiden. Wiens överborgmästare Karl Lueger kombinerade en förbättrad social omsorg med nationalism och antisemitism – en cocktail som påminde om den senare nationalsocialismen. Lueger var en skicklig talare och hade en förmåga att nå ”mannen på gatan” med sitt enkla budskap.

Av Lueger väcktes Hitler politiskt och inspirerades av hans retorik. Men även socialdemokratin, som Hitler i övrigt avskydde, var en inspirationskälla. Han beundrade deras parader och förmåga att mobilisera massorna genom propaganda.

Hitler anmälde sig som frivillig under 1:a världskriget



Trött på Wien och stadens kosmopolitiska oordning reste Hitler till München i Tyskland. Där fortsatte han sitt dagdrömmeri medan han försökte försörja­ sig som konstnär. Men verkligheten gjorde sig snart påmind. Den 1 augusti 1914 förklarade Tyskland krig mot Ryssland och snart var första världskriget ett faktum.

Hitler anmälde sig entusiastiskt till militärtjänst och kom att ingå i det 16:e bayerska reservinfanteriregementet. Efter knappt tio veckors träning skickades regementet ut till västfronten och kastades in i ett av krigets första, blodiga slag - slaget vid Ypres i oktober 1914.

Ögonvittnen har berättat om hur de unga, militärt outbildade tyskarna arm i arm och fulla­ av självförtroende gick rakt mot britterna, medan de sjöng patriotiska sånger. Engelsmännen var däremot väl förberedda och tyskarna led stora förluster. Men trots fasorna beskrev Hitler kriget som ”den mest oförglömliga och största tiden under mitt jordiska liv”. Han kände sig hemma i soldatgemenskapen och i striderna där han kunde utmärka sig och kämpa för en stor sak.

Hitler var vid fronten i fyra år. Två gånger tilldelades han Järnkorset, år 1918 till och med av första graden, vilket var ovanligt för en underkorpral. Han var omtyckt bland kamraterna men samtidigt lite av en enstöring. Han kunde vara totalt försjunken i sina egna tankar, utan kontakt med omvärlden, eller ge sig in i långa utredningar om militärstrategi – vilket hans kamrater tyckte var opassande.

Under en av de sista brittiska gas­attackerna blev Hitler tillfälligt blind och vårdades på sjukhus. Det var där han befann sig när han fick veta att Tyskland hade kapitulerat. Beskedet kom som en chock för Hitler, som enligt egen utsago kastade sig på sin säng, begravde ansiktet i kudden och grät.

Hitler upptäcker sin speciella talang

Efter kriget tog Hitler sin tillflykt till kasernen vid sitt regemente i München där han försökte vänja sig vid de nya omständigheterna. Den tyske kejsaren hade abdikerat och Tyskland var republik. Men demokratin var svag redan från början, hotad av beväpnade sammanslutningar och ständiga revolter.

Hitler kände ett starkt hat mot ”novemberförbrytarna”, de politiker som hade underminerat Tysklands stridsförmåga och tvingat landet att kapitulera. Hans tankar kretsade kring revansch och att återupprätta Tysklands heder.

De ostrukturerade idéerna klarnade­ plötsligt när han i september 1919 tjänstgjorde som underrättelseagent och fick i uppdrag att hålla ett öga på det lilla nationalsocialistiska Deutsche Arbeiterpartei. Hitler lämnade snart sin roll som observatör och gav sig med stor iver in i den politiska diskussionen. En månad senare var han medlem i partiet och fick ansvaret för partiets propaganda och nyrekrytering av medlemmar.

Genom partiarbetet återfick Hitler självtilliten och han upptäckte sin talang som talare. Hans beskrivningar av judarnas och kommunisternas förräderi mot det tyska folket vann gehör hos många.

Åhörarna jublade och sveptes med i den upphetsade stämningen när Hitler dundrade på i otyglat raseri över Versaillesfreden och Tysklands sammanbrott. Partiet fick ständigt nya medlemmar, och Hitlers genombrott kom när ett offentligt partimöte år 1920 lockade drygt 2 000 åhörare.­ Strax därefter ändrade partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP) och gjorde hakkorset till sin symbol.

Nazisternas “ölkällarkupp” misslyckades

År 1921 satte Hitler, som nu var partiledare, igång med att uniformera NSDAP som fick emblem, armbindlar och fanor. Han bildade också SA-kåren, som genom marscher på gatorna skulle­ locka till sig sympatisörer och sätta­ skräck i nazisternas motståndare.

Repu­bliken var försvagad av dels konflikten om Ruhrområdet som Frankrike och England hade tagit som pant efter första världskriget, dels en galopperande inflation. På flera orter uppstod revolter. Hitler hade sett hur Benito Mussolini år 1922 hade lyckats ta makten i Italien genom att låta sina partisoldater, ”svartskjortorna”, marschera till Rom. Ledningen i Tyskland var knappast starkare­ än den regering som ”Il Duce” hade störtat, konstaterade Hitler och började planera en liknande marsch mot Berlin.

Första steget var en kupp i Bayerns huvudstad München. På kvällen den ­8 november 1923 störtade Hitler in i ölkällaren Bürgerbräukeller, avfyrade några skott i luften och utropade att den nationella revolutionen hade börjat. Han hade dock inte skaffat sig tillräckligt stöd från politiskt håll, och under natten lyckades de bayerska myndigheterna­ säkra staden från ett nazistiskt maktövertagande.

När Hitler segervisst tågade igenom staden med sina män dagen därpå möttes han av en överraskning. Vid Odeonplatz stoppades marschen av bayersk polis som öppnade eld och dödade 14 nazister.

Hitler anklagad för högförräderi

Hitler hade gjort en missbedömning. Ännu var det inte dags för en nazistisk revolution. I stället ställdes han inför rätta, anklagad för högförräderi. Hitler förklarade sig oskyldig. Det var makt­havarna som var förrädarna, hävdade han, själv hade han agerat i nationens intresse.

Hitler fann en lyhörd publik i rättssalen – och även domarna accepterade hans motiv och berömde hans nationalism. Han dömdes till fem års fängelse, men efter drygt ett år frigavs han tack vare gott uppförande.

Hitler tvingades inse att han måste hålla sig inom lagens råmärken om han skulle kunna ta makten. Han började bygga upp NSDAP igen, som nästan lösts upp i hans frånvaro.

Genom rättegången hade han blivit känd i hela landet och och han hade fått många nya anhängare. Hitler fortsatte att dra fulla hus med sina brandtal, ibland gick han dock över gränsen. En samtida iakttagare berättade att Hitlers tal var som brutala överfall – och han förbjöds därför att hålla tal i stora delar av Tyskland.

Men han fick fortfarande föreläsa inför slutna­ sällskap, och åren 1925–28 ägnade han sig åt att organisera partiet som fick avdelningar över hela landet. Sam­tidigt knöt Hitler skickliga personer till sig, bland dem Joseph Goebbels.

På våren 1929 ställde nazisterna upp i valet – som ett lagligt parti. Men den stora framgången kom ett halvår senare. På hösten inträffade börskraschen på Wall Street, och snart låg den tyska ekonomin i ruiner. Sex miljoner gick arbetslösa och inflationen nådde nya höjder.

Den uppgång som tyskarna känt under 1920-talet avstannade och snart ökade misstroendet mot politikerna som varken lyckades samarbeta eller visa resultat. Nazisterna såg sin chans.

Med en välsmord propagandaapparat inledde de ett frontalangrepp mot den vacklande demokratin. Och Hitler var partiets mest effektiva vapen. Han kände sig utvald till rollen som Tysklands frälsare och tyskarna svalde tacksamt hans budskap.

Hitler blir Tysklands ledare

Bilden av Hitler som en Messias fulländades genom hans ”Deutschlandflug” (tysklandsflygning), när han med flygplan från april till november 1932 fanns på plats överallt i Tyskland och deltog i 148 massmöten.

Mötena, som ofta lockade 20 000–30 000 åhörare, liknade religiösa väckelsemöten när Führern steg ned från skyn för att tala till folket.

Berlinarnas euforiska hyllningar den kväll år 1933 då Hitler intog Rikskansliet, riktades mot ”ledaren, profeten, stridsmannen (...) massornas sista hopp, den lysande symbolen för tyskarnas vilja till frihet”, som Goebbels uttryckte det.

Hitler var nu ledaren i en koalitions­regering, vilket inte alls var vad han tänkt sig. Han ville inte agera efter andras vilja, och i stället utlyste han genast nyval.

Stämningen bland folket skulle­ utnyttjas till att säkra hans mandat som landets nye ledare, och i valet den 5 mars 1933 röstade 51,9 % av väljarna på den nya, Hitlerledda regeringen.

För tyskarna blev detta sista chansen att gå till valurnorna. Strax efter valet började Hitler montera ned demokratin. Den 23 mars drev nazisterna igenom en så kallad fullmaktslag. Den innebar att Hitler kunde regera oberoende av parlament och statschef – nu var han i praktiken envåldshärskare.

Hitler bildar den nazistiska staten

Med alla medel försökte Hitler skapa det folk och den gemenskap som han fantiserat om under sina vandringar i Wien, och som han sett en antydan till på de leriga fälten vid Ypres. ”Vi ska bygga upp en gemenskap av de tyska stammarna. Av borgare, bönder och arbetare ska det åter uppstå ett tyskt folk”, lovade han.

Nazifieringen av den tyska­ staten var genomgående: alla partier utom NSDAP förbjöds eller upplöste sig själva,­ polis och domstolar ställdes under nazisternas kontroll, fackföreningar och arbets­givarföreningar slogs samman i en enda nazistisk arbetsorganisation.

Redan 1933 sattes 50 000 kommunister och socialdemokrater i fängelse eller i de nybyggda koncentrationslägren. Med Nürnberglagarna 1935 berövades judarna sina medborgerliga rättigheter, och tre år senare iscensatte nazisterna kristallnatten, då tusentals judar mördades eller fick sin egendom förstörd.

Hitler blir den "första soldaten"

I mitten av 1930-talet förberedde sig Hitler för andra delen av uppgörelsen med Versaillesfreden; att återupprätta Tysklands heder. Han ville samla alla etniska tyskar i sin nya folkgemenskap och skapa ”lebensraum” åt den växande befolkningen.

Men han ville även ha krig för krigets egen skull. Med tanke på sina egna upplevelser sa han att ”krig är den bästa uppfostran för den tyska ungdomen”. År 1936 inledde han en omfattande upprustning; nästan hälften av de offentliga utgifterna gick till militära ändamål.

Österrike stod överst på listan över nya landområden, och för Hitler var det en stor personlig seger när österrikarna rustade för den så kallade Anschluss år 1938 och lät sig inlemmas i Tyskland. Året därpå tog han Tjeckoslovakien utan att möta internationellt motstånd.

Först den 1 september 1939, då tyska trupper gick in i Polen, förklarade England och Frankrike krig. Förtjust åtog sig Hitler rollen som härförare: ”Jag vill inte bli annat än Tysklands främste soldat”, sa han. ”Jag bär därför åter tröjan som var min allra heligaste och mest dyrbara. Jag tar inte av den förrän efter segern – eller också upplever jag inte slutet.”

Kanske är du intresserad av...