Den amerikanske viceamiralen William Blandy (t.v.) och hans hustru firar de första kärnvapenproven år 1946. Under 50 år därefter kommer USA att utföra mer än tusen kärnvapentester. 

© Getty Images & Getty/AOP

Sju kärnvapensprängningar som skakat världen

Ryssarna testade kärnvapen på stäppbefolkningen i Kazakstan, och amerikanerna ville anlägga en ny Panama-kanal genom att släppa vätebomber. Kalla krigets generaler älskade sina kärnvapen, som inom loppet av bara några år förvandlades från domedagsvapen till favoritleksaker.

6 april 2018 av Kasper Schlie & Niels-Peter Granzow Busch

1. Tropiskt paradis bombades 67 gånger

En söndagseftermiddag i februari 1946 samlade USA:s kommendör Ben Wyatt invånarna på de små Bikiniöarna i Stilla havet. 

Wyatt hade en fråga: Kunde de 167 öborna tänka sig att flytta ifrån öarna en kort tid, så att USA kunde testa kärnvapen där ”till gagn för mänskligheten”? 

De förbryllade öborna visste inte särskilt mycket om USA:s domedagsvapen, men gick efter lite betänketid med på förslaget.

Medan befolkningen evakuerades placerade amerikanerna 95 uttjänta krigsfartyg kring de paradisiska öarna. 

I fartygen fanns 5 400 grisar, getter och råttor som skulle bli försöksdjur i forskningen kring radioaktivitetens effekter. 

I juli 1946 såg Bikini-stammens hövding på när först atombomben Able, och därefter Baker, skickade upp jättelika pelare av kokande, radioaktivt vatten många hundra meter upp i luften. 

Nio av fartygen sjönk och öarna överöstes med radioaktivt nedfall.

Fram till 1958 hann USA bomba Bikini­öarna 23 gånger och Marshall­öarna i närheten 44 gånger. Bombernas sammanlagda effekt motsvarade drygt 7 000 Hiroshima-bomber. Öarna är obebodda än i dag.  

2. Monsterbomb var 3 300 gånger kraftigare än den över Hiroshima

Himlen norr om polcirkeln lystes upp av ett enormt ljussken på morgonen den 30 oktober 1961. Strax därpå reste sig ett jättelikt 60 km högt svampmoln mot skyn. 

Några minuter senare krossades fönsterrutorna i städer i norra Norge, 90 mil bort, av en tryckvåg som rullade tre varv runt jorden. 

Sovjetunionen hade detonerat historiens största bomb – Tsarbomben. Med en sprängverkan tio gånger större än samtliga bomber som fällts under andra världskriget utgjorde den kulmen på kapplöpningen mellan Sovjet och USA om att få fram den största bomben.

Båda supermakterna hade länge plågats av tanken på att många av deras bombplan kunde bli nedskjutna på väg mot fiendeland. 

Ryssarna beslöt därför att de plan som lyckades ta sig ända fram skulle ha maximalt med vapen med sig. 

Sovjet satsade först på en bomb med en sprängverkan på 100 megaton – 6 600 gånger Hiroshima-­bomben – men de ändrade sig eftersom mängden radioaktivt nedfall efter testet skulle bli för stor. Dessutom visste ingen om planeten jorden kunde tåla en sådan kraftig explosion.

I stället byggde ryssarna en bomb med hälften så stor sprängverkan. Den 27 ton tunga atombomben släpptes i fallskärm från ett flygplan och detonerade på fyra kilometers höjd. 

Explosionen var så kraftig att planet hamnade i fritt fall i 800 meter trots att det var 32 km bort. 

Den ryska tsarbombens energi alstrades av väteisotoper som smältes samman av en kärnladdning.

© SPL/Scanpix

3. Bomber skulle skapa Panamakanal

Efter ett antal monstruösa provsprängningar insåg USA:s försvar i slutet av 1950-talet att kärnvapenprogrammet behövde få ett bättre rykte. 

Med vätebombens fader, Edward Teller, i spetsen inleddes operation ”Plowshare”. 

Målet med projektet var att använda kärn­vapnens skrämmande krafter till mer fredliga syften. Den ädla tanken ledde emellertid till många bisarra tester.

Teller hade gott om idéer, mer eller mindre galna: Han föreslog bl.a. att man skulle använda vätebomber för att utvinna olja och gas, ändra floders lopp och att spränga bort hela berg för att ge plats åt nya motorvägar. 

Fysikerns mest tokiga idé var att gräva en ny Panama­kanal med hjälp av 302 vätebomber. Panamas regering tackade vänligt men bestämt nej. 

Större framgång hade i stället hans planer på att spränga ut en konstgjord hamn i Alaska. 

Flera politiker stödde förslaget, men planerna lades till sist ned efter våldsamma protester från lokalbefolkningen.

USA:s mest förorenande sprängning

I samband med projektet genomförde Edward Teller och hans medarbetare ett antal provsprängningar. En av de största – som kallades Sedan – gjordes i Nevadaöknen år 1962. 

En atombomb sprängdes djupt nere under markytan. Resultatet blev ett imponerande, 100 meter djupt hål – och 12 miljoner ton sand blåstes hela fyra kilometer upp i atmosfären. 

Under de följande veckorna regnade den radioaktiva sanden ned över flera av USA:s delstater. Sedan-testet anses i dag ha varit den mest förorenande kärnvapenprovsprängningen i USA:s historia.

Teller och hans män hann genomföra totalt 27 provsprängningar. Han lyckades faktiskt utvinna naturgas i New Mexico, men produkten var så radioaktiv att ingen ville köpa den.

4. Ryssarna skapade 100 m djup atomsjö

Även Sovjetunionen experimenterade med civila användningsområden för kärnvapen. Precis som USA satsade Sovjet först på att utnyttja atombombernas utmärkta gräv­egenskaper.

Som vanligt var det i Kazakstan som de flesta av de ryska experimenten ägde rum. 

Chefen för Sovjets atomprogram, Efrim P. Slavskiy, ville testa bomberna och beslöt år 1965 att spränga ett enormt hål i floden Chagans uttorkade bädd för att skapa en sjö. 

Bomben, som var på 140 kiloton, orsakade ett hundra meter djupt hål med en diameter på 400 meter. Hållet fylldes snart av grundvatten.

”Vattnet i den konstgjorda sjön, skapad av en atombomb, är ofarligt för människor”, lät det i en sovjetisk propagandafilm där Slavskiy själv sågs simma omkring i det radioaktiva vattnet.

Mellan 1965 och 1989 sprängde ryssarna totalt 116 kärnvapen i samband med civila anläggnings- och forskningsprojekt.

Än i dag är Chagansjön i Kazakstan kraftigt förorenad av radioaktivitet. 

© Tahar Dar

5. Amerikanerna ville bomba månen

År 1957 lyckades Sovjetunionen skicka upp det första människotillverkade föremålet i en bana runt jorden – satelliten Sputnik 1. Amerikanerna kände sig omkörda och försökte som motdrag spränga en vätebomb på månen.

Bomben skulle vara så stor att ljuset från explosionen skulle kunna ses från jorden och därmed stärka det amerikanska folkets moral. 

Planen – som kallades A119 – skrotades dock med tanke på framtida månlandningar och risken för olyckor. 

Forskare hade bl.a. påpekat att månens gravitation kunde slunga bomben tillbaka mot jorden om missilen närmade sig ur fel vinkel.

6. USA var bara sekunder från att utplåna North Carolina

Experter har kallat det ”den allvarligaste olyckan i militär­historien”. 

Som en del av USA:s permanenta försvar under kalla kriget hade landet bombplan uppe i luften 24 timmar om dygnet, samtliga bestyckade med kärnvapen. 

Det var ett sådant plan som brinnande störtade till marken den 24 januari 1961 i North Carolina efter en misslyckad tankning i luften.

Innan dess hade två Mark-39-vätebomber – vardera med en sprängverkan på fyra megaton, motsvarande fyra miljoner ton trotyl – lossnat från planet.

Den ena bomben slog i marken i 1 100 km/tim. och borrade sig 23 meter ned i marken utan att detonera. Den andra dalade ned i fallskärm men var betydligt farligare. 

Den hade fyra säkringar för att förhindra oönskade explosioner, men tre av dem var defekta. 

Det var bara en enda liten säkring för några dollar som förhindrade en explosion 260 gånger kraftigare än den som drabbade Hiroshima. Först år 2013 avslöjades det hur nära en kärnvapenkatastrof USA varit.

Bombplanet kraschade men den ena av två bomber singlade ned i fallskärm. En enda liten säkring förhindrade en kärnvapenkatastrof. 

© Corbis/Polfoto & U.S. Air Force

7. Atomshow över Hawaii

Befolkningen på Hawaii möttes av en underlig syn på natthimlen den 9 juli 1962. Det var molnigt över stillahavsön, men plötsligt syntes en starkt lysande sol långt borta. 

Ljusklotet ändrade snabbt färg från vitt till grönt och till lila, innan horisonten fick en röd färg som bredde ut sig åt alla väderstreck medan vita regn­bågar skar över himlen.

Öborna hallucinerade inte, och ljuset berodde inte på att rymdvarelser var på väg för att ta över jorden. 

Orsaken var mer skrämmande än så: USA hade sprängt den första vätebomben i rymden, och resultatet överträffade till och med amerikanernas vildaste förväntningar. 

Starfish Prime, som projektet kallades, fick så katastrofala följder att amerikanerna aldrig mer vågade testa kraftiga kärnvapen i rymden.

Små atombomber förslog inte

Under flera år hade amerikanerna grubblat över om ryssarna skulle kunna förstöra deras interkontinentala missiler genom att spränga en atombomb i rymden. 

Själva hade de sprängt mindre atombomber högt uppe i atmosfären, men utan några avgörande resultat. 

Därför beslöt de att skicka upp en vätebomb med en sprängverkan på 1,4 megaton TNT och utlösa den på 400 kilometers höjd över jorden. Det var då helvetet bröt ut.

Förutom den skräckinjagande ljusshowen orsakade bomben nämligen en enorm elektromagnetisk ”puls” – en plötslig urladdning av energi och gammastrålar som var många gånger kraftigare än förväntat. 

Den elektriska vågen förstörde en tredjedel av alla satelliter som kretsade kring jorden just då – både ryska och amerikanska. På Hawaii 150 mil bort slocknade radio och gatubelysning.

Strax därefter krävde ryssarna ett förbud mot fortsatta sprängningar i rymden. 

Läs mer

Rudolph Herzog: A Short History of Nuclear Folly, Melville House, 2013. Richard Rhodes: Arsenals of Folly, Simon & Schuster, 2007. Eric Schlosser: Command and Control, Allen Lane, 2013. 

Kanske är du intresserad av...