Terrängen vid Kalixlinjen lämpade sig väl för rörlig försvarsstrid med ideliga motanfall. Här rycker ett svenskt jägarförband.

© Krigsarkivet

Kalixlinjen – den svenska fronten mot Sovjet Clone

Kalixlinjen i östra Norrbotten bestod under kalla kriget av 2 800 befästningar. Myrar och sjöar utnyttjades som fördröjningshinder mot den tänkta fienden – Sovjetunionen. Sista skansen byggdes så sent som 1991.

23 augusti 2017 av Sten Ekman / Militär Historia

Den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till angrepp mot Finland. Tyngdpunkten i anfallet låg i söder på Karelska näset, men ryssarna attackerade även i norra Finland mot hamnstaden Petsamo och mot Salla, bara 20 mil från svenska gränsen. Rovaniemi räknade man med att ta i mitten på november. Därefter skulle man gå mot Torneå. Tanken var att »klippa av» Finland på mitten.

När ryssarna angrep Finland fanns inte ett enda gevär längs Torne älv – gränsen mellan Sverige och Finland. Än mindre fanns det några fasta befästningar. Den 2 december 1939 utfärdades order om partiell mobilisering i landet, vilket för övre Norrlands trupper betydde praktiskt taget fullständig mobilisering. 

KRYSSAREN GÖTA LEJONS SISTA RESA

Nu började uppbyggnaden av försvaret i östra Norrbotten, en upprustning som kom att pågå in på 1990-talet.

Befästningar längs Kalix älv

Nästan all militär verksamhet i länet hade under och efter första världskriget byggts upp kring Bodens fästning. Detta skulle nu förändras.

Åren 1939–45 fick människor bosatta längs Torne och Kalix älvar leva i daglig kontakt med militär verksamhet. Mängder av befästningar byggdes ut, främst längs Kalix älv. 

När livet 1945 återgick till mer normala förhållanden fanns det kvar försvarsanläggningar, barackläger, mobiliseringsförråd och en fredsorganiserad försvarsområdesmyndighet. Omvärlden var orolig, med det kalla kriget som ny säkerhetspolitisk referensram. Den militära verksamheten hade kommit till östra Norrbotten för att stanna.

DET SVENSKA FLYGVAPNETS PIONJÄRER

Utbyggnader av befästningar inom Kalix försvarsområde, Fo 67, påbörjades således under vintern 1939 och kom att fortgå i mer än femtio år. Under de första åren byggdes kulsprutevärn, skyddsrum och pansarhinder främst längs Torne älv. Därefter gjordes de mer omfattande befästningsutbyggnaderna längs Kalix älv.

Värnkanonerna var ofta inbyggda i hus som liknade sommarstugor. Här en inbyggd pjäs från en stridsvagn 74.

© Sten Ekman

Hundratals motståndsområden

Befästningarna var fasta installationer som krigsmakten byggde på privata markägares fastigheter eller på statens. De omfattade hundratals så kallade motståndsområden eller skansar med taggtrådshinder, skyddsrum, kulsprutevärn och skyttevärn.

CIVILA VAR MÅLTAVLOR I BOSNIENKRIGET

Dessutom byggdes pansarvärnsgarage, och hundratusentals pansarhinder grävdes ned i naturen för att försvåra både för hjulgående fordon och bandfordon att ta sig fram.

Över hundra värnkanoner byggdes in i berg eller – oftare – i stugor som liknade fritidshus. De var gamla stridsvagnskanoner som återanvändes för att kunna lägga eld mot en framryckande angripare. Berg sprängdes ut för ledningsplatser och för förråd.

Kalixlinjen var egentligen ingen linje utan ett område fullt med befästningar och soldater. Det låg inom Kalix försvarsområde, Fo 67, där det fanns fyra större batterier.

© Cristoffer Rehn

Allt riktat österut

Försvarsförberedelserna i östra Norrbotten var enbart inriktad åt ett väderstreck, österut. Den starkaste befästningslinjen inom detta gränsområde var Kalixlinjen. 

Den var inte en befästningslinje som man vanligen föreställer sig en sådan (som till exempel Maginotlinjen), utan bestod av ett antal fördröjningsområden förstärkta med vägspärrar, pansarhinder, skansar och artilleribatterier. 

I fördröjningsområdet skulle angriparens anfall bromsas upp och de egna förbanden dras tillbaka västerut under ordnade former. Mellan Torne och Kalix älvar utnyttjades terrängens naturliga hinder som myrar och sjöar.

FN-TJÄNSTEN GAV HONOM LIVSLÅNGA MEN

Kalixlinjen bestod av över 2 800 befästningar och skyddsrum för 18 000 man till skydd mot grovt artilleri. I områdena längs Kalixälven var lokalförsvarsförband, tre arméfördelningar, grovt fartygsartilleri och arméns samtliga bandkanoner grupperade.

Försvarsområdet var i detalj planerat för en fördröjnings- och avvärjningsstrid i gränsområdet. Inom Fo 67 bedrevs utbildning och övningar i en terräng som mycket väl kunde bli en framtida stridsterräng. I dessa gränstrakter kunde man med fog säga att beredskapen var god om kriget kom.

Trots namnet gällde försvaret längs Kalixlinjen ett större område där angriparen skulle hamna i en »gryta» som han hade svårt att ta sig ur. Terrängen var mycket lämplig för rörlig försvarsstrid med ideliga motanfall mot angriparens anfallsförberedelser.

Fördröjningsstriden var ju ett sätt att vinna tid, tillfoga angriparen förluster och att försvåra för honom att få fram förstärkningar och materiel. Fördröjningsstriden underlättades av alla i fred förberedda fältarbeten.

Broarna över Kalix älv, som den här vid Morjärv, förbereddes för att kunna sprängas om fienden kom.

© Sten Ekman

Hemvärnet kunde spränga broar

Hemvärnet kunde själv ta beslut om att spränga broar och färjor över Torne älv. De fåtaliga vägarna från gränsen och vidare västerut var på 200 ställen förberedda för förstöring. Vid dessa vägbankar fanns kassuner med sprängmedel upplagda och rör var nedgrävda i vägbanan. Sprängningen skulle medföra ett flera meter djupt och cirka 60 meter långt avbrott i vägen.

KARL XII:S SEGER VID NARVA

Vägsprängningar där vägen var lagd över sankmark skulle resultera i vattenfyllda hål som tog längre tid att reparera. Sedan gällde det för försvararna att störa uppbyggnaden av vägen med mineringar och prickskytte mot grävmaskinister.

I försvarsområdet som helhet fanns över en halv miljon minor i förråd. Samtliga broar inom området var också förberedda för sprängning genom att sprängkammare byggts in eller att det fanns krokar under brobanan att hänga sprängmedel i.

Invasionsutrymning av östra Norrbotten var planlagd liksom att kunna ta emot tiotusentals flyktingar från Finland. All denna planering gjordes tillsammans av militära och berörda civila myndigheter.

Skytt och laddare från I 19 i Boden övar med granatgevär m/48 utanför Boden. Året är 1976.

© Krigsarkivet

Avvärjningsstrid längs Kalix älvdal

Den operativa principen var fram till början av 1960-talet att möta angriparen med lokalförsvarsförband i områdena mellan Torne och Kalix älvar och sedan föra en avvärjningsstrid längs Kalix älvdal. Förutom ett angrepp längs de fem genomgående vägarna från gränsen mot Kalix och Lule älvdalar kunde landstigningar genomföras mot kusten, på vintern över is, med mekaniserade förband.

Avvärjningsstriden krävde att huvuddelen av brigaderna genomfört koncentrering och uppmarsch med ett manskap som till stora delar kom från Mälardalen.

De sovjetiska mekaniserade divisionerna skulle närmast gränsen mötas av sprängda broar, vägbanksprängningar, pansarhinder, omfattande mineringar och anfall mot täterna på röjningsförbanden. Norrlandsjägarförband grupperades för spaning och överfall. De skulle sedan stanna kvar när angriparen ryckt förbi, för att anfalla på flankerna.

STAHLHELM – IKONISK TYSK STÅLHJÄLM

När angriparen avancerade västerut skulle lokalförsvarsförbanden dras tillbaka under ordnade former mot områdena längs Kalix älv. Här fanns de flesta av Kalixlinjens fasta befästningar som tillsammans med anfallen från Norrlandsbrigaderna skulle sätta stopp för fienden.

Skära av understödet 

Fördelningarna skulle ta terräng på djupet av angriparens gruppering för att sedan anfalla och skära av denne genom att slå ut hans artilleri- och underhållsförband.

Erfarenheter från det finska vinterkriget visade att isolerade förband inte klarar sig i många dagar utan underhåll och understöd. De fem Norrlandsbrigaderna var väl övade att rycka fram miltals i terrängen med sina stridande enheter i bandvagnar. 

Efter att militärbefälhavaren i övre Norrland, Arne Mohlin, avgått 1962 ändrades krigsplanläggningen till att avvärjningsstriden skulle ske längs Lule älv.

Siknäsbatteriet var det viktigaste var det viktigaste på Kalixlinjen. Batterierna kamouflerades med sten och nät för att smälta in i terrängen. 

© Sten Ekman

Fyra kanonbatterier

Kalixlinjen byggdes ut och moderniserades kontinuerligt under kalla krigets årtionden. För att kunna lägga tung artillerield över broar och vägar byggdes inom Fo 67 fyra kanonbatterier med sammanlagt 16 stycken gamla fartygskanoner.

Utbyggnaden av dessa fasta anläggningar under 1950- och 1960-talen blev billiga för armén då pjäserna kom från flottans skrotade fartyg. Ammunition fanns i stora mängder och arbetskraften för byggandet betalades av staten som ett sätt att minska arbetslösheten.

Den viktigaste anläggningen var Siknäsbatteriet som låg invid Töre hamn, tre mil väster om Kalix. Batteriet betjänades av en lokalförsvarsbataljon om över 300 man.

PANZER V PANTHER – TYSKLANDS SUPERVAGN

Uppgiften var att försvara Bottenvikens nordligaste djuphamn i Töre. Där kunde en angripare landstiga och skapa ett brohuvud för att anfalla Kalixlinjen i ryggen. Batteriet kunde även lägga eld mot broar över Kalix älv samt mot en framryckande fiende längs E4:an mot Luleå.

Skulle klara atombombsanfall

Siknäsbatteriet bestod av fyra batterier med ett dubbeltorn vardera med en kaliber på 15,2 cm. Kanonerna kom från pansarkryssaren Fylgia. Batteriet byggdes för att kunna motstå ett atombombsanfall och pjästornen var napalmskyddade. Effektivt skjutavstånd var 16 km och eldhastigheten kunde med en samkörd besättning komma upp i tre skott i minuten.

MANNERHEIM ÄVENTYRADE FINLAND

Till batteriet fanns fem eldledningsgrupper. Vid en krigsförbandsövning 1985 sköts de sista skotten. Två av kanontornen med underliggande anläggning finns fortfarande bevarade och kan besökas.

Kamlungebatteriet kan ses än idag. Det bestod av två 15,2 cm kanoner från pansarskeppet Gustaf V.

© Janm67

Vid Kamlunge, 15 km nordost om Kalix, placerades två 15,2 cm kanoner från pansarskeppet Gustaf V. Batteriet blev färdigt 1967 och står fortfarande kvar. Det byggdes inte så djupt ner i berget som Siknäsbatteriet och består förutom av de två enkeltornen också av skyddsrum, ledningsrum, ammunitionsrum och ett dieselkraftverk.

Uppgiften var bland annat att kunna lägga eld över en framryckande styrka längs vägar som ledde mot väg E10. Kanonerna sköt sista gången 1996 och kan även de besökas.

Ett kanonbatteri var placerat vid Miekojärvi, 15 km öster om Överkalix, med tre 15,2 cm kanoner från pansarskeppet Gustaf V. Batteriet togs i bruk 1967 och uppgiften var bland annat att kunna lägga eld längs väg 98 från Övertorneå till Överkalix. Batteriet revs år 2000.

Batteri norr om Haparanda

Vid Parvianen byggdes 1968 ett batteri med tre 12 cm kanoner från jagarna Norrköping och Visby. Batteriet låg norr om Haparanda, bara några kilometer från gränsen och kunde därmed även skjuta in i Finland. Batteriet kunde ses som en markering att hela landet skulle försvaras från första metern.

FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS DJÄRVASTE FLYGARE

Men batteriet hade endast 200 granater. I flertalet krigsspel som genomfördes förbereddes utrymning och förstöring redan från dag ett. Batteriet sköt sista gången 1995 och revs år 2000.

Bandkanonen var den första helautomatiska självgående kanonen i armén. Den tillverkades i 26 exemplar, levererades 1968 och kom att ingå i gränsförsvaret fram till 2003. Pjäsen vägde 53 ton, hade en kanon på 15,5 cm och ett magasin med 14 granater som kunde skjutas iväg på 45 sekunder.

Räckvidden var drygt 25 km, vilket innebar att då den första salvan slog ner på maximalt skjutavstånd så var övriga tretton fortfarande i luften. Omladdning tog två minuter att genomföra och påfyllning av magasinet skedde med hjälp av lastbil eller dumper. Granaterna vägde 47 kg och det fanns, beroende på skjutavstånd, tre olika laddningar att välja mellan.

En av uppgifterna för bandkanonbataljonerna var ett bekämpa fiendens artilleri. Denna eld skulle ledas av artillerijägarplutonerna som hade sina eldledningsuppgifter inne på fientligt område.

Skolflygplanet SK 60 skulle ge understöd åt armén. Här beväpnas ett plan med 13,5 cm attackraketer m/70 i svårt väder.

SK 60 som understöd

För understöd av arméstridskrafterna i gränstrakterna fanns skolflygplanet SK 60 som kunde beväpnas med såväl automatkanoner som raketer. Dessa divisioner samverkade nära med arméstridskrafterna för att underlätta försvar och anfall mot stridsvagnar, fordonskolonner och artilleriställningar.

SK 60 var ett värdefullt komplement till flygvapnets tunga attackeskader, som bland annat skulle slå ut de fasta förbindelser som fienden byggde över älvarna, samt stabs- och ledningsplatser.

DET SVENSKA FLYGVAPNETS PIONJÄRER

Spaningsflyget kunde underlätta gränsförsvaret genom att fastställa angriparens framryckningsvägar och stabsplatser med mera. Jaktflyget skulle stå för bekämpningen av de sovjetiska attack- och bombflygplanens bekämpning av mål, helst innan dessa nått sina anfallsmål.

Norrlandsbrigaden byggdes upp

För strid i övre Norrland påbörjades under 1960-talet utvecklingen av Norrlandsbrigaden – ett »skräddarsytt» förband för strid under vinterförhållanden. Den stora vinterfälttjänstövningen »Snöflingan» 1958 i trakterna av Kalix hade nämligen visat att infanteribrigadens traktororganisation inte motsvarade kraven för strid i dessa områden.

Där krävdes förband som hade god rörlighet vid sidan om vägarna, både under sommartid och under vintertid. Vid omfattningsrörelser i väglös terräng måste de stridande kunna förflyttas snabbare samtidigt som underhållet följde med. Lösningen blev att byta ut traktorerna som dragfordon mot bandvagnar.

TAKTIK I AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET

Norrlandsbrigaden var främst utformad för anfall och fördröjningsstrid och hade närmare 6 000 man och 400 bandvagnar till sitt förfogande. I brigaden ingick till exempel Norrlandspansarvärnskompaniet med pansarvärnsroboten 55 TOW, samt Norrlandsluftvärnskompaniet med robot 70.

I början på 1990-talet tillfördes brigaderna stridsfordon 90 och sovjetbyggda pansarbandvagnar som köptes in från den avvecklade östtyska armén. Norrlandsbrigaden skulle kunna slå ett mekaniserat regemente 30 km från vägslut och fördröja en mekaniserad division, närmare 15 000 man, på en bredd av 30–40 km och 50–60 km djup under minst tre dygn.

En bandkanonvagn deltar i en krigsförbandsövning i Kalixtrakten 1974.

© Sten Ekman

Hemvärnet viktigt

Även Hemvärnet och frivilligorganisationerna utgjorde en betydelsefull del av försvarsverksamheten i övre Norrland. Fo 67 var landets enda försvarsområde utan egen grundutbildning av värnpliktiga. Organisationerna hade därför stor betydelse av beredskapsskäl med hänsyn till försvarsområdets uppgifter i krig och bidrog även till att hålla försvarsviljan levande i fredstid. Övningsdeltagandet i Tornedalens hemvärn var det högsta i landet.

När kalla kriget upphörde omkring 1990 försvann också hotbilden från öster. Försvarsbesluten i början av 2000-talet monterade ner det svenska invasionsförsvaret. Så även Kalixlinjen.

GEVÄR FRÅN 1800-TALET HÖLL HELA 1900-TALET

Materiel från i stort sett alla förband i Norrland samlades successivt ihop i en terminal i Kalix där det såldes till inhemska och utländska uppköpare. De fasta befästningarna raserades eller plomberades. Det som byggdes upp med stora uppoffringar och oerhörda kostnader under årtionden är nu avvecklat.

Hotbilden från öster har däremot återuppstått. Men några Norrlandsbrigader eller fartygskanoner för försvar i Sveriges östra gränstrakter finns inte kvar.

Publicerad i Militär Historia 12/2015

Kanske är du intresserad av...