En brigad ur Röda armén paraderar inför sin avfärd till fronten 1919.

© Heritage images/IBL bildbyrå

Den röda segerin i ryska inbördeskriget

Efter oktoberrevolutionen byggde Lev Trotskij metodiskt upp Röda armén, vilket blev en avgörande faktor i det ryska inbördeskriget. Den vita sidan lyckades aldrig samordna sitt motstånd och bolsjevikerna kunde vinna det krig som under drygt fyra år utarmade landet.

5 september 2017 av Lennart Samuelson / Militär Historia

När den tjeckiska legionen på väg österut rullar in på stationen i Tjelablinsk möter den ett tåg med ungerska soldater på väg åt andra hållet. Hårda ord växlas, något kastas mot det tjeckiska tåget och legionen släpar ut och skjuter en ungersk soldat. 

När det lokala bolsjevikstyret svarar med att gripa några tjeckiska soldater stormar legionen järnvägsstationen och ockuperar snart alla viktiga byggnader i staden. Den svagt beväpnade arbetarmilisen hade ingen chans mot de stridserfarna tjeckerna. 

Den tjeckiska legionens sammanlagt 50 000 soldater fortsatte sin revolt mot bolsjevikerna österut längs transsibiriska järnvägen och stad efter stad ockuperades. Efter en månad, i juni 1918, kontrollerade man hela järnvägssträckan från Bajkalsjön till Uralbergen.

Inbördeskriget tog fart

Legionens framfart blev startskottet för anti-bolsjevikiska grupper över hela landet att ta till väpnad kamp mot de röda och inbördeskriget tog fart på allvar. 

I juli 1918 intog vita arméer städerna Ufa och Jekaterinburg som var huvudorten i Uralområdet. I augusti 1918 erövrade de staden Kazan som inte bara hyste en stor del av Tsarrysslands valutareserv utan också stora förråd av vapen och ammunition.

Det ryska inbördeskriget 1918–22 var mångfasetterat med snabbt föränderliga frontlinjer och omfattande terror på alla sidor. 

FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS DJÄRVASTE FLYGARE

De två huvudkombattanterna var röda armén, som försvarade den arbetar- och soldatmakt som etablerats genom bolsjevikernas statskupp i november 1917, och de vita arméförbanden, som hade skiftande politiska program men ett gemensamt mål – att störta Lenins regering.

Kosacker mot bolsjeviker

Jämsides med huvudmotsättningen mellan röda och vita fanns andra kampavsnitt som delvis överlappade den stora konflikten. Redan under vintern 1917–18 kämpade kosackförband vid floden Don och i Ural mot bolsjevikerna och anslöt sig därefter till de vita styrkorna. 

Bondearméer bildades spontant för att sätta sig emot både Röda arméns och de vitas hänsynslösa rekvisitioner av spannmål och dragdjur. I Rysslands periferi beväpnades sig nationella självständighetsrörelser och för att ytterligare komplicera situationen fanns dessutom utländska trupper på ryskt territorium.

Tre av röda sidans ledare: Semjon Timosjenko, Semjon Budjonnyj och Kliment Vorosjilov.

© Bridgeman/IBL bildbyrå

Fred efter revolutionen

Krigströttheten och de stora bondemassornas längtan efter att lämna soldatlivet och återgå till sina arbeten i hembygden innebar att många gav sitt stöd till bolsjevikerna, som var det enda parti som propagerade för omedelbar fred. 

Genom oktoberrevolutionen (i november 1917) lade bolsjevikerna beslag på hela den politiska makten. Bland de första åtgärder den nya regeringen under Vladimir Lenin vidtog var att ingå vapenvila med tyskarna på östfronten. 

RÄDEN I DIEPPE SKULLE BLIDKA STALIN

De insåg dock att det bara var en tidsfråga innan landet åter skulle befinna sig i krig, antingen mot de allierade, som kunde tänkas intervenera för att återupprätta en östlig front, eller i ett förväntat inbördeskrig. 

Då skulle de röda gardena som bildats efter februarirevolutionen i mars 1917 och de spontana arbetarmiliser som organiserats under året inte räcka till.

Trotskij bildar Röda armén

Därför grundades den Röda arbetar- och bondearmén – Röda armén – under den nyutnämnde krigskommissarien Lev Trotskijs ledning den 28 januari 1918. 

De ultrademokratiska principer som gällt inom de röda gardena avskaffades och strikta regler för utnämning av befälhavare återinfördes. Trotskij insåg bristen på erfarna officerare och rekryterade – i många fall med tvång – tiotusentals specialister och officerare från den gamla tsararmén.

I maj 1918 infördes allmän värnplikt vilket gjorde att Röda armén växte snabbt, från 700 000 man hösten 1918 till 3 miljoner ett drygt år senare.

Allierad intervention

Sovjetregeringens farhågor om ett kommande krig besannades. I mars 1918 avträddes stora landområden till Tyskland i utbyte mot ett fredsavtal (freden i Brest-Litovsk). 

För många ryska officerare framstod avtalet som landsförräderi och de appellerade till landets förra allierade om att bilda en rysk armé för att åter öppna östfronten. 

Brittiska, franska, amerikanska och japanska trupp­enheter landsteg i norr, söder och öster, samtidigt som inbördeskriget mellan röda och vita tog fart genom den tjeckiska legionens ”segertåg” på Transsibiriska järnvägen. 

DEN VILDA LOKOMOTIVJAKTEN

Legionen var inte en del i interventionen, utan före detta krigsfångar ur den österrikisk-ungerska armén som beväpnats av tsarregimen för att slåss på västfronten mot sina gamla vapenbröder i centralmakterna. 

De hade fått fri lejd genom landet av bolsjevikerna för att komma till Västeuropa bakvägen via Vladivostok.

Flera av Tsarrysslands gamla allierade stödde den vita sidan med bland annat materiel. Här står vita officerare framför en brittisk stridsvagn.

© Heritage images/IBL bildbyrå

Ville få med Ryssland i kriget

Den utländska interventionen var antibolsjevikisk men främst inriktad på att få med Ryssland i kriget igen. Britterna, som landsteg i Archangelsk och Murmansk, avancerade söderut och hamnade snart i strid med röda styrkor. Den norra fronten var dock perifer och det fanns inga möjligheter att koordinera britternas insatser med andra vita styrkor.

I och med Tysklands nederlag i november 1918 tog första världskriget slut och därmed behövde de utländska trupperna inte längre försöka tvinga in Ryssland i kriget. 

DET LÄNGSTA SLAGET – VERDUN 1916

De krigströtta länderna tog steg för steg hem sina trupper, ibland efter brådstörtade reträtter, vid andra tillfällen under mer organiserade former. Den vita sidan försvagades kraftigt under 1919 även om några inflytelserika franska, brittiska och amerikanska militära rådgivare stannade kvar i Ryssland. 

Stödet från de västallierade i form av vapen och ammunition till den vita sidan fortsatte dock till 1920, även om arbetarprotester i Storbritannien försvårade militära leveranser till den vita sidan. 

Avgörande slagen 1918–19

Från november 1918 till slutet av 1919 stod de stora avgörande slagen i inbördeskriget. Då behärskade de vita styrkorna ett område från Volga fram till Stilla havet, medan bolsjevikerna till sina områden kunde lägga Ukraina, Vitryssland och Baltikum – det vill säga huvuddelen av de landavträdelser man gjort i Brest-Litovsk-freden. 

När de förlorande tyskarna drog sig tillbaka såg de nämligen hellre att bolsjevikerna fick dem än segrarmakterna, vilka hade rätt till dem enligt stilleståndsavtalet.

Vit splittring

Den vita sidan led under hela inbördeskriget av intern splittring. I Sibirien grodde missnöjet bland militären mot den vita sidans liberala och socialistrevolutionära politiker. 

STALINS NATTHÄXOR BOMBADE TYSKAR

Efter en brittiskstödd kupp i november 1918 utropade amiral Aleksandr Koltjak en militärdiktatur. Han tog ett fast grepp över de vita styrkorna i öster men genom kuppen hade han fått det stora agrarsocialistiska partiet SR (som deltagit på den vita sidan) emot sig. 

SR förklarade att Koltjaks diktatur utgjorde ett värre ont än Lenins sovjetmakt, därmed förlorade den vita sidan stödet bland majoriteten av landets bondebefolkning redan innan dessa med egna ögon sett vad de vitas makterövring innebar.

Den vita sidans befälhavare Aleksandr Koltjak blev diktator över de vita områdena i Ryssland. Här infälld på en vit propagandaaffisch.

På väg mot Moskva

Under första halvåret 1919 gjorde dock de vita arméerna under Koltjaks ledning snabba framryckningar österifrån mot Moskva. På några månader slog de sig nästan ända fram till floden Volga.

I söder fanns Frivilligarmén som bildades av i första hand officerare, kadetter och studenter som flytt undan bolsjevikernas maktövertagande. Det ledde till att armén i inledningen hade ett överflöd av officerare men få soldater. 

Stora kosackförband gick med i Frivilligarmén. Den hade under ledning av general Anton Denikin sommaren 1918 tagit kontroll över södra Kaukasien, mellan Svarta havet och Kaspiska havet.

KARL XII:S SEGER VID NARVA

Frivilligarmén gick i januari 1919 samman med andra motståndsrörelser i regionen till Sydrysslands väpnade styrkor. De växte under våren till 160 000 man och i juli förklarade Denikin att marschen mot Moskva söderifrån hade inletts. 

I september hade de erövrat staden Kursk och i början av oktober intog de Voronezj, Orjol och Tula som ligger endast drygt femton mil från huvudstaden Moskva.

Knutpunkterna viktigast

Inbördeskriget utvecklades till ett mycket rörligt krig, där målsättningarna inte främst gällde att erövra landområden utan centra för landets kommunikationer, det vill säga järnvägarna och de viktiga städerna längs stambanorna. 

Den som behärskade järnvägen kunde snabbt transportera förband och lämna eldunderstöd med pansartåg, vilket gav en stor fördel i det vidsträckta landet. Det fanns inga fasta frontlinjer eller befästa knutpunkter i kriget. När motståndet brutits ned var ofta fältet fritt för djupa genombrytningar tills de egna försörjningslinjerna tunnades ut.

DEN GIGANTISKA PARISKANONEN

I de vidsträckta operationerna kom kavalleriet väl till pass, vilket redan från början var huvudelementet i Donkosackernas och de vita arméernas styrkor. 

Kavalleriets fördel var möjligheten till snabba förflyttningar, vid motstånd kunde ryttarna välja att sitta av och strida till fots eller anfalla uppsuttna. Röda arméns ledning insåg också värdet av rörlighet och bildade 1. ryttararmén under ledning av Semjon Budjonnyj.

Tåg blev viktiga för trupptrans­porter i det rörliga inbördes­kriget. På bilden röda soldater i staden Samara vid Volga 1918. 

© Mary Evans/IBL bildbyrå

De vita arméerna hade erfarna befälhavare och en solid ledningsstruktur inom varje armé, men lyckades aldrig samordna sina offensiver. Det gjorde att de röda trupperna kunde ta över initiativet och inleda motoffensiver, både mot Denikin i söder och mot Koltjak i öster.

Sedan Koltjaks slutligen hejdats i augusti 1919 pressade Röda armén tillbaka hans trupper över Uralbergen och de vita arméerna drevs på flykten.

Röd framryckning

Under hösten fortsatte de rödas framryckning genom Sibirien. Koltjak lovades fri lejd på Transsibiriska järnvägen av de tjeckiska legionärer som fortfarande höll stora delar av den viktiga transportlänken. I januari 1920 infångades han i Irkutsk varpå han avrättades. 

WILLIAM T SHERMAN FICK SLUT PÅ INBÖRDESKRIGET

På den södra fronten hade Denikins trupper under sina framryckningar utsträckt sina linjer utan tillräckligt flankskydd. Röda armén insåg att hotet från Denikin var allvarligt. Tack vare förstärkningar lyckades de kraftsamla och gick till motanfall i juli 1919.

Lenin skrev ett upprop ”Alla till kamp mot Denikin!” och generalstaben inledde sitt motangrepp i augusti. Röda armén hade en solid överlägsenhet på runt 3 till 1 och uppnådde snart stora framgångar. 

Denikins trupper tvingades lämna Charkov, Kiev, och Rostov (vid Don) för att slutligen splittras i små förband som i mars 1920 flydde över till Krimhalvön.

Wrangel tar över vitt befäl

I april 1920 övertog general Pjotr von Wrangel posten som överbefälhavare för de vita arméerna medan Denikin flydde till England. De vita arméerna under Denikin och Koltjak hade kämpat under parollen ”det heliga och odelbara Ryssland” och därför skaffat sig fiender bland självständighetsrörelserna i Ukraina, Kaukasus och Centralasien.

GEVÄR FRÅN 1800-TALET HÖLL HELA 1900-TALET

När Wrangel tog över ledningen för armén insåg han dessa politiska fel, men då var spelet i praktiken redan förlorat. De västeuropeiska staterna hade tappat intresset för de vita arméerna i Ryssland och det var för sent att alliera sig med de nationella rörelserna i Ukraina och Kaukasus som höll på att förlora mot den allt mäktigare Röda armén.

Några soldater i Röda armén fotograferade i Petrograd 1918.

© Heritage images/IBL bildbyrå

Tsarfamiljens avrättning

Inbördeskrig utkämpas ofta med brutala metoder, och det ryska var inget undantag. 

Den bolsjevikiska ledningen tvekade inte att låta avrätta tsarfamiljen i Jekaterinburg den 17 juli 1918 med motivet att inte låta den avsatte tsaren eller hans son bli en samlande symbol för de vita trupperna som närmade sig staden. 

Lenins regering förnekade inledningsvis all kännedom om var tsaren och hans familj befann sig. Men de vita trupperna som intog Jekaterinburg någon vecka senare fick snart fram vittnesuppgifter som tydde på att hela tsarfamiljen skulle ha avrättats. 

ALEXANDER DEN STORE FÖRLORADE ALDRIG

Motsättningarna var absoluta mellan de röda makthavarna och de generaler och politiker som organiserade den vita sidan. Den revolutionära sovjetmakten genomförde repressalier mot representanter för de högre klasserna och ledare i politiska motståndares partier.

Avrättade motståndare

Efter ett misslyckat attentat mot Lenin i augusti 1918 lät regeringen de lokala sovjetledarna runtom i landet fängsla, avrätta eller hålla tusentals personer som gisslan. 

När en stad eller ett område återerövrats av Röda armén lät hemliga polisen, Tjekan, arrestera dem som stött motståndarna. 

Även besegrade truppers officerare avrättades, den mest skandalösa massavrättningen av fångar ägde rum på Krimhalvön under 1919–20. 

Omvänt förskonades inte sovjetorganens representanter när de vita trupperna erövrade städer. Varje arbetare och bonde som haft funktioner i de rådsorgan som utövat makten sedan november 1917 riskerade att likvideras.

Vit terror

I området kring Jekaterinburg i mellersta Ural som varit ett starkt fäste för bolsjeviker och andra socialister beräknas att över 40 000 personer avrättades under de månader som Koltjaks diktatur upprätthölls. 

KIRKHOLM 1605 – SVERIGES STÖRSTA NEDERLAG

Båda sidor tillgrep summariska rättegångar och massavrättningar. Den vita terrorn övergick på många platser i södra Ryssland och Ukraina i pogromer mot judar som krävde hundratusentals människoliv, medan bonderesningar i europeiska Ryssland hänsynslöst slogs ned av bolsjevikerna.

Den vite befälhavaren Aleksandr Koltjak inspekterar sina trupper på en odaterad bild.

Krim sista vita fästet

I november 1920 kunde Röda armén slutgiltigt inta Krim efter att ha fördrivit Wrangels sista trupper som hastigt evakuerades via Svarta havets hamnstäder. 

Det tre år långa inbördeskriget hade enligt ryska beräkningar krävt runt en halv miljon döda på respektive sida. De största förlusterna hänförde sig dock varken till striderna eller till terroraktionerna utan till de epidemier, särskilt influensan, ”spanska sjukan”, som drabbade miljontals medborgare med ett redan nedsatt immunförsvar efter svält och umbäranden under de långa krigsåren. 

SÅ BLEV NAPOLEON KRIGFÖRINGENS MÄSTARE

Den röda segern grundade sig bland annat på att de förfogade över större personalreserver, vilket hängde samman med att bolsjevikerna behöll kontrollen över de europeiska områdena av Ryssland, inklusive de största städerna. Röda armén lyckades också ta kontrollen över stora delar av tsararméns förråd av vapen och ammunition.

Levde upp till parollerna

Det politiska programmet från 1917 behöll under hela inbördeskriget sin dragningskraft på de stora massorna av bönder och industriarbetare. Bolsjevikerna lät inte slagorden ”Fred åt folken!”, ”Jorden till bönderna!” och ”Fabrikerna till arbetarna!” stanna på papperet utan genomförde dem i verkligheten, vilket ökade deras trovärdighet hos befolkningen.

De vita arméernas splittrade ledningar lyckades inte utforma ett politiskt program som appellerade till befolkningen. Det faktum att många av de adliga högre officerarna tycktes representera hotet om en återgång till förrevolutionära förhållanden skrämde bondesoldater som hellre deserterade till Röda armén eller gav sig av till hemtrakterna. 

De vita lyckades inte med sina vaga löften övertyga bönderna om att den gamla godsägarklassen inte skulle få återvända. När de vita styrkorna erövrat ett område och störtat sovjetorganen upptäckte bönderna snart vad den antibolsjevikiska reaktionen stod för i form av kännbara rekvisitioner till de egna förbanden och övergrepp mot civilbefolkningen.

Rörlig krigföring

Så länge socialistrevolutionärer och mensjeviker satt med i regeringarna på den vita sidan hade man en folklig förankring. Däremot kunde Koltjaks militärdiktatur inledningsvis, så länge militära segrar hägrade, bara räkna med stöd från de mest besuttna i städerna och bland landsbygdens rikare bönder.

STORMAKTERNA GJORDE UPP I ANGOLA

Inbördeskriget fick en genomgripande effekt på hela det ryska samhället genom bolsjevikernas seger och införandet av planekonomi. 

Militärt fick inbördeskriget den effekten att några framsynta generaler i Röda armén vidareutvecklade teorierna för rörlig krigföring, så småningom med stridsvagnar och flyg.

Publicerad i Militär Historia 9/2012

Kanske är du intresserad av...