Slaget vid Pea Ridge under amerikanska inbördeskriget. Stridsscen med cherokeser i förgrunden.

Nord och syd drabbar samman vid Pea Ridge 1862.

© Kean Collection/Getty

Slaget vid Pea Ridge – sydstaternas missade chans

En numerärt överlägsen sydstatsarmé under Earl van Dorn hade möjligheten att vinna en avgörande seger i Arkansas. Men en skrivbordsofficer från nord utmanövrerade den äregirige generalen.

13 maj 2018 av Magnus Olofsson

Den 7–8 mars 1862 utkämpades en drabbning vid Pea Ridge som avgjorde delstaten Missouris öde för resten av det amerikanska inbördeskriget. Efter slaget förvandlades den väldiga krigsskådeplatsen väster om Mississippi till ett militärt bakvatten.

Fram till Pea Ridge var Missouri en omstridd delstat där hårda strider stod under sommaren och hösten 1861 utan ett avgörande. Vändpunkten kom i november när generalmajor Henry Halleck fick befälet över Department of Missouri. 

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Han insåg att sydstatsarmén i Missouri band upp stora delar av hans styrkor kring Saint Louis. Den måste neutraliseras innan det kunde bli någon fart på offensiverna därifrån mot sydstaternas strategiskt viktiga kornbodar längre söderöver.

Army of the Southwest under Samuel Curtis 

Det tog Halleck en månad att skrapa ihop en fältarmé på 12 100 man med 50 kanoner och haubitsar. Soldaterna saknade stridserfarenhet men utrustningen var anständig och moralen god.

Befälet gav han till brigadgeneral Samuel Curtis, en inbunden gammal viktoriansk gentleman som skyfflat papper i staben. Curtis hade gått på krigsakademin West Point men saknade stridserfarenhet. Månaderna som följde avslöjade att hans strikta exteriör dolde en äregirig, tursam och kallblodig härförare av rang.

TAKTIK I AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET

Curtis och hans Army of the Southwest fick i uppdrag att besegra rebellstyrkorna i Missouri och Arkansas så att Halleck kunde frigöra trupperna kring St Louis för de strategiskt viktiga offensiverna mot sydstaternas hjärta. 

Earl van Dorn ledde Army of the West

På andra sidan förde en man som var Curtis totala motsats befälet: generalmajor Earl van Dorn. Han var en stilig kvinnokarl och helgjuten krigsromantiker. Han delade förvisso Curtis äregirighet, men till skillnad från denne tenderade hans drömmar om att skriva in sitt namn i historieböckerna att fördunkla hans omdöme.

ALEXANDER DEN STORE FÖRLORADE ALDRIG

van Dorn hade under sig generalmajor Sterling Price med runt 8 000 män från Missouri, brigadgeneral Benjamin McCulloch med kanske 8 700 soldater från Arkansas, Louisiana och Texas samt brigadgeneral Albert Pike med 2 500 beridna indianer.

Nordstatsgeneralen Samuel Curtis till vänster och sydstaternas Earl van Dorn till höger.

Army of the West – som van Dorn döpte sina heterogena skaror till – hade många veteraner från striderna i Missouri i sina led, men trupperna var dåligt utrustade och illa organiserade. van Dorn bestämde sig ändå genast för att genomföra en blixtrande offensiv med slutmål St Louis.

Curtis intog Cross Hollow

Det var dock Curtis som slog till först. Den 10 februari 1862 inledde han ett äventyrligt vinterfälttåg över Ozarkplatåns vildmark mot general Price underlägsna styrkor. Efter tio dagars vild jakt på de flyende sydstatarna intog Curtis armé ett tomt läger vid Cross Hollow, en bra bit in i Arkansas. Soldater och djur var utslitna och underhållslinjerna utsträckta. Offensiven hade nått sin kulmen.

ROBERT E LEE – SYDSTATERNAS FRÄMSTE GENERAL

De två arméerna slog läger fem mil ifrån varandra, men det lugn som infunnit sig varade inte länge. Den 2 mars kom van Dorn ilande från sitt högkvarter. Att han inte kände sina trupper, att han själv var sjuk, utan sin stab och inte kände till terrängen bekymrade honom föga. På morgonen den 4 mars bröt han upp med 16 000 man för att överraska Curtis utspridda trupper i deras kvarter och sedan rusa vidare mot St Louis.

Tre mot två till Sydstaternas fördel

Han hade tre man mot två – aldrig förr eller senare i kriget hade en sydstatsarmé ett sådant numerärt övertag. Det tog van Dorn tre dygn att kasta bort en stor del av det. För att kunna förflytta sig så snabbt som möjligt fick hans förband order att marschera med proviant för tre dagar men utan tält.

SEARCH & DESTROY – NY TAKTIK I VIETNAMKRIGET

Dock var Curtis förposter vaksamma och van Dorns vågspel slog fel. Kvällen den 6 mars hade Curtis lyckats koncentrera nästan hela sin armé längs en otillgänglig klipprand. Några kilometer bort huttrade van Dorns tältlösa krigare i kylan, utmattade efter tre kalla och hårda dagsmarscher. Proviant och foder var slut.

Delad armé gick mot Eikhorn Tavern

När van Dorn under ett krigsråd blev uppmärksammad på en väg som gick runt nordstatarnas högra flygel planerade han snabbt en omfattning. Med en nattmarsch tänkte han skära av deras förbindelselinjer vilket skulle tvinga Curtis att kapitulera och öppna vägen till St Louis. Att hans soldater behövde vila var inget van Dorn brydde sig om.

Det blev en hård natt för de trötta soldaterna som föll ur leden i hundratal. Inte desto mindre kunde han vid åtta på morgonen den 7 mars konstatera att den decimerade armén bokstavligt talat stod på fiendens förbindelselinje. Curtis armé var avskuren – utan att veta om det.

WILLIAM T SHERMAN FICK SLUT PÅ INBÖRDESKRIGET

van Dorns soldater var dock ännu uttänjda i kilometerlånga kolonner. För att skynda på arméns samling beslöt han att fortsätta framryckningen med Price medan McCulloch och Pike fick order att slå in på en sidoväg som halverade marschvägen för deras trupper. Arméns två delar skulle förenas vid Elkhorn Tavern uppe på Pea Ridge några timmar senare och där krossa Curtis styrkor.

Curtis tog initiativet

När Price trupper nådde in i skuggan av Pea Ridge stötte de på en liten styrka nordstatare. Den var snart bortjagad, men van Dorn drabbades nu mycket okarakteristiskt av eftertankens kranka blekhet. Price fick order att låta sin division inta slaguppställning i dalen nedanför åsen och rycka fram försiktigt istället för att genast besätta den.

SÅ BLEV NAPOLEON KRIGFÖRINGENS MÄSTARE

Medan Price trupper långsamt intog sina positioner gick fiendeförband till motanfall. Snart rasade strider längs sluttningarna. van Dorn såg ingen anledning att gå till motanfall; snart borde resten av hans armé driva in i jänkarnas vänstra flank.

Vid tvåsnåret fick han dock oroande nyheter. McCullochs division hade hamnat i strid vid Leetown några kilometer bort. Army of the West var delad i två och delarna kunde inte understödja varandra. Price måste ta sig upp på åsen av egen kraft.

Amerikanska inbördeskriget - slaget vid Pea Ridge 1862.

Nordstatsgeneralen Franz Sigel (mitten) svingar sin sabel under slaget vid Pea Ridge. Samtida träsnitt.

Stormningen av Pea Ridge

Det blev fart på van Dorn, men rekognosering, ordergivning och truppförflyttningar tog tid. Just när allt var redo kom en kurir från Leetown och berättade att McCulloch hade stupat och divisionen var i upplösning. 

Istället för att reda upp röran i Leetown gav van Dorn kuriren en intetsägande order om att styrkorna måste stå fast. Sedan kastade han sig in i stormningen av Pea Ridge.

Då var klockan halv fem på kvällen. Price division kämpade sig upp på åsen mot hårt motstånd. Medan mörkret sänkte sig över slagfältet svepte sydstatarna förbi Elkhorn Tavern, men när de utmattade trupperna blev anfallna i sin tur tog orken slut. Striderna ebbade ut. Ingen insåg att Curtis just hade satt in sina sista reserver och hans tross stod bara några hundra meter bort.

DEN VILDA LOKOMOTIVJAKTEN

I nattens mörker kunde van Dorn se tillbaka på en dag där han först hade delat sin armé i fiendens närhet, sedan slösat bort kritiska timmar och så rundat av med att leda ett par regementen i elden istället för att ta kontroll över slaget som helhet.

Curtis hade däremot snabbt hämtat sig från den första överraskningen, satt igång motanfall som hindrade van Dorns delade armé att förenas och sedan, när han förstått sin fiendes plan, tömt sin gamla ställning. I numerärt underläge och överraskad hade han vänt sin armé 180 grader, segrat vid Leetown och inte förlorat vid Elkhorn Tavern.

Curtis redo för ett avgörande

Under natten anlände många av McCullochs soldater till Elkhorn Tavern. Men inte alla, för en del flydde till arméns tross en och en halv mil bort. För van Dorns soldater blev det ännu en miserabel natt av hunger och kyla. 

ANFALLET MOT PEARL HARBOR

Även nordstatarna frös, men alla i Curtis armé fick något att äta. Ändå var stämningen inte bra. Flera högre officerare ville att armén skulle slå sig ut och fly på morgonen. Curtis fnös åt det och gav order om att samla hela armén framför Elkhorn Tavern. När morgonen kom tänkte han besegra van Dorn.

Så gick solen upp över Pea Ridge den 8 mars. van Dorn väntade nyfiket på om Curtis tänkte kapitulera eller försöka slå sig ut. 

Under tiden tog Curtis initiativet. Klockan åtta stod hans armé uppställd i full slagordning. Sedan brakade hans artilleri loss. Granater, rundkulor och kartescher regnade över Army of the Wests ställningar, tystade artilleriet och jagade in infanteriet i skogarna. Efter två timmar gav Curtis order om anfall och 7 000 blåklädda infanterister rättade in sig i leden.

van Dorn gav order om reträtt

Ett västgötaklimax följde. Medan bombardemanget varade hade van Dorn fått reda på att hans ammunitionstross stod kvar en halv dagsmarsch från armén. Curtis trupper stod närmre den än hans gjorde. Med andra ord hade han alltså lyckats med bedriften att skära av sin egen armé vars ammunition var på väg att ta slut. van Dorn gav genast order om reträtt längs den enda väg som var öppen – österut, rakt ut i vildmarken.

RÄDEN I DIEPPE SKULLE BLIDKA STALIN

Curtis stora anfall träffade därför en armé som redan var stadd i full reträtt. Det blev mest skärmytslingar och för en gångs skull log krigslyckan åt van Dorn; Curtis anfall kom västerifrån, och drev alltså hans soldater åt det håll de försökte fly.

Slaget vid Pea Ridge slutade med att en stor del av Curtis armé strålade samman kring Elkhorn Tavern samtidigt som sydstatarna slank iväg. Reträtten blev en fruktansvärd prövning där hundratals om inte tusentals män försmäktade i vildmarken eller deserterade i jakt på mat.

Curtis ockuperade halva Arkansas

Några veckor senare tog van Dorn hela sin stukade armé och förde över den till östra sidan av Mississippi, i förhoppningen att finna bättre lycka där. Till sommaren kunde Curtis ockupera halva Arkansas medan Halleck fick fart på sina stora offensiver söderöver.

LIVET I FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS SKYTTEGRAVAR

Under åren som följde lyckades sydstaterna aldrig hota unionens ställning väster om Mississippi igen. Med tanke på styrkeförhållandena i början av mars 1862 borde och kunde det ha gått annorlunda. Det var vid Pea Ridge det vände, när en klantig krigsromantiker besegrades av en kompetent gammal krigare.

Publicerad i Militär Historia 1/2017

Kanske är du intresserad av...