Tyskarnas psalmer och julgranar gjorde så starkt intryck på de franska och brittiska soldaterna att de lade ned vapnen för att fira högtiden tillsammans med fienden i ingenmansland.

© BRIDGEMAN

Vapenvila på julen: Soldater firade jul med fienden

Den 24 december 1914 inträffade alla generalers mardröm: Soldaterna lade ned sina vapen och firade jul tillsammans med fienden. Tyskar, fransmän och britter strömmade ut mellan skyttegravarna, sjöng psalmer, bytte julklappar och spelade fotboll. Till slut tvingades generalerna ta till stränga straff för att få tillbaka kampviljan bland sina män.

11 december 2015 av Pelle Stampe

"Stille Nacht, heilige Nacht"

Enstaka skott bröt tystnaden denna frostklara julafton 1914. I övrigt var allt lugnt längs fronten i Belgien – för första gången sedan tyskarna invaderat landet fyra månader tidigare.

Redan på kvällen den 23 december avtog skjutandet och under själva jul afton blev stillheten mer märkbar ju längre dagen led. Stämningen i de franska och brittiska skyttegravarna var tryckt.

Befälhavarna var säkra på att lugnet var ett dåligt omen; att tyskarna förberedde ett större anfall. Spanare hade nämligen sett att det rådde febril aktivitet bakom de tyska linjerna, men de lyckades aldrig få klart för sig vad som var på gång.

När det började skymma, och de första ljusen dök upp på kan ten av de tyska skyttegravarna, svarade de brittiska och franska trupperna därför genast med att skjuta mot dem.

Men till soldaternas stora förvåning besvarades inte elden. I stället bröts tystnaden efter skotten av en vacker tenorstämma, ackompanjerad av en kornett.

”Stille Nacht, heilige Nacht”, sjöng rösten, som tycktes överjordiskt vacker i det sönderskjutna landskapet.

Efter första versen stämde resten av de tyska soldaterna in. Några modiga brittiska soldater stack upp huvudet över skyttegravens kant och såg att ljusen som de skjutit mot var små julgranar klädda med levande ljus.

Var tjugonde meter stod en julgran, och tyska soldater hade fullt synliga ställt upp intill dem för att sjunga sina julpsalmer.

När sången klingat ut blev det alldeles tyst. Den engelske löjtnanten Charles Bairnsfather beskrev i ett brev vad han upplevde: ”Jag klättrade upp ur min skyttegrav och gick längs kanten fram till en torr plats och tittade ut över slagfältet.

Därifrån kunde jag se vår långa sicksack-linje av skyttegravar – och även tyskarnas. Deras skyttegravar var upplysta av små julgranar som påminde mig om scenbelysningen på en teater. Våra enheter var helt förtrollade av tyskarnas sång, och efter flera minuters tystnad reagerade de som om de vore publik.

Applåder och jubelrop bröt ut. Sedan började man sjunga på flera ställen i våra skyttegravar. Jag kommer aldrig att glömma det. Det var en av höjdpunkterna i mitt liv.”

Kriget skulle bara vara i sex veckor

Varken den tyska militärledningen eller landets soldater hade kunnat tänka sig att kriget fortfarande skulle pågå när almanackan visade den 24 december 1914.

Tyskarnas ursprungliga strategi var ett snabbt krig på två fronter i både väster och öster. Materiell överlägsenhet skulle leda till seger över den stora men omoderna ryska armén, och ett samtidigt blixtangrepp genom Belgien bakom de franska försvarslinjerna skulle knäcka den franska armén redan innan den hann mobilisera.

Därefter skulle britterna avstå från en landstigning på det europeiska fastlandet, och efter bara sex veckor skulle kriget vara vunnet.

Tusen och åter tusen tyskar som frivilligt tog värvning för att förverkliga Tysklands mål som Europas suveräna stormakt reste mot fronten, uppfyllda av patriotism medan de sjöng ”Ausflug nach Paris. Auf wiedersehen auf dem Boulevard.” – Utflykt till Paris. På återseende på boulevarden.

Tyskarna betraktade kriget mot Frankrike och Storbritannien som en utflykt: De räknade med att nå Paris på sex veckor och komma hem till jul. Men kriget skulle pågå i flera år.

© ULLSTEIN BILD

Tyskarna fastnade i leran

Men den tyska strategin var för optimistisk. På östfronten hade militärledningen underskattat tsarens vilja att offra sitt eget folk genom att skicka miljontals fattiga ryssar till fronten som kanonmat.

Därmed kunde den tyska armén inte frigöra några soldater till västfronten. Men trots att det rådde brist på trupper gick tyskarnas angrepp på det neutrala Belgien som en dans.

De väl utbyggda tyska järnvägarna transporterade dit mer än en och en halv miljon soldater och efter tre veckor hade Belgien fallit. Sedan satte den tyska armén kurs mot Paris.

Den tyska underrättelsetjänsten hade dock inte kalkylerat med de undermåliga belgiska och franska vägarna. Därför gick trupptransporterna mycket långsammare än väntat.

Samtidigt var hösten 1914 ovanligt regnig. Järnvägsrälsen underminerades av regn och den tunga utrustningen körde fast på leriga grusvägar. Av den anledningen fick fransmännen tid att mobilisera, och engelska trupper hann komma till undsättning.

Skyttegravarna – helvetet på jorden

Engelsmän och fransmän grävde ned sig mitt emot tyskarnas linjer och det blev inledningen till ett fyra år långt skyttegravskrig, där varje vunnen meter kostade tusentals människoliv.

I december 1914 sträckte sig västfrontens skyttegravar från Nordsjökusten till den schweiziska gränsen. De var befästa med taggtråd, sandsäckar och kulsprutenästen och låste fast västfronten i ett järngrepp.

Snart blev förhållandena omänskliga. Skyttegravarna bombarderades konstant av fiendens kanoner. Åkrar och ängar plöjdes sönder av granatexplosioner och det hela förvärrades av ett ihärdigt regnande.

Landskapet förvandlades till en enda sörja av lera, blod och avföring, och många skyttegravar svämmades över. Gångplankorna sjönk ned i den slemmiga leran och soldaterna tvingades hela tiden att hålla sig i rörelse för att inte sjunka ned.

Ännu värre var stanken. Ruttnande lik hängde kvar i taggtråden och flöt omkring i det vatten som samlats i granatkratrarna. Personlig hygien var en omöjlighet, och latriner en sällsynthet.

Diarré och dysenteri spred sig snabbt och gjorde förhållandena ännu värre. Tysken Otto Dix summerade sina upplevelser vid västfronten: ”Ohyra, råttor, taggtråd, granater, lera, lik, blod, bunkrar av jord, cigaretter, mat i konservburkar, smuts, kulor, eld och stål. Det är vad kriget var. Det är djävulens verk.”

De tyska skyttegravarna förvandlades på några veckor till lervälling när regnvattnet rann ner i dem. Det blev snart omöjligt att hitta en torr plats att sova på. 

© ULLSTEIN BILD

Krigströttheten bredde ut sig

Det låsta läget och de outhärdliga förhållandena i skyttegravarna ledde till att ett ömsesidigt samförstånd bredde ut sig bland soldaterna på båda sidor av fronten. ”Lev och låt leva”, kallades det.

Soldaterna undvek att skjuta mot varandra vid middagstid och artilleriet sköt ofta förbi målet med flit. En nyss anländ tysk fältpräst beskrev förhållandena vid sitt frontavsnitt i norra Frankrike: ”I flera veckor har fienderna legat mitt emot varandra utan att den ena sidan har gjort någonting mot den andra.

De franska trupperna består inte av något annat än gamla veteraner som är nöjda när fienden låter dem vara i fred. Och tyskarna anfaller inte, eftersom de omöjligen kan ta sig igenom här. På så sätt har man ingått ett ordlöst kontrakt.”

På en del ställen var det bara 30-50 meter till fiendens skyttegrav, och under december började soldaterna på båda sidor att ropa slagord mot kriget när artilleriet tystnat och befälen inte fanns i närheten: ”À bas la guerre!”, ”Nie wieder Krieg!” och ”Down with the war!”.

Vapenvila för begravningar

När julen nalkades tog flera tyska officerare, oberoende av varandra, initiativ till vapenvila så att båda sidor kunde be- grava sina döda. Många av liken hade legat i ingenmansland i flera månader. Under vit flagg möttes officerarna för att förhandla fram avtalen.

En engelsk officer berättade om vad han upplevde den 23 december: ”Alla våra män grävde gravar på fälten, och deras gjorde detsamma. Efteråt verkade det naturligt att hälsa på varandra.

Vi möttes på mitten, tog i hand och bytte cigaretter. De var extremt artiga och det hördes ett väldigt smällande med hälarna.”

En kontakt mellan fienderna hade etablerats och när tyskarna reste julgranar och började sjunga psalmer var det självklart att förnya vapenvilan. Efter psalmerna ropade de tyska soldaterna på knagglig engelska: ”We not shoot. You not shoot. You come out. We come out.”

Den tyske kaptenen Josef Sewald beskrev sina upplevelser på julafton: ”Jag ropade till våra fiender att vi inte ville skjuta, och att vi i stället skulle skapa en julvapenvila.

Först var det tyst, så jag ropade igen och bjöd in dem. Britterna ropade 'Skjut inte!' och en officer kom upp ur deras skyttegrav. Jag gick också upp. Så möttes vi och räckte varandra lite försiktigt handen.” På några platser avtalade man att vapenvilan skulle vara ända till det nya året.

Under ett regnskydd bakom fronten firade de tyska soldaterna jul. Julgranar, julpynt, klappar och choklad sändes till fronten med specialtåg så att kejsarens soldater skulle kunna fira jul.

© ULLSTEIN BILD

Julefrid i ingenmansland

När vapenvila proklamerats strömmade tyska, franska och brittiska soldater ut i ingenmansland mellan skyttegravarna: ”Vilken syn; små grupper av tyskar och britter stod och pratade längs nästan hela fronten!

I mörkret hörde vi skratt och såg tändstickor som blossade upp. De som inte kunde prata med varandra gjorde sig förstådda genom tecken och gester. Alla såg ut att komma bra överens med varandra. Här stod vi och pratade och skrattade med män som vi för några timmar sedan velat döda”, skrev en brittisk korpral.

Man utbytte julklappar i form av fältransoner, cigaretter, sprit och choklad, och soldaterna turades om att sjunga vemodiga sånger från hemlandet. De mest företagsamma började genast köpa sig eftertraktade souvenirer som bältesspännen och knappar.

Soldaterna på båda sidor upptäckte att fienden var unga män med samma intressen, hopp och drömmar som de själva. Både meniga och officerare var överens om att kriget orsakats av lögn och propaganda från generaler och politiker.

Trots att de riskerade att få stora prolem, deltog även officerarna på båda sidor i julfriden. ”Vad skulle vi annars göra? Skjuta?”, undrade en engelsk officer. ”Vi kunde inte skjuta obeväpnade män, och vi kunde inte låta dem komma ned i våra skyttegravar.

Det enda vettiga var att mötas halvvägs. Vi råkade illa ut för att vi gjort det. Men det är svårt att se vad vi annars skulle ha gjort.”

Fotbollsmatcher i hemlighet

Dagarna efter julafton fortsatte mötena i ingenmansland. Många blev så goda vänner med fiendesoldaterna att de utbytte adresser och lovade att skriva till och besöka varandra när kriget var slut.

Kamratandan var så god att de meniga soldaterna på flera platser längs fronten kom överens om att avgöra kriget med fotbollsmatcher.

Det var frost och det leriga ingenmanslandet var så hårt att det kunde användas som plan. Hjälmar fick bli målstolpar och man tillverkade bollar av strumpor eller mössor som fylldes med hö eller tygtrasor. Några hade till och med riktiga fotbollar.

En tysk officer berättar om en av matcherna i sin dagbok: ”Britterna hade med sig en riktig fotboll och snart pågick en intensiv match. Det var helt fantastiskt, men samtidigt mycket märkligt.

De brittiska officerarna kände likadant. Julen, kärlekens högtid, kunde alltså få dödsfiender att bli vänner för en stund. Jag berättade att vi inte ville skjuta på annandagen heller.

De höll med. På kvällen frågade de brittiska officerarna om vi ville spela en större fotbollsturnering nästa dag.”

Några fotbollmatcher stoppades av offi cerare som tyckte att det vänskapliga umgänget med fienden hade gått för långt, och officiellt ägde matcherna aldrig rum. Den tyska krigscensuren tillät inga skildringar om julefrid och fotboll, och i brittiska och franska tidningar tonades händelserna ned.

De brittiska tidningarna fick bara skildra julfreden som enstaka episoder på obetydliga frontavsnitt, medan den tyska tidningscensuren inte tillät att den förbjudna freden nämndes över huvud taget.  

© MARY EVANS

Generalerna ingrep

När julhelgen var över började man skjuta igen på flera platser längs fronten. Officerare på båda sidorna ville dra fördelar av situationen genom överraskningsanfall.

Soldaterna hade hela tiden varit införstådda med att kriget måste börja om igen: ”I dag har vi fred. I morgon slåss jag för mitt land, och du slåss för ditt. Lycka till”, sa en tysk soldat till en brittisk.

Men inte förrän överbefälhavarna ingrep tog kriget fart på allvar igen. Generalerna besökte fronten och hotade alla som deltagit i vapenvilan med krigsrätt.

Flera plutoner var på gränsen till myteri då de vägrade återuppta mördandet. ”'Skjut, annars gör vi det, och det blir inte mot fienden!', skrek våra officerare. Och så tvingades vi skjuta, men ingen föll. Vi ägnade både den dagen och nästa åt att försöka skjuta ned stjärnorna från himlen”, berättade en tysk soldat.

Många av plutonerna på båda sidor avlöstes av nya som inte upplevt vapenvilan – och av nya rekryter med patriotiska drömmar och hjältedåd.

Många tyska soldater sändes, som straff för julfreden, till de värsta ställena på östfronten, och alla tyska soldater som hade brittiska eller franska souvenirer riskerade att bli anklagade för förräderi.

Efter julfreden 1914 svor befälhavarna på båda sidor att det aldrig skulle uppstå någon inofficiell vapenvila igen. Därför beordrade de bombningar och anfall vid alla stora helgdagar under resten av kriget.

Och även om vapenvilan på många platser varade ända till det nya året, var kriget längs västfronten i full gång igen när det nya året började.

För ett kort ögonblick lyckades medmänskligheten och kärleken nästan stoppa politikernas och generaler nas krig. Men nationalism, stormaktsdrömmar och förlegade militära tankegångar mellan åren 1914 och 1918 kom att kosta sammanlagt 18 miljoner människor livet.

Kanske är du intresserad av...