Brittiska soldater sätter tändrör på granater till Stokes granatkastare.

Första moderna granatkastaren

I första världskrigets ställningskrig behövdes en pjäs som kunde lobba granater ner i fiendens skyttegravar, men som också gick att förflytta snabbt. Det var britterna som hittade lösningen först.

6 maj 2017 av Richard Areschoug / Militär Historia

Föregångarna till granatkastaren var en slags räfflade mörsare där eldröret kunde riktas mer än 45 grader uppåt. De var stora och svårhanterade i fält så i början av 1900-talet utvecklades i Ryssland en mindre typ som var lättare att transportera.

Tyskland utvecklade tidigt en Minenwerfer som var större och även britterna hade liknande typer. Det var dock fel vapen för första världskrigets skyttegravskrig då de var svårförflyttade.

Urmodern till alla granatkastare

Därför tog den brittiska civilingenjören Wilfred Stokes fram en enkel, lätt konstruktion som kom i tjänst 1915 efter ett ingripande från dåvarande krigsmaterielministern David Lloyd George. Det blev urmodern till alla moderna typer av granatkastare.

V-1 – TYSKLANDS FÖRSTA ROBOT

Mark I 3 inch Stokes Mortar utgjordes av ett slätborrat stålrör med 81 mm (3,2 tum) diameter, en stödplatta under dess bas och två stödben framtill med ett vred där elevationen kunde ställas in, samt sikte.

Då eldröret var så kort blev rekylen kraftig, men den togs upp av basplattan om stödbenen stod rätt.

I nödfall kunde granatkastaren bäras av en man, men då den vägde hela 47 kilo utgjordes vanligen servisen av tre man: ettan som bar eldröret och reservdelar, tvåan som bar stödplattan och siktet samt trean som bar stödbenet.

Mark I 3 inch Stokes Mortar – den första granatkastaren.

Ostabiliserade granater

Granaterna var ostabiliserade och stavliknande med en tändhatt bak som antände drivladdningen. Den hade en fyra delars sekundärladdning i form av ringar som ökade räckvidden. Behövde den kortas bröts en eller flera av dessa bort.

PIAT – MODERNT ARMBORST MOT STRIDSVAGNAR

Med alla på plats var räckvidden mellan 690 och 730 meter. Genom den enkla konstruktionen kunde eldhastigheten vara så hög som 25 granater per minut. Ursprungligen hade granaten ett tidrör som senare ersattes av ett anslagständrör.

Vid krigsslutet 1918 fanns 1 636 brittiska Stokes granatkastare i tjänst (Stokes själv fick ett pund i royalty per granat). Även amerikanska och portugisiska armén använde granatkastaren.

Mark II efter krigsslutet

En modifierad version, Mark II, kom efter kriget. Den kunde skjuta vinggranater med starkare drivladdning med max sex ringar. Den var i själva verket ett nytt vapen då eldröret var i kraftigare stål för att stå emot det större gastrycket från laddningen.

TURTLE – DEN FÖRSTA UBÅTEN

Den ersatte i stort Mk I 1936, men några Mk I fanns kvar under andra världskriget, bland annat hos Nya Zeelands armé som använde dessa även en kort tid efter 1945.

Kanske är du intresserad av...