Tysk soldat med stahlhelm från första världskriget.

Tysk soldat med stahlhelm från första världskriget.

© SEM/UIG/Getty

Stahlhelm – tysk klassiker räddade soldatliv

Under första världskriget ersatte Tyskland pickelhuvan i läder med en hjälm i stål. Den klassiska stahlhelm räddade liv – men gav de tyska läkarna fullt upp.

2 juli 2017 av Rasmus Kjærbye Petersen / Allt om Historia

Under 1400–1600-talen hade hjälmen successivt övergetts som militär skyddsutrustning, i samband med att skjutvapen infördes. Det var knappast någon som räknade med att den skulle komma i bruk igen.

Tyskland, liksom övriga krigförande makter, inledde första världskriget utan hjälm. Den klassiska pickelhuvan av lackerat läder var enbart dekorativ och gav inget skydd. Men att tillverka en hjälm som kunde stoppa en gevärskula gick inte, inte ens i modernt stål. För att kunna göra det måste hjälmen vara så tung att den omöjligt kunde användas i fält.

Skydd mot granatsplitter

Det första försöket att få fram en skyddande huvudbonad åt de tyska trupperna var ett lokalt initiativ, som inte inriktade sig på att stoppa gevärskulor. Armeeabteilung Gaede var en enhet av kårstorlek som år 1915 tjänstgjorde i Elsass-Lothringen under Hans Gaedes kommando. 

Denne gav sina artilleriverkstäder i uppdrag att tillverka en böjd stålskiva med utstickande nässkydd som kunde spännas fast på en lädermössa. Gaedehjälmen, som den kom att kallas, var en improviserad lösning på problemet att soldaterna fick granatsplitter i huvudet när de befann sig i skyttegravarna.

ERWIN ROMMELS FÖRSTA SEGER

Soldaterna i Armeeabteilung Gaede var så klart inte ensamma om sitt behov av en hjälm. Vid ungefär samma tidpunkt var August Bier, professor i medicin vid universitetet i Berlin, utstationerad som läkare i Belgien och Frankrike. 

Han konstaterade att 80 procent av de allvarliga huvudskadorna som han behandlade var orsakade av splitter från artillerigranater, inte av gevärsprojektiler. Därför föreslog han att man skulle införa en stålhjälm som skyddade mot granatsplitter.

Ingenjör Friedrich Schwerd vid tekniska institutet i Hannover fick i uppgift att förverkliga August Biers idé. Resultatet blev en av militärhistoriens mest kända och karakteristiska former: en hög kupol med utskjutande brätte till skydd för ansiktet ovanifrån och en sluttande kant som täckte nacken och sidan av huvudet.

Tungt utrustade tyska soldater med gaedehjälm och gasmask under första världskriget.

Stahlhelm blev tyngre

Den tyska stålhjälmen – Stahlhelm – som vägde 1,2 kilo, var tyngre än hjälmarna som fransmännen och britterna utvecklade vid samma tid. Den gav dock ett bättre skydd, inte bara för att den täckte en större del av huvudet, utan också för att stållegeringen var bättre (vilket dock gjorde den både dyr och svårtillverkad). Den sluttande kanten gjorde den mer ballistiskt effektiv.

V-1 – TYSKLANDS FÖRSTA ROBOT

Soldaterna lärde sig snart att uppskatta hjälmen, däribland löjtnant Walter Schulze vid Somme, som i juli 1916 skrev:

… plötsligt, med ett brak, träffades jag med våldsam kraft i pannan och kastades till marken där jag befann mig i skyttegraven … min hjälm hade träffats av granatsplitter, som dock inte trängde igenom hjälmen, utan bara bucklade till den. Om jag hade haft på mig min hatt, vilket tills för bara några dagar sedan varit normen, hade regementet haft ännu en död man.»

Till militärläkarnas bestörtning gjorde införandet av stålhjälmen att de fick fler patienter med huvudskador att ta hand om. Många soldater som tidigare dött direkt när de träffades överlevde nu länge nog för att hamna på operationsbordet.

M1916 med horn

Den första versionen av den tyska stålhjälmen var Model 1916 (även kallad M1916 eller bara M16). Den skiljer sig från senare modeller från andra världskriget, dels storleksmässigt (inte bara själva hjälmen är större – även brättet och kanten är större i förhållande till hjälmen i övrigt), dels genom de två karakteristiska »hornen» på sidan.

DET LÄNGSTA SLAGET – VERDUN 1916

Hornen var två ihåliga bultar som både fungerade som lufthål och som fästpunkter för ett pannskydd. Pannskyddet var en vidareutveckling av Gaedehjälmen, ett stycke kraftigt stål som kunde spännas fast på hjälmen och göra den skottsäker framifrån. Men pannskyddet var så tungt att de flesta tyska soldater föredrog att inte använda det. 

M1916 följdes av M1917, som med undantag för den inre upphängningen såg ut i princip som den tidigare modellen. Standardversionen av M1918 uppvisade också bara en mindre förändring i fästet till hakremmen.

Tyska soldater i skyttegrav under första världskriget med stahlhelm av olika modell.

Tyska soldater med M16 och M17 på huvudena i en skyttegrav på västfronten 1917. Soldaten i mitten bär en kavallerihjälm.

Hörde bättre i M1918

De tyska soldaterna var inte helt förtjusta i utformaningen av sina stålhjälmar. Kanten, som täckte hela örat, gjorde det nämligen svårt att höra order, eller för den delen, fiender som smög sig fram i ingenmansland.

Därför tillverkades en variant av M1918 ur vilken man skar ut två stora delar av kanten, vilket markant förändrade hjälmens utseende. Denna typ av hjälm kallas ofta »kavallerihjälm», eftersom den var populär bland tyska kavallerister. Men faktum är att den användes av alla tyska soldater som behövde höra bättre. Hjälmen var inte begränsad till ett visst vapenslag. Den blev dock aldrig särskilt vanlig.

FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS DJÄRVASTE FLYGARE

Efter första världskriget förstördes 64 000 hjälmar av typerna M1916–18 enligt villkoren i Versaillestraktaten. Eftersom tyskarna producerat sju miljoner exemplar bara av M1916 var dock stålhjälmen mycket vanlig i Tyskland även efter det. Många soldater tog med sig hjälmen hem och använde den i de privata frikårer som bildades i det politiska kaos som uppstod efter kriget.

Stålhjälmen blev en symbol för de paramilitära grupperna (en organisation kallade sig till och med Stahlhelm). Trots att den utvecklades av praktiska skäl kom hjälmen alltså att bli en sinnebild för den tyska militarismen, både för tyskarna själva och för deras fiender, i minst lika hög grad som den beryktade pickelhuvan.

Tyska soldater med stahlhelm M1933.

Soldater ur Reichswehr saluterar Hitler iförda M33, en hjälm som var gjord av vulkanfiber, ett härdat plastmaterial.

© Bundesarchiv Bild 102-16108A

M1933 testade vulkanfiber

Överskottslagren täckte utan problem det lilla Reichswehrs behov under ett helt årtionde. Först i början av 1930-talet började militären fundera på att ersätta hjälmen som använts under första världskriget.

STIELHANDGRANATE KOM LÄNGRE

Den första nya tyska hjälmen var en ren experimentmodell. Arbetet med M1933, som den kom att heta, inleddes år 1932. Man ville utveckla en mycket lätt modell som skulle ersätta M1916–18, så man övergav stålet till fördel för det härdade plastmaterialet vulkanfiber. Försöken i fält i början av 1933 betraktades som lyckade och efter det tillverkades M1933 i ett mycket litet antal och delades ut till olika enheter inom Reichswehr.

Stahlhelm M1935 på tyska soldater i Paris 1940.

Tyska soldater iförda stålhjälmar modell M35 marscherar i Paris sedan staden intagits i juni 1940.

© LAPI/Roger Viollet/Getty

M1935: åter till stålet

Inte desto mindre bestämde sig armén för att återgå till stål när den nya hjälmen M1935 tillverkades. Professor Schwerd var inblandad i utformningen av även denna modell, som låg väldigt nära M1916, men den var lättare och kompaktare än sin föregångare. Bland annat var brättet och kanten mindre, vilket gjorde att den inte täckte öronen på samma sätt.

Hjälmen tillverkades genom att en skiva av molybdenstål värmdes upp och pressades i en form. Processen ägde rum i flera steg med upprepade uppvärmningar och pressningar för att inte överbelasta stålet. När man fått fram den slutgiltiga formen skars hjälmen ut ur skivan, varefter kanten falsades in. Det gav hjälmen en jämn kant runt om. 

FÄLTARTILLERIET DÖDLIGAST I ANDRA VÄRLDSKRIGET

Liksom M1916 hade M1935 små lufthål, men i form av ihåliga nitar som inte stack upp från hjälmens yta, till skillnad från föregångarens »horn». Inredningen och hakremmen var en fortsättning på systemen som utvecklades till M1916–18 under mellankrigsåren.

De stora hjälmtillverkarna ville dock bli av med de ihåliga nitarna. Eisenhüttenwerke
i Thale föreslog 1938 att de skulle bytas ut mot en borrad ventilationskanal med upphöjd kant. Anledningen var dels att företaget ville förenkla produktionen, dels att man befarade att niten skulle lossna och slungas iväg som en projektil när hjälmen träffades. Armén godkände förslaget först 1940.

M1942 enklare tillverkning

En betydligt mer dramatisk produktionsomläggning skedde 1942, då drömmen om en snabb seger hade krossats och behovet av massproduktion överflyglade alla andra hänsyn. M1942 utformades för att kunna tillverkas så enkelt och så snabbt som möjligt. 

PIAT – MODERNT ARMBORST MOT STRIDSVAGNAR

Den tidskrävande formningen i flera steg slopades och i stället stansades hjälmarna ut i fyra steg med en uppvärmd stans, som på vissa hjälmar lämnade efter sig bulor i stålet. För att spara tid slutade man också vika in kanten. M1942 är med andra ord ganska lätt att känna igen, bland annat genom en smal, utdragen kant runt hjälmen.

Ett schema visar hur M35 formades. Processen tog lång tid och förenklades när hjälmarna behövde massproduceras 1942.

Hitler förkastade M1944

År 1942 började tyskarna också utveckla en helt ny hjälm, som både gav bättre skydd och var enklare att stansa ut. En rad olika försök med såväl tyska som allierade hjälmar visade att ingen av dem gav ett likvärdigt skydd över hela hjälmytan. Ju mer lodrätt stålet var, desto enklare trängde granatsplittret igenom.

Därför utvecklades en ny modell – av vissa kallad M1944 – med en enhetlig, sluttande form. Det var uppenbarligen Hitler personligen som förkastade modellen, huvudsakligen för att han tyckte att den såg för »främmande» ut. Han ansåg att den skulle förstöra den tyska soldatens karakteristiska profil.

PANZER V PANTHER – TYSKLANDS SUPERVAGN

M1944 lämnade följaktligen aldrig prototypstadiet. Men vissa frontrapporter från ryska soldater under slaget om Berlin tyder på att prototyperna faktiskt användes under krigets sista, kaotiska fas.

När Öst- och Västtyskland återupprustades efter 1955 ville varken västmakterna eller Sovjetunionen återinföra den klassiska stålhjälmen, som var för intimt förknippad med tysk militarism och nazism. Därför införde den västtyska armén en egen variant av den amerikanska stålhjälmen från kriget.

DDR modifierade M1944

Företagen som arbetade med utformningen av M1944 låg i det som senare blev Östtyskland. En snabb och mycket begränsad omarbetning av hjälmen resulterade i M1954, som ofta kallas Vopo-hjälmen, eftersom den tillverkades för östtyska Volkspolizei. En nästan identisk version, M1956, användes inom den östtyska armén, som upprättades samma år.

Denna karakteristiska hjälm, som i dag är starkt förknippad med Östtyskland trots att den faktiskt utvecklades i Nazityskland, var tack vare sin ballistiska form en av de allra bästa hjälmarna innan kevlarhjälmarna kom i bruk på 1980-talet. Det var också historiens sista tyska stålhjälm.

MANNERHEIM ÄVENTYRADE FINLAND

Många moderna kevlarhjälmar har en form som påminner en hel del om de klassiska hjälmarna M1916–35. Inom den amerikanska armén har kevlarhjälmen till och med fått öknamnet »Fritz helmet». Det måste betraktas som ett erkännande av utformningens kvalitet, trots de otäcka minnen som förknippas med den.

Den klassiska Stahlhelm i tio olika utföranden. De två sista – M54 och M56 – är östtyska.

© Lönegård & Co

Kanske är du intresserad av...