Läs också

Elsa Brändström - Sibiriens ängel – i ett läger i Sibirien.

Sibiriens ängel

Skyttegravarna försvann längs fronten vid Verdun. Explosioner jämnade dem med marken och de hårt prövade soldaterna tvingades inrätta sig i leriga granatgropar.

Slaget vid Verdun skulle dränka Frankrike i blod

Första världskriget: När tyskarna 1916 går till angrepp vid Verdun är målet att dränka Frankrike i blod. Slaget vid Verdun ska orsaka så stora förluster för den franska armén att den aldrig mer reser sig.

4 november 2015 av Esben Mønster-Kjær

Helvetet bryter ut i Verdun

Morgonsolen försvann bakom kaskader av jord som slungades upp av granaterna. Skräck­fyllda rop hördes från franska soldater som kastade sig ned i skyttegraven. Soldaterna hade räknat med en lugn morgon denna dag, den 21 februari 1916 – ungefär lika lugn som alla andra dagar det senaste året. Sedan första världskrigets första månader hade fronten vid Verdun varit näst intill fridfull.

Nu haglade det plötsligt tyska 210 mm granater från himlen. De föll nästan lodrätt och borrade sig ned i marken innan de exploderade. Hela grupper av soldater blev levande begravda när deras skyddsrum rasade in.

Sedan flyttade infernot av stål, jord och rök vidare. Granatregnet föll längre in bakom den franska fronten, där högkvarteren och förråden fanns. Fälttelefonerna tystnade – explosionerna dödade männen som talade i dem och slet av de nedgrävda ledningarna. Efter 15 minuter började allt om från början. Ännu en gång siktade de tyska kanonerna mot de främre franska ställningarna, där några soldater vågat sig ut för att hjälpa sina sårade kamrater.

Slaget om Verdun hade börjat – en fullständigt förödande duell där kanonerna på båda sidor tävlade om att orsaka mest död och lidande hos fienden. Bombningarna skulle komma att pågå oavbrutet i tio månader – tio långa ­månader i det som tyska och franska soldater kallade helvetet på jorden.

Cynisk plan skulle vinna kriget

Mördandet vid Verdun överträffade allt som det grymma skyttegravskriget dittills hade utsatt Europas arméer för. Där stod kanonerna tätare än på någon annan plats under hela kriget, och trupper förintades i ett fasansfullt tempo.

Blodbadet var planerat av en enda man: general Erich von Falkenhayn. Som chef för den tyska generalstaben var det hans uppgift att tänka ut en strategi som kunde vinna kriget. Han gjorde upp en cynisk plan. Falkenhayn trodde inte på ”det stora genombrottet” som skulle tvinga upp arméerna ur skyttegravarna. Han var en av få som hade insett att med kanoner och kul­sprutor med stor räckvidd kunde man inte föra manöverkrig. I stället tänkte han lura fienden att begå självmord.

”Inom räckhåll för oss finns objekt som den franska generalstaben är beredd att försvara till siste man”, skrev Falkenhayn i ett memorandum till Tysklands kejsare. ”Om de gör det, kommer Frankrikes styrkor att för­blöda.” Den plats han valt ut på kartan var Verdun.

Staden låg i en utbuktning i fronten, och år 1916 utgjorde den Frankrikes enda fotfäste öster om floden Meuse. Fransmännen var för stolta för att retirera från denna lilla bit av fosterlandet, och enligt propagandan var de under­jordiska betongforten ointagliga.

Sett från Falkenhayns sida av fronten utgjorde Verdun en dödsfälla. Tyska ställningar omgav staden på tre sidor och om han anföll skulle fransmännen ha så lite plats att försvara sig på att även de främsta, mest utsatta, skyttegravarna måste fyllas med soldater. De blev ett perfekt mål för tyskt artilleri. Falkenhayn sände 1 220 kanoner och 140 000 man till Verdun-området, där de förberedde en dödsstöt längs en 13 km lång frontlinje. Men det egentliga syftet med sin djävulska plan berättade han inte för någon.

När kanonerna inledde bombardemanget mot Verdun trodde till och med kronprins Vilhelm av Preussen, som skulle leda framstöten, att målet var att inta staden. Falkenhayns hemlighetsmakeri skulle komma att stå den tyska armén dyrt.

Eldkastaren var ett perfekt vapen i fiendens skyttegravar, men samtidigt klumpigt och farligt för bäraren. Foto: M. Evans/scanpix

Slaget vid Verdun inleds av ett gigantiskt bombardemang

Verdun-offensiven började med vrålet från en enda, gigantisk järnvägskanon. Den 750 kilo tunga granaten lämnade vapnet, flög 20 km genom den ljusa morgonhimlen och krossade ett hörn på stadens katedral. Därefter stämde resten av det tyska artilleriet in i kören; historiens dittills största bombardemang var i gång. Franskt spaningsflyg rapporterade att terrängen bakom den tyska fronten utgjordes av ett hav av mynningsflammor.

Bombardemanget följde en detaljerad plan med särskilt utvalda mål för olika slags granater. Artilleriställningarna utsattes för en blandning av explo­siva granater och giftgas för att så få franska projektiler som möjligt skulle avfyras mot tyskarna. Granatregnet pågick i timmar. Klockan tre på eftermiddagen ökade inten­siteten – för att plötsligt upphöra en timme senare.

Därefter kom ordern: ”Los!” – framåt! Gråklädda figurer reste sig ur skyttegravarna och ryckte snabbt framåt mot sönderbombade franska ställningar. De anföll inte i täta skyttelinjer, som fransmän och britter brukade göra. I stället utgjordes den första vågen av stormtrupper i små grupper, som rörde sig smidigt genom terrängen mot svaga punkter i den franska försvarslinjen. Tyskarna hade tagit lärdom av mördandet under de första krigsåren.

De franska soldaterna försökte försvara sig, men granatregnet hade haft en förödande effekt. Rester av enheter tvingades retirera och spärreld från de tyska kanonerna såg till att inga förstärkningar nådde fram. Vid solnedgången hade anfallarna slagit stora hål i den franska fronten. Och ändå hade bara en liten del av styrkan satts in i strid; dagens uppgift gick bara ut på att testa försvarets styrka.

När slaget vid Verdun börjar rycker tyska styrkor fram i ett tempo som inte skådats sedan kriget började. De yrvakna fransmännen övervinner den första krisen och inleder en envis försvarskamp. Soldaterna på båda sidor blir de chanslösa offren i artilleriets utdragna duell.

Håll markören över ikonerna och läs mer om slagets utveckling.

Frankrike sökte efter en frälsare

Anfallets andra dag, den 22 februari, bjöd på solsken – och katastrofer för försvararna i Verdun. I gryningen stod franska soldater redo att storma fram och återerövra de förlorade ställningarna – så som generalerna alltid krävde. Men i stället föll de offer för ännu ett dödligt bombardemang, följt av en tysk totaloffensiv.

”Vi ska hålla stånd mot tyskarna även om deras bombningar är ett helvete”, rapporterade en fransk överste från främsta linjen. Orden uttryckte desperat hopp snarare än kylig realism.

Stympade franska enheter kämpade förtvivlat i två dagar men tvingades tillbaka, ställning för ställning. Till sist bröt försvaret samman.

Under första världskriget var förlusterna större vid anfall än vid försvar, men under Verdun-offensivens första dagar var det tvärtom. Franska trupper som försvarade höjderna norr om Verdun dödades av granater och i närstrider. Plötsligt kunde tyskarna marschera genom området i ett tempo som ingen hade sett sedan 1914.

Paniken spred sig i det franska överkommandot och stabsofficerare började tala om att evakuera Verdun. Det skulle ha besparat armén ett ohyggligt lidande. Men ingen vågade fatta ett beslut som kunde leda till en enorm prestigeförlust för armén. I stället skulle en ny chef ta kommandot i staden. Valet föll på general Philippe Pétain. Han hade ett gott rykte, men posten blev hans framför allt därför att hans trupper var redo för strid.

Trots att mängder med ordonnanser letade igenom Pétains högkvarter var det ingen som lyckades hitta generalen. Sökandet pågick för fullt då en adjutant diskret körde iväg till ett hotell i Paris.

Hotellvärdinnan bedyrade att hon inte kände till något om någon general. Den påstridige adjutanten förklarade att det kunde handla om liv och död, kanske om själva fosterlandets fortlevnad.

Inför de patriotiska omständigheterna gav värdinnan till sist upp och skickade iväg adjutanten till ett rum. Utanför en dörr stod ett par högskaftade stövlar och ett par damskor. Dörren öppnades och där stod den reslige Pétain – klädd i morgonrock.

Generalen lyssnade och gav därefter besked: Nästa morgon skulle han bege sig till Verdun för att göra sin plikt gentemot fosterlandet. Men i natt tänkte han göra sin plikt gentemot den kvinna som hördes prata inne i rummet.

Pétain tar över kontrollen i slaget vid Verdun

Pétain ansågs av sina kolleger vara en udda typ. Före kriget hade han intresserat sig för eldkraften hos moderna vapen medan andra officerare trodde på äro­rika stormangrepp, och år 1914 hade hans karriär avstannat totalt.

Kriget förändrade dock allt. Medan andra ”skickades till Limoges”, franska arméns slang för tvångspensionering, steg Pétain snabbt i graderna. En ung kapten vid namn Charles de Gaulle skrev beundrande om den nye chefen vid Verdun:

”En ledare steg fram och lärde sina män att skilja verklighet från inbillning, och det möjliga från det omöjliga.” Pétain inrättade sitt högkvarter i en ort utanför Verdun och krävde genast mer artilleri.

Sedan började han ringa runt till de generaler som hade trupper i strid. ”Jag för kommandot nu. Stå emot. Säg det till soldaterna. Jag litar på dig”, sade han kort. Därefter pratade han med sin chefsingenjör som hade inspekterat den enda vägen mellan Verdun och övriga Frankrike – en grusväg med en fil i vardera riktning.

”Håller vägen?” frågade Pétain.

”Den kan hålla”, blev svaret. Även om det krävdes en enorm insats kunde en jämn ström av förstärkningar och förnödenheter till staden upprätthållas. Sedan tog han en stor karta över slagfältet och började rita upp försvarslinjer i flera lager samt artilleriställningar.

”Spara på krafterna. Motoffensiven kommer senare”, löd instruktionen till truppbefälen. Eldkraft och genomtänkt mod skulle bevara Verdun i franska händer. När de rapporterade in varje morgon ville Pétain bara veta en sak:

”Vad har dina kanoner gjort? Spara övriga detaljer till senare.”

Ordonnanser och bårbärare hade krigets farligaste arbetsuppgifter. Foto: SZ Photo/Scanpix

Nya utmaningar uppstår under slaget vid Verdun

General Pétain hade knappt hunnit till Verdun förrän en ny katastrofrapport kom den 25 februari: Fort Douaumont, den starkaste av områdets underjordiska fästningar, hade fallit utan strid. Där­igenom tappade franska armén inte bara fästningen utan även ansiktet, och tyskarna fick en perfekt utsiktspunkt över området norr om Verdun.

Den nye befälhavaren skickade snabbt fram förstärkningar för att bilda en ny fransk frontlinje och stoppa fiendens framryckning. Bland de första enheterna fanns 33:e infanteriregementet som Pétain själv hade anfört före kriget.

Regementet avlöste resterna av en fransk styrka som försvarade orten Douau­mont. De nya trupperna hade knappt hunnit rycka in förrän tyskarna gick till anfall. Smattrande franska kul­sprutor orsakade stora luckor i de fältgrå leden, men anfallet fortsatte in mellan husen där en ursinnig kamp med handgranater och bajonetter utspelade sig.

Tyskarna intog Douaumont och kastades ut igen av franska motangrepp, men återvände i en ny framstöt. Sam­tidigt turades de båda arméernas kanoner om att bombardera byggnaderna. Först lades Douaumont i ruiner, och därefter pulvriserade granaterna även själva tegelstenarna. Det enda som blev kvar av de förstörda hemmen var dammet efter murbruk på marken.

Det 33:e regementet led svåra förluster; till exempel blev den unge, populäre kaptenen Charles de Gaulle svårt skadad och tillfångatagen. Men regementet lyckades stabilisera fronten tillsammans med andra nyanlända styrkor. För första gången sedan offensivens början ryckte de tyska divisionerna nästan inte fram alls den 27 februari.

Temposänkningen berodde inte bara på Pétain och hans förstärkningar; trots alla framgångar var tyskarna utmattade av strider och tungt arbete. Det var enormt ansträngande att flytta kanonerna framåt över marker som först skjutits sönder med granater och sedan förvandlats till en lervälling i tövädret.

Av den anledningen ställde kronprins Vilhelm av Preussen in första rundan av offensiven. Han var nära att inta Verdun och spolierade därmed helt ovetande Falkenhayns planer på att låta den franska armén förblöda. I stället fortsatte slaget.

Soldaterna var kanonmat

När tyskarnas blixtoffensiv mot Verdun avstannade övergick den i ett utdraget utnötningsslag. I mars anföll tyska trupper väster om floden Meuse för att jaga bort Pétains artilleri från starka fästen.

Fransmännen var beredda och den här gången tvingades angriparna kämpa hårt för varenda meter mark. I frontlinjen var det största hotet emellertid inte fiendesoldater, utan den ständiga artilleribeskjutningen. Alltför ofta blev trupperna beskjutna av sitt eget artilleri, som siktade för kort eller hade för slitna vapen för att kunna träffa rätt.

Åsen Mort-Homme och Höjd 304, som tyskarna kämpade sig upp på, var insvepta i tjock rök och liknade vulkaner. Mitt i infernot försökte infanteristerna överleva i botten på vattenfyllda granatgropar.

Den 9 april förde en fransk kapten fram 175 soldater för att försvara en ställning. Han hade fått klara order: ”Den dag tyskarna känner för det kommer de att massakrera er till siste man, och det är er plikt att stupa.” Anfallet kom dock aldrig, och kaptenen höll linjen i fyra dagar utan att se en enda tysk. Det var uteslutande granater som reducerade hans kompani till 34 man, varav flera hade blivit tokiga.

Tyskarna hade nu 2 200 kanoner vid Verdun, Pétain hade 1 777 stycken. Hur han än bönade och bad fick han inte fler från arméns överkommando. Han tvingades hitta på andra sätt att förstärka sina trupper.

Frankrike var mest uthålliga i slaget vid Verdun

Pétains starkaste vapen mot tyskarna blev att snabbt byta ut soldaterna vid Verdun. Varannan dag drog han tillbaka en decimerad division från fronten och lät männen vila i läger långt bakom fronten.

”Först kom skeletten av kompanier, ledda av en sårad officer som stödde sig på en käpp”, skrev ett ögonvittne. ”Alla marscherade, eller snarare stapplade med små steg och vinglade som berusade. Jag hörde någon säga: 'Det är inte längre en armé. Det är lik.'”

En ung officer som ledde en grupp överlevande från Verdun, såg Pétain stå vid vägen och iaktta dem. Han hade tårar i ögonen, men han var tvungen att skicka nya divisioner till granatregnet.

Soldaterna på väg mot Verdun sjöng inte, som franska soldater på marsch annars brukade göra. Vissa enheter bräkte som offerlamm när de gick mot fronten och det oundvikliga blodbadet. Men de lydde order, och tack vare Pétains avlösningssystem hade varje soldat en chans att återvända levande, kanske rentav med alla lemmar i behåll.

Så var det inte hos tyskarna. Trupperna vistades länge i frontlinjen och förstärktes med nya soldater som ersättning för förlusterna. Den 1 maj, då 40 franska divisioner hade varit i strid vid Verdunfronten, var motsvarande siffra hos tyskarna bara 27. Soldaterna visste att dödande eller invalidiserande skador var nästintill oundvikliga.

Utnötningsslaget verkade kunna pågå i evighet och nästan 200 000 man hade stupat i vardera armén. Men så upphörde plötsligt tyskarnas angrepp. Vid floden Somme längre norrut inledde britterna en stor offensiv den 1 juli 1916, och tyska armén tvingades lägga allt krut på att försvara den hotade sektorn. Fransmännen kunde då med stor möda återerövra förlorad terräng, och i november tystnade kanonerna till sist – tio månader efter att slaget börjat.

Alla förlorade slaget vid Verdun

Kronprins Vilhelm hann aldrig fram till staden Verdun, och Falkenhayns plan att åderlåta den franska armén blev lika förödande för tyskarna själva. Helvetet vid Verdun kostade tid, soldater och materiel som Tyskland inte kunde undvara, och slaget var en bidragande orsak till nederlaget år 1918.

Verdun fick stora konsekvenser även för Frankrike. Armén var sliten och när soldaterna sändes fram i nya självmordsanfall 1917 gjorde de myteri. Hälften av de franska divisionerna vägrade ta order. Pétain, den ende general som var omtyckt av soldaterna för att han brydde sig om dem, tillkallades igen. Han lycka­des få armén på fötter. När kriget tog slut sågs han som fosterlandets räddare. Nästa krig förstörde hans anseende.

År 1940 krossade Hitlers trupper Frankrike och Pétain ledde en samarbetsregering för att skona folket från ytterligare lidande. Det hade han ingenting för. År 1945 var hans forne beundrare Charles de Gaulle fransmännens ledare, och det hämndlystna landet dömde Pétain till livstids fängelse för förräderi.

130 000 fick en brutal begravning efter slaget vid Verdun

Minnesmärket vid Verdun rymmer skelettdelar från cirka 130 000 män som inte kunde identifieras efter slaget då granaterna slitit dem i småbitar.

Högst upp i tornet på ossuariet lyser en lykta ut över slagfältet efter mörkrets inbrott. Foto: AKG Images

Efter första världskriget såg fransmännen tillbaka på slaget vid Verdun med såväl stolthet som fasa. Det gavs uttryck för båda känslorna i det kombinerade minnesmärke och mausoleum som invigdes på den gamla frontlinjen år 1932. Framför byggnaden finns Frankrikes största militärkyrkogård med 16 000 gravar, var och en med ett kors och en namnskylt. Inne i huset finns 130 000 namnlösa döda.

Obalansen mellan de båda siffrorna vittnar om granaternas fruktansvärda verkan. De förvandlade Verdun till helvetet på jorden år 1916: stålbitar slet sönder soldaternas kroppar och nya explosioner kastade omkring liken gång på gång. Bara ett fåtal kunde identifieras när kanonerna tystnade år 1918.

Kanske är du intresserad av...