Läs också

Elsa Brändström - Sibiriens ängel – i ett läger i Sibirien.

Sibiriens ängel

Slaget ved Somme

Åtta dagar före slutet: Brittiska soldater inspekterar de sönderbombade resterna av en erövrad by. 

© Imperial War Museum

Slaget vid Somme: 140 dagar i helvetet

Striderna varade i 140 dagar och kostade över en miljon soldater livet. När krutröken lagt sig hade de allierade erövrat ynka 125 km2 sönderbombad och strategiskt värdelös terräng. Striderna vid Somme är en av de största, blodigaste och mest meningslösa katastrofer som människan skapat i Europa.

1 juli 2016

Under ett stabsmöte mellan de brittiska och franska allierade fick den franske general Joffre ett raserianfall:

”Men gör någonting då!”, skrek han till de förbluffade brittiska officerarna. Fransmännen var hårt trängda i sydväst av den hårda tyska offensiven mot den lilla franska staden Verdun. Joffre ville ge sina trupper lite andrum genom att slå till mot tyskarna någon annanstans på västfronten.

Den brittiske överbefälhavaren, general Haig, gick med på förslaget. Enligt en tidigare överenskommelse skulle britterna och fransmännen inleda offensiven vid Somme i augusti, men nu drevs den skyndsamt igenom för att äga rum redan i juni.

De tyska befästningarna var visserligen något av det mest motståndskraftiga man skådat, men Haig satsade ändå på ett blixtanfall. Han räknade med att ett massivt granatbombardemang skulle slå hål på det tyska försvaret. 

Tanken var, att om tyskarna förlorade sin överväldigande försvarsstyrka vid Somme, skulle deras övertag i de erövrade franska områdena falla samman. Därefter skulle det brittiska och franska fot­folket, samt Haigs kavalleri, i lugn och ro marschera rakt igenom fiendens linjer och driva­ tyskarna tillbaka över Rhen – hela vägen hem till Berlin.

Mörka moln över Somme 

På väg til Somme: Ovetande om krigets helvete vinkar brittiska soldater till fotografen.

© Imperial War Museum

Vädret var klart och vackert när det inledande brittiska­ bombardemanget började den 24 juni. De två första dagarna träffade artilleriet sina mål, och britterna kunde se och registrera nedslagen – men snart lade sig mörka moln lågt och illavarslande över terrängen. 

 kunde inte bedöma kanonernas precision, och tiotusentals granater avfyrades i blindo och landade i ingenmansland.

Trots det skar den brittiska anfallssignalen genom morgonluften den 1 juli klockan 07.30. Soldaterna kravlade sig uppför stegarna, över bröstvärnet och begav sig ut i ingenmansland. I uppförsbacke och med solen i ögonen stormade de fram mot fienden – bara för att upptäcka att granatregnet inte gjort någon större skada på det tyska försvaret.

Taggtråden hade inte tagits bort och utgjorde fortfarande en dödlig fälla för de allierade styrkorna. De flesta av de tyska maskingevären var intakta och sprutade sina kulor mot de anfallande soldaterna.

General Haig kunde ha valt en annan taktik, väntat på bättre­ väder och lagt spärreld precis framför det framryckande infanteriet, som då hade haft en chans att inta de tyska linjerna. Taktiken hade använts med framgång på andra platser på västfronten­, men det dåliga vädret och fransmännens krav på omedelbar aktion mot tyskarna vägde tyngre.

LÄS MER: Vill du veta mer om kriget? Besök våra temasidor om första världskriget

Granaterna regnar över Somme

”Det var som om himlen och jorden föll samman”, berättar fältprästen J.M.S. Walker om bombardemanget.

© Imperial War Museum

Bakom de brittiska linjerna fanns ett lager med 3 miljoner granater redo att levereras in till det väntande­ artilleriet.

General Haig hade ställt upp två rader med kanoner. De minsta kalibrerna placerades 900 meter bakom fronten, och de tyngsta kanonerna stod en och en halv kilometer längre bak.

Båda raderna var 25 kilometer långa, och var 60:e meter stod en kanon med tillhörande bemanning – totalt mer än 400. På en vecka hann de avfyra mer än 1,5 miljoner granater mot tyskarnas befästningar och skyttegravar – det blir 150 granater varje minut, dygnet runt, sju dagar i sträck.

Efter en vecka ansåg befälen att tyskarna var tillräckligt möra, så att de allierades infanteri lugnt skulle kunna gå mot fiendens linjer och lätt jaga upp dem ur deras hålor.

De 1,5 miljoner brittiska granaterna dödade tusentals tyskar, men det var inte tillräckligt för att försämra den tyska försvarsförmågan före de allierades stormning.

20.000 britter dödades på slagets första dag av de väl förberedda tyska maskingevärsskyttarna. Ytterligare 37.000 sårades svårt och sändes hem.

Brittiskt maskingevär: Infanterister på väg över ingenmansland hade inte stora chanser när de mötte­s av kulorna från fiendens maskingevär. Giftgaserna gjorde det nödvändigt att bära gasmask.

© Imperial War Museum

Soldaterna i skyttegravarna fruktade inte bara fiendens kulor, kanoner och giftgaser. Döden kom också i många andra skepnader. De avmagrade soldaterna var lätta offer för talrika infektioner och sjukdomar. Tyfus och kallbrand var några av sjukvårdens eviga utmaningar.

Under fiendens ständiga bombningar var det ofta omöjligt för de hästdragna ambulan­serna och hästkärrorna­ med proviant att ta sig fram genom den meterdjupa leran. Det var därför vanligt­ att soldaterna vid fronten var utan mat och livsnödvändiga mediciner i dagar. 

Och när försörjningarna äntligen kom fram, hade många redan dött av banala åkommor. Maten smakade illa, innehöll inte tillräckligt med näring och spred i värsta fall sjukdomar från division till division. Alla som inte blev så sjuka eller sårade att de skickades hem eller dog, löpte stor risk att förlora förståndet.

Före nästa anfall: Förhållandena i de allierades skyttegravar var mycket primitiva, och när det regnade flöt allting omkring i knädjup lervälling.

© Imperial War Museum

Det ihållande bombardemanget, som likt ett slags rysk roulett när som helst kunde döda vem som helst samt kamraternas dödsskrik, ledde till psykiska lidanden. I bästa fall gjorde det soldaten oduglig för strid och i värsta fall ledde det till självmord­, vilket tog bort de sista resterna av stridsmoral hos de överlevande.

Pastor Walker berättar från 21:a brittiska fältsjukhuset i sin dagbok: ”Vi håller på att drunkna i sårade ... nu är vi uppe i 1500 man, och det kommer ständigt fler ... 1000 nya varje dag!”. Granaterna­, maskingevären och förhållandena i skyttegravarna var de största mördarna. 

Men de obarmhärtiga närstriderna gjorde störst intryck på de överlevande. Plötsligt stod två andfådda fiender med bultande hjärta man mot man och såg varandra i ögonen – med handgranater, gevär och påsatt bajonett­. Det finns exempel på att fiender utbytte artighetsfraser på bruten tyska-engelska­-franska precis innan­ de avfyrade geväret eller stötte­ bajonetten i magen på sin motståndare.

Ofta släpade soldater en svårt sårad fiende i säkerhet bakom sina egna linjer. Mitt i ingenmansland behandlade sjukvårdarna de sårade oavsett uniform, trots det stränga förbudet.

Striderna var blodiga, men de ledde inte till några nämnvärda erövringar. I mitten av november­ 1916 insåg de allierades generaler att det hela ­var meningslöst och avslutade striderna vid Somme.

Så många dog i Slaget vid Somme

Döda:

Tyskar: 465.525

Britter: 419.654

Fransmän: 204.253

Totalt: 1.089.432

Omkostnader:

Man vet inte hur mycket pengar som pumpades in i slaget vid Somme. Men för hela kriget är siffrorna:

De allierade: 145.388.000.000 $

Tyskar: 63.018.000.000 $

Totalt: 208.406.000.000 $

Utöver kostnaderna för materiel medförde kriget stora indirekta omkostnader. Förstörda byggnader, sänkta skepp och förlorad produktion inom industri och lantbruk uppgick till inte mindre­ än 40.000 miljarder $. 

Kanske är du intresserad av...