Kejsar Vilhelm II av Tyskland (t.h.) räknade med att ryssarna och tsar Nikolaj II av Ryssland (t.v.) var för rädda för den välsmorda tyska krigsmaskinen för att gå i krig.
© Ullstein bild/polfoto & akg/scanpix & corbis/all over & getty images

Skotten i Sarajevo sätter världen i brand

Under sommaren år 1914 njuter européerna av fred, välstånd och fram­steg. Men så sätter två pistolskott i gång en lavin av händelser som leder till historiens dittills största krig. Många förtvivlar över katastrofen, men det finns de som välkomnar kriget.

22 november 2016 av Therese Boisen Haas & Esben Mønster-Kjær
Gavrilo Princip tror knappt sina ögon. En stor, öppen bil har stannat precis framför honom och där i baksätet sitter den unge attentatsmannens mål. 


Mannen i ljusblå uniformsjacka och hjälm med en jättelik fjäderprydnad är lätt att känna igen.

Princip stoppar snabbt handen i fickan. Han hinner inte göra bomben klar. I stället drar bosnien­serben en automatpistol samtidigt som han tar ett steg ned från trottoaren.

Ärkehertig Franz Ferdinand ska dö i dag, den 28 juni 1914. Österrike-Ungerns tronföljare har utpekats som mål av terroristgruppen ”Svarta handen” vars ledare är höga officerare i Serbien.

Dittills har aktionen i Sarajevo varit ett fiasko. Den förste attentatsmannens nerver svek
honom i det avgörande ögonblicket och näste man missade med sin bomb. Ärkehertigen är nästan framme vid sitt resmål när hans bil stannar till precis framför platsen där Gavrilo Princip står.


Två pistolskott ekar längs gatan. Den första kulan träffar Franz Ferdinand i halsen, den andra borrar sig in i magen på österrikarens hustru ­Sophie. Innan Princip hinner avlossa fler skott
kastar sig några poliser över honom.

”Sophie! Sophie! Dö inte, lev för våra barn!” viskar Franz Ferdinand, men hon avlider inom ett par minuter. Inom en timme dör även tronföljaren av blodförlust.

Attentatet en oväntad gåva

Skotten i Sarajevo är en oväntad gåva

28 juni • Utrikesministeriet i Wien
Nyheten om attentatet har knappt hunnit fram då arméns överbefälhavare stiger in.

General Franz Conrad von Hötzendorfs kropp är spänd som en fjäder. Rösten darrar av upphetsning när generalstabschefen kräver ett resolut militärt ingripande mot Serbien:

”Om du har en giftorm vid dina fötter trampar du på dess huvud. Du väntar inte på det dödliga bettet.” Serberna har gått för långt. Staten på Balkan måste bestraffas så hårt att den aldrig mer kan utgöra något hot och så att världen får respekt för stormakten Österrike-Ungern.
Conrad von Hötzendorfs budskap är ingen nyhet.

Sedan den 1 januari 1913 har den lille officeren med den genomträngande blicken föreslagit krig mot Serbien 26 gånger, men hans planer har motarbetats av veka diplomater och av Franz Ferdinand. 

Nu står ärkehertigen inte i vägen längre, och efter hans plötsliga död har Öster-rike-­Ungern fått en utmärkt anledning att förklara krig.

”Armén kan vara marschklar inom 16 dagar”, förklarar Conrad von Hötzendorf ivrigt. Han är en skicklig strateg men samtidigt en aggressiv hetsporre. Enligt elaka tungor är det kärleken som har gett honom energin. 


Generalen har blivit kär i en gift kvinna och vissa anar att han är beredd att göra vad som helst för att visa sin manlighet.

Oavsett motivet kan ingen säga emot Conrad von Hötzendorf efter mordet i Sarajevo, och utrikesministern medger att ”vi en gång för alla måste göra upp räkenskaperna med Serbien”. 


En enad statsapparat rekommenderar Österrike-Ungerns kejsare att förklara krig. Franz Josef är 83 år gammal och har regerat i 65 år. 

Han och hans rike påminner om varandra: gamla, trötta och nära slutet. Kejsaren går med på att anfalla Serbien, men först måste han få godkännande från Berlin: utan stöd från tyskarna blir det för riskfyllt.

Serberna har en stark vän i tsardömet Ryssland. 
Blodiga massakrer var vanliga i krigen på Balkan. Det var inte lätt att se skillnad
på soldater och banditer.
© Getty Images

Vilhelm bjuder på lunch

5 juli • Neue Palais utanför Berlin
En vecka har pratats bort av långsamma befattningshavare i Wien. I kanten av en prunkande park i Potsdam ligger det praktfulla Neues Palais, en pampig barockbyggnad. 


Vädret är vackert och kejsar Vilhelm II håller på att avsluta en trevlig lunch ihop med Österrike-Ungerns ambassadör.

Före måltiden var Tysklands regent försiktig i sina svar och ville inte lova att stödja en konflikt med Serbien. 


Men nu, när han är mätt och belåten, vill han gärna visa sig stark och handlingskraftig. Kejsarens vänsterarm är för­lamad sedan födseln, och han kompenserar ofta för sitt handikapp med krigiskt prat. Österrike-Ungern kan räkna med Tyskland, deklarerar Vilhelm.

Samtidigt råder kejsaren sin bundsförvant att agera snabbt, medan omvärlden fortfarande är skakad av mordet på Franz Ferdinand. Vilhelm kan inte tänka sig att ”tsaren skulle ställa sig på de serbiska kunga-mördarnas ­sida”, men för säkerhets skull bör hans allierade erövra Serbien i en blixtoffensiv. 

Ryssarna tar knappast till vapen om det redan är för sent att komma till serbernas undsättning.
Tysklands kejsare tror att tsaren kommer att nöja sig med att protestera och föra oväsen; ryssarna är inte redo för krig. 


Trots sin enorma storlek är Rysslands armé ännu märkt av ett förödmjukande nederlag mot

japanerna 1905 och rädslan för det väloljade tyska krigsmaskineriet kommer säkert att få tsar Nikolaj att hålla sina trupper hemma.

Vilhelm överlåter åt sin kansler att skriva en formell garanti för tyskt stöd åt Österrike-Ungern, oavsett vad som händer. När det är gjort ger han sig iväg på segelsemester i Skandinavien.

”Den här gången ger jag inte vika”, lovar kejsaren sin rustningsminister innan han går till sjöss.
Tidigare har han tagit ett steg tillbaka när den sköra freden mellan stormakterna hotats, men nu tänker han stå fast vid sitt beslut.

Österrike-Ungern skyndar långsamt

7 juli • Parlamentsbyggnaden i Wien

Med Tysklands löfte i ryggen gör sig Österrike-Ungern redo för krig. Hela förmiddagen har österrikisk-ungerska ministrar tvistat om vad som ska bli nästa steg för riket.

Österrikarna vill lyda den tyske kejsarens råd och angripa Serbien omedelbart, medan ungrarna kräver att alla diplomatiska möjligheter ska uttömmas först.

Efter lunch ansluter general Franz Conrad von Hötzendorf till mötet och han kommer med uppgifter som gör hela diskussionen överflödig.

Rikets arméchef har räknat fel. När han nio dagar tidigare krävde ett snabbt fälttåg hade han glömt att räkna ­sina soldater. Många värnpliktiga är hemma för att hjälpa till på åkrarna, och kommer inte tillbaka igen förrän den 25 juli. 


Conrad von Hötzendorf kan låta avbryta permissionen men det kommer att ta tid, väcka ilska över hela landet och indirekt basunera ut för om-världen att ett angrepp på Serbien är nära förestående.

De civila byråkraterna sitter lamslagna och försöker ta in generalens ord. Kriget måste vänta – men då hinner upprördheten över Franz Ferdinands död svalna. 


Under den väntetid som nu uppstått måste diplomatkåren skaffa fram ett juridiskt hållbart argument för att krossa Serbien.

Den mordiska Balkanstaten måste ställas inför ett ultimatum med så hårda krav att svaret bara kan bli ett nej. 

När serberna vägrat bidra till en fredlig lösning kan Wien förklara krig med hedern i behåll. Österrike-Ungerns plan måste hållas hemlig tills det är dags, annars hinner ryssarna vidta åtgärder. 

Franskt vapenskrammel i Ryssland

21 juli • Slottet Peterhof i Sankt Petersburg

Frankrikes president och flera ministrar är på statsbesök i Ryssland.

Raymond Poincaré njuter av att vara i Ryssland. Båtresan över Östersjön var underbar, och den blev bara bättre av att Frankrikes president för varje sjömil kom allt längre från Paris. 

I huvudstaden råder kaos efter en skandal som omfattar såväl maktmissbruk och otrohet som en ned-skjuten journalist och kanske landsförräderi. Poincaré är till viss del själv inblandad i den obehagliga historien.

I stället för att svara på jobbiga frågor därhemma njuter han nu av dagar i lyx på slottet Peterhof, som tsaren ställt till hans förfogande. Den här eftermiddagen ska han ägna åt att hålla audienser.

Strax väntas Österrike-Ungerns ambassadör i Ryssland, och Poincaré är beredd att skrämma upp honom ordentligt. Efter några artiga fraser om Franz Ferdinand säger presidenten vasst och med skärpa i rösten:

”Jag måste påpeka för herr ambassadören att det ryska folket är Serbiens vänner. Och Ryssland har en allierad: Frankrike. Det finns många komplika- tioner att frukta.”

Ambassadören spärrar upp ögonen. Presidentens ton är för en diplomat direkt oförskämd, och ord­valet antyder att han känner till Österrike-Ungerns topphemliga plan.

Och sanningen är att Frankrike och Ryssland via flera läckor vet exakt vad som försiggår i Wien. Poincaré har redan diskuterat saken med tsaren och föreslagit att de tillsammans ska skrämma Österrike-Ungern att hålla sig ­lugna. Raymond Poincaré vill helst undvika krig, men an är en tävlingsmänniska och det strider mot hans natur att tacka nej till en utmaning. 


Vid en bankett samma kväll konstaterar han att Rysslands utrikesminister Sergej Sasjonov är av en annan åsikt.

”Tidpunkten är olämplig för oss”, säger ryssen. ”Våra bönder har mycket att göra på åkrarna.” Ministern tycks inte vilja spela något högt spel om Europas framtid.

Poincarés egen premiärminister, som är med på resan till Ryssland, ger inte heller något krigiskt intryck. Han är socia­list och fredsivrare, och allt prat om militärt våld går honom på nerverna. Fransmannen går åt sidan, stönar och pratar upphetsat för sig själv. 

Poincaré låter leda iväg honom och förklarar för de bekymrade gästerna att den stackars ministern har problem med levern.

Till presidentens glädje är ryssarna inställda på att stoppa Österrike-Ungerns aggressiva planer på Balkan. 


Nikolaj II har tidigare varit tillmötesgående mot de kejserliga kamraterna Vilhelm och Franz Josef, men varenda gång fått nya krav på sig.

”Vi måste stå fast”, är den franske presidentens sista ord till tsaren då de skiljs åt den 23 juli. Därefter seglar gästerna iväg hem till Frankrike.
Tysklands kejsare deltog alltid i de årliga manövrerna där hans generaler övade sig på att besegra Frankrike.
© o. tellgmann/bpk/scala archives

Tio steg på vägen mot katastrofen

23 juli • Järnvägsstationen i den serbiska staden Niš
Serbiens premiärminister är ute på valkampanj i landet.

Premiärminister Nikola Pašic står på perrongen och väntar. En andfådd stationsarbetare kommer fram till honom.

”Telefonsamtal från Belgrad. Det är brådskande”, säger den uniformerade mannen. Pašic följer med honom, lyfter luren och blir överöst med ord. Österrike-Ungerns ambassadör har tydligen överlämnat ett viktigt dokument som måste besvaras inom 48 timmar.

”Vi svarar på det när jag kommit tillbaka”, säger Pašic lugnt. Han tänker inte skynda till Belgrad. 


Och han ska faktiskt inte bedriva valkampanj, utan njuta av ett par lediga dagar i grekiska Thessaloniki. Strax därefter sätter sig premiärministern på tåget och åker på semester. Men han hinner bara åka knappt 50 km när han får ett telegram från Serbiens president och tvingas vända om.

När Pašic kommer till kontoret följande morgon ser han Österrike-Ungerns ultimatum med tio krav. 


Hovet i Wien kräver att Serbiens regering ska gå hårt åt hemliga sammanslutningar och arrestera alla som varit inblandade i mordet på ärkehertig Franz Ferdinand. Och allt ska ske tillsammans med utredare från Österrike-Ungern.

De som har formulerat ultimatumet har tänkt ut att serberna aldrig kommer att öppna sina gränser för kejsarens polis. 


Och de har rätt.

”Om så krävs kommer vi att slåss”, säger Pašic. Hans stridsvilja försvinner dock snabbt när han får de första ­reaktionerna från sina ryska vänner i Sankt Petersburg.

”Räkna inofficiellt med ryskt stöd”, står det i ett telegram från Rysslands utrikesminister Sasjonov. Men orden åtföljs inte av några konkreta löften.

Tiden håller på att rinna ut och paniken sprider sig i ­regeringskvarteren i Belgrad. Pašic ställer motvilligt in sig på att acceptera alla de tio kraven. Om det blir så, mås-te han snabbt komma på ett sätt att dölja regimens och ­arméns kopplingar till terrorgruppen ”Svarta handen”.

Men då kommer nya telegram från Ryssland med tydligare löften. Ministerrådet i Sankt Petersburg fördömer det österrikisk-ungerska ultimatumet, tar Serbien under sitt beskydd – och tänker mobilisera den ryska armén, om det blir nödvändigt.

Strax innan tidsfristen löper ut beger sig Pašic till Öster­rike-Ungerns ambassad. Eftersom ingen vill ta på sig ansvaret får Serbiens premiärminister själv agera springpojke och lämna in svaret. 


Hans regering har gått med på ­åtta av de tio kraven, men tänker inte acceptera de två som handlar om österrikisk-ungerska utredningar i Serbien.

Ambassadören rapporterar till Wien att alla krav inte har uppfyllts. Därefter beger han sig till järnvägsstationen och reser norrut över gränsen. 

Ryssland förbereder ett litet stormaktskrig

25 juli • Utrikesministeriet i Sankt Petersburg

Den ryska regimen är fast besluten att skydda Serbien.

En ilsken svada strömmar ut ur munnen på den ryske utrikes­ministern Sasjonov. Den riktas mot den österrikisk-ungerske ambassadören som kallats in för en skarp reprimand. ”Ni vill ha krig, och ni har bränt era broar”, dundrar ministern.

Ambassadören försöker förklara att hans land har rätt att försvara sina intressen och att det dess­utom är den ”mest fredsälskande nationen i världen”.

”Det syns ju hur fredsälskande ni är”, snäser Sasjonov. ”Nu när ni sätter Europa i brand.”


Sedan han kört ut ­ambassadören har Sasjonov ett möte med chefen för den ryska generalstaben. Ministern vill ha en delmobilisering av armén; endast styrkorna vid den österrikisk-ungerska gränsen ska göras klara för strid.

Genom en delmobilisering vill Sasjonov skicka flera olika signaler samtidigt. Han vill visa att Ryssland vägrar att ge efter i Serbien-frågan, men samtidigt inte vill ha krig mot Tyskland.


Han vill också undvika att Storbritannien uppfattar Ryssland som angripare. Tsaren och hans rege­ring hyser stora förhoppningar om att detta kan vinna britterna till deras sida om det hela trots allt skulle leda till ett krig mellan stormakterna.

Förflyttningen av infanteri, kosacker och kanoner till gränsen i sydväst planeras men sätts inte igång. 


Först vill ryssarna ge diplomaterna en chans att avvärja det överhängande hotet om ett stormaktskrig.

Tysklands generaler träder fram

28 juli • Generalstaben i Berlin
Tysklands militära och civila ledare har återvänt från sommarledigheten.

General Helmuth von Moltke är nöjd, så nöjd som en övertygad pessimist kan vara. Det enda han verkligen tycker om är att spela cello. 


Krisen i Europa förvärras för varje dag som går och det främjar generalstabschefens mål. Moltke har aldrig varit intresserad av den österrikisk-­ungerske kollegan Conrad von Hötzendorfs önskan att sätta Serbien på plats. 

Tysklands fiende är Ryssland; landets snabbt växande industri är en farlig konkurrent till den tyska. Pessimisten Moltke anser att en konflikt är oundviklig, och därför måste den klaras av innan ryssarna blir för starka. 

Hittills har Moltke stått tillbaka för kejsar Vilhelm och regeringen, som stödjer Österrike-Ungerns ambitioner gentemot Serbien. De vet ingenting om generalens eget mål: ett större krig. Nu börjar han förbereda detta i smyg.

Inte långt därifrån har även kejsar Vilhelm återvänt till arbetet, frisk och solbränd efter flera veckor till sjöss. Han läser rapporter om Serbiens medgivanden och ser dem som en stor seger.

”En kapitulation av det mest förödmjukande slaget”, skriver den belåtne kejsaren i marginalen. När hans allierade i Wien meddelat att de tänkte ställa ett ultimatum till Serbien innan de förklarade krig, hade han blivit för­vånad. Han hade ansett att det var slöseri med tid. Men nu är Vilhelm mycket nöjd med resultatet av Österrike­-Ungerns diplomati.

”Alla anledningar till krig är borta”, säger han till sin utrikesminister. Nu tänker kejsaren agera som medlare och se till att serberna håller sina löften.

Ministern är mållös. Vil- helm har uppenbarligen glömt att ultimatumet bara var en anledning för Österrike-Ungern att krossa Serbien. Han bestämmer sig för att inte vidarebefordra kejsar Vilhelms uttalande.

I Wien sitter gamle Franz Josef med pennan i handen och tvekar. Men general Conrad von Hötzendorf och ministrarna är påstridiga, och till sist undertecknar han krigsförklaringen mot Serbien.

Tsaren ger marschorder

29 juli • Peterhof i Sankt Petersburg

Diplomatiska utspel går om varandra och orsakar allt större kaos.

Utrikesminister Sasjonov kontaktar tsaren för att få tillstånd att mobilisera hela den ryska armén. 


Mannen som tidigare vägrat att följa president Poincarés aggressiva kurs, anser nu att ett krig är så gott som oundvikligt.

Nikolaj II säger ja, och marschordern strömmar ut från arméhögkvarteret. Men då kommer ett nytt besked.

Utanför de officiella kanalerna har tsaren skickat personliga telegram till kejsar Vilhelm under flera dagar – de kallar varandra ”Nicky” och ”Villy”. 

Nicky hoppas fortfarande på fred, och när det kommer nya, förmildrande budskap från Villy ångrar han att han beordrat mobilisering. I stället vill han nu påbörja den delmobilisering mot Österrike-Ungern som diskuterades fem dagar tidigare.

”Jag slår sönder min telefon!” ropar generalstabschefen vanmäktigt när han tagit emot kontraordern.

Nästa dag ger sig Sasjonov återigen iväg för att besöka tsaren. Under en 50 minuter lång monolog redogör ministern, igen, för varför hela den ryska armén bör mobiliseras.

”Du har rätt”, suckar tsaren. ”Det finns inget annat att göra än att förbereda för ett angrepp.”
Sasjonov ringer genast upp generalstabschefen för att meddela det senaste beslutet.

”Ge ordern, general”, säger utrikesministern. ”Och se till att du inte går att nå under resten av dagen.” Det sista tipset visar sig vara överflödigt. Även om alla spänt väntar på en ny kontraorder kommer det inga nya besked från palatset Peterhof. 

Miljontals män tog glatt på sig uniformen för att slåss för fosterlandet.
© Ullstein/Polfoto

Generalen har bara en enda plan

1 augusti • Berlin

Nyheten om Rysslands mobilisering har nått den tyska huvudstaden.

Nu är det dags för general Moltke att agera. Nu kan han kräva en krigsförklaring mot Ryssland. Tsarens mobiliseringsorder tvingar Tyskland att reagera; segern kan bara vinnas om den tyska armén blir stridsklar före ryssarna.

Under flera år har Moltke utarbetat en plan som ska slå ut samtliga fiender i en enda blixtoffensiv: Först Frankrike, medan de tröga ryssarna fortfarande samlar sina trupper, och därefter Ryssland. 


Högt tempo är en förutsättning, annars kommer Tyskland att tvingas föra krig på två fronter samtidigt.

Kejsar Vilhelm går med på att förklara krig mot Ryssland och börja mobilisera armén. Moltke skyndar iväg men kallas snart tillbaka igen. Det har kommit ett viktigt telegram från London. 


Om Tyskland låter bli att angripa Frankrike lovar Storbritanniens utrikesminister, sir Edward Grey, att såväl britterna som fransmännen ska hålla sig borta från ett krig mot Ryssland. Beskedet kommer från den tyske ambassadören i London. Kejsaren jublar.

Nu kan Moltke nöja sig med att skicka trupper österut. Generalen protesterar genast. Mobiliseringsordern har skickats ut och går inte att ändra. Hela det sinnrika maskineri som den tyska hären utgör har satts i gång och är omöjligt att stoppa.

Kejsaren och kanslern vädjar till honom att göra upp nya planer. Moltke står på sig med darrande läppar.

Generalen är nästan gråtfärdig när han viskar till Tysklands krigsminister att han nu förstår alltihop:

Kejsaren hoppas faktiskt fortfarande på fred. Grälet fortsätter tills Vilhelm får nog och säger, som ett barn:

”Om jag befaller det, ÄR det möjligt.” Sedan beställer han in champagne åt alla och försöker låtsas som om allt var glömt. Moltke lämnar lokalen i vredesmod. När han kommer hem konstaterar hans fru att generalen har en underlig färg i ansiktet. Senare tror hon att han kanske fått en mild hjärtinfarkt under bråket med kejsar Vilhelm.

Senare samma dag visar det sig att beskedet från London är ett missförstånd. Sir Edward Grey har ingen befogenhet att uttala sig om Frankrikes planer, och alltså måste Tysklands ledare utgå ifrån att den fransk-ryska alliansen består. Moltke står som segrare trots allt.

Uppvaknande för britterna

3 augusti • Westminster i London
Tyskland har även förklarat Frankrike krig och gett Belgien ett ultimatum.

Fram till nu har krisen i Europa bara intresserat några få brittiska politiker; de flesta anser att oroligheter på fastlandet inte berör Storbritannien. Utrikesminister sir Edward Grey hör till undantagen. Under flera veckor har han outtröttligt försökt samla stormakterna till en konferens, utan att inse att flera av staterna inte alls vill bevara freden.

Grey hävdar bestämt att britterna måste ingripa om Frankrikes existens hotas av det betydligt starkare Tyskland.

Däremot har han själv svårt att tänka sig att gå in i ett krig som handlar om att försvara Serbien. Belgien, där­emot, är en helt annan sak. När tyskarna kräver att få marschera rakt igenom det neutrala landet, agerar han.   

Reservtrupperna som kallades in sommaren 1914 räknade med att få fira jul hemma.

© Corbis/All over
Kl. 15.00 ställer sig utrikesministern upp och begär ­ordet i underhuset. I 75 minuter talar han engagerat om krisen och om Storbritanniens moraliska skyldighet att stödja sin vän Frankrike och skydda Belgien; London står som garant för landets neutralitet.

”Om vi bara ser på medan hela Västeuropa dukar under för en enda mäktig nation, då offrar vi vårt goda namn och rykte i världen.”

Med sitt starka tal lyckas Grey vända opinionen i det passiva brittiska parlamentet till fördel för ett ingripande. Samma kväll skickar britterna ett ultimatum till Berlin: Tyskarna ska respektera Belgiens neutralitet, annars förklarar Storbritannien krig. 

Strax efter kl. 8 på morgonen den 4 augusti 1914 går de första tyska trupperna in i Belgien och utlöser den brittiska krigsförklaringen. Under de följande fyra åren dör 16 miljoner människor i Europas dittills blodigaste krig.

Kanske är du intresserad av...