Kan fienden inte se dig, kan han inte träffa dig. Så löd filosofin bakom kamoufleringens konst. Genom att utnyttja växtligheten och efterlikna de naturliga omgivningarna fick ­soldaterna en fördel – tills fienden gjorde likadant.

© Imperial War Museum & Ritzau

Sju påhittiga försök till krigskamouflage

Falska träd, ihåliga hästar och papphuvuden. Vikten av kamouflage blev tydlig under första världskriget, så konstnärer drog på sig uniformen för att lura fienden. Slagfältets illusioner inbegrep allt från genidrag till självmord.

11 april 2018 av Peter Eberhardt & Niels-Peter Granzow Busch

1. Soldater blev experter på kurragömma

När första världskriget bröt ut stod det klart att det skulle bli annorlunda än alla andra krig. 

Tidigare hade soldaterna marscherat till slagfältet i färgsprakande uniformer och konflikter hade avgjorts i korta slag. Med uppfinningen av den snabbskjutande kulsprutan var den tiden förbi.

Tyska militärtaktiker hade redan 1908 beskrivit hur eldgivning mot en sammanhållen linje av omaskerade soldater ”kunde resultera i total utplåning”. 

Studier av det sena 1800-talets krig kons­taterade till exempel att styrkor som stred i röda färger led betydligt större förluster än styrkor vars soldater var klädda i grönt eller brunt. 

Taktikerna intresserades av framför allt två vetenskapliga upptäckter: Den ena var att människans syn kunde manipuleras med optiska illusioner. 

Den andra kom från naturforskaren Charles Darwin, som upptäckt hur djur anpassade sig till sin miljö genom att utveckla färger och mönster som smälte in i omgivningen.

Experiment visade att linjer och prickar effektivt kunde dölja en soldat. Arméerna kunde låta sig inspireras av de impressionistiska konstnärerna med sina flytande och halvt upplösta konturer. Det var dock mest teori. 

Tyskarna och britterna bytte före kriget ut sina styrkors uniformer till grå och bruna, men de konservativa fransmännen behöll sina blå jackor och röda byxor. 

Enorma förluster fick dem dock snabbt att byta till naturfärger.

Alla försökte smälta in i omgivningen. Det hjälpte inte denne turkiske soldat, som britterna tog till fånga vid Gallipoli.

© Ritzau

2. Tyska hjälmar var perfekta mål

Den tyska armén älskade sin pickelhuva, som den preussiske kungen Frederik Vilhelm hade infört år 1842. 

När världskriget bröt ut stod det dock snabbt klart att hjälmens metallpik, som stack lodrätt upp i luften, gjorde det oerhört svårt för soldaterna att gömma sig. 

År 1916 fick soldaterna därför en ­kamouflagefärgad stålhjälm – utan pik. 

Spiran på en tysk pickelhjälm från 1914 stack upp nästan tio centimeter över huvudet. Redan 1916 hade man insett att det inte var bra, och i hjälmen i höger hörn ser tydligt annorlunda ut. 

© Imageselect & Scanpix

3. Slagfältets hästar fick ett lager färg

Motoriserade fordon deltog i kriget, men soldater på alla fronter använde miljontals hästar för transporter. Ljusa hästar på leriga slagfält var dock alltför lätta för fienden att se.

Bland annat de brittiska styrkorna på västfronten började därför måla hästarna gröna eller bruna. I Östafrika var britterna ännu mer uppfinnings­rika. 

Soldaterna behövde tusentals hästar under striderna, och för att lura ­tyskarna försökte de måla hästarna som de sebror, som vandrade runt på ­savannen i tusental.

Idén var god, men effekten tveksam. De flesta tyskar kunde skilja en häst från en sebra.

Britterna förklädde sina hästar i Afrika som sebror.

© Ritzau

4. Falska sårade lockade fram fienden

Eftersom båda sidor gjorde allt för att dölja sina positioner kom tyskarna på en grym plan. 

De lade ut dockor i brittiska uniformer i ingenmansland och satte sig och väntade. 

Med hjälp av ett snöre fick de dockan att vifta med armen efter hjälp. 

När britterna rusade ut för att hjälpa sin sårade kamrat avslöjade de sin position och blev lätta mål för prickskyttar. 

Tyskarna kunde avslöja britterna med ”sårade” dockor. 

© Imperial War Museum

5. Döda hästar dolde hemligheter

Över åtta miljoner hästar dödades under ­kriget, och deras kadaver låg och ruttnade överallt. Det gav fransmännen en idé.

Stora delar av västfronten hade ingen vegetation, som soldaterna kunde gömma sig i.

I stället lade fransmännen ut hästkadaver av papier-maché, från vilka deras observatörer kunde rapportera om fiendens rörelser. 

Soldaten Samuel Benson beskrev efter kriget hur spanarna ibland upptäcktes:

”Av en slump skjuter fienden på den döda hästen, och plötsligt reser sig en man och försöker fly. Han snubblar och faller. Han är död”. 

Inifrån falska hästkadaver kunde ­franska spanare ­spionera på tyskarna.

© Imperial War Museum

6. Pappskallar i skottlinjen

På den brittiska arméns kamouflage-skola i Kensington arbetade experter under kriget hårt på att producera några av krigets bästa huvuden – av papier-maché. 

De falska huvudena skulle dra till sig tyska prickskyttars eld och avslöja deras position. Huvudena lyftes upp över kanten på skyttegraven på en pinne. 

När mynningsflamman från en prickskytts gevär upptäcktes, kunde elden snabbt riktas mot honom.

Den franske bildhuggaren Henri Bouchard, som stod bakom mängder av kamouflageidéer, skapade de första falska huvudena. Britterna förädlade emellertid produktionen, så att ansiktena fick ett mer realistiskt utseende. 

Huvudena göts i gips i en standardform och kläddes sedan med papier-maché för att ge varje modell en indivi­duell framtoning. 

För att öka realismen rökte en del huvuden till och med tobak. Cigarettrök blåstes genom en gummislang, som ledde till det falska huvudets mun. Rökaren satt i säkerhet på bottnen av skyttegraven.

Britterna gjorde inte enbart falska huvuden utan sågade till hela kompa­nier i plywood.

De falska soldaterna, som kunde resas på några sekunder, skulle förmå fienden att öppna eld, medan britterna angrep på en annan plats. 

Britterna kunde trolla fram upp till 300 falska soldater på en gång.

Britterna gjorde fals­ka huvuden av soldater, som skulle locka fienden att skjuta. 

© Imperial War Museum

7. Streckmönster förvirrade fienden

Konstnären Norman Wilkinson fick 1917 en idé, som gick emot alla dåtidens tankar om kamouflage. 

Wilkinson hade gått med som frivillig i flottan och insåg att inget kamouflage skulle kunna dölja britternas enorma örlogsfartyg. I stället föreslog han det komplett motsatta. 

Wilkinson ville inte kamouflera skeppen utan i stället förvirra tyska ubåtskaptener, så att de hade svårt att bedöma skeppets fart och kurs.

Wilkinson ska ha inspirerats av den samtida konstriktningen kubismen, som bland andra Pablo Picasso blev berömd för. Kamouflagetekniken överlevde ända fram till andra världskriget.

Minst 2000 fartyg målades under första världskriget med Wilkinsons så kallade Dazzle-kamouflage.

© Ritzau

Kanske är du intresserad av...