Elsa Brändström var en av många hjältar som riskerade livet i sitt arbete för Röda korset under första världskriget. 

© Library of congress

"Sibiriens ängel" räddade tusentals krigsfångar

Elsa Brändström växte upp i en överklassfamilj med jungfrur och guvernanter. Men när första världskriget bröt ut 1914 drog hon sig inte för att ta hand om sjuka krigsfångar i Sibirien.

9 september 2017 av Lars Ericson Wolke / Släkthistoria

Det var på kvällen den 24 oktober 1915 och det första världskriget hade rasat i drygt ett år. Från Nikolajevskijstationen i den dåvarande ryska huvudstaden Petrograd stod ett Rödakorståg färdigt att påbörja sin resa österut. Ombord fanns gåvopaket avsedda för tyska och österrikiska krigsfångar i Sibirien.

Om två veckor skulle det ankomma områdets nordliga ”huvudstad” Irkutsk. Med tåget reste sju svenskar, en dansk och en finländare – alla från Röda korset – och en svensk missionär. 

Två av dem var kvinnor. Den ena, Ethel von Heidenstam, var gift med legationsrådet Carl von Heidenstam vid den svenska legationen i Petrograd och uppvuxen i Ryssland.

SELMA LAGERLÖFS LITTERÄRA SLÄKT

Den andra kvinnan som skulle företa färden över Uralbergen och längs den oändliga stäppen var född i Ryssland, men uppvuxen i Sverige. Hennes namn var Elsa Brändström och hon var 27 år gammal. Nu stod hon i begrepp att påbörja en fem år lång resa som skulle ge henne epitetet ”Sibiriens ängel”.

Tyskvänlig opinion

Vid krigsutbrottet 1914 var en inte obetydlig svensk opinion tyskvänlig. Även för Tysklands allierade Österrike-Ungern var sympatierna utbredda i Sverige. Välviljan tog sig bland annat uttryck i humanitär hjälp.

Mellan 1915 och 1917 arbetade sammanlagt 107 svenska läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster på Reservsjukhus XV i Wien, där de vårdade 9 000 österriska och ungerska soldater. Det var den största enskilda svenska hjälpinsatsen i något av de krigförande länderna. 

Med miljonarméer insatta i kriget följde också enorma förluster i stupade, sårade och tillfångatagna. Bara i dubbelmonarkin Österrike-Ungern dog 1,2 miljoner soldater medan ytterligare 3,6 miljoner skadades. Ett mycket högt pris fick krigsfångarna betala. Deras hjälpbehov hamnade i de flesta länder allra längst ned på listan, långt efter att man tagit sig an de egna soldaterna.

SLÄKT MED KNEKT? HITTA SOLDATEN!

I ett Ryssland som alltifrån hösten 1914 led fasaväckande stora förluster fanns det ringa resurser för att ge de soldater man tagit tillfånga en mer dräglig tillvaro. Totalt tog ryssarna 167 000 tyska och 1 270 000 österrikisk-ungerska fångar. (Samtidigt föll 2,7 miljoner ryska soldater i tysk eller österrikisk fångenskap.)

Alla tre länderna hade skrivit under 1899 och 1907 års Haagkonventioner som föreskrev att fångar skulle behandlas ”humant”. Det finns få exempel på att man medvetet bröt mot Haagkonventionerna, till exempel genom att utöva tortyr eller medvetet misshandla fångarna.

Den stora mängden krigsfångar i Sibirien ledde till överfyllda baracker och smittsamma sjukdomar som tyfus härjade. Foto från lägret i Irkutsk.

Fruktansvärda förhållanden

Men den enorma mängden krigsfångar gjorde att förhållandena i fånglägren blev svåra, inte minst i Ryssland. I överfyllda baracker med usla sanitetsförhållanden härjade tyfus och andra smittsamma sjukdomar.

I läger som Totskoje utanför Samara var förhållandena fruktansvärda – bara vintern 1915–16 dog niotusen av sjuttontusen fångar.

Men så småningom började förhållandena förbättras och från hösten 1915 kunde Röda korset börja distribuera hjälpsändningar till fångarna i det väldiga Ryssland.

DAGBOKEN BERÄTTAR OM LIVET SOM KRIGSFÅNGE

I och med den ryska revolutionen i mars 1917 sjönk landet dock ned i politiskt kaos, vilket bland annat innebar att förhållandena för många fångar åter försämrades.

Sedan Lenins bolsjevikregim i mars 1918 slutit fred med Tyskland och Österrike kunde krigsfångar börja utväxlas, men praktiska svårigheter orsakade förseningar så att en halv miljon tyskar och österrikare blev kvar i Sibirien och det ryska Centralasien under det ryska inbördeskriget åren 1918–20. Först på våren 1922 kunde de sista fångarna resa hem.

Mitt i allt detta helvetiska kaos hamnade Elsa Brändström, och med henne en rad hjälparbetare från andra organisationer.

Född i Ryssland

Elsa Brändström hade dock ett viktigt försprång, som förklarar mycket av hennes framgång – hon hade djupa kunskaper om Ryssland. Hon var född 1888 i S:t Petersburg, som dotter till den svenske militärattachén i Ryssland, Edvard Brändström, och hans fru, Anna Eschelsson. 

1891 flyttade familjen tillbaka till Sverige och levde bland annat ett flertal år i Linköping, där Elsa fick en högborgerlig men samtidigt för tiden ovanligt fri uppfostran – pappan uppmuntrade till exempel gärna barnen att argumentera för sin sak och bad ofta om deras åsikt. 

70 000 FINSKA KRIGSBARN KOM TILL SVERIGE

1906 erbjöds fadern en post som minister vid den svenska beskickningen i den ryska huvudstaden och familjen bosatte sig på nytt i S:t Petersburg. Elsa anslöt sig 1908 efter att ha avslutat sin utbildning på Anna Sandströms seminarium i Stockholm.

När första världskriget bröt ut 1914 samlades allt fler sårade på sjukhusen i S:t Petersburg. Det svenska ministeriet gjorde en insamling till ett mindre lasarett, och Elsa blev starkt engagerad i verksamheten. Parallellt med arbetet på lasarettet utbildade hon sig till krigssyster i Röda korsets regi.

Elsa Brändström (tvåa från vänster) i fånglägret Totskoje i Sibirien 1916 tillsammans med kollegor från Röda korset

© Sjöberg bild

Engagerad för krigsfångar

I början av kriget bistod hon vid utväxlingen av sårade krigsfångar i Torneå och Haparanda, men 1915 fick hon i uppdrag av svenska Röda korset att bedriva hjälpverksamhet i de stora fånglägren i Sibirien och ryska Centralasien. Därför reste hon den 24 oktober 1915 med det särskilda tåget från Petrograd.

Elsa hade förstått krigsfångarnas särskilt utsatta situation, långt hemifrån och utlämnade till godtycklighet i det land där de hölls fångna. Nu började ett intensivt arbete i en rad läger för att lindra krigsfångarnas hälsosituation.

KOLERAEPIDEMI HÄRJADE I SVERIGE

Det handlade om att förse dem med bättre mat, se till att den ovissa väntan och tristessen bröts av föreläsningar och teaterföreställningar, och, inte minst, om en omfattande förmedling av brev till och från anhöriga hemma i Tyskland och Österrike. 

Det svenska Röda korset sände under kriget inte färre än fyrtio tågsätt (sammantaget 1 016 godsvagnar) med livsmedel, kläder, läkemedel, första förband och desinfektionsmedel till lägren i Ryssland.

Kaos i Omsk

Byråkratiska hinder behövde övervinnas, och varorna skulle eskorteras ända fram till destinationsorten. Totalt arbetade 77 svenskar med denna förmedling i Ryssland mellan 1915 och 1920. 

Elsa Brändströms största enskilda bedrift var när hon 1919 lyckades få loss en tysk försörjningskommission som hade fastnat i Omsk i Sibirien. Kaoset i Omsk 1920 har beskrivits av Erich Edwin Dwinger, en tysk krigsfånge som hade anslutit sig till amiral Alexander Koltjaks vita armé:

”Gatorna äro fullproppade med flyktingar, torgen med vagnborgar. Tälttaken äro genomblöta, hjulen nedsjunkna i gyttjan ända till axlarna. Ingenstans vill en lägereld brinna, i alla hus tigger man föda … Denna stad gör en gränslöst deprimerad. Vår stämning är svart som natten. Om man i fält ännu hade litet hopp, dör det alldeles bort här.”

SÅ HITTAR DU VALLONERNA!

Dwinger beskriver också Elsa Brändströms närmast mytologiska ställning bland fångarna:

”Ja /…/ det är en praktkvinna – man säger att hon redan har räddat livet på hundratusenden. Vi ha fått skor, riktiga läderstövlar, underkläder, tvål, böcker, filtar och kineskappor – se här! /…/ Nu kunna vi komma ut i luften även under vintern.”

Arbetet i fånglägren var inte ofarligt, inte minst på grund av sträng kyla och de sjukdomar som grasserade – hon drabbades själv av fläcktyfus. 

Elsa Brändström talar i Stockholms stadshus.

© Sjöberg bild

Hotades av dödsstraff

På sommaren 1918 greps dessutom Brändström och fyra andra rödakorsmedarbetare av en patrull ur den tjeckiska legionen och hotades av arkebusering inom 24 timmar för spioneri. En krigsrätt i Jekaterinburg frikände dem dock och de kunde fortsätta sin färd.

Rödakorsgruppen kom till Jekaterinburg bara en månad efter det att den ryska tsarfamiljen dödats där av sina kommunistiska vakter den 17 juli 1918. I sin dagbok skrev Elsa Brändström den 30 augusti: ”Har ofta passerat tsarens sista bostad.”

PRÄSTFAMILJ MÖTTE MISÄR I LAPPLAND

På grund av det ryska inbördeskriget förlängdes Elsa Brändströms vistelse i Ryssland och först år 1920 reste hon hem. Då hade hon redan en hjältestatus hos allmänheten och glorian utmejslades allt tydligare när hon senare besökte Tyskland och möttes av entusiastiska människomassor och tacksamma anhöriga och före detta krigsfångar.

Till hennes berömmelse bidrog memoarboken Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920 som utkom 1921 och snart översattes till både tyska och engelska.

Bildade opinion i USA

Genom en föredragsturné i USA försökte hon bilda opinion och samla in pengar till de krigsfångar som fortfarande, tre år efter krigsslutet, försmäktade i fångläger i Sibirien. 

Utmärkelserna regnade över henne. Elsa Brändström fick redan 1919 motta både Serafimermedaljen och Röda korsets guldmedalj, år 1920 följda av Illis quorum. Hon blev hedersdoktor vid universiteten i Königsberg, Tübingen och Uppsala.

STOCKHOLMSSKILDRAREN PER ANDERS FOGELSTRÖM

I dag finns det Elsa Brändström-gator i Stockholm och Linköping samt minst tre gator med hennes namn i Tyskland och Österrike. I Frankfurt ligger en Elsa Brändströmskola, självfallet belägen vid Elsa Brändström Platz.

År 1922 grundade Elsa Brändström ett sanatorium i Marienborn i Sachsen. Av ekonomiska skäl kunde det bara ha öppet på sommaren, men här fick de följande åren 976 tidigare tyska krigsfångar läkarvård och sysselsättning.

Slott för behövande barn

Medan Marienborn finansierades av intäkterna från den tyska upplagan av hennes bok, så gjorde frikostiga gåvor att hon 1923 kunde hyra slottet Neusorge i Sachsen på tio år. Här fick fram till 1933 tvåtusen barn till avlidna krigsfångar tillbringa skolloven, medan ett hundratal också fick yrkesutbildning på slottet.

1929 gifte sig Elsa Brändström med professor Robert Ulich från Dresden och flyttade 1934 med honom till USA, där maken fått anställning vid Harvarduniversitetet. 

Även under andra världskriget arbetade Elsa Brändström som hjälparbetare – bland annat reste hon till Norge, Danmark och Finland. Hon avled år 1948.

Publicerad i Släkthistoria 2/2106

Elsa med sin dotter Brita.

Kanske är du intresserad av...