Som läkare på västfronten mötte Harold Gillies varje dag soldater med sönderskjutna ansikten.

© Scanpix/Corbis, AKG, Gillies Archives & Queen Mary's Hospital

Läkare gav 5000 vanställda soldater ett nytt liv

Kulor och granatsplitter slet sönder ansiktet på tusentals unga män under första världskriget. Offrens framtid som vanställda upprörde den nyzeeländske kirurgen Harold Gillies. Han utvecklade nya operationsmetoder så att de unga männen kunde se sig själva i spegeln igen.

4 april 2018 av Pelle Stampe

”Vi har fått in en ny patient och han ser inte bra ut.” 

Catherine Black, sjuksköterska på det nyöppnade Queen Mary's Hospital i London, såg allvarligt på sin chef Harold Gillies. Den 35-årige kirurgen nickade förstående och tillsammans gick de två vitklädda personerna mot sjuksalarna.

Snart stod doktor Gillies och Cathe­rine­ Black hos den senaste patienten som kommit från de europeiska slagfälten. Chefkirurgen talade lugnande. 

”Bara­ lugn, grabben. Snart har du ett ansikte som är lika vackert som de flesta andras”, sa kirurgen till den unge mannen. Sedan började han försiktigt lossa bandagen från patientens ansikte. 

 Det var en obehaglig syn som mötte Gillies när patientens brännskadade ansikte blev synligt under förbanden. 

”Den arme soldatens skador ser fruktansvärda ut och han är nära på invalidiserad av sina förfärliga brännsår. Han har brännskador i ansiktet, på öronen och på halsen. Hans näsa, läppar och ögonlock är förstörda. Händerna är förvridna och förfärligt deformerade”, skrev Gillies i sin första journalanteckning om patienten Willie Vicarage – den man som kom att inspirera Harold Gillies till att revolutionera plastikkirurgin. 

År 1917 invigdes Queen Mary's i London. Skadade soldater vallfärdade till sjukhuset i hopp om att den nyzeeländske kirurgen Harold Gillies (längst t.h.) kunde återställa dem. 

© Gillies Archive, Queen Mary's Hospital

Ansikten förstördes i skyttegraven

Kirurgen föddes i Nya Zeeland år 1882 och utbildade sig till läkare vid det ansedda Cambridge University i England. 

Den unge Gillies var rädd för att bli utsänd i strid på första världskrigets slagfält och anmälde sig i stället frivilligt till att arbeta som läkare för Röda Korset.

Vid fronten i Frankrike upplevde han åren 1914-15 hur soldaternas ansikten blev det mest utsatta målet under det nya skyttegravskriget. Soldaternas kroppar skyddades ofta bakom tjocka jordvallar men deras huvuden stack upp över kanten. 

Tusentals unga män fick sina ansikten sönderbrända eller sprängda till oigenkännlighet under striderna vid västfronten.

I krigets helvete fann Harold Gillies sitt kall. Vid fronten hade han ett nära samarbete med den franske läkaren Auguste Valadier. Fransmannen var en av de första som experimenterade med att återskapa käkar med fett från patientens kropp. 

Gillies förfinade Valadiers teknik och vigde sitt liv åt att inte bara rädda soldaternas liv utan även åt att se till att de vanställda unga männen kunde få tillbaka ett någorlunda normalt utseende.

År 1916 placerades Gillies i London. Här skulle han bli chef för en nyöppnad brittisk klinik för plastikkirurgi med plats för 500 patienter om året. 

Bara under striderna vid Somme i Frankrike mellan juli och november 1916 fick 2.000 män så svåra ansiktsskador att de behövde omfattande plastikoperationer.

Därför öppnade armén ett nytt sjukhus som var specialiserat på att behandla­ ansiktsskador. I juli 1917 invigdes det bländande nya Queen Mary's Hospital i nordvästra London med Harold Gillies som chefkirurg. 

Sjuksköterskan Catherine Black beskrev de första månaderna på sjukhuset: 

”In kom en ström av sårade män som fått halva ansiktet bokstavligt talat söndersprängt, med huden hängande i trasor och med käkarna krossade till mos som kändes som sand under ens fingrar. De månaderna på Queen Mary's var de sorgligaste i mitt liv. Det var alltid ohyggligt tyst på avdelningarna. De flesta soldater var så nedstämda att de inte ville säga någonting alls”, berättade Catherine Black. 

”Det svåraste var att ge hoppet tillbaka till de fruktansvärt vanställda männen som var tvungna att ligga vecka efter vecka inlindade i bandage, utan att kunna prata, utan att kunna äta, utan att kunna sova.”

Ett stort bekymmer för Catherine Black och övrig sjukhuspersonal var de spontana blödningar som riskerade att kväva de patienter som inte kunde stänga munnen. Kallbrand och dödliga infektioner kunde också få fäste i patienternas öppna sår.

Det var på detta sjukhus som den 20-årige marinsoldaten Willie Vicarage rullades in en augustidag 1917. 

Under sjöslaget vid Jylland den 31 maj 1916 hade tyskarna fått in en fullträff mot ammunitionsdepån på det engelska krigsfartyg där Willie Vicarage tjänstgjorde. Explosionen utlöste en eldstorm och han blev medvetslös.

De följande femton månaderna tillbringade marinsoldaten på ett fältsjukhus där sjuksköterskor skötte om brännskadorna och dövade hans smärtor med morfin. 

Vicarages ögonlock var totalt bortbrända och tillsammans med de smärtsamma brännskadorna höll de honom vaken i stort sett dygnet runt. 

Även hans läppar var bortbrända och Vicarage kunde inte längre stänga munnen. Eftersom gommen var oskyddad blev han torr i halsen och han måste matas med flytande föda. 

Trots allt kom Willie Vicarage till Queen Mary's med hopp om att få hjälp. Han hade hört ryktena som spreds på de engelska fältsjukhusen om den fantastiske nyzeeländske kirurgen som vigt sitt liv åt att återställa de skadades ansikten.

Oavsett om soldaterna fått näsan bortskjuten eller käken söndersprängd, försökte Harold Gillies oförtrutet att rädda deras ansikten med sina revolutionerande kirurgiska ingrepp.

© Gillies Archives, Queen Mary's Hospital

Sex operationer räddade Vicarage

Den 3 oktober 1917 genomförde Harold Gillies den första av sex stora operationer som skulle korrigera Vicarages utseende. 

I vanliga fall reparerade kirurgerna ansiktsskador genom att dra samman sårkanterna och fästa ihop dem med nål och tråd. Men när huden och ärrvävnaden drog sig samman drog ansiktet ofta ihop sig i en grimas på grund av den dåliga blodförsörjningen. 

Därför experimenterade Harold Gillies med att flytta hud från andra delar av kroppen till ansiktet. Han skar hudstrimlor från bröstet men lät ena änden sitta kvar på huden så att blodet obehindrat rann genom de avskurna hudstyckena.

Tack vare blodtillförseln kunde huden växta fast fint på ansiktet. 

Men de öppna hudstrimlorna var extremt utsatta för infektioner och många patienter dog under transplantationerna. Under operationen på Willie Vicarage fick Harold Gillies en idé. 

”Vi lossade en trekantig hudflik från den övre delen av bröstet och la den över nedre delen av patientens ansikte där den syddes fast. För att säkra blodtillförseln satt en hudstrimla fortfarande fast vid vardera skuldran. Jag tänkte: Varför inte sy ihop hudkanterna så att strimlan bildar ett rör? Det kommer att öka blodtillförseln och minska risken för infektioner.”

Gillies hudrör visade sig vara en genialisk idé. Ansiktshuden växte nästan alltid ihop perfekt och antalet infektioner minskade drastiskt. När den nya huden vuxit färdigt använde Gillies i vissa fall hudrören som utfyllnad i näsa och kinder. 

Den nyzeeländske kirurgen skar även bitar av fett från patienternas mage och skinkor och sågade av bitar av revben för att skapa kindben och hakor.

>>Läs mer om plastikkirurgins historia 

Gillies gjorde ögonlock åt Vicarage

En kall februarikväll år 1918 på väg hem från operationssalen på Queen Mary's tänkte Gillies på Willie Vicarage som låg med smärtande ansikte och inte ens kunde sluta ögonen för att sova.

Efter att ha återskapat Vicarages ansiktshud och fyllt ut den bortbrända näsan med hudbitar och fett började Gillies därför experimentera med att återskapa soldatens ögonlock.

Oftast skapade man nya ögonlock av tunn hud från insidan av låret eller under­armen. Men även den tunna huden från låret var för grov för ögonlocken som blev groteskt tjocka och inte kunde slutas med hjälp av ögonmusklerna.

 I stället fick de skadade soldaterna öppna och stänga ögonen med handen när det var dags att sova.

Gillies löste problemet genom att lägga ett tunt snitt i huden precis ovanför Willie Vicarages ögon. Den tunna ansiktshuden vändes ut och in och drogs ned över ögat. 

Därefter sydde Gillies fast den uttöjda huden på de små rester av patientens ögonlock som fanns kvar. Senare gjorde Gillies om samma ingrepp med de nedre ögonlocken. 

Medan den töjda ansiktshuden fann sin nya plats växte ny hud ut där Gillies tidigare lagt sina snitt. När operationen var slutförd hade Vicarage fått tunna ögonlock som kunde öppnas och stängas perfekt. 

Ögonbryn skapade Gillies genom att ta hudstrimlor med huvudhår och sy fast dem ovanför ögonen.

De många operationer som Vicarage gick igenom tog tid eftersom hans kropp måste få tid att läka och bilda ny hud. Flera av Gillies patienter hade dött på grund av att kirurgen hade utfört alltför omfattande ingrepp på samma gång.

Gillies ägnade två år åt Vicarages operationer. Slutligen kunde hans patient skrivas ut, och då med ett nytt ansikte. Det lyckade ingreppet på Willie Vicarage banade väg för en lång rad lyckade operationer. 

Plastikkirurgi hade tidigare handlat om att rädda patien­ternas rörlighet. Men för Gillies var det lika viktigt att återskapa patienternas ansikten så att soldaterna kunde gå omkring bland folk utan att väcka uppseende. 

Under åren som följde ope­rerade Gillies tusentals förstörda ansik­ten och gav de svårt vanställda unga männen möjlighet att leva ett näst intill normalt liv.  

Den 20-årige engelske soldaten Willie Vicarage tillbringade två år på Queen Mary's innan han blev utskriven. Vicarage undergick totalt sex ingrepp som återskapade hans ansiktshud, ögonlock, näsa och fingrar.

© Gillies Archives, Queen Mary's Hospital

5000 soldater fick nytt ansikte

Harold Gillies och hans stab av läkare från England, Canada, Australien, Nya Zeeland och USA behandlade mer än totalt 5000 förstörda ansikten.

Gillies dokumenterade alla sina operationer med teckningar, modeller och fotografier som han sedan använde för att övertyga sina läkarkolleger om det banbrytande i de nya metoderna. 

Inom några år kopierade kirurger över hela världen den nyzeeländske läkarens tekniker med goda resultat.

Det definitiva erkännandet av Gillies resultat kom när han gav ut boken Plastic Surgery of the Face år 1920. 

Verket utnämndes snart av tidskriften British Medical Journal till ett av de viktigaste i kirurgins historia.

Läs mer

Harold Gillies: Plastic Surgery of the Face, Oxford University Press, 1920.

Kanske är du intresserad av...