Bara eldröret var 34 meter långt och vägde 140 ton. 

© Christoffer Rehn

Jättekanonen satte skräck i Paris

Den enorma Pariskanonen sattes in i första världskriget för att terrorisera den franska huvudstaden på samma sätt som raketanfallen med V-1 och V-2 mot London under and­ra världskriget.

19 augusti 2017 av Richard Areschoug / Militär Historia

Redan hösten 1914, när man tagit den franska kanalkusten, väcktes i den tyska militärledningen tankar på att ta fram en långskjutande kanon för beskjutning av Dover. Skottvidden skulle vara tio mil.

Uppdraget gick till marinen som i sin tur vände sig till vapentillverkaren Krupp. Projektledare var doktor Fritz Rausenberger och hans assistent och ballistikexpert Otto von Eberhard. Som utgångspunkt tog paret den konventionella 38 cm slagskepps-kanonen SK L/45 »Max», som användes som järnvägskanon.

Mycket kring den nya kanonen var hemligt. Först långt senare har dokumentation om dess konstruktion kommit fram i ljuset.

Förlängdes med tolv meter

Eldröret försågs med ett 21 meter långt rörfoder som minskade kalibern till 21 cm. På detta sattes en mynningsring och en 12 meter slätborrad förlängning som skulle stabilisera granaten då den lämnade mynningen. Totallängden på eldröret, som byggdes i sju exemplar, blev 34 meter. En ställning med stag kunde spännas åt så att röret inte blev krokigt av sin höga egenvikt: 140 ton.

ARTILLERI – DET DÖDLIGASTE VAPNET

Granaten hade relativt lite sprängmedel (7 kg TNT) i förhållande till sin vikt om 106 kg. Den primära idén var heller inte att vålla skador utan att skapa rädsla och oro hos Paris befolkning.

Tändrör fanns både i spetsen och i botten. Kring granaten satt två kopparringar som smälte vid avfyrning och tätade mot eldröret, vilket gjorde att gastrycket hölls konstant. Det gav granaten en mynningshastighet av 1 645 meter i sekunden.

Numrerade granater

Slitaget på eldröret var så stort att man efter varje avfyrning fick mäta lopp och eldkammare för att anpassa granat och laddning. Därför var granaterna numrerade och sköts i stigande storleksordning. Tog man fel kunde granaten fastna och explodera i loppet. Efter 65 skott måste eldröret bytas och renoveras. Det fick då en ny kaliber: 23,8 cm.

Kanonen under transport. Eldrörets 12 meter långa förlängning har tagits av. 

Första provskotten med kanonen genomfördes vid ett skjutfält nära Cuxhaven i Tyskland hösten 1917. Den 20 november lyckades man skjuta över 100 km och den 30 januari 1918 nådde man 126 km genom att elevera pjäsen till 50 grader.

Nådde stratosfären

Att skjuta så här långt och träffa rätt krävde komplicerade beräkningar. Granatens bana nådde som högst 42,3 km och kom därmed upp i stratosfären. Den var det första mänskligt tillverkade föremål som gjorde det – det skulle dröja tills V-2 raketerna kom under andra världskriget innan man kom högre. Det var det låga luftmotståndet som möjliggjorde distanserna.

Genom att granatens flygtid var 182 sekunder fick man även ta med jordens rotation i beräkningen för att träffa målet.

FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS DJÄRVASTE FLYGARE

Kanonen kom aldrig att användas mot Dover. Istället blev den franska huvudstaden målet. Det första skottet mot Paris avfyrades den 21 mars 1918 från Coucy nordöst om staden. Under första dagen sköts 21 granater. Batteriet utgjordes av tre pjäser i vridbara lavetter i betongfundament.

Paris befolkning trodde först att staden utsattes för ett zeppelinaranfall, men franskt flyg upptäckte snart pjäsplatsen. Efter fyra timmar anlade fyra franska 28 cm järnvägspjäser moteld. De skadade inte Pariskanonerna, men några i pjässerviserna dödades.

Totalt sköt Pariskanonerna mellan 320 och 367 granater (uppgifterna varierar) och 250 personer dödades av dessa. Den svåraste förlusten skedde då kyrkan St-Gervais-et-St-Protais träffades vid långfredagsbönen och 91 personer omkom.

Förstördes i Tyskland

Strax före krigsslutet togs kanonerna hem till Tyskland och förstördes tillsammans med ritningarna. Versaillefördraget förbjöd Tyskland att ha långskjutande kanoner, men då Hitler började rusta fortsatte utvecklingen av en förbättrad Pariskanon. Det resulterade i järnvägskanonen 21 cm K 12 (E) som sedan användes för beskjutning av Doverområdet.

DET LÄNGSTA SLAGET – VERDUN 1916

Tekniken från kanonerna utnyttjades i början av 1960-talet till projekt HARP, ett samarbete mellan USA:s och Kanadas försvar för att kunna skjuta upp satelliter med kanon. Konstruktören av denna 41 cm kanon var kanadensaren Gerhard Bull. Han kom senare att påbörja konstruktionen av 100 cm Babylonkanonen åt Irak, men mördades 1990 av israeliska Mossad. Babylonkanonen blev aldrig klar.

Det vridbara fundamentet den 256 ton tunga kanonen monterades på.

Kanske är du intresserad av...