Britterna led stora förluster under striderna mot de spanska skeppen och fästningarna.

© Bridgeman

Förödmjukande brittiskt nederlag tegs ihjäl

År 1741 gav sig den oövervinneliga brittiska flottan ut till havs med 186 skepp för att erövra Syd- och Centralamerika. Men den spanska kolonistaden Cartagena höll stånd med bara sex krigsfartyg och en liten garnison. Tusentals brittiska soldater dog och 50 fartyg förstördes. Aldrig tidigare hade Royal Navy lidit ett så förödmjukande nederlag.

21 april 2017 av Morten Rendsmark og Boris Koll

Den brittiske amiralen Edward Vernon bredde ut en karta på bordet i hytten. Han var ombord på sitt flaggskepp som låg för ankar utanför Kingston på Jamaica.

I stora ord berättade han segervisst för sin gäst om invasionsplanerna för Syd- och Centralamerika. 

Året var 1740 och gästen hette Lawrence Washington – bror till USA:s senare president George Washington. 

Edward Vernon kom från den brittiska kolonin Virginia i Nordamerika och ville nu att Washington skulle bidra med frivilliga till invasionen. Han sade:

”När spanjorerna förlorar sin viktigaste stad, Cartagena, kommer resten av deras imperium här bortom havet att falla, bit för bit.”

De områden som Vernon avsåg var inga mindre än Sydamerika och Centralamerika plus Kalifornien, Florida, Cuba och Puerto Rico.

Om britterna erövrade Cartagena skulle de snabbt kunna ta kontrollen över alla de spanska kolonierna i hela Amerika. 

Cartagena, en välbefäst stad på nuvarande Colombias karibiska kust, var helt enkelt nyckeln till spanjorernas Amerika.

”Lawrence”, sade amiralen med ett leende, ”spanjorerna kommer att underkasta sig. De kommer att kyssa oss där bak och om några år talar de engelska hela högen.”

Amerikanen var imponerad. Planen var både enkel och övertygande. Snart hade han samlat ihop 2700 frivilliga från de brittiska kolonierna i Nordamerika. 

De anslöt till Vernons trupper som redan omfattade 21000 brittiska sjömän och soldater samt en grupp machetebeväpnade slavar från sockerplan tagerna på Jamaica.

Nu skulle England krossa det spanska imperiet.

Allt gick enligt planerna 

Året innan, 1739, hade Vernon an­gripit den spanska kolonistaden Portobelo på nuvarande Panamas östkust, besegrat garnisonen och förstört alla befästningsverk i staden. 

Därefter hade han sänt en mindre flotta runt Kap Horn för att angripa den spanska stillahavsflottan och Panamas västkust. 

Nu kände han sig redo att erövra Cartagena och stävade ut från Kingston i Jamaica.

Invasionsstyrkan var enorm. Den omfattade hela 186 skepp och Vernon var därmed befälhavare i en av världshistoriens största amfibieoperationer. 

Samtidigt visste han, enligt uppgift från sina spioner, att garnisonen i Cartagena bara bestod av 2800 man plus sex krigsfartyg. Det var inte konstigt att den brittiske amiralen kände sig segerviss.

En staty av amiral Blas de Lezo står än i dag på vakt vid San Felipe- fästningen utanför Cartagena.

© Getty Images

En skog av master vid horisonten

Tidigt på morgonen den 13 mars 1741 slog vaktposterna på Cartagenas tjocka försvarsmurar larm. Borta vid horisonten syntes ett skepp på det blygrå havet. 

Fler fartyg blev snart synliga och inom en halvtimme var hela horisonten full med skepp. Den brittiska invasions­styrkan hade nått Sydamerika.

Den spanske kommendören och amiralen don Blas de Lezo vankade fundersamt av och an i en villa som låg högt ovanför Cartagena. Hans träben dunkade tungt mot golvplankorna vid varje steg han tog.

Från villan kunde de Lezo se ut över Cartagenas fästningar och den annalkande flottan. Han satte kikaren till sitt enda öga och bedömde fiendens kurs.

Blas de Lezo visste att amiral Vernon befann sig någonstans där ute. De båda männen hade mötts tidigare. 

Bara 15 år gammal hade de Lezo fått sitt vänstra ben avskjutet under ett sjöslag vid ­Gibraltar där Vernon tjänstgjort som ung löjtnant i den brittiska flottan.

Medan de Lezo lugnt studerade den överlägsna flottan satt vicekungen i den spanska kolonin Nueva Granada, don Sebastián de Eslava, och vred sina händer. 

Som administrativ chef för hela den norra delen av spanska Sydamerika ansvarade han för att de stora mängder guld, silver och ädelstenar som hämtades upp ur gruvorna varje år skeppades från Cartagena till kungahuset i Spanien.

Både de Lezo och de Eslava visste vad konflikten handlade om – militärt, ekonomiskt och politiskt. Nu skulle det avgöras om det spanska imperiet skulle bestå – eller läggas i ruiner.

Krigsfartyg i strid mot fästningar

Under veckorna som följde testade britterna Cartagenas befästningsverk för att upptäcka eventuella svagheter. 

Mindre styrkor sattes i land och krigsfartygen kryssade fram och tillbaka längs kusten.

Cartagena låg på en halvö mellan en sluten bukt och havet. Bukten var en ­naturlig hamn med två inlopp. Det bredaste – Bocagrande – blockerades av en fördämning, och det smalaste –Bocachica – spärrades av med två enorma järnkättingar. 

De hängde vid vattenytan mellan de kanonbestyckade fästningarna­ San José och San Luis på vardera sidan av inloppet.

Innanför kättingarna låg fyra av de Lezos krigsfartyg redo för strid – amiralen visste att engelsmännen var tvungna att ta sig igenom Bocachica för att kunna landsätta sina trupper på någon lämplig plats inne i bukten.

Och Bocachica var bara det första hindret. Inne i bukten skyddade tre stora fästningar Cartagena, och själva staden var på alla sidor om-gärdad av höga murar som sluttade så att fiendens kanonkulor skulle rulla ned från dem.

Efter åtskilliga artilleridueller mellan fartygen och fästningarna vid Bocachica landsatte britterna soldater och intog marken framför San Luis. 

Deras artillerister ställde upp sina kanoner i den täta djungeln medan krigsfartygen seglade tätt intill land och öppnade eld mot fästningen med alla sina kanoner.

Kanonkulorna hamrade mot San Luis både dag och natt. Vissa studsade bort som bollar, andra slog upp sprickor i murarna. 

Så småningom föll allt större delar av murarna sönder. Ett torn var nära att störta ned och en stor spricka öppnade sig i muren. San Luis tunga kanoner besvarade elden och många brittiska fartyg sänktes eller fick stora skador.

De fyra spanska krigsfartyg som skyddade inloppet angreps upprepade gånger av brittiska linjeskepp.

Det avgörande slaget stod den 4–5 april då tiotusentals kanonkulor ven i båda riktningarna över järn­kättingarna mellan fästningarna.

de Lezo stod rakryggad på däcket på sitt flaggskepp Galicia med högburet huvud och vänster hand bakom ryggen för att ­visa att han var orädd. Kaptenen på det brittiska flaggskeppet mittemot gjorde likadant.

Likt två stridstuppar spankulerade de omkring och stirrade på varandra medan kulor, träflisor och metallsplitter ven genom luften.

En kanonkula slog ned på Galicias däck och missade de Lezos friska ben med bara några centimeter. Amiralen rörde inte en min.

De båda officerarna turades om att ropa ”¡fuego!” och ”fire!” – ”eld!” på spanska respektive engelska – medan soldaterna vid kanonerna hjälpte till med rop som ”smaka på den, kättarsvin!” och ”ta dig i arslet, Diego!”

Matroserna på de nedre däcken slet så att svetten lackade. Hettan var olidlig, krutröken stack i lungorna och fick ögonen att tåras medan männen laddade och avfyrade de flera ton tunga kanonerna.

Matroserna tömde hela tiden hinkar med vatten över kanonrören för att kyla ned dem och de dåligt ventilerade kanondäcken började likna en ångbastu.

Då och då slog en kanonkula genom skrovet och alla som råkade stå i vägen mejades ned med brutna ben och avslitna lemmar.

Några kulor träffade under vattenlinjen där timmermännen och deras lärlingar ilade omkring med plankor och spik för att lappa ihop hålen.

Mitt i stridens hetta träffades de Lezo av splitter i låret och i vänster hand. Han stod kvar och ledde sin styrka medan skeppsläkaren förband honom.  

Britterna tog ut segern i förskott i skrytsamma artiklar och en medalj som före-ställer amiral Lezo som kapitulerar på knä.

© Bridgeman

Ge dem kniven!

Drabbningen mellan de spanska och engelska linjeskeppen pågick hela dagen och hela natten. Klockan nio på morgonen den 5 april var läget kritiskt för spanjorerna. 

Två av deras fyra fartyg i inloppet var totalförstörda: brutna master hängde ut över relingen och skroven var fulla med hål. 

Även fästningen San Luis hade fått stora skador. Den norra muren var nu bara en hög av stenar efter hela två veckors bombningar. Britterna bedömde att spanjorerna höll på att vekna.

Senare samma dag gick Lawrence Washington i land med 2.000 av sina nordamerikanska frivilliga. 

I tre led marscherade de fram mot den raserade fästningsmuren. Knappt 400 spanjorer sköt mot dem med sina gevär. 

Några av Washingtons män stupade men resten av amerikanerna stormade uppför stenhögen. Spanjorerna insåg att de hade förlorat fästningen. 

De hissade vit flagg men den perforerades snart av kulor. Bajonetterna glittrade i eftermiddagssolen.

”Ge dem kniven!”, ropade amerikanerna och visade ingen nåd. Även svårt skadade och försvarslösa spanjorer höggs ned. 

Bland angriparna fanns även de svarta slavarna från Jamaica. Deras macheter var röda av blod.

Omkring 370 av de Lezos män stupade i striden om San Luis. Endast ett fåtal överlevde slakten genom att rusa ned till bukten och hoppa i vattnet där de plockades upp i spanska roddbåtar. 

Innan dagen var slut vajade den engelska flaggan över den sönderskjutna fästningen. Ute i hamninloppet låg de fyra spanska skeppen utslagna men amiral de Lezos envisa motstånd hade stått britterna dyrt. 

Ett flertal stora krigsfartyg hade antingen sjunkit, gått på grund eller skjutits sönder så svårt att de var obrukbara. 1.800 britter hade stupat och flera tusen låg skadade. Mängder med lik flöt omkring i vattnet. 

Britterna bärgade inte de döda spanjorerna som snart började ruttna i den tropiska värmen. Bukten fylldes av en fruktansvärd stank. de Lezo åkte hem för att vila sig efter slaget. 

När hans fru Josefa öppnade dörren satte hon förfärad händerna för munnen och kvävde ett skrik. de Lezos uniform var röd av blodet från hans sår.

Amiral Vernon hade betraktat slaget på tryggt avstånd på sitt flaggskepp. Han log triumferande när han i kikaren såg den engelska flaggan hissas över San Luis, och spanjorerna evakuera fästningen San José på motsatta sidan.

Amiralen skålade med sina officerare och sände ett skepp till England med ett brev där han skrev att Cartagena var så gott som erövrat.

När skeppet kom fram till England flera veckor senare jublade britterna över de goda nyheterna och lät prägla medaljer med inskriptioner som ”Spansk arrogans krossad av amiral Vernon” och ”De intog Cartagena i april 1741”.

Men Vernon hade sålt skinnet innan björnen var skjuten. Britterna hade ännu inte gett sig på fästningarna San Felipe, Pastelillo och Manzanillo som låg framför Cartagenas stadsmur.

Spanjorerna väl förberedda

I Cartagena kallades alla vapenföra män, både gamla och unga, till militärtjänst. Kvinnor och barn skickades bort från staden. 

Stadsborna arbetade frenetiskt för att göra vallgravarna kring San Felipe djupare och anlägga skyttegravar i sicksackmönster framför fästningens ­huvudport. Dessutom sänkte spanjorerna sina sista fartyg för att blockera Cartagenas inre hamn.

Den 11 april tog sig brittiska fartyg in genom det surt förvärvade Bocachica­inloppet och landsatte 3000 soldater söder om fästningarna Manzanillo, Pastelillo och San Felipe. 

Ytterligare 600 man gick i land i Boquillabukten öster om Cartagena. Truppen kämpade sig fram genom den fuktiga djungeln till La Popa, ett gammalt kloster på en kulle. Här ställde britterna upp sina kanoner.

Samtidigt kom huvudstyrkan söder­ifrån fram till San Felipe som var den största och absolut viktigaste fästningen utanför Cartagena. 

Om britterna erövrade den skulle staden omringas – och snart vara förlorad.

Hamnstaden Cartagena fick vanligtvis alla varor via havet men den brittiska sjöblockaden hade redan orsakat så svår brist på förnödenheter att invånarna börjat äta katter, hundar och åsnor.

Den 20 april var britterna redo att angripa fästningen San Felipe. Nästan 3000 man ryckte fram från söder, öster och norr. De möttes av 650 spanjorer i skyttegravarna och 300 på murarna.

Brittiska trupper nådde fram till den östra muren med sina stormstegar men upptäckte snart att deras noggrant uppmätta stegar var två meter för korta. I skydd av nattmörkret hade spanjorerna gjort sina vallgravar två meter djupare.

Försvaret av San Felipe leddes av den outtröttlige kommendören Blas de Lezo som hade fler ess i rockärmen. 

Inte bara kanon- och gevärskulor utan dessutom kokande olja öste ned över de anfallande britterna. Män med fruktansvärda brännskador vrålade av smärta och angreppet från östsidan kom av sig.

Det gick inte bättre för de tusen britter som anföll söderifrån. 

När de beslutsamt stormade uppför sluttningen mot fästningens huvudport möttes de av en intensiv gevärseld från de sicksack­formade skyttegravarna och dog som flugor. Även detta anfall slogs tillbaka.

De brittiska kanoner som med stor möda släpats genom djungeln för att ge artilleristöd uppifrån klostret La Popa ­visade sig nu stå alldeles för långt ifrån de spanska ställningarna. 

Kulorna nådde helt enkelt inte fram.

Även anfallet från norr misslyckades. De brittiska trupperna fångades i en dödlig eld från kanonerna på den stabila fästningen. 

Några kanoner stod i utskjutande befästningsverk, så kallade redutter, varifrån spanjorerna kunde skjuta längs med huvudmuren. Angriparna fångades i en dödlig korseld.

Efter en timmes kamp hade britterna fått nog och drog sig tillbaka till skogsbrynet. Här beslöt de brittiska officerarna att sätta in alla krafter på att inta skyttegravarna och spränga San Felipes stora port. 

Den södra styrkan förstärktes med 400 friska soldater. Dessutom kördes alla­ tillgängliga kanoner fram och öppnade eld, medan infanteristerna ännu en gång stormade fram uppför sluttningen.

Solen stod högt på himlen och hettan var outhärdlig. Trots det lyckades det brittiska anfallet bättre den här gången. 

Soldaterna kom ända fram till skyttegravarna och hamnade i blodiga närstrider med bajonetter och gevärskolvar. På några ställen bröt britterna igenom den spanska linjen och nådde porten.

Kommendör Blas de Lezo iakttog angreppet från ett torn. Han såg upp mot solen och ned på de utmattade soldaterna. 

Den erfarne soldaten insåg att striden nått ett avgörande skede. Han gav order om att öppna porten och satte in sina sista 300 man i ett våldsamt mot­angrepp.

De utvilade soldaterna tog musten ur britterna som först pressades tillbaka över skyttegravarna och därefter ned för sluttningen.

Många släppte sina vapen och flydde i panik. Utanför skotthåll slet de av sig kasketterna och föll utmattade ihop på marken. Hundratals döda och sårade låg kvar utanför fästningen. 

Britterna fick lära sig att det kan bli dyrköpt att angripa robusta och väl­bestyckade fästningar med krigsfartyg. De här kanonerna lärde dem läxan.

© Bridgeman

Britterna var maktlösa

Plötsligt hade det blivit en omöjlig uppgift för britterna att inta Cartagena. Deras numerära överlägsenhet hade sakta men säkert decimerats av spanjorerna.

Av britternas 12000 marksoldater hade 2400 stupat i strid, och ytterligare 2500 hade dött av tropiska sjukdomar och en tyfusepidemi som orsakades av alla de obegravda liken. Ytterligare tusen soldater låg dödssjuka i tältlägren och på skeppen. 

Endast drygt en fjärdedel av de brittiska marktrupperna – sammanlagt 3500 man – var redo för strid.

Även flottan hade lidit stora förluster. Femtio brittska skepp hade sänkts eller skadats så mycket att de inte gick att reparera. 

De flesta hade skjutits i småflisor av de spanska kustbatterierna och kanonerna på fästningsmurarna, andra hade fått omfattande skador under bredsideduellerna i Bocachicainloppet.

Sex av de förlorade fartygen var stora linjeskepp med tre kanondäck, 13 var så kallade 50-kanonersfartyg med två ­kanondäck och fyra var fregatter – mellanstora krigsfartyg. Resten var trupptransportfartyg och lastfartyg.

Spanjorerna hade förlorat 800 man och sex fartyg, men de hade alltjämt 2000 reguljära soldater och 600 män från Cartagena redo för strid. 

Ett nytt angrepp vore lönlöst för britterna.

Efter 67 dagars strider evakuerade britterna sina tältläger och förberedde sig för hemfärden. Medan flaggskeppet lättade ankar stod amiral Vernon och stirrade med hatisk blick in mot land.

”Må fan ta dig, Blas de Lezo!”, väste han.

I England kom nederlaget som en ­total chock för makthavarna som alldeles för tidigt hade basunerat ut amiral Vernons stora triumf för hela världen.

Nu hade de försatt sig i den mest pinsamma situationen i mannaminne. Nederlaget måste tystas ned till varje pris och därför förbjöd kungen och parlamentet allt omnämnande av slaget i tal, böcker eller pamfletter. 

Vernon fick behålla sin post och fortsatte sin karriär inom flottan som om ingenting hänt. Slaget om Cartagena förträngdes fullständigt.

Fyra månader efter britternas reträtt drabbades kommendör Blas de Lezo av den tyfusepidemi som grasserat ända sedan de första striderna. 

På sin dödsbädd pratade han i feberyra. Mycket av det han sade var obegripligt för de anhöriga som vakade hos honom, men ett särskilt ord upprepade han många gånger:

”¡Fuego! ¡Fuego!”– Eld! Eld!

Kanske är du intresserad av...