Danskarna krossades på en timme

De preussiska styrkornas högste befälhavare, prins Friedrich Karl, sitter tidigt upp i sadeln den 18 april 1864. Tillsammans med sin fälmarskalk, Friedrich von Wrangel, beger han sig mot den högsta punkten i trakten kring Dybbøl: Avn­bjerg.

Den 37-årige fältherren, som går under namnet ”den röde prinsen” på grund av den röda husaruniform han alltid bär, är nervös. Han fruktar att danskarna har flytt från sina skansar efter nattens intensiva­ bombardemang och därför kommer att lura honom på den ärofulla seger han så innerligt vill vinna efter två månaders belägring.

Uppe på Avnbjerg får den röde prinsen ett lugnande besked av en brigadchef: danskarna bemannar alltjämt sina skansar – trots de tusentals granater som regnat över fästningen i Dybbøl sedan klockan fyra på morgonen.

Präster välsignar soldaterna

Medan röde prinsen drar en lättnadens suck är stämningen nere i de preussiska löpgravarna tung och skräckfylld. Här, bara några hundra meter från de danska skansarna, ligger 11000 man preussiska stormtrupper. Om bara en liten stund ska de alla rusa ut i öppen terräng och storma Dybbølställningen.

Kaspar Honthumb, skytt vid 53:e rege­mentet, kikar nervöst upp över kanten och ser granaterna hagla ned över de danska skansarna. Sedan vänder han blicken mot sina kamrater i löpgraven. Några ser rädda ut, andra sitter uppgivna och orörliga. Åter andra har något vilt i blicken. Fältprästerna rör sig längs de långa raderna av soldater. Strax före klockan 10 kommer en av dem, pastor Müller, fram till Honthumbs kamrater i 1:a kompaniet.

”Kortfattat berättade han för oss om våra uppgifter och mål, varefter han gjorde korstecknet över oss och gav oss syndernas förlåtelse. Mångas ögon tårades, och vi tänkte stilla på evigheten och förgängligheten”, mindes den preussiske gevärsskytten.

En fältpräst kommer också till menige Wilhelm Gather och hans pluton: ”Prästens röst skälvde och fylldes med vemod. Vi blev veka till sinnet, och här och var såg man någon som hade en tår i ögon­vrån. Vi tryckte varandras händer. Sade 'farväl, kamrat'.”

Samtidigt med prästernas välsignelser intensifieras det preussiska bombardemanget. Klockan är fem i tio, och granaterna faller nu så tätt och oväsendet är så öronbedövande att soldaterna ”inte längre kan räkna kanonskotten”.

Tystnaden som följer prick klockan 10 är lika surrealistisk som kortvarig. Ett ögonblick av tystnad – det är allt.

Sedan hörs kommandorop. På toppen av Avnbjerg ställer sig prins Friedrich Karl upp i stigbyglarna, svingar sin sabel och manar till anfall.