Två egon kämpade om Norden: Kristian IV (t v) och Gustav II Adolf (t h)

© Kungliga Biblioteket, Stockholm / Rosenborg Slot & Rijksmuseum, Amsterdam

Danske kungen ville utplåna Göteborg

Endast en sak kan rubba maktbalansen i Skandinavien: En befäst handelsstad på Sveriges västkust, som berövar danskarna de stora intäkterna från Öresundstullen. Därför inleder Gustav II Adolf bygget av Göteborg på en smal landremsa vid Kattegatt. Den danske kungen ger order om att staden ska brännas ned till grunden.

11 augusti 2017 av Esben Mønster-Kjær

I det svenska Riksarkivet ligger en dyrbar skatt: 85 gulnade så kallade skattelängder, som tillsamman kallas för Älvsborgs lösen. 

Dokumenten utgör beviset för en stor nordisk kraftmätning – och för den danske kungen Kris­tian IV:s oerhörda girighet.

I böckerna räknar kungliga ämbetsmän upp vartenda hushåll i Sverige, från adelns stora herresäten till små gårdar, där fattiga bönder levde på svältgrän­­­sen. 

Allt bokfördes, så att skat­­te­­ind­ri­­var­­na skulle kunna få ut så mycket pengar som möjligt från invånarna, för kung Gustav II Adolf behövde en miljon riksdaler (25 ton silver).

Denna svindlande summa krävde Danmarks Kristian nämligen för att lämna tillbaka fästningen Älvsborg och resten av den svenska västkusten, som han hade erövrat i kriget 1612.

Tre år i rad beskattades både rika och fattiga skoningslöst. När de utarmade svenskarna inte kunde betala mer fick kungen tigga om lån hos nederländska köpmän för att skaffa resten av pengarna.

Gustav II Adolf accepterade alla förödmjukelser, för han hade redan planerat sin hämnd. 

När lösensumman var betald, och den blå-gula flaggan på nytt vajade över Älvsborg, skulle han inleda en helt ny tidsålder i Sverige:

En befäst stad på den plats där Göta älv mynnar ut i Kattegatt skulle se till att varor obehindrat skulle kunna strömma in i och ut ur det svenska riket.

Mitt för näsan på den danske kungen, som utnyttjade sin kontroll över det smala Öresund för att kräva tull från vart­enda fartyg som passerade.

Staden, som skulle heta Göteborg, grundades av rent hämndbegär. Den skulle vara en knuten näve riktad mot Danmark. En ständig provokation.

Hamnen låg mitt i en fästning: Städer vid floder anlades i regel med kajen ut mot vattnet. Holländarna utvecklade dock en ny stadsplan med kanaler, som öppnade staden för fartyg. Hamnen hamnade därför bakom Göteborgs vallar. Klicka på kartan för att ta en rundtur i Göteborgs försvarsanläggningar.

Sverige saknar en hamn i väster

Sedan 1300-talet hade Sveriges tillgång till Kattegatt utgjorts av en smal landremsa längs Göta älv.

Inklämd mellan de danska besittningarna längs kusten – och försvarad av en enda fästning, Älvsborg.

Världen hade dock förändrats sedan medeltiden, och det var anledningen till att Gustav II Adolf var beredd att betala en miljon för att få till­baka Göta älvs utlopp.

Tidigare hade Asiens dyrbara varor nått Europa via den så kallade Sidenvägen, som slingrade sig genom Asien till Medelhavet.

Där köptes varorna upp av italienska köpmän, som distribuerade dem vidare i Europa – även de få som tog sig över Alperna och nådde upp till Skandinavien.

Efter portugisernas upptäckt av sjövägen till Indien 1498 flyttade varutrafiken från kamelkaravanerna till de stora handelsskeppen, som hämtade tunga laster i Asien och förde dem till städerna vid den europeiska Atlantkusten.

De svenska kungarna hade insett att Sverige låg isolerat i förhållande till den nya världsordningen.

Rikets hamnstäder låg längs Östersjön, medan landet i väster var isolerat bakom danska och norska provinser. Enda glipan i ärkefiendens stryptag var Göta älvs utlopp.

Två egon kämpade om Norden

Äregirig: Gustav II Adolf dog på tröskeln till triumf

Efter Gustav II Adolfs maktövertagande 1611 upplevde Sverige i stort sett aldrig fred, och kungen hann slåss mot danskar, ryssar, polacker, spanjorer och tyska katoliker.

Målet var alltid att göra Sverige större. Under trettioåriga kriget 1632 stod krigarkungen på maktens topp, och till och med kejsartronen i Tyskland var inom räckhåll, men då satte en kula stopp för kungens framfart.

Byggfeber: Kristian IV hade för många idéer

Kristian IV tog alltid chansen att vinna anseende hemma och i utlandet. 

Han lanserade konstant nya projekt, som skulle understryka hans status som en av Europas stora renässansfurstar.

När han inte uppförde slott anlade han nya städer eller så förde han krig. Under Kristians regeringstid från 1588 till 1648 kunde han inte sätta upp ett enskilt mål och lägga all kraft på att upp-nå det.

Danskarna bränner ned Göteborg

Kristian IV var inte omedveten om det svenska hotet. En hamn vid Göta älvs mynning skulle betyda att Sverige kunde undgå Öresundstullen, som danskarna krävde in vid Helsingör.

Även om svenska fartyg i perioder var befriade från tull drabbades köpmän från exempelvis Nederländerna och England – vilket gjorde varorna dyrare i Sverige.

Om Kristian IV ville behålla kontrollen var han tvungen att slå till. Redan 1611 lät han bränna ned det första Göteborg – staden hade anlagts endast åtta år tidigare av Gustav II Adolfs far Karl IX.

I januari 1612 anslöt Kristian sig till sina styrkor på den tillfrusna Göta älv för att avsluta arbetet.

Hans soldater drog ut en kanon på isen och avfyrade ett skott mot Älvsborgs fästning.

Svenskarna sköt tillbaka, och när kulorna slog ned bland danskarna gick deras kanon genom isen.

Kristian insåg att årstiden inte lämpade sig för belägring, och lät det stanna vid ett hot. Innan den danske kungen gav sig av kunde han inte låta bli att avfyra en psykologisk bredsida.

I ett brev till fästningskommendanten bad han vänligt svenskarna att ta väl hand om hans kanon på älvens botten till våren ”så ska den danske kungen återvända och låta Älvsborg stifta bekantskap med fler av det slaget”.

Det löftet infriade Kristian fyra månader senare. I maj hade Jutekungen – kungen från Jylland – som svenskarna kallade honom, samlat 10000 soldater och inledde belägringen av Älvsborg och dess 400 man. 

Fästningen var i ett uselt skick, och den 1 juni 1612 – efter hårda strider – gav svenskarna upp.

Götalandsremsan var i danska händer, men Kristians planer grusades. Hemma i Danmark motsatte adeln sig hans önskan om att behålla Älvsborg. 

Även England pressade på för att förmå kungen att släppa ifrån sig fästningen, för Danmark fick inte bli för mäktigt i Östersjön.

Svenskarna betalar lösensumman

I stället krävde Kristian IV en miljon riksdaler i lösen – Älvsborgs lösen. 

Från början ville han ha två miljoner, men det avvisade svenskarna blankt. Naturligtvis hoppades Kristian att svenskarna inte skulle lyckas betala i tid, så att han skulle kunna behålla Älvsborg och den omgivande kusten för evigt.

Till slut, Den 31 januari 1619 kunde den svenske översten Herman Wrangel emellertid stega fram till Älvsborgs port med ett undertecknat kvitto på att Sverige hade betalat lösensumman och nu skulle ha tillbaka fästningen. 

Samma dag rapporterade han till Gustav II Adolf: ”Då hade de genast överlämnat slottet med allt dess tillhörande gods till mig och gett sig iväg”.

Allt hade skett på ett hövligt och korrekt sätt, utan de ömsesidiga trakasserier, som danskar och svenskar vanligtvis utsatte varandra för.

Älvsborg var åter i svensk ägo, och som fästningens nye kommendant skulle Wrangel återbörda västkusten till kungens välde.

I praktiken hade översten ansvar för ett trist, avfolkat och nedbränt landskap.

Nedanför fästningen låg de sotiga ruinerna av staden Älvsborg, som danska styrkor hade bränt ned 1611.

Ett par kilometer uppför Göta älv låg de övergivna resterna av staden Nya Lödöse. Mitt­emot fästningen, på älvens norra strand, stod ruinerna av det första Göteborg.

Vart för sig utgjorde de monument över grusade svenska förhoppningar om att öppna en hamn på västkusten.

Hamnen var stadens mittpunkt – framför allt nederländska, engelska och tyska skepp lade till där.

© Göteborgs Stadsmuseum

Gustav II Adolfs plan tar form

Kort efter övertagandet började fästningskommendanten Wrangel ta emot post från invånare, som ursprungligen bott i den krigshärjade trakten. 

De hade sökt skydd längre in i landet, men nu ville de återvända hem till sina gårdar igen.

Därför bad de om tillåtelse att återuppföra sina nedbrända hus. Wrangel svarade undvikande att det var en fråga för ko­nungen, som snart tänkte besöka västkusten.

Gustav II Adolf anlände med sitt följe i mars 1619 och tillbringade en vecka i fästningen, medan han utfärdade ett flertal befallningar.

Flyk­tingarna fick tillåtelse att återvända, men ingen av dem fick lov att bygga ”något som ska vara beständigt”, slog kungen fast. Tanken var nämligen att de snart skulle flytta igen:

”Vi ger nu tillåtelse till att alla invånare från Nya Lödöse och Göteborg (Karl IX:s stad, red.) såväl som alla andra svenskar och främlingar, från vilken nation de än må komma, slår sig ned i vårt nya Göteborg”, förkunnade kungen.

Gustav II Adolf tänkte inte bygga upp de nedbrända städerna – och låta det sekelgamla spelet med danskarna fortsätta. 

Vid Göta älvs strand skulle det byggas en ny stad – med ett kraftigt försvar.

Allt hänger på nederländarna

Kungen hade skrivit ”främlingar” i sin kungörelse, men han hade nederländare i tankarna.

Sextonhundratalet var Nederländernas storhetstid, då det lilla landet vid Nordsjön överglänste resten av Europa på nästan alla områden. 

Det så kallade gyllene århundradet byggde på en grund av global handel, som förde varor från jordens alla hörn till Amsterdam, där köpmännen tjänade förmögenheter.

Gustav II Adolf ville att hans nya Göteborg skulle vara Sveriges länk till detta världsomspännande nät av handel och rikedom.

Bästa sättet för kungen att få in en fot på Nederländernas marknader var att locka landets köpmän att bosätta sig i staden.

Därför var hans diplomater i full färd med att locka förmögna nybyggare.

Den mest framträdande bland dessa var Jacob van Dijck. Han föddes i Haar­lem 1567, hade studerat juridik och hade redan 1607 börjat representera svenska intressen i Nederländerna.

Kungen överlät åt honom att rekrytera de nederländare som var avgörande för projektets framgång – och Jacob van Dijck gjorde inte kungen besviken: 

”Här finns många förträffliga män med förmåga och resurser, som har för avsikt att resa till Göteborg och dagligen frågar ut mig för att få reda på alla detaljer”, rapporterade van Dijck från Amsterdam.

Nederländarna hade goda skäl att utvandra, för de blev lovade stort inflytande på staden, redan innan det första spadtaget hade tagits. 

Dessutom lovades de tomter, 16 års skattebefrielse samt att de skulle slippa militärtjänst.

Till det kom möjligheterna till betydligt bättre affärsmöjligheter än i Nederländerna, för via Göteborg kunde de invandrade köpmännen handla med det mäktiga Spanien, som Nederländerna låg i permanent krig med – och som nederländare inte kunde handla med.

Under de perioder då Sverige var befriat från Öresundstullen kunde Göteborg fungera som omlastningshamn, där varor från hela världen lastades på svenska fartyg, som kunde ta dem genom Öresund utan att behöva betala.

Gustav II Adolfs invitation hörsammades av framför allt så kallade remonstranter. De utgjorde ett litet protestantiskt trossamfund, som förföljdes i hemlandet.

Bland de 500 nederländska utvandrare som satte kurs mot bygg­arbetsplatsen vid Göta älv utgjorde remonstranterna majoriteten.

Ledaren Jacob van Dijck tillhörde också dem, och han skulle bli Göteborgs starke man. 

Nya Amsterdam växer fram

När de första nederländska kolonisatörerna anlände 1621 bestod Göteborg av inte mer än en liten handfull hus, men stadens framtida konturer kunde tydligt urskiljas i landskapet.

De blivande hamnarna, kanalerna och vallgraven hade stakats ut av professionella dammbyggare.

Inom dessa ramar hade en gatuplanerare slagit fast hur väg­nätet skulle se ut.

Samtliga specialister var nederländare, för under 1600-talet betraktades de som världens bästa stadsplanerare.

Göteborg fick en stadsbild som var så nederländsk att staden i folkmun kallades för ”Nya Amsterdam”.

Liksom i Nederländerna låg hamnen inte mot flodstranden utan hade grävts som en bred kanal genom stadens centrum. Därifrån kunde fartyg fortsätta in i mindre kanaler.

Huvudkanalen, kallad Stora Hamnen, stod klar 1622, och åtta år senare var de tre sidokanalerna grävda.

Kanalerna tog inte enbart emot fartyg utan såg även till att älvens sanka strand dränerades, så att stadens hus och fästningar kom att vila på ett stabilt underlag.

Samtidigt som husen och hamnen växte fram tog även fästningen form. 

Efter nederländsk förebild skyfflades jord och lera ihop till en tre meter hög vall med bastioner och kring den en omkring en och en halv meter djup vallgrav.

Runt staden konstruerades ett så kallat utanverk, som med hjälp av slussar och vallar kunde översvämma stadens bakland.

Bland Göteborgs nederländska befolkning utgjorde köpmän överklassen. De installerade sig i förnäma hus på Sankt Jacobs gata.

I antal överträffades de dock av sina landsmän bland hantverkarna, som liksom handelsmännen ansågs överlägsna alla andra. Jacob van Dijck hade värvat skeppsbyggare, bryggare, bagare, skomakare och många andra professioner, som skulle se till att staden hade allt befolkningen behövde.

Den tredje och sista gruppen kolonisatörer var nederländska bönder, vars förmåga att tygla naturen var allmänt känd. De skulle göra om det sanka landskapet längs älven till åkrar.

Arbetet med att etablera Göteborg hade redan kommit långt, när Gustav II Adolf anlände på visit 1624.

I flera brev hade Jacob van Dijck uppmanat honom att låta ”sitt ljus” lysa över kolonin och fatta nödvändiga beslut.

Under sitt besök tillsatte majestätet därför ett stadsråd, där makten låg hos de inflyttade: Av rådets tolv medlemmar var fem nederländare, två tyskar, två skottar och endast tre svenskar.

Extra bittert var det för svenskarna att stadens rådhus kom från Nya Lödöse. 

Det hade invånarna omsorgsfullt plockat isär och återuppfört vid Göteborgs hamn – och nu satt nederländarna i det.

I fredstid kunde Göteborgs invånare promenera på fästningsvallarna. Om staden attackerades stängdes portarna, och baklandet översvämmades.

© Kungliga Biblioteket

Jutekungen återvänder

Gustav II Adolfs besök 1624 skulle bli sista gången invånarna i den nya staden såg sin kung.

Landets regent begav sig till Tyskland för att blanda sig i trettioåriga kriget. 

Fälttåget tog honom så långt söder­ut som till München, men på ett slagfält utanför staden Lützen blev han 1632 omringad av fienden och stupade.

I Danmark hade Kristian IV inte för avsikt att ge upp kampen om Göteborg. Jutekungen återvände 1644, då ett nytt krig brutit ut mellan Danmark och Sverige.

Elva danska fartyg anlände till Göta älvs mynning och satte iland styrkor i skärgården. Svenskarna iakttog hur Kristian studerade staden och funderade på hur han skulle angripa försvaret.

På en höjd utanför Göteborg hade man byggt en helt ny skans – Kronan. Skansen, som var byggd av jord och bestyckad med kanoner, kallades av invånarna för ”Juteskrämman”.

Tiden var inne för Göteborgs eldprov. Stadens ledare hade med fasa sett fram emot denna dag ända sedan de första vallarna anlades. 

Bekymrade betraktade de hur danskarna byggde egna skanser och drog fram sina kanoner.

Stadens förbindelse till Kattegatt skars av, men några andra åtgärder vidtog Kristian tills vidare inte, för han saknade soldater för att inleda en belägring – och den kunde inledas först när förstärkningar an­lände från Norge.

Hjälpen till Göteborg kom dock först: en nederländsk hjälpflotta, som rustats och skickats iväg till Kattegatt för Sveriges räkning.

När fartygen närmade sig Göta älv fick den danske kungen hastigt evakuera sina styrkor, och den danska sjöstyrkan seglade söderut mot säker hamn.

Kort därefter dök norrmännen upp, men de kunde inte göra något utan den danska flottan. I stället brände soldaterna ned ett sjukhus utanför Göteborg.

På andra slagfält vann svenska arméer emellertid stora segrar, och när det dansk-svenska kriget 1645 slutade med svensk seger, hade styrkeförhållandet i Norden blivit det rakt motsatta: 

Kristian IV var nu den svage, och ett av villkoren i den fred som slöts samma år i Brömsebro var att danskarna skulle överlåta Halland till svenskarna i 30 år. 

Därmed låg Göteborg inte längre inklämt mellan danska områden.

År 1719 seglade danskarna in i Göta älv för att blockera Göteborgs hamn och angripa stadens fästning, Nya Älvsborg. Kanonkulorna från danskarnas bombardemang sitter kvart i ­murarna på Nya Älvsborg.

© Jacob Hägg / Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborg / Torsten Weper / Världens Historia

Vardagen infinner sig

Sveriges gamla fiende, Jutekungen Kris­tian, hade varit död i fem år, när Göteborg 1653 tog emot prominent besök från utlandet.

Nybyggarstaden hade vuxit till en driftig liten stad med 1500 invånare, och de fick äran att ta emot Bulstrode Whitelocke, utskickad som ambassadör för England.

Ambassadören upptäckte att de högst uppsatta ämbetsmännen var svenska, garnisonen leddes av skottar, och nederländare hade befäl över flottans fartyg.

Trettio år efter grundandet var Göte­borg fortfarande en stad med en påtagligt internationell prägel.

Just nederländarnas närvaro gav upphov till en ganska spänd stämning under besöket, för Nederländerna och Storbritannien stred om kontrollen över världshandeln.

Den nederländska dominansen i Göteborg hade trots det minskat kraftigt sedan 1620-talet.

De kontrollerade inte längre stadsrådet, och deras namn upptog inte de mest framträdande platserna i skattelängderna.

En del av nederländarna hade gift sig lokalt och blivit svenska. Det gick snabbast för de nederländska bönderna, som på bara några generationer inlemmats i den lokala land­­sbygdsbefolk­­ningen.

I stället blomstrade handeln nu med hjälp av inflyttade tyska och skotska köpmän, medan välståndet och invånarantalet växte.

Hotet från danskarna kvarstod dock, så nya och starkare försvar behövde uppföras runt staden. 

Viktigast av dessa var Nya Älvsborg – en massiv fästning byggd på en av de små holmarna i Göta älv. Därifrån kunde inloppet till Göteborg kontrolleras.

Under stora nordiska kriget lyckades den danske sjökrigshjälten Peder Tordenskiold år 1719 smyga in i älven och komma inom skotthåll från Nya Älvsborg, men längre nådde han inte. 

Göteborg hade klarat sig igen – och än i dag är fästningens torn prickiga av Tordenskiolds svarta kanonkulor, som skämtsamt ­kallas ”pepparkorn”.

Även Gustav II Adolfs 85 gulnade skattelängder från 1600-talets början, när Älvsborgs lösen skulle betalas, kom till stor nytta.

Den noggranna förteckningen över svenskarna, deras egendom och privatekonomi låg i många år till grund för kungarikets flitiga skatteindrivning.

Kanske är du intresserad av...