Den svenska arméns befälhavare Lennart Torstenson.

Slaget vid Jankov vände 30-åriga kriget

Tack vare den skicklige Lennart Torstenson vann Sverige slaget vid Jankov 1645. En överlägsen seger som blev början till slutet på trettioåriga kriget.

11 juni 2017 av Magnus Olofsson / Militär Historia

Den 9 januari 1645 hade vägarna frusit tillräckligt för att bära kanoner och trossvagnar och den svenska huvudarmén bröt upp från lägret i Zeitz. 

15 000 soldater trampade söderut, genom Sachsens kuperade landsbygd. Efter en veckas marsch var de över Erzgebirges pass och slog läger i Kaaden, i utkanten av Böhmen – en av kejsare Ferdinand III:s arvländer. Först den 21 januari anslöt sig befälhavaren, den giktsjuke fältmarskalk Lennart Torstenson. 

Han hade stora planer: att göra slut på kriget som hade förtärt Europa i så många år. Det blev nu inte så, men de närmsta månaderna skakade hans fälttåg det habsburgska väldet i dess grundvalar.

Det hade funnits svenska planer på att invadera arvländerna för att stävja kejsarens maktambitioner redan på 1620-talet. Sedan Sverige gick med i kriget år 1630 hade svenska styrkor härjat arvländerna så snart krigslyckan tillät det: i Böhmen 1634 och 1639, i Mähren 1642 och 1643, de två sista gångerna under Torstensons befäl.

Kriget gick Sveriges väg

År 1644 fortsatte kriget gå Sveriges väg. I en kampanj som började i Schleswig i augusti 1644 och slutade i Magdeburg i december besegrade Torstensons styrkor en kejserlig armé under den inkompetente Matthias Gallas. Sjukdomar och svält gjorde slut på Gallas utmanövrerade armé. Endast 3 000 man av 14 000 kom undan.

KARL XII:S SEGER VID NARVA

Mot årets slut låg arvländerna nästan blottade på försvarare. Torstenson insåg att om Sveriges förbundna också gick till offensiv, så fanns ett gyllene läge att avsluta kriget. Till dessa allierade hörde furste George I Rákóczi av Transsylvanien, som stod med sin armé i Ungern, och de franska styrkor som från Rhens mellersta lopp band upp den bayersk-kejserliga armén i Franken. 

In i Sachsen

I december föll Torstensons huvudstyrka härjande in i det fientliga Sachsen, varifrån Böhmen låg inom slaghåll. Men armén behövde vila och kompletteras efter månader av hårda marscher. Dessutom gjorde höstregnen vägarna oframkomliga och förvärrade Torstensons gikt. Armén gick i kvarter
i några veckor.

Slaget vid Jankov i februari 1645 utspelade sig i starkt kuperad terräng, något som försvårade för svenskarna.

© Militärhögskolan

Medan tiden gick gjorde varken fransmännen eller Rákóczi någonting, trots Torstensons propåer. De kejserliga tog vara på andrummet. Genom att återkalla trupper från Ungern och Franken och slå ihop dem med spillrorna av Gallas armé fick kejsaren ihop 11 000 knektar.

Till detta la kurfursten av Sachsen 1 400 och kurfursten av Bayern 5 000 man. Artilleriet var svagt och utrustningen dålig, men armén var i alla fall nummerstark och bestod av veteraner. Befälet gavs till fältmarskalken Melchior von Hatzfeldt.

Mot ett avgörande slaget

Trots denna nya armé beslöt sig Torstenson för att rycka in i Böhmen och »bringa fienden till någon huvudaction». Även kejsaren ville ha ett avgörande slag: Hatzfeld fick order att gå Torstenson till mötes.

Det var en märklig situation, för trettioåriga krigets fältherrar var inte glada för bataljer. Torstenson själv skrev en gång att »Det gives inget vanskligare än att äventyra en drabbning. Man kan förlora den genom tusen oförutsedda tillfälligheter».

På de tretton år som gått sedan Gustav II Adolf stupat hade den svenska armén endast utkämpat fyra större slag. Det var extraordinära händelser: några förtätade timmar av skräck och kaos i krigets monotona vardagslunk efter åratal av marscher, läger, hunger, trötthet, smuts, sjukdom.

KIRKHOLM 1605 – SVERIGES STÖRSTA NEDERLAG

Ett nytt töväder tvingade dock svenska armén att bli kvar i Kaaden till den 8 februari, då offensiven in i Böhmen inleddes på allvar. Arméerna var jämnstarka – bägge bestod av veteraner. Ett fältslag måste alltså bli ett vågspel.

Jankov mellan arméerna

Under två veckor av marscher intog Hatzfeld gång på gång starka försvarsställningar i den svenska arméns väg. Torstenson vågade inget slag på de villkoren. Det blev bara skärmytslingar och kanonader – tills en krigets slump gjorde att arméerna tappade bort varandra några dagar. De hittade varandra igen den 23 februari. Mellan dem låg en köping vid namn Jankov.

Terrängen runt Jankov var starkt kuperad: skogiga höjder med uppodlade sänkor emellan. Hatzfeldt hade ställt upp sin armé bakom en av åsarna. När Torstenson spejade ut över de kejserliga positionerna konstaterade han att det var omöjligt i den brutna terrängen för den svenska armén att gå rakt på och »lefverera een rätt formerad battaigle».

Däremot gick det att gå runt de kejserligas vänstra flygel och falla dem i flanken. Med de orderna bröt den svenska armén upp, klockan fem på morgonen den 24 februari 1645.

1. Truppernas utgångsläge. 2. Den första stora drabbningen. 3. Den andra drabbningen.

© Christoffer Rehn

Två slag samma dag

Det blev ett av de längsta slagen i hela kriget, eller egentligen två på varandra följande slag på en och samma dag.

Det första inleddes när chefen för den kejserliga vänsterflygeln, en flåbuse vid namn Johan von Götz, upptäckte flankmarschen och satte sina ryttare i rörelse för att blockera den – utan att underrätta Hatzfeldt. I hasten ledde han dock ned sina ryttare i en trång dal där de kom under eld från höjderna.

Där blev de anfallna och skingrade innan de hann utveckla sig och Götz själv stupade. Hatzfeldt, som blivit helt ställd av Götz agerande, lyckades få fram resten av sin armé, men i röran gick elva kanoner och artilleriets ammunition förlorade.

SKOTTARNAS SEGER VID BANNOCKBURN

Efter Götz nederlag var den svenska armén helt överlägsen och inte minst det svenska artilleriet härjade oemotsagt. Hatzfeldt beordrade återtåg och hans armé föll tillbaka.

Det var middagstid. Torstenson var nöjd. Han hade segrat och öppnat vägen djupare in i Böhmen. Ett förföljande kunde bli kostsamt. Armén fick order att göra halt.

Kejsarens trupper samlade

Dock syntes en avdelning kejserliga musketerare på en höjd, och en styrka detacherades för att jaga bort dem. Det lyckades, men på andra sidan höjden stod hela den kejserliga armén – till och med Götz ryttare var återsamlade – uppställd i full slagordning, inväntande natten för att rymma fältet.

Det svenska detachementet studsade tillbaka – och då gick den kejserliga centern och vänsterflygeln till anfall – utan Hatzfelds order. Motvilligt måste han gå till attack även med högerflygeln.

Så blev det ett andra slag. Det var hårdare än det första. Det fanns inte utrymme för några finesser. De två arméerna stångade sig blodiga mot varandra, men de svenska trupperna var lite hetare denna vinterdag. Först vek den kejserliga högerflygeln undan, sedan vänsterflygeln, till sist blev infanteriet omringat och krossat.

Stora förluster

Klockan fyra var slakten över. Mängder av döda och sårade människor och hästar låg kringströdda i skogar, snår och sänkor kring Jankov.

SPARTACUS HOTADE ROM

Runt 4 000 kejserliga, bajerska och saxiska soldater hade stupat. Fångarna var fler: 238 officerare – varav sex generaler, inklusive Hatzfeldt, 128 underofficerare, 66 artillerister och 4135 »gemena».

Summa summarum hade hela artilleriet, nästan hela fotfolket och halva rytteriet gått åt. Kejsaren hade förlorat nästan alla sina veteraner och huvudarmén var förstörd för andra gången på några månader.

Det svenska artilleriet var framgångsrikt under det första av de två slagen vid Jankov.

De svenska förlusterna uppgick till flera tusen – bara i regementet »Gamla blå» hade alla officerare stupat eller sårats – men ersattes till stor del av att man stack in krigsfångarna i leden.

Wien låg oförsvarat

Segern var stor, mycket stor. Wien låg oförsvarat, Ferdinand flydde från Prag. Torstenson förstod att det gällde att handla snabbt. Två dagar senare började han »hasta […] ådt Donaw» för att förena sig med Rákóczis styrkor. Marschkolonnerna ringlade söderut. Motståndet var obefintligt.

Den 27 mars nådde armén Wolfsschanze, en befästning som skyddade den stora bro som ledde över till Wien på andra sidan Donau. Tre dagar senare evakuerade de kejserliga trupperna skansen och brände bron. Ett slut på kriget såg ut att vara inom räckhåll.

DET SVENSKA FLYGVAPNETS PIONJÄRER

Nu svek dock krigslyckan Torstenson. Kejsarens diplomati hade tubbat Rákóczi till stillhet och eftersom delar av svenska armén måste läggas in som besättningar på de orter som den hade erövrat var den för svag för att ge sig på Wien. Torstenson beslöt att fullfölja ockupationen av områdena norr om Donau, i förhoppningen att kunna gå över floden när Rákóczi väl anslöt sig.

Ingen fransk hjälp

Det gav Ferdinand tid att handla. Resterna av Hatzfeldts armé, de få förband som fanns kvar, utskrivningar, värvningar, trupper från Italien – i början av maj fanns en ny armé, stark nog att hålla det befästa Wien.

När den franska armén den 5 maj led nederlag mot bayrarna vid Mergentheim, så innebar det att Torstenson inte längre kunde räkna med fransk hjälp, men däremot med att få de bayerska trupperna på sig. Rákóczis styrkor kom, men de visade sig vara värdelösa. Så gled initiativet Torstenson ur händerna.

MANNERHEIM ÄVENTYRADE FINLAND

I slutet av maj återtog de kejserliga Wolfsschanze. Kampanjen i Böhmen fortsatte långt in på hösten, men hotet mot Wien var avvärjt och möjligheten till fred borta – för denna gången.

Fart på fredsförhandlingarna

Men slaget fick ändå långtgående följder. Habsburg var kraftigt försvagat av förlusterna vid Jankov och härjningarna i hjärtat av riket. Kurfursten av Sachsen övergav hans sak och slöt vapenvila. Vid fredsförhandlingarna i Osnabrück och Münster, som sniglat sig fram sedan i mars, blev det äntligen fart på de kejserliga ombuden.

Torstenson hade misslyckats med sina högt ställda mål, men hade fört Europa ett stort steg närmare den efterlängtade freden.

Kanske är du intresserad av...