Generalmajor Carl Gustaf Wrangel ledde den svenska flottstyrkan under slaget.

Slaget vid Femern: Krigslist lurade dansken

Svenskarna fick Kristian IV att tro att det pågående kriget skulle gå i vintervila. Därmed kunde flottan gå in i Femern Bält och ta danskarna med överraskning. Segern blev närmast total och låg till grund för freden i Brömsebro.

15 april 2018 av Oskar Sjöström / Militär Historia

Det var en vacker höstmorgon med klar himmel. De föregående dagarnas stormar hade mojnat och en frisk kuling låg nu på från sydväst. Väderomslaget blev tecknet för den svensk-nederländska flottan att gå till anfall mot den danska, som låg förankrad inom synhåll ungefär en mil bort. Efter gudstjänst och bönestund gavs signal att sätta segel, och ett efter ett intog skeppen sina platser i formationerna och satte kurs mot fienden.

Den anseglande flottan – som på långt håll flöt samman i ett gytter av segeldukar, master och vimplar – var från den danska sidan en mycket illavarslande syn. Inte bara hade krigsledningen grovt misstagit sig på det strategiska läget och låtit sig överrumplas, utan den egna styrkan var också hopplöst underlägsen inför den stundande striden. 

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Mot fem fiendeeskadrar om totalt 41 skepp och 914 kanoner förfogade danskarna över enbart två eskadrar med sammanlagt 17 fartyg och 422 eldrör. Dessutom var vindförhållandena den här dagen mycket gynnsamma för den svenska sidan.

Avgörande i torstensonska kriget

Slaget – som stod i gattet mellan öarna Femern och Lolland i de danska farvattnen den 13 oktober 1644 – skulle komma att bli avgörande för utgången av det så kallade torstensonska kriget, som Sverige hade inlett mot Danmark i december 1643 och som ändade i den berömda freden i Brömsebro 1645.

Namnet anspelar på fältmarskalken Lennart Torstenson som i hemlighet hade instruerats att vända sin armé från det pågående trettioåriga kriget i Tyskland och med ett blixtanfall söderifrån invadera den jutska halvön och »sätta kriget i Danmark».

SLAGET VID JANKOV VÄNDE 30-ÅRIGA KRIGET

Anfallet motiverades utåt med att Danmark en tid dessförinnan hade upphävt den svenska tullfriheten i Öresund, vilket kunde tolkas som ett folkrättsbrott. I själva verket var konflikten bara en av många tvistepunkter mellan de nordiska rivalerna, där ekonomiska och säkerhetspolitiska spänningar ofta förstorades av mer prestigemässiga skäl. 

Varken kung Kristian IV av Danmark eller rikskanslern Axel Oxenstierna i Sverige ville ge efter för den andres krav. På det sättet var krig närmast oundvikligt i längden.

Den danske kungen Kristian IV var segerviss efter sjöslaget vid Kolberger Heide som föregick slaget vid Femern.

Hela Jylland ockuperat

I enlighet med den svenska planen hade det danska försvaret snabbt brutit samman på Jylland, och redan i januari 1644 var hela halvön ockuperad. För att fortsätta anfallet mot de danska öarna – med Själland som huvudmål – behövdes emellertid sjötransporter, vilka var omöjliga att genomföra eftersom den danska flottan ansågs överlägsen den svenska. Torstensons armé var därför fast där den var.

BREITENFELD – GUSTAV II ADOLFS STORA SEGER 

Lyckligtvis kunde den invandrade nederländske handelsmannen Louis de Geer utnyttja sina kontakter i Nederländerna för att i februari trumma samman en värvad flotta – som till stora delar finansierades ur hans egen ficka.

Styrkan leddes av amiral Maerten Thijssen (senare adlad Anckarhjelm för sina insatser i svensk sold) och kunde redan under våren styra ut för att sammanstråla med den svenska flottan någonstans i Östersjön. Företaget drabbades emellertid nästan omedelbart av motgångar.

Sjöslaget vid Kolberger Heide

Den 16 maj överraskades nederländarna nämligen av danska fartyg vid Lister Dyb utanför den slesvigska västkusten och blev så illa tilltygade att de måste återvända till Holland. Kort därpå, den 1 juli, drabbade svenska och danska flottstyrkor samman vid Kolberger Heide utanför Kiel – som tidigare intagits av Torstensons trupper – vilket resulterade i att svenskarna fick söka säkerhet i Kielfjorden som snabbt sattes i blockad av danskarna.

SÅ BLEV NAPOLEON KRIGFÖRINGENS MÄSTARE

Ungefär samtidigt hade Torstenson nödgats tåga söderut för att kontra en kejserlig framstöt och ett svenskt diversionsanfall mot Skåne hade blivit tillbakakastat. Till råga på allt blev den svenske amiralen Klas Fleming dödad av ett slumpskott på sitt skepp den 26 juli. Krigslyckan såg alltså ut att vända till danskarnas favör, och Kristian IV – som förlorat ena ögat vid Kolberger Heide – var så segerviss att han talade om ett angrepp mot Stockholm.

Men i slutet av juli hade Thijssens flotta återvänt och genom en äventyrlig seglats lyckats ta sig in i Östersjön. Och natten till den 2 augusti lyckades även den svenska flottan, nu under generalmajor Carl Gustaf Wrangels överbefäl, att i skydd av mörkret obemärkt slingra sig ur blockaden och återvända till Sverige.

Svensk krigslist lurade danska flottan

Händelserna utgjorde i sig ingen katastrof för danskarna, men kom att föranleda ett ödesdigert misstag. I tron att den svenska flottan inte skulle vara förmögen att utföra några ytterligare operationer före vintern beslutade Kristian att lägga upp merparten av flottan för säsongen. Endast Pros Munds två eskadrar lämnades kvar att bevaka de danska farvattnen.

Den svenska flottan leddes från Carl Gustaf Wrangels eget skepp Smålands lejon.

Beslutet hade förmodligen också fattats till följd av en svensk krigslist. I ett falskt brev som danskarna tilläts snappa upp lämnades nämligen förledande uppgifter om att den svenska flottan skulle hemkallas till Stockholm över vintern.

KIRKHOLM 1605 – SVERIGES STÖRSTA NEDERLAG

I själva verket var det redan bestämt att Wrangels och Thijssens flottor trots den sena årstiden skulle återvända till Danmark för att försöka få till ett avgörande i kriget.

Svenska flottan dök upp vid Femern

Som en ytterligare lycklig omständighet hade den danska underrättelseverksamheten varken kunnat genomskåda bluffen eller förvarna Pros Mund om den förestående faran. När den svensk-nederländska flottan plötsligt uppenbarade sig vid Femern var det därför redan försent för honom att dra sig undan.

När attacken inleddes fanns det därför inte mycket annat att göra för danskarna än att gå fienden till mötes. Den improviserade försvarsplanen gick ut på att försöka spränga in som en kil mellan de svenska och nederländska eskadrarna för att på så vis utjämna underläget. 

Men de ogynnsamma vindarna medförde att de snabbt utmanövrerades. Istället blev den danska flottan kluven i två delar, där de stora amiralsskeppen kom att utgöra en egen tätgrupp.

ALEXANDER DEN STORE FÖRLORADE ALDRIG

Omkring klockan tio på förmiddagen inleddes kanonaden på båda sidor. Striden blev genast mycket våldsam. Svenskarnas stridssätt gick ut på att försöka undvika utdragna eldväxlingar och att utnyttja det numerära övertaget till att övermanna motståndarna. 

Det innebar bland annat att fartygen hamrade på varandra med kanonerna på mycket nära håll, vilket som regel fick fruktansvärd verkan på såväl skepp som besättningar.

Smålands lejon tvingades dra sig ur

Redan i stridens början invecklades de största svenska och danska skeppen i en intensiv tvekamp. Pros Munds eget fartyg Patientia – sekunderat av skeppen Lindormen och Oldenburg – drabbade samman med en eskader under Wrangels direkta befäl. Wrangels eget skepp, Smålands lejon, blev tidigt så illa sargat av den danska kanonaden att det tvingades vika bort ur striden. 

Två andra svenska skepp, Göteborg och Regina, lyckades däremot lägga till bredvid Patientia och inledde genast en blodig stormning som pågick i över en timme med handeldvapen, svärd, yxor och andra tillhyggen. Däcken täcktes snart av blod och avskjutna eller borthuggna kroppsdelar.

Utsnitt av samtida målning, beställd av Wrangel, som beskriver slutdelen av slaget. Det danska skeppet Lindormen syns brinner något till vänster i bilden.

Befälhavaren Pros Mund dödades

Någonstans i stridsvimlet blev Pros Mund själv ihjälskjuten och plundrades in på bara skinnet, varefter han oceremoniellt vräktes överbord tillsammans med andra stupade.

Under tiden hade en svensk brännare – en skeppstyp som närmast kan beskrivas som ett slags segelförsedd fackla som antändes och skickades mot fienden – träffat Lindormen som fattade eld. Ett femtiotal besättningsmän omkom i lågorna medan resten av manskapet lyckades rädda sig i havet strax innan skeppet sprang i luften med en öronbedövande knall.

VILHELM ERÖVRARENS SEGER I SLAGET VID HASTINGS

Stridens virrvarr ledde också till ödesdigra missförstånd. När skeppet Oldenburg bordades av ett svenskt skepp gav besättningen genast upp. Men kort därpå närmade sig två andra svenska fartyg som misstog de segerrusiga landsmännen för fiender och öppnade eld. Under tumultet som uppstod blev en svensk kapten skjuten och »av vårt eget folk utplundrad, som det hade varit själva fienden».

Det sista amiralsskeppet Tre løver försökte att undkomma striden men jagades ikapp av några nederländska skepp. Besättningen lyckades skjuta ett av de förföljande skeppen i sank men utsattes därefter för en fruktansvärd korseld och bordades.

Segern gav freden i Brömsebro

De kvarvarande danska skeppen försökte nu att rädda sig ur striden. Men numerärt övermannade och med vindarna emot sig var det bara tre som lyckades undkomma. De övriga jagades på grund och övergavs av sina besättningar. Skeppet Delmenhorst, som drevs i land på Lollands kust, vägrade emellertid att kapitulera och fortsatte istället kampen. 

Ett par svenska skepp besköt då skeppet akterifrån på så nära håll att »de icke kunde skjuta en gång förgäves». Till slut skickades en brännare fram och satte det sönderskjutna fartyget i brand. Klockan var nu ungefär 18 på kvällen.

TAKTIK I AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET

Slagets förkrossande resultat fick en direkt inverkan på krigsutgången. Den danska flottan var tillfälligt utslagen och svenskarna hade därmed i stort sett fria händer att operera runt de danska öarna. Även om Wrangel inte vågade sig på något anfall mot Köpenhamn såg den danska regeringen nu ingen annan utväg än att förhandla om fred. 

I den hårda freden i Brömsebro tvingades Danmark inte bara att avstå från Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel, utan också Halland i 30 år. Dessutom befriades återigen svenskarna från den förhatliga Öresundstullen.

Publicerad i Militär Historia 3/2017

Kanske är du intresserad av...