Den 18 april 1864 stormade preussarna de danska ställningarna vid Dybbøl. Striderna om de sönderskjutna skansarna utvecklades till en desperat kamp, man mot man.

Danskarna krossades på en timme

Preussens kansler Otto von Bismarck drömmer om att samla de tyska småstaterna i ett starkt kejsarrike under preussisk kontroll. För att nå sitt mål inleder han tre krig – Danmark blir det första målet. År 1864 skickar han in 37 000 soldater över den danska gränsen.

18 mars 2011 av Tom Buk-Swienty och Henrik Elling

De preussiska styrkornas högste befälhavare, prins Friedrich Karl, sitter tidigt upp i sadeln den 18 april 1864. Tillsammans med sin fälmarskalk, Friedrich von Wrangel, beger han sig mot den högsta punkten i trakten kring Dybbøl: Avn­bjerg.

Den 37-årige fältherren, som går under namnet ”den röde prinsen” på grund av den röda husaruniform han alltid bär, är nervös. Han fruktar att danskarna har flytt från sina skansar efter nattens intensiva­ bombardemang och därför kommer att lura honom på den ärofulla seger han så innerligt vill vinna efter två månaders belägring.

Uppe på Avnbjerg får den röde prinsen ett lugnande besked av en brigadchef: danskarna bemannar alltjämt sina skansar – trots de tusentals granater som regnat över fästningen i Dybbøl sedan klockan fyra på morgonen.

Präster välsignar soldaterna

Medan röde prinsen drar en lättnadens suck är stämningen nere i de preussiska löpgravarna tung och skräckfylld. Här, bara några hundra meter från de danska skansarna, ligger 11000 man preussiska stormtrupper. Om bara en liten stund ska de alla rusa ut i öppen terräng och storma Dybbølställningen.

Kaspar Honthumb, skytt vid 53:e rege­mentet, kikar nervöst upp över kanten och ser granaterna hagla ned över de danska skansarna. Sedan vänder han blicken mot sina kamrater i löpgraven. Några ser rädda ut, andra sitter uppgivna och orörliga. Åter andra har något vilt i blicken. Fältprästerna rör sig längs de långa raderna av soldater. Strax före klockan 10 kommer en av dem, pastor Müller, fram till Honthumbs kamrater i 1:a kompaniet.

”Kortfattat berättade han för oss om våra uppgifter och mål, varefter han gjorde korstecknet över oss och gav oss syndernas förlåtelse. Mångas ögon tårades, och vi tänkte stilla på evigheten och förgängligheten”, mindes den preussiske gevärsskytten.

En fältpräst kommer också till menige Wilhelm Gather och hans pluton: ”Prästens röst skälvde och fylldes med vemod. Vi blev veka till sinnet, och här och var såg man någon som hade en tår i ögon­vrån. Vi tryckte varandras händer. Sade 'farväl, kamrat'.”

Samtidigt med prästernas välsignelser intensifieras det preussiska bombardemanget. Klockan är fem i tio, och granaterna faller nu så tätt och oväsendet är så öronbedövande att soldaterna ”inte längre kan räkna kanonskotten”.

Tystnaden som följer prick klockan 10 är lika surrealistisk som kortvarig. Ett ögonblick av tystnad – det är allt.

Sedan hörs kommandorop. På toppen av Avnbjerg ställer sig prins Friedrich Karl upp i stigbyglarna, svingar sin sabel och manar till anfall.

Intensiv strid ledde till krig

Preussens kansler Otto von Bismarck

Slaget, som nu är i full gång, är kulmen på en konflikt som trappats upp under de föregående fem månaderna – och kulmen på den plan som Preussens kansler Otto von Bismarck har gjort upp för att säkra stöd åt landets kung Wilhelm I – samt förverkliga sin egen dröm om att bli rikets starke man. I Berlin finns nämligen krafter som verkar för att störta kungen och Bismarck och införa demokratiska reformer i Preussen.

För att ena folket bakom sig beslutar Bismarck att sända ut armén i krig. Möjlighet till det finner han i norr, i den danske kungens hertigdömen Slesvig och Holstein, där de tyskvänliga invånarna hyser ett stort förakt mot Danmark.

En invecklad strid, som i grund och botten handlar om hertigdömet Slesvigs anknytning till Danmark, är nära att nå sin kulmen. I november 1863 beslutar den danske kungen att inlemma Slesvig i Danmark – och därigenom riva loss hertigdömet från dess union med hertigdömet Holstein.

För Bismarck blir danskarnas beslut den förevändning han behöver för att starta ett krig. Full av nationalism slår han på krigstrumman och skickar armén norrut för att ”rädda” slesvigborna från danskarna. Preussarna har även med sig den andra stormakten inom Tyska förbundet: Österrike. Den 1 februari­ 1864 marscherar den sammanslagna preussisk­-österrikiska armén upp vid gränsen till Slesvig, som ligger skyddat bakom befästningsverket Danevirke och havs­viken Slien.

Den danske överbefälhavaren Julius Christian de Meza inser snabbt att det 70 km breda Danevirke är alltför stort för att kunna försvaras. Ställningens flanker – fjorden Slien i öster och marsklandet i väster – har frusit till under den kalla vintern. De istäckta områdena omöjliggör varje form av effektivt försvar, och de Meza beordrar sin 40000 man starka armé att utrymma fästningen.

Kanoner hämtas i Berlin

Natten till den 5 februari lyckas danskarna osedda dra sig bort från Danevirke och dela upp sig i tre styrkor. En division går upp i Jylland, en annan till fästningen nära Fredericia, medan merparten av armén, omkring 25000 man, skyndar till försvarsverket Dybbøl med preussarna hack i häl.

Även om skansarna vid Dybbøl ännu inte är färdigbyggda och ställningen långtifrån klar för strid, känner sig danskarna säkra bakom de kraftiga jordvallarna. Och mycket riktigt, de numerärt överlägsna preussarna vågar inte angripa­ ställningen omedelbart. Angrepp mot befästa ställningar medför alltid stora förluster – något som prins Friedrich Karl och hans generaler fruktar.

Efter att ha omringat den halvö där Dybbøl ligger ger han i stället order om att hundratals tunga kanoner ska hämtas från Berlin till Danmark. Man ska tvinga ut danskarna ur deras ställningar med granater.
I mars anländer de första kanonerna, och preussarna påbörjar sina dagliga bombningar mot Dybbøl. Beskjutningen blir alltmer intensiv och utvecklas efter den 7 april till ett rent inferno.

För danskarna blir det ödesdigert att preussarna kan ställa upp sina kanoner längs sidan på Dybbølskansen bara några hundra meter bort, vid Broagerland. Därifrån kan fiendens tunga, räfflade kanoner med stor räckvidd skjuta över bukten Vemmingbund och in i sidan på Dybbøls skansar – där de är som svagast.

Under de sista elva dagarna före stormningen regnar uppemot 7000 granater per dag ned över de danska ställningarna, och den alltmer medtagna armén förblöder bakom de raserade skansarna. Varenda dag stupar eller såras ett hundratal soldater under den kraftiga beskjutningen. Samtidigt gräver sig preussiska ingenjörstrupper varje natt systematiskt och tålmodigt framåt mot Dybbølfästningen.

Genom att gräva i mörker undgår de att bli beskjutna av danskarna, och efter hand etablerar de ett system med parallella skyttegravar allt närmare den danska­ skanslinjen. Dessa skyttegravar löper längs med Dybbølskansen och gör att stormtrupperna slipper springa flera kilometer i öppen terräng, när de ska anfalla fienden.

När den röde prinsen blåser till attack den 18 april kl. 10.00 står de preussiska stormtrupperna i den 3:e skyttegraven bara 250 meter från danskarna.

Stormtrupperna faller som käglor

Klockan 10.00 tystnar kanondånet. Ögonblicket efter stormar preussarna de sönderskjutna danska skansarna.

Från sin plats i den främsta skyttegraven ser den preussiske soldaten Adalbert Rosenkötter sina kamrater kliva upp i ingen­mansland. De blir genast beskjutna från de danska skansarna.

”De första av våra mannar har knappt hunnit upp över skyttegraven förrän döda och sårade störtar omkull med blodet rinnande på kroppen”, skrev Rosenkötter, som märker hur skräcken slår klorna i kamraterna. ”Vi känner oss inte särskilt väl till mods. Alla är bleka. En korpral börjar gråta. Jag blir tvungen att försöka lugna honom.”

Till tonerna av marschmusik blir det snart Rosenkötters tur att rusa uppför den breda jordtrappan rakt in i danskarnas gevärseld.

”Trumslagarna slår som galna på kalvskinnet, hornblåsarna blåser och gevärskulorna viner kring huvudet. Till höger och vänster ser man kamrater falla med fasansfulla skrik, medan de ropar på hjälp. Man tittar på dem och fortsätter sedan.”

De skräckslagna preussarna drivs framåt av trummornas slag och officerarnas kommandorop. Skytten Kaspar Honthumb minns hur det var: ”'Framåt!', hörs det från vår överste von Buddenbrock; ropet om att gå framåt går som en elektrisk stöt genom oss. Alla skriker ut ordet och vi fortsätter utan att stanna.”

Preussarna intar skansarna

Den preussiska ledningen för armén har beslutat att koncentrera angreppet till de sex sydligaste danska skansarna. De har skjutits sönder av kanonerna på Broa­gerland och är det lättaste målet.

När skansarna har erövrats ska en del av preussarna söka sig norrut och på så vis omringa de danska soldaterna i de fyra­ sista skansarna. Resten ska fortsätta österut, slå ned danskarnas bakre försvarslinje och erövra den strategiskt viktiga Dybbøl kvarn.

För danskarna kommer anfallet som en total överraskning. Det är bara ett fåtal soldater som bemannar skansarna, resten befinner sig i säkerhet undan tyskarnas kanoner i det bakomliggande landskapet. Klockan 10 hör en dansk korpral i Skans 5 någon ropa: ”Fienden står utanför!” När han tittar ut ser han till sin fasa ”en vit massa på korta, svarta ben snabbt komma emot oss”.

Sexhundra meter bort i Skans 2 sitter artilleristen Christian Christensen. Han inser att den preussiska stormningen nu är i full gång: ”Preussarna väller fram likt en flod. I samma ögonblick hörs en raspig salva av gevärseld. Man ser någon preussare falla till marken. Jämmerrop hörs. Fiendens kolonn hejdar sig ett ögonblick, men snart skyndar kolonnen framåt med förnyad kraft.” De danska larmsignalerna dånar bakom skansarna och allt är ett enda kaos.

Infanteristerna, som befunnit sig i ett läger längre bak, rusar fram emot skansarna i en kapplöpning mot tyskarna om vem som ska hinna in i dem först. Samtidigt försöker de få danska försvarare som finns på plats förgäves att stoppa det preussiska människohavet.

Dödlig kapplöpning avgör slaget

Preussiska soldater vid den sönderskjutna Dybbøl kvarn. Några av slagets hårdaste strider utspelade sig vid den strategiskt viktiga kvarnen med utsikt över hela slagfältet.

I Skans 5 hinner preussarna fram först. De danska soldater som rusar mot skansen möts av ett kulregn och tvingas dra sig tillbaka. Vid skansarna på den södra flygeln har danskarna bara 2200 man, men flera hundra har dödats eller sårats under nattens bombningar. Styrkeförhållandet är minst fem mot en till preussarnas fördel, och slaget om försvarslinjen blir kort men oerhört intensivt. Den första skansen faller inom bara fem minuter, den sista håller stånd i omkring tjugo.

Med ett absurt dödsförakt sätter sig de danska trupperna till motvärn, och vid Skans 4 stupar eller såras mer än 300 preussare i ett misslyckat försök att ta sig över ställningens vallar. När tyskarna slutligen erövrar skansen blir hämnden brutal. Den danske kaptenen Lundbye, som leder försvaret, kastar sitt vapen och ropar ”pardon” – men skjuts ihjäl på tre meters håll. Ytterligare två vapenlösa danskar skjuts till döds, innan en preussisk officer hinner fram och manar sina soldater till besinning.

Reserverna erövrar Dybbøl kvarn

Efter att preussarna erövrat den södra flygeln av skansen, fortsätter angriparna i två riktningar. Några kämpar sig upp mot Dybbøl kvarn, andra angriper de bakre danska ställningarna.

En halvtimme in i slaget är läget katastrofalt för danskarna. Den högste befälhavaren för reserverna, general Claude du Plat, är fullt medveten om vilka svårigheter hans armé befinner sig i. Preussarnas överlägsna eldkraft tunnar ut de danska leden rejält, när brigaden rycker fram på linje under motangreppets första fas. Mer än hälften av soldaterna stupar eller såras.

De väldiga förlusterna skakar den danske generalen. Han kallar tillbaka brigaden från de våldsamma strider den är involverad i vid Dybbøl kvarn. Sam­tidigt beordrar du Plat sina övriga 3000 man reserver i 3:e brigaden att dra sig till­baka mot Als.

Tvärt emot generalens order beslutar chefen för 8:e brigaden, överste Scharffenberg, att fortsätta sitt anfall. Hans mål är att rädda de nordliga danska­ skansarna, som ännu inte intagits av preussarna.

Under häftig beskjutning tvingar brigaden tillbaka preussarna. Inte förrän den röde prinsen sätter in sina reserver lyckas han stoppa de framryckande danskarna. Striderna blir hårda vid Dybbøl kvarn och vid de sönderskjutna gårdarna i området, där danska enheter biter sig fast.

Den nästan självmordslika aktionen underlättar reträtten, som de danska trupperna vid de norra skansarna påbörjar vid 11-tiden, och den gör att stora delar av de danska trupperna stridande kan dra sig tillbaka i säkerhet på Als. ­

Kl. 13.30 bränner danskarna broarna bakom sig och lurar den röde prinsen på en total triumf – nämligen att helt tillintetgöra den danska armén.

3000 döda och sårade vid Dybbøl

1201 preussiska soldater låg döda eller sårade kvar efter slaget.

För preussarna är triumfen nästan total – men priset högt. Slagfältet är täckt av mer än 3000 döda och sårade soldater från båda sidor. Den preussiske soldaten Bubbe, som deltar i attacken mot Skans 5, beskriver skakad åsynen av de döda soldaterna: ”Överallt låg de döda i den ställning som de fallit. Intill låg de tappra danska artilleristerna.

De flesta hade redan avlidit; men några få låg och kämpade mot den förbittrade, skoningslösa döden på det mest fasansfulla vis. Musklerna ryckte, och de redan förvrängda ansiktena drog sig samman i krampaktiga uttryck medan ögonen höll på att tränga ut ur ögonhålorna.”

Berlinborna hyllar Bismarck

Medan döden svävar över Dybbøl, är ­triumfen hos den tyske segerherren prins Friedrich Karl total. I ett telegram till Wilhelm I tackar han Gud, sin armé och kungen för den ärofulla segern.

Budskapet om segern tas emot med jubel i Berlin. På stadens gator hyllar stadsborna sin framgångsrike kung, som har räddat Slesvig och Holstein från danskarna. Alla protester är bortglömda: sommaren 1864 är stödet för Wilhelm och inte minst Bismarck totalt.

En månad efter slaget ingår Danmark en tillfällig vapenvila med Preussen och Österrike. Avtalet leder till ett stopp för alla krigshandlingar, men de preussisk-österrikiska styrkorna stannar kvar i de områden som de dittills har erövrat.

Under de följande månaderna pågår fredsförhandlingar i London – utan framgång. Den danske kungen vägrar att ­acceptera Preussens utspel: att dela Slesvig i två delar och bara ge kungen makt över den norra delen. Striderna blossar upp igen. Den 29 juni intar preussarna Als, och danskarna fruktar att Österrikes flotta är på väg till Skagerrak från Adriatiska havet. Plötsligt hotas även Själland och inte minst Köpenhamn. Danskarna tvingas ge upp allt motstånd och gå med på ett hårt fredsavtal. Den danske kungen tvingas avstå sina tre hertigdömen Lauenburg, Holstein och Slesvig. I ett slag mister Kristian IX två femtedelar av sitt territorium och nästan en tredjedel av sina undersåtar – nära en miljon människor.

Danmark, som en gång var dominerande i Nordeuropa, har nu reducerats till en obetydlig stat på knappt 39000 kvadratkilometer med 1,7 miljoner invånare. Inte förrän 56 år senare – efter första världskriget – får danskarna en viss upprättelse, när en folkomröstning knyter norra Slesvig till Sønderjylland, medan södra Slesvig förblir tyskt.

Kanske är du intresserad av...