En ensam kamp: Gång på gång bad Churchill om hjälp i USA, men han avvisades. I ett år såg det ut som om britterna skulle behöva besegra Adolf Hitler på egen hand.

© Bridgeman Images

Winston Churchill lovade nazisterna motstånd till sista blodsdroppen

Innan USA och Sovjetunionen gav sig in i kriget år 1941 var britterna de enda som stod i vägen för Hitler. Deras ledare var en överviktig cigarrökare som gillade sprit – och hade en outsinlig energi.

18 januari 2018 av Else Christensen

"Vi ska försvara vår ö till varje pris!” Orden rungade genom salen i under­huset. Winston Churchill talade i 34 minuter. Rösten var ibland stark, ibland något svagare. 

Och som om han försökt betvinga elementen lovade han Adolf Hitler motstånd till sista blodsdroppen.

”Vi ska kämpa på stränderna, vi ska kämpa på flygfälten, vi ska kämpa på ­åkrarna och på gatorna, vi ska kämpa bland kullarna, vi ska aldrig ge oss”, deklamerade han, och bifallet steg till ett dån i salen.

Stämningen var odelat segerviss, men den kommentar som Churchill sägs ha fällt efter sitt tal, beskriver troligen de verkliga förhållandena bättre:

Medan applåderna fortfarande dånade vände sig Churchill till den som stod intill honom och konstaterade torrt: ”Och vi ska slåss mot dem med änden på en sönderslagen ölflaska, för det är banne mig det enda vi har!”

Churchill överdrev. Genom sitt tal hade han just gett britterna det vapen som skulle visa sig bli avgörande, inte bara för Storbritanniens utan för hela Europas överlevnad: tron på seger.

Varifrån han själv hämtade denna segervisshet är obegripligt med tanke på vad som hänt månaderna innan. 

Samma dag som Churchill höll sitt tal i under­huset, den 4 juni 1940, räddades de sista brittiska soldaterna hem från stränderna vid Dunkerque under stor dramatik. 

Och nederlaget i Frankrike var bara det senaste i en rad katastrofer som drabbade Europa den här våren. I april-maj ­hade Hitler ockuperat Danmark och Norge, och i maj-juni föll även Nederländerna, Belgien och Frankrike. 

Sovjetunionen samarbetade fortfarande med Hitler, och USA valde att titta bort för att förbli neutralt i den europeiska konflikten.

”Den slutliga segern över England är bara en fråga om tid”, sade tyska arméns stabschef Alfred Jodl triumferande.

Inte sedan år 1066, då normandiska trupper invaderade England och störtade landets kung, hade Storbritannien befunnit sig i en större fara. 

Medan Churchill var på rundresa i Europa bedrev Hitler valkampanj i Bayern. År 1932 befann de sig på samma hotell, men Adolf Hitler var så utmattad av den tyska valrörelsen att han tackade nej till att träffa Churchill.

© Polfoto/Corbis

Winston Churchill satsade allt på att vinna kriget

Men Churchill lät sig inte skrämmas av faran – inte det minsta. ”Hans tunga ansvar tycktes göra honom ung på nytt”, sade vännen Brendan Bracken om den 65-årige premiärministern.

I sina memoarer beskriver Churchill hur han kände sig under de kritiska dagarna: 

”Det kändes som om jag gick sida vid sida med ödet, och som om hela mitt liv fram till dess hade varit en enda lång förberedelse för denna stund och denna prövning. Jag var säker på att jag inte skulle svikta.”

Han kom verkligen att behöva sin orubbliga övertygelse. Paris föll den 14 juni – bara tio dagar efter det stora talet i under­huset. 

Tyska trupper svepte in över Frankrike och snart var det endast Engelska kanalen, bara 34 km bred på det smalaste stället, som låg mellan nazisterna och Storbritannien.

Inte långt därefter – i början av juli – började Luftwaffe bomba brittiska flygbaser och flygplansfabrikerna i södra England. 

Flyg­attackerna som pågick i mer än hundra dagar kom att kallas ”slaget om Storbritannien” och var tillsammans med de tyska terrorbombningarna mot London Churchills första kraftmätning med Hitler.

Vilken historisk person är du?

Svara på 41 frågor om dig själv, och få reda på vilken av historiens största personligheter du påminner mest om i VÄRLDENS HISTORIAS ultimata personlighetstest. 

London i ruiner

För britterna som alltid känt sig trygga på sin ö var flygattackerna och de nattliga bombningarna en fasansfull upplevelse. 

Bara bomberna över London krävde 14 000 människoliv och hundratusentals personer blev hemlösa.

Natt efter natt jagades sömniga män, kvinnor och barn ned i unkna, mörka skyddsrum när flyglarmet började tjuta. 

Churchill blev tvungen att flytta sitt kontor ned i källaren under finansdepartementet, som under åren före kriget hade byggts om till en hemlig sambandscentral. 

På nätterna gick han ofta upp på taket för att titta ut över den brinnande staden efter tyskarnas bombningar.

Under de värsta attackerna på hösten 1940 gav han order om att luftvärnet skulle skjuta hela tiden, oavsett om det fanns några plan att skjuta mot eller ej; det var bättre för folkets moral än den fasansfulla tystnaden medan staden väntade på nästa bomb.

På morgonen efter bombattackerna spatserade han omkring bland ruinerna, stiligt klädd i rock och hög hatt, medan han pratade uppmuntrande med invånarna i de drabbade kvarteren. 

Den trinde herren med det beslutsamma ansiktsuttrycket blev snart ett välkommet inslag på gatorna. 

Han hade en lugnande inverkan på de uppskärrade Londonborna. Och britternas försvarsvilja överraskade tyskarna:

”När tänker det där kreaturet Churchill kapitulera? England kan väl inte hålla stånd i evighet”, muttrade Hitlers propagandaminister Goebbels.

Det har livet lärt mig

 Politikern, författaren och officeren Winston Churchill delade gärna med sig av sin livsvisdom. HISTORIA har samlat några av de många färgstarka citaten.

  • I åratal trodde jag att min far med sin erfarenhet och fingertoppskänsla hade sett att jag var ett militärt geni. Senare fick jag veta att han bara kommit fram till att jag inte var klok nog att bli advokat.

  • Jag har alltid fått ut mer av alkohol än alkohol har fått ut av mig.

  • Detta har jag lärt: Ge aldrig upp! Ge aldrig upp! Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig! Inte i någonting – stort eller smått, viktigt eller oviktigt – ge aldrig upp, om det inte handlar om heder eller sunt förnuft. Ge aldrig vika för fiendens till synes överväldigande makt.

  • Om Hitler invaderade helvetet skulle jag åtminstone lägga ett gott ord för djävulen i underhuset.

  • Krig i våra dagar är menings­lösa och totalt be­rövade all heder. Forna tiders pompa och ståt är borta. Krig är inget annat än slit, blod, död, elände och falsk propaganda.

  • En framgångsrik politiker måste kunna förutsäga vad som sker på morgonen, om  en vecka och om ett år – och samtidigt kunna ge en tro­värdig förklaring till varför det inte blev så.

Amerikanerna skulle med i kriget

Kring årsskiftet 1940–41 insåg Hitler att han inte skulle kunna bomba britterna till en snabb kapitulation, och bombningarna mot London avtog under en period. 

Men på våren slog tyskarna till igen – den här gången mot hamn- och industristäder som Manchester, Liverpool och Belfast. 

I Liverpool dödades 3 000 personer i början av maj, och inom loppet av en vecka blev 76 000 hemlösa. Efter det inleddes attackerna mot London igen. 

På dagen ett år efter att Churchill blivit premiärminister, den 10 maj, regnade bomberna oavbrutet över staden och förstörde bland annat sammanträdessalen i underhuset. 

Några veckor tidigare hade nazisterna invaderat Jugoslavien och Grekland, och visat att den tyska krigsmaskinen rullade på för full kraft.

Churchill var plågsamt medveten om att britterna, trots sin ståndaktighet, aldrig skulle kunna stoppa Nazityskland. Men sedan ett år tillbaka hade han en lösning på det problemet.

En morgon strax efter att han blivit premiärminister hade Churchill pratat med sin 28-årige son Randolph medan han stod och rakade sig. 

Han hade fått frågan om han verkligen skulle kunna ro hem segern – eller om han tänkte bortförklara ett nederlag för folket.

”Jag vet hur vi ska ordna det”, hade Churchill utbrustit med ansiktet fullt av raklödder. 

Han insåg att han bara behövde dra in amerikanerna i kriget. Med USA:s nästintill outtömliga resurser och stora mängder soldater kunde de han bara inte misslyckas.

Roosevelt sa nej till Winston Churchill

Det fanns bara ett krux med den idén: Amerikanerna hade absolut inga planer på att ge sig ut i krig. 

President Franklin D. Roosevelt, som blivit vald för sina löften om att leda amerikanerna ur 1930-talets kris och elände, stod nu inför sin tredje valkampanj. Det sista han behövde var ett blodigt och kostsamt krig:

”Era söner ska inte skickas till något krig utomlands”, lovade han i valkampanjen. Och höll sitt löfte.

Churchill lät sig inte nedslås av motgången. I tal efter tal stoppade han in sin vädjan om amerikansk hjälp, och han gjorde USA moraliskt ansvarigt för Hitlers dominans i Europa.

I början av 1941 satte han in en rejäl charm­offensiv mot amerikanerna. 

Kampanjen riktade sig främst till Harry Hopkins, Roosevelts närmaste rådgivare, som bjöds på det ena storslagna arrangemanget efter det andra i samband med sitt besök i januari: en resa till Glasgow i Skottland där Churchill höll ett bejublat tal till folket, weekend-vistelser på förnäma gods och stora middagar med årgångsviner och prominenta gäster.

Den anspråkslöse Hopkins, som arbetat inom fattigvården i amerikanska städer innan han handplockats av Roosevelt, blev under sitt besök övertygad om Churchills ledartalang och kampvilja. 

När han återvände hem i februari 1941 rapporterade han till president Roosevelt att Churchill ”är den drivande kraften bakom krigsinsatsen och det sätt kriget förs på. Han har ett fantastiskt grepp om det brittiska folket med alla dess klasser och grupperingar”.

Hopkins skulle bli Churchills viktigaste bundsförvant under de månader av förhandlingar som följde. 

Den 11 mars ledde de fram till Lend-Lease Act (låne- och uthyrningslagen): britterna fick hjälp i form av vapen och annan krigsmateriel och behövde inte betala förrän efter kriget. 

Tidigare hade amerikanerna krävt betalning direkt.  

År 1948 kom Churchill till Oslo för att utnämnas till hedersdoktor vid universitetet. Kung Håkon VII mötte honom på flygplatsen Fornebu. 

© Scanpix

Winston Churchill hamnade vid sidan

Först efter attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941 insåg USA att landet inte längre kunde förhålla sig neutralt i det som nu blivit ett världskrig.

”I dag sitter vi alla i samma båt som ni och imperiets folk”, telegraferade Roosevelt till Churchill. Premiärministern tänkte resa till USA redan två dagar senare, men Roosevelt svarade att han inte hade tid förrän om en månad.

”Jag har aldrig känt mig så säker på att vi skulle segra till sist, men det är bara tillsammans vi kan uppnå detta mål”, svarade Churchill lite snopen. 

Han anade att såväl han själv som britterna höll på att placeras på ett sidospår i kriget mot Hitler. 

Nästan ett halvår tidigare hade Hitler dragit in Stalin i kriget genom att angripa Sovjetunionen, och från och med nu skulle det bli de båda stora nationerna, USA och Sovjet, som bestämde dagordningen under resten av kriget.

Dagen efter angreppet mot Pearl Habor förklarade USA krig mot Japan. Därefter förklarade Adolf Hitler krig mot USA. Äntligen var britterna inte ensamma i sin kamp – men däremot höll de på att hamna i skuggan.

De första tecknen på att britternas inflytande minskade hade synts redan före Pearl Harbor. 

När Roosevelt och Churchill möttes för första gången, i Placentia Bay utanför Newfoundland i augusti 1941, hade Roosevelt insisterat på att göra upp planer för världen efter nazismen.

Churchill hade motvilligt gått med på att underteckna den så kallade Atlantdeklarationen som bland annat garanterade ”alla nationers rätt till själv­bestämmande”.

Uttalandet kunde bara tolkas som kritik mot det brittiska imperiet. Inför underhuset förklarade Churchill att han avsett de folk i Europa som levde under nazismens ok, men han talade mot bättre vetande. 

Under mötet med Roosevelt hade presidenten förklarat för honom att ”vi kan inte bekämpa fascismens slaveri utan att samtidigt verka för att befria människor över hela världen från en bakåtsträvande kolonialpolitik”.

Under de allierade ledarnas möten – i Teheran (november 1943) och i Jalta (februari 1945) – kände sig Churchill ofta som det tredje hjulet under Stalins och Roosevelts vagn.

Churchill försökte bevara sin roll som centralfigur genom att göra mängder med resor, bl.a. till fronten och till möten med generaler och statschefer. Under år 1943 var han utomlands hela 147 dagar.

Men den febrila aktiviteten började tära på Churchills hälsa. Han var överviktig; han hade aldrig tackat nej till god mat och starka drycker, och redan under ett besök i USA år 1941 hade han fått en lindrig hjärtinfarkt. 

Det talades aldrig högt om hans sjukdom men många lade märke till att premiärministern allt oftare verkade mycket trött. Mot slutet av kriget kände han sig nästan konstant utmattad.

”Vid det laget var jag mycket trött och fysiskt så svag att jag måste ha ett par marinkårssoldater som bar mig i en stol uppför trapporna”, berättar han i ­sina memoarer.  

Vill du läsa ännu flera historier från andra världskriget?

Då kan du få VÄRLDENS HISTORIA direkt i brevlådan.

Du hittar de bästa erbjudandena här

Terror mot Tyskland

För att trots allt göra en märkbar insats i kriget skickade Churchill brittiskt bomb­flyg över tyska städer. 

Bombningarna lade städerna i ruinhögar och dödade omkring 600 000 tyskar, varav de flesta var kvinnor, barn och gamla. 

Mellan den 13 och 15 februari 1945 omkom minst 25 000 personer bara i Dresden under de brittisk-amerikanska bombningarna.

Under våren 1945 erövrade de allierade stora delar av Tyskland, men de hann aldrig ställa Adolf Hitler till svars för hans brott. Han begick självmord strax innan Röda armén intog centrala Berlin i maj 1945.

Två månader senare kom Churchill till den erövrade tyska huvudstaden. Efter en rundtur i Hitlers sönderskjutna rikskansli samlades en grupp tyskar kring premiärministern. 

Till britternas stora häpnad började de hurra. Det var bara en äldre man som skakade ogillande på huvudet.

Churchill hade uppnått sina mål. Han hade lett en stor militäroperation och räddat sitt fosterland från undergången – och hans eviga jakt på uppmärksamhet var också över. Han sade:

”Historien kommer att vara snäll mot mig, för jag tänker skriva den.”

Läs mer

John Pearson: Churchill, Bokförlaget Forum, 2004. John Lukacs: Churchill: visionären, statsmannen, historikern, Prisma, 2004. Svante Nordin: Fyra som förde krig: Hitler, Stalin, Churchill, Roosevelt och idéerna de stred för, Bokförlaget Atlantis, 2009. Knut Ståhlberg: Två kära ovänner: Churchill och de Gaulle, Norstedts, 2011. Peter Adler: Churchill i talarstolen: ett retoriskt porträtt, Carlsson, 2012.

Kanske är du intresserad av...