I Ravensbrück var varje dag en kamp för livet för lägrets 50000 förtvivlade kvinnor.

© Getty Images & Shutterstock

Svält och sadism skulle knäcka kvinnorna i Ravensbrück

Ravensbrück Sadistiska vakter, omänskligt hårt arbete och medfångar som slåss, stjäl mat och skvallrar för ledningen. För de kvinnliga fångarna i koncentrationslägret norr om Berlin är varje dag en kamp för att överleva. De tvingas arbeta tills de stupar för nazisternas krigsindustri.

7 september 2017 av Troels Ussing

Leden med kvinnor verkar oändliga på Ravensbrücks kaserngård, där koncentrationslägrets fångar samlas två gånger om dagen. 

Som bleka skelett i slitna kläder står de kvinnliga fångarna denna mörka höstmorgon 1944 tätt intill varandra. 

De flesta är så svaga att om en av dem trillar omkull riskerar hela ledet att falla som dominobrickor.

På den stora kaserngården patrullerar ­lägrets uniformerade, kvinnliga vakter för att räkna fångarna. 

Vakternas svarta stövlar borrar sig ned i gruset för varje steg de tar, och flera av dem får anstränga sig för att hålla i sina skällande schäfrar, som ser ut att vilja sätta tänderna i de utmärglade fångarna.

Efter några månader i Ravensbrück har 46-åriga Sunneva Sandø – med fångnummer 75.310 – lärt sig att minsta felsteg bestraffas hårt, och den dansk-färöiska kvinnan vet att ingen morgonuppställning förlöper utan raseri­­­­­­utbrott från vakterna.

Denna morgon är inget undantag. När en vakt upptäcker en lucka i ledet av kvinnor från Sunnevas barack slungar hon ur sig svordomar, medan hon med all kraft slår de närmaste fångarna med handflatan. 

Sunneva slipper en örfil, men hon ingår i den lilla grupp som får order att omedelbart hämta den saknade fången – under tiden får alla de andra stå kvar i givakt, som så ofta under de ibland timslånga uppställningarna.

Inne i baracken ligger den saknade kvinnan i sin koj, död efter flera dagars sjukdom. Sunneva och de andra vet dock att de inte kan komma tillbaka tomhänta. 

Därför bär de ut kvinnan till kaserngården, där de ställer liket på benen.

Genom att klämma fast liket mellan sig kan de nästan mirakulöst få kroppen att stå upprätt. Den kvinnliga vakten märker ingenting.

”Luckan var fylld, ledet i ordning, och då krävdes inget mer”, som Sunneva Sandø skrev i sina memoarer precis efter kriget.

Den danska kvinnan, som har hamnat i Ravensbrück för att hon har hjälpt den franska motståndsrörelsen, slipper vakternas piska den här gången. 

Hon har dock redan upplevt rikligt med fasor i Ravensbrück, och den dagliga kampen för att överleva är på intet sätt över.

I nazisternas enda kvinnoläger är döden en flitig gäst. Att överleva i lägret kräver en avgrundsdjup cynism, för alla vet att medmänsklighet är en lyx som man kan få betala för med livet. 

Kvinnor från hela det ockuperade Europa skickades med tåg till koncentrationslägret Ravensbrück norr om Berlin. Totalt kom mer än 130000 dit under åren 1939–1945. 

© Getty Images

Himmler ville ha ett kvinnoläger

Sex år innan händelserna på kaserngården var SS-chefen Heinrich Himmler i full färd med att fundera ut hur Tredje riket skulle hantera de många tusen kvinnor som nazisterna satte bakom galler på grund av lagöverträdelser och opassande beteende. 

Kvinnofängelserna i Tyskland var redan 1938 fyllda, och kostnaderna för fängelserna enorma. Nazisterna behövde en billigare lösning.

Himmler beslutade sig för att bygga ett koncentra­tionsläger enbart för kvinnor. Där skulle fångarna tvingas att arbeta och på så sätt generera intäkter åt den tyska staten. 

Allt från småtjuvar, prostituerade och våldsbrottslingar till judar och politiska motståndare ville Himmler placera i det särskilda kvinnolägret – och med tiden skulle motståndspersoner som Sunneva Sandø hamna på samma plats.

För Himmler var den lilla staden Ravensbrück nio mil norr om Berlin idealisk, eftersom det då var lätt för honom att inspektera lägret. 

Redan hösten1938 tog manliga lägerfångar från Sachsenhausen de första spadtagen till det nya lägret. 

I ett halvår ham­rade och sågade männen, och byggde en fyra meter hög mur av taggtråd och elstängsel runt en yta stor som sex fotbollsplaner.

När de första bussarna med fångar i maj 1939 rullade mot kvinnolägret, såg passagerarna optimistiskt på framtiden. 

Vägen till Ravensbrück gick genom vårgröna tallskogar och förbi den idylliska sjön Schwedtsee, vars yta glittrade i solljuset. 

När bussdörrarna öppnades utanför koncentrationslägret väntade emellertid allt annat än en idyll.

”En störtflod av order och förolämpningar mötte oss när vi klev ur bussen. Horder av kvinnliga vakter med piskor i händerna, och några av dem med skällande hundar, som rusade fram emot bussarna”, mindes en tysk kommunist, som var bland de första 974 kvinnorna i det nya lägret.

Fångarna hade precis upplevt ett av lägrets kännetecken – de sadistiska kvinnliga vakterna, som var anställda i ett enda syfte: att få fångarna att göra som de blev tillsagda, tills de stupade av den brutala arbetstakten i det helvete som Ravensbrück utgjorde.

Hundarna var tränade att hugga

Modet sjönk ytterligare hos fångarna, när vakterna föste in dem genom lägrets järnport och in på kaserngården.

”Achtung! Achtung! I led om fem! Händerna ned längs sidan! Ansiktet framåt!” skrek vakterna, som fångarna blev tillsagda att tilltala ”fru tillsyningskvinna”.

Själva använde de ord som ”kärring” och ”smutsiga kossa” om fångarna, och så fort de fick tillfälle utdelade de ett piskrapp eller en örfil. Allt var ett led i nazisternas noggrant uttänkta strategi: Alla nya fångar skulle skrämmas från vettet, så att varje tanke på att fly eller göra uppror krossades omedelbart.

Ett av de värsta inslagen på Ravensbrück var schäfrarna. Himmler var övertygad om att kvinnor var räddare än män för hundar, och därför försågs många av lägrets vakter med en bitsk hund, som de lät nafsa efter fångarna. 

Enligt en vakt var hundarna tränade i att angripa personer i fångkläder – och det var helt i enlighet med Himmlers önskemål:

”Hundarna måste tränas så att de kan slita en person i stycken om de blir tillsagda att göra det”, stod det i ett brev till lägerkommendanten från Himmler, som även bedömde att det behövdes mindre personal om man hade hundar.

Framför allt i början hade nyanställda kvinnliga vakter i Ravensbrück svårt att tygla de starka schäfrarna, och det hände flera gånger att hundarna slet sig lösa och högg fångar, utan att vakterna kunde stoppa dem. 

Sådana incidenter hjälpte emellertid bara till att öka rädslan för de argsinta djuren.

Lägerkommendanten var en man, ­men det var kvinnliga fångvaktare som skötte det dagliga plågandet av fångarna – och många njöt av att använda sadistiska bestraffningsmetoder. Särskilt ökänd var Dorothea Binz, som arbetade i lägret ända fram till krigsslutet. 

Enligt flera vittnen gav Binz order om att otaliga fångar skulle likvideras, och hon löpte ofta själv amok.

Binz ska enligt uppgift ha slagit ihjäl en fånge med en yxa, för att hon tog för lång tid på sig att samla ved.

En stor del av Ravensbrücks vakter var väldigt unga kvinnor från byarna runt lägret. Kvinnorna saknade i regel kvalifikationer, och stod därför utanför arbetsmarknaden. 

Jobbet som vakt i koncentrationslägret krävde emellertid inget annat än en snabb introduktion och en ­sadistisk mentalitet.

På ingen tid fick kvinnorna en maktposition, och i sin uniform åtnjöt de ett visst anseende i det ­nazistiska samhället utanför murarna.

Kvinnorna låg tätt i barackerna, så sjukdomar spreds lätt.

© Joseph Brown

Lägret växer under kriget

När Wehrmacht i september 1939 vällde in i Polen, och andra världskriget bröt ut, inleddes strömmen av fångar till Ravensbrück på allvar. 

Därför vimlade det av fångar, när Himmler en kall januaridag 1940 inspekterade kvinnolägret i sällskap med den nyutnämnde lägerkommendanten Max Koegel.

Koegel visade stolt upp sin nyuppförda fängelseavdelning, som enligt läger­chefen skulle bidra till att ”tygla dessa hysteriska kvinnor”. 

När SS-chefen tittade in i en av fängelsets 78 mörka och smutsiga celler, ­tog han tillfället i akt att upplysa en religiös fånge om att hon nu befann sig i helvetet:

”Kan du inte se att din Gud har övergett dig? Vi kan göra vad vi vill med dig”, sade Himmler hånfullt. Under sitt besök konstaterade han emellertid ett överhängande problem: platsbrist.

Under de följande åren utvidgade ­nazisterna därför lägret med fler baracker samt ­fabriker utanför lägrets murar. 

Teglet till byggnaderna fick ­fångarna transportera och lägga ­”tills händerna var ­blodiga och skinnflådda”, som en polsk fånge från lägret berättade efter krigsslutet.

Hitlers erövringar gjorde att kvinnor av 40 nationaliteter hamnade i lägret, och vakterna utökade sitt ordförråd: ”Slaviska kräk”, ”judekärring” och ”franska svin” var fasta inslag i språket.

Franzosenchwein var det uttryck som Sunneva Sandø och hennes franska medfångar möttes av, när de i augusti 1944 anlände till Ravensbrück. 

Danska Sunneva hade bott i Paris sedan 1932, och när metropolen ockuperades av tys­kar­na valde hon att delta i motståndsrörelsen och riskera livet genom att gömma judar och brittiska agenter. 

Hon avslöjades av Gestapo, som gav ­Sunneva en en­kel biljett till helvetet i Ravensbrück.

Vid den tidpunkten var lägret proppat till bristningspunkten. De stora barackerna, som var byggda för 600 personer, hyste nu 2500 kvinnor vardera. 

Vid ankomsten såg Sunneva därför enbart ­utslitna fångar, som på grund av över­belastning och undernäring hasade fram som benrangel. 

Även Sunneva och de övriga 500 ny­anlända var i dåligt skick efter den långa tågresan från Paris – och det blev inte bättre av att de nya fångarna fick vänta i två dygn på få sina fångkläder och tilldelas en koj.

”Vi stod upp hela natten och nästa dag, men nästa natt låg vi, för då hade alla segnat ned av utmattning”, skrev Sunneva i sina memoarer. Mardrömmen hade emellertid bara börjat.

SS-chefen Heinrich Himmler beslutade att mindre barn som kom till lägret med sina mödrar skulle tas ifrån mödrarna.

© Getty Images

Vakterna fick hjälp av äldre fångar

Efter två dagars påfrestande väntan ­började lägerledningen registrera Sunneva och resten av de nyanlända. 

Som proceduren föreskrev fick varje kvinna ett femsiffrigt nummer och en färgad lapp fastsydd på de gamla, slitna kjortlar som utgjorde fångdräkterna. 

En trekantig lapp fungerade som igenkänningsmärke, så att vakterna kunde se vilket slags fånge de hade att göra med. Gul triangel betydde jude, grön betecknade vaneförbrytare.

Sunneva fick en röd triangel, som visade att hon var en politisk fånge. Iförd sin smutsiga, illaluktande dräkt fördes hon på kvällen till en av lägrets stora baracker tillsammans med nitton andra olyckliga kvinnor.

”Vi var halvdöda av trötthet, hunger och törst och kröp tysta ihop i de kojer som tilldelades oss av den så kallade barackäldsten och hennes med­hjälpare”, berättade Sunneva.

Dessa ”barackäldste” gick även under namnet ”blokova” och var fångar som av vakterna fått ansvar för en barack. 

Blokova-kvinnorna var oftast kriminella, lägrets hårdföraste typer, som var beredda att göra de mest motbjudande saker, så länge det gjorde att de inte själva hamnade i onåd hos vakterna.

”Vår barackäldste var en grön triangel. Hon hade suttit elva år i fängelse för att ha mördat sin make, och under de år hon hade suttit i lägret hade detta enda mord blivit till säkert 1100, eftersom hon slog, misshandlade och tog mat från de fångar hon var ansvarig för”, konstaterade Sunneva Sandø.

Blokova bar piska och hade tillåtelse att slå sina medfångar. De mäktiga kvinnorna tvekade sällan att ange medfångarnas överträdelser till lägerledningen.

En anmälan ledde ofta till att den utpekade fick mindre mat, förlängd arbetstid eller hamnade i ”bunkern” – fängelset, där fångarna fick svälta och misshandlades, så att de ofta inte överlevde.

Användningen av fångar som vaktpersonalens ögon och öron samt deras rätt att straffa medfångar var en noga genomtänkt strategi från tyskarnas sida, ­eftersom de på så sätt kunde spela ut fångarna mot varandra:

”Ju fler rivaliteter, desto fler konflikter mellan fångarna, och desto lättare är det att kontrollera lägret”, konstaterade den erfarne kommendanten Rudolf Höss från koncentrationslägret i Auschwitz.

Kollektiva bestraffningar tillämpades också för att så split mellan fångarna. En metod var att tvinga fångarna att stå stilla under lång tid utan mat eller dryck, och ofta drabbade det hela baracker, om en enstaka kvinna ertappats med att ­skriva brev eller stjäla lite extra bröd.

När en romsk kvinna i februari 1941 rymde från lägret blev resten av fångarna tvungna att stå på kaserngården, tills hon till slut fördes in genom lägerporten.

”Vi stod där och tittade, när hon släpades förbi oss.

Den stackars lilla män­niskan, vars kläder hade slitits sönder av hundarna. När hon passerade oss lämnade hon efter sig ett blodspår”, berättade ett av ögonvittnena.

Bland de andra fångarna var det många som ville hämnas för de många timmarna på kaserngården.

Det visste vakterna; i stället för att döda den romska kvinnan skickade de därför tillbaka henne till barackerna.

Det dröjde inte länge förrän hon var död – sparkad och slagen till döds av de andra kvinnorna. 

Vill du få ännu fler historier om andra världskriget?

Då kan du få VÄRLDENS HISTORIA direkt i brevlådan

Här ser du de bästa erbjudandena

Sunneva blev sjukvårdare

Sunneva märkte snabbt att många fångar hade svårt att visa barmhärtighet eller medmänsklighet, när hungern och kölden blev svår. 

Ingen i Ravensbrück vågade tvätta sina stinkande kläder, för om de hängdes upp på tork försvann de direkt – stulna av någon kvinna som desperat försökte hålla värmen.

”Vi är allesammans kamrater”, lät det ofta i barackerna, men Sunneva visste att det var tomma ord. För att överleva var de flesta beredda att utnyttja minsta svaghet hos medfångarna.

Den dagliga kampen innebar även att kvinnorna övergav all anständighet. Om en kojkamrat avled var det enligt Sunneva helt normalt att försöka dölja dödsfallet för att tillskansa sig den dödas brödranson, när maten delades ut på morgonen. 

Den dödas kläder slets av, även om tjuven redan hade tillräckligt med kläder, för ett plagg kunde alltid säljas till någon medfånge för en portion soppa eller en skiva bröd.

”Livet i lägret lockar inte fram de bästa egenskaperna hos människan”, konsta­terade Sunneva om sina medfångar. 

De flesta av kvinnorna utförde påfrestande fysiskt arbete i lägrets systugor eller vapenfabriker, så alla kämpade om de lätta uppgifter som krävde särskilda kvalifikationer. 

Sunneva hade studerat medicin vid Köpenhamns universitet, och trots att hon aldrig hade tagit sin examen fick hon en tjänst som sjuksköterska i ”reviret”, ­lägrets sjukstuga.

Som sjuksköterska hade Sunneva ansvaret för hälsotillståndet i en barack med politiska fångar. Hon hade emellertid inga resurser för att se till att förhållandena i baracken var tillfredsställande. 

Att hålla lössen borta i den smutsiga sovsalen var helt omöjligt, och bristen på förband gjorde det ”strängt förbjudet att förbinda ens de värsta sår på andra dagar än de som fastslagits som omplåstrings­dagar”, mindes Sunneva.

Varje dag skickade hon iväg svaga ­fångar för behandling, men de tyska läkarna vägrade att ta emot patienterna – trots att Sunneva skickade dit dem tre dagar i rad. Att ta sig till sjukstugan var krävande, och många av de sjuka kvinnorna avled på vägen dit.

”De måste alltså dö för att bevisa att de var sjuka”, konstaterade Sunneva.

Bilder av kvinnornas misshandlade ben visades under Nürnbergrättegångarna.

© Bridgeman Images & Shutterstock

Desperata fångar åt de döda

Från slutet av 1944 medförde sjukdomar och halverade matransoner att mellan 25 och 40 fångar per dag dog i Ravensbrück. 

Därför gick grupper av likbärare ­konstant runt bland lägrets baracker för att leta upp döda och ta dem till krematoriet. 

Trots att ugnarna brann så att de var rödglödgade, och askan från det brända köttet hängde som en dimma över lägret, kunde krematoriet inte hänga med.

Liken var så många att de fick deponeras i tvättrummen. Under vintern 1945 greps hela lägret av fasa, när fångarna upptäckte att liken i ett tvättrum hade öppna sår och tydliga märken efter tänder. Någon eller några hade försökt äta av de döda medfångarna.

Trots att de döda blev fler varje dag ökade antalet fångar. Röda arméns hastiga offensiv i öster innebar nämligen att tyskarna var tvungna att utrymma koncentrations- och förintelselägren i Polen.

Tiotusentals utmärglade fångar tvingades ut i vinterkylan och fick marschera till läger i Tyskland, och ­Ravensbrück fylldes på ­ytterligare med kvinnor.

De tiotusentals nya fångarna skapade kaos i lägret. Ledningen hade dock en lösning på problemet, och i februari 1945 öppnades en helt ny gaskammare, som skulle avhjälpa överbeläggningen. 

Flera tusen kvinnor, som var så försvagade att de inte längre kunde arbeta, mötte sitt öde i den nya gaskammaren.

Ryssarna befriade Ravensbrück

När Röda armén närmade sig lägret förstörde tyskarna dock gaskammaren och sopade undan spåren efter den. 

I april gjorde tyskarna sig klara att skicka iväg Ra­vens­brücks kvinnor. De sjuka lämnades kvar, medan de friska eskorterades västerut.

Det oundvikliga tyska nederlaget gjorde dock vakterna mindre uppmärksamma, så många fångar rymde och gick tillbaka till Ravensbrück, som befriades av ryssarna den 30 april.

Tre veckor tidigare hade Sunneva Sandø räddats. Svenska Röda Korsets vice ordförande, Folke Berna­dotte, hade efter förhandlingar med Himmler fått lov att hämta hem alla skandinaviska fångar från koncentrationslägren. 

Den 7 april hade därför vita bussar rullat in i kvinnolägret, där danska och norska fångar stod klara. Den långa kampen mot vakter, medfångar, svält och sjukdom var nu över för Sunneva Sandø: 

”Vi jublade, vi grät, och vi skrattade, när vi klev in i de stora svenska Röda Kors-­bilar som väntade på oss. Vi var räddade”.

Epilog

Sunneva Sandø vittnade efter kriget om Ravensbrück och bidrog till att SS-bödlarna dömdes. Senare i livet utförde hon frivilligarbete för Rädda Barnen. Sunneva avled 1981.

Efter kriget dömdes många av de sadistiska kvinnorna från ­Ravensbrück till döden.

© Alamy, U.A. Army, Getty Images, Little Brown & Creative Commons

Läs mer

  • Sarah Helm: If This Is a Woman, Abacus, 2015
  • Anders Otte Stensager: Sunneva – dame af sjældent mod, People'sPress, 2013

Kanske är du intresserad av...