I maj 1940 har Nazityskland på bara några veckor fått övertaget mot Frankrike. Den tyska blixtoffensiven överraskar de allierade generalerna som förväntade sig ett ställningskrig, liksom i första världskriget. Nu ska de försöka rädda resterna av armén.

© Getty Images & Shutterstock

Slaget vid Dunkerque: Eftertrupp säkrade mirakulös brittisk seger

När britterna evakuerade 338000 omringade soldater i norra Frankrike år 1940 fick flottan äran för ”miraklet i Dunkerque”, men om inte en ståndaktig eftertrupp kämpat in i det sista och hejdat tyskarna hade Hitler troligtvis vunnit kriget.

14 april 2017 av Kasper Schlie

Den 28-årige brittiske ­kaptenen Marcus Ervine-­Andrews vet att han står inför en nästan övermänsk­lig uppgift när han spejar ut i morgondimman. 

På andra sidan av kanalen utanför Dunkerque står nämligen en hel tysk division – och han har bara 200 redan utmattade män. 

Och just denna morgon den 1 juni 1940, då soldaterna är som allra tröttast, kan han konstatera att tyskarna är redo för angrepp längs hela fronten. 

Överallt skyndar sig infanterister över kanalen i gummibåtar.

”Vänta tills jag blåser i pipan”, ropar Ervine­-Andrews till sina män. När tyskarna är mitt ute på vattnet ger han signal och i samma sekund avfyras de engelska kulsprutorna mot vattnet.

Många tyskar stupar, men trots stora förluster strömmar angriparna fram. Några timmar senare kommer de första tyskarna över vattnet och pressar tillbaka britterna. 

Ervine-Andrews inser snart att han måste ta ledningen för att ingjuta mod i sina nu desperata soldater.

Det som sker härnäst ska senare ge den brittiske kungen anledning att till­dela kaptenen Viktoriakorset. 

Ervine-­Andrews kravlar upp på en halmtäckt lada varifrån han avfyrar en rad precisa skott med sitt gevär. Han träffar 17 tyskar innan han griper en kulspruta och skjuter så vilt omkring sig att fiendens framryckning stoppas.

Först när ladan blir mål för granatkastare och pansarvärn, och det halmtäckta taket fattar eld hoppar Ervine-Andrews ner på marken och för sina män i säkerhet.

Slaget är förlorat men Ervine-Andrews uppdrag lyckades: De allierade har vunnit ännu några livsviktiga timmar.

Liknande scener utspelar sig samtidigt i hela Dunkerque där 44000 soldater i den brittiska eftertruppen kastar sig in i den ojämna striden mot övermakten. 

De har alla fått order om att kämpa in i det sista för att skjuta upp Dunkerques fall. Allt för att hela Brittiska expeditions­styrkan och så många fransmän som möjligt ska kunna evakueras sjövägen till Dover i England.

Även Storbritanniens fortsatta existens är beroende av dessa soldater: 

Om tyskarna besegrar eftertruppen och utplånar alla soldater i Brittiska expeditionsstyrkan kan inget hindra Hitler från att korsa Engelska kanalen och inta London.

Eftertruppen offras för de andra

Bara två veckor tidigare, den 16 maj, dånade de tyska pansardivisionerna ledda av general Erwin Rommel in över den franska gränsen. 

Med stöd från flygvapnet körde uppemot tusen strids­vagnar i expressfart mot kusten och Rommel var euforisk över bedriften.

”Vi har kommit igenom Maginot­linjen! Jag kan knappt tro det. Vi kör djupt in i fiendens land”, står det i tyskens memoarer.

I en enorm kniptångsmanöver når tyskarna Engelska kanalen fyra dagar senare och omringar uppemot 500000 soldater från Brittiska expeditionsstyrkan samt den belgiska och den franska armén.

En vecka efter Rommels genombrott står försvaret inför en total kollaps, men så snappar den brittiska underrättelsetjänsten upp ett meddelande som väcker hopp: 

Tyskarna ska stoppa sin framryckning så att de spridda styrkorna kan förstärkas med infanteri.

Ordern är som en skänk från ovan för den pressade ledaren för Brittiska expeditionsstyrkan, lord Gort, som ser chansen att rädda sina trupper: 

De brittiska och franska soldaterna ska dra sig tillbaka längs en smal korridor till hamnstaden Dunkerque, varifrån de ska seglas till England innan tyskarna når fram. 

Medan majoriteten av britterna skyndar mot havet ska en eftertrupp på 40000 soldater vända fronten mot tyskarna och tillsammans med den franska armén vinna tid till den avgörande räd­dnings­­aktionen.

Det finns inte tillräckligt med manskap för att formera en obruten försvarslinje. Under de följande 48 timmarna upprättar lord Gort en rad hårt bevakade försvarsverk i byar, gårdar och kring broar.

De vet det ännu inte, men när eftertruppens soldater den 26 maj tar sig in i byar såsom Cassel och Le Paradis är deras generaler övertygade om att de flesta aldrig kommer att återse hemlandet. De ska offras för att rädda expeditionsstyrkan och den ­brittiska nationen.

De brittiska soldaterna chockades av de tyska truppernas anfall i början av kriget. Här värmer en lätt stridsvagn upp inför strid, beväpnad med en Bren-kulspruta.

© Getty Images

Britter möter en Panzer

Ett av de starkaste försvarsverken är den franska orten Cassel. Byn ligger på en höjd och skyddas av murar. 

Britterna har en panoramavy över de flacka markerna – och tyskarna som rycker fram. 

På torget i byn får britterna en försmak av den fasa som väntar. Tyska granater har regnat ner över en fransk kolonn och gat­stenarna är täckta av förkolnade lik och döda hästar.

”Jag minns fortfarande en död, svart ponny som låg med öppen mun och blottade vita tänder”, skriver en brittisk menig i sin dagbok.

Två brittiska infanteri­bataljoner börjar direkt förbättra byns försvarsverk. Vägavspärrningar placeras vid de tre vägarna in till orten och stadsmurarna bemannas. 

Därutöver inrättar britterna några posteringar i en ring cirka tre kilometer från byn, varifrån små grupper ska hålla tyskarna borta så länge som möjligt.

Den 27 maj beslutar sig den tyske generalen von Rundstedt att fronten är tillräckligt stark för att han ska kunna dra igång en ny framryckning.

Snart drar en pansardivision fram i en skog nära Cassel, något som britterna tydligt ser från stadsmurarna. 

När tre tyska stridsvagnar kör ut genom ett skogsbryn och dånar framåt vet kommendanten Harry Munn, som är placerad på muren med en pansarvärnskanon, att han måste agera snabbt.

”När de kom närmare kunde jag tydligt se flaggorna med hakkors”, skriver han senare.

När vagnarna är 600 meter bort avfyrar Munn den första granaten och tyskarna besvarar strax elden. 

Granaterna studsar mot både muren och stridsvagnarnas pansar innan Munn lyckas stoppa det tyska fordonet genom att skjuta sönder dess bandaggregat. 

Tyskarna flyr över markerna med de engelska kulorna vinande om öronen. Nästa stridsvagn är dock mindre tålig.

”Denna gång borrade sig granaten genom pansaret, exploderade inne i stridsvagnen och sprängde den i småbitar. Ingen överlevde”, skriver Munn. Den tredje strids­vagnen möter samma öde.

Tack vare totalt 24 pansarvärns­kanoner lyckas britterna stoppa det första tyska angreppet mot Cassel och under en kort stund kan de andas ut.

Först när ammunitionen tagit slut kapitulerade de omringade fransmännen.

© Getty Images & Shutterstock

SS begår krigsbrott

Tre mil söder om Cassel ska ett brittiskt kompani genomföra rena självmordsuppdraget. De ska försvara en gård i fyra ­längor utanför Le Paradis mot en tysk pansarbataljon.

De väcks före gryningen till ljudet av granater. Tyskarna är ett par kilometer bort och attackerar posteringarna lite längre bort.

Den 19-årige signalören Bob Brown håller kontakt med soldaterna på gården tills de en efter en tystnar. En desperat soldat ringer upp Brown.

”Jag är rädd för att det är över. Glöm mig inte”, ro­par han i luren innan explosionerna i bakgrunden tilltar och signalen plötsligt försvinner.

Alla linjer är nu döda och Brown springer själv ut till gårdens yttermur. Han ansluter sig till cirka 130 andra brittiska soldater som snart öppnar eld mot de annalkande tyskarna. Gården är nästintill omringad men kompanichefen vägrar retirera.

”Andra soldater är beroende av att vi kämpar vidare”, vrålar han till sina mannar innan han beordrar att krigsdag­boken, kartor och hemliga dokument ska kastas i en damm. Ammunitionen håller på att ta slut och de sista patronerna fördelas mellan männen. 

Först när gårdens tak fattar eld och rasar samman väljer britterna att vifta med en vit näsduk och sträcka händerna över huvudet. 

De vet ännu inte att de marscherar rätt mot den fruktade SS-divisionen Totenkopf.

De överlevande förväntar sig inte att tas emot av vänliga tyskar men mötet visar sig överträffa deras värsta mardrömmar. 

De 99 avväpnade britterna ser mot tyskarnas gevär medan en liten grupp SS-officerare håller en hetsig överläggning. 

Totalt räddades 338000 allierade soldater från Dunkerque till England.

© Getty Images & Shutterstock

Tyskarna menar att fienden använt icke tillåtna dumdumkulor och skjutit mot första hjälpen. Och det ska hämnas.

De skakade soldaterna förs in på en gård där de placeras på rad med utsikt över två tunga kulsprutor.

”Det var det värsta jag sett i mitt liv”, minns menige Pooley.

De som inte dör i kulregnet skjuts i huvudet eller huggs ihjäl med bajonetter innan tyskarna försvinner.

När mörkret faller börjar två figurer i högen av lik röra på sig. De är svårt sårade men Pooley och en kamrat har överlevt och släpar sig över till en närliggande svinstia där de gömmer sig i gyttjan.

Under natten hör de klagoropen från ännu en överlevande men de vågar inte rädda sin vän av skräck för att tyskarna ska återvända.

Det visar sig vara ett klokt val. Kort därefter hörs ett pistolskott och ropen tystnar. Följande dagar håller sig Pooley och kamraten vid liv genom att äta rå potatis och dricka regnvatten.

Samma dag som massakern äger rum kämpar andra eftertrupper för att försvara en kanal mellan Ieper och Comines.

Den ska fungera som en naturlig barriär mot tyskarnas framryckning. Precis före gryningen angriper det tyska infanteriet, korsar kanalen i gummibåtar och pressar tillbaka britterna en och en halv kilometer.

Den brittiske kommendanten har inte tillgång till några stridsvagnar och i ren desperation låter han snabbt köra fram sina obeväpnade manskapsvagnar mot tyskarna. 

Flera tyska infanterister får panik och springer ifrån sina kulsprutor varefter de skjuts ner av britterna.

Den 27 maj har varit en lång och ytterst blodig dag för britterna. Överallt pressas de tillbaka men tack vare insatsen har 7669 soldater i lugn och ro kunnat evakueras från hamnstaden Dunkerque.

Britterna flyr från Cassel

Mot alla odds lyckas britterna försvara Cassel men den 29 maj är alla resurser uttömda. Gatorna är täckta med döda kroppar och de överlevande har knappt någon ammunition kvar. 

Först nu får brigad­chefen Somerset höra att en stor evakueringsinsats sker vid kusten.

”Jag insåg nu att vi var Dunkerques offerlamm”, skriver Somerset senere.

Samma kväll får Somersets 450 män äntligen order om att lämna Cassel och försöka ta sig till Dunkerque till fots. 

Under natten beger sig truppen ut genom den norra stadsporten, men som väntat kommer de inte långt.

Efter en halvtimme utsätts de för kraftig beskjutning och utan tunga vapen är de chans­lösa. De flesta dödas, såras eller, som Somerset, tas till fånga.

Längs hela korridoren drar sig de brittiska eftertrupperna tillbaka mot Dunkerque. De flesta skickas mot stranden medan 4000 soldater omgrupperar sig och tillsammans med franska soldater slår en tre mil lång järnring omkring staden. 

Som en sista skans ska de hålla tyskarna tillbaka i åtminstone tre dagar. Visserligen har 70000 soldater redan evakuerats men nästan 300000, inklusive eftertrupperna, väntar fortfarande på att räddas i säkerhet.

De följande två dagarna slår de ner åtskilliga angrepp medan allt från fiske­båtar till örlogsfartyg kör i skytteltrafik med soldater mellan Frankrike och England.

Den 31 maj fångas de brittiska Grenadier Guards i ett artilleri­bomb­arde­mang i staden Furnes i järnringens östra sektor.

I en källare under stadens marknadsplats söker signalören George Jones sin tillflykt tillsammans med några kamrater.

”Någon hittade en radio och omkring klockan 14 hörde vi att över två tredje­delar av våra styrkor evakuerats ”, skriver Jones i sina memoarer.

”Här satt vi fast i en stad som rämnade omkring oss, långt inne i landet. De kändes mycket ensamt”, lät det från signalören.

Vid denna tidpunkt, den 31 maj, har cirka 200000 soldater evakuerats från Dunkerque och samma kväll kommer den efterlängtade ordern: Grenadier ­Guards ska bege sig mot fartygen vid kusten.

”I glöden från hundra bränder marscherade vi bort från Furnes. Vi snubblade över söndersprängd sten, krossat glas och trassliga telefonledningar. Men äntligen var vi fria”, skriver Jones.

När solen går upp den 1 juni kommer de utmattade ut på stranden där de ansluter till sina landsmän.

Snart signalerar den brittiska jagaren som ankrat upp långt ute på havet för att undvika de tyska kanonerna att soldaterna ska marschera in mot Dunkerque igen.

”Flera Messerschmittplan angrep oss”, minns en menig soldat. ”Sårade lämnades kvar och sköljdes bort med tidvattnet.”

Efter flera timmars marsch kan de flesta i gruppen dock gå ombord på ett av fartygen i undsättningsflottan.

Britterna lämnade allt

  • 2472 kanoner Britterna tvingades lämna kvar uppemo 60 procent av arméns artilleri i Frankrike.
  • 445 stridsvagnar Som tur var för britterna var en stor del av de många stridsvagnarna föråldrade.
  • 63879 fordon Bristen på lastbilar efter Dunkerque var så stor att armén fick använda avlagda bussar.
  • 20548 motorcyklar Motorcyklarna användes främst av spejare och kurirer som körde meddelanden till enheterna.
  • 68000 ton ammunition För att ersätta förlusterna fick britterna hämta stora mängder ammunition i kolonierna.
  • 377000 ton proviant och andra förnödenheter Britterna försökte förstöra allt men kunde inte hindra att en stor del hamnade i tyskarnas händer.

Desertörer skjuts

”Jag var den siste soldaten som lämnade Dunkerque”, hörs det senare, den 1 juni, över en knastrig radio fyra kilometer söder om hamnstaden. Löjtnant Langley skrattar högt när han hör det felaktiga uttalandet. Visserligen har 254 000 personer räddats i säkerhet men tusentals väntar fortfarande på stränderna och de 4000 soldaterna i eftertrupperna försvarar fortfarande Dunkerque. 

Langleys enhet har till och med tagit ammunition från de kvarlämnade trupperna och är inställd på att kämpa in i det sista. 

När det väntade tyska angreppet mot järnringen närmar sig får några britter kalla fötter. Löjtnant Langley har fått order om att skjuta mot sina egna om de flyr och det tar inte lång tid innan han och en överordnad får syn på en kapten som smyger längs vägen.

”Vi avfyrade våra gevär samtidigt”, skriver Langley. Snart myllrar det av tyskar och de brittiska kulsprutorna pumpar bly mot dem.

Langley skjuter själv ut genom ett takfönster och träffar fem tyskar innan det svartnar för ögonen.

”En våg av värme, damm och spräng­sten kom över mig”, skriver han. ”En granat hade träffat taket. Det blev helt stilla innan jag hörde min egen röst säga ’Jag är träffad’.”

Langley har träffats av granatsplitter och han evakueras direkt.

På kvällen den 2 juni drar sig resten av den brittiska eftertruppen omsider till­baka från Dunkerques centrum medan översvämmade ängar och 40000 stridande fransmän ger dem tid för att fly. 

Strax före klockan elva på kvällen lägger ett fartyg ut med de sista av de totalt 193000 brittiska soldaterna.

Den brittiska delen av operationen är över men under följande dagar fortsätter evakueringen av de franska soldaterna. 

När inga tyska enheter förmått att ta sig in i Dunkerques centrum skickas ett mindre antal brittiska fartyg på nattliga uppdrag till staden. 

Fram till dess att tyskarna intar staden på förmiddagen den 4 juni lyckas de därför rädda ytterligare 52000 fransmän.

Totalt mister 11000 britter och fransmän livet i slaget vid Dunkerque. Men 338000 allierade soldater räddas och kan fortsätta kampen mot Hitler.

88000 allierade soldater kom aldrig med räddningsflottan till England. De fick tillbringa resten av kriget i tyska fångläger.

© BPK/Scala Archives

Kanske är du intresserad av...