Mötet med den ryska vintern blev en svår prövning både för de tyska soldaterna och för deras utrustning.

© Scala/BPK

Krig på östfronten: Operation Barbarossa

Hitlers styrkor påbörjar sin framryckning mot Moskva. De soldater som når längst kan se Kremls spiror och allt tyder på en lysande seger. Men vintern är iskall och medan temperaturen störtdyker sätter Stalin in sina reserver i slaget som ska avgöra kriget på östfronten.

24 mars 2017 av Thomas Hebsgaard

Natten till den 2 oktober 1941 är ljummen och skön. På kullen intill floden Desna är artilleri-löjtnant Georg Richter på plats. 

Han har utsikt över ingenmanslandet nere i floddalen och Röda arméns ställningar på andra sidan. I går räknade han till åtta bunkrar.

”Jag tror att angreppet kommer att börja i morgon”, skriver han i sin dagbok. ”Jag förmodar att det blir den sista stora operationen i år.”

Richter får rätt. Klockan 04.40 bryter minst tjugo kanonbatterier runtom honom tystnaden och sänder ett regn av granater över de sovjetiska ställningarna. 

Snart kommer en svärm av Stuka-störtbombare flygande. Med sina karaktäristiska, tjutande sirener dyker flygplanen lodrätt mot sina mål innan de i sista sekunden släpper sina bomber. 

Sam­tidigt slungar salvpjäser iväg sina raketer som lämnar långa spår av vit rök på himlen.

Snart tillkommer ytterligare ett ljud i infernot: motorbullret från hundratals tyska stridsvagnar och infanteriets last-bilar som passerar kullarna med kurs mot de sovjetiska ställningarna.

”Det hela borde vara över före vintern”, skriver Richter samma kväll. Officeren är säker på att han bevittnar den sista akten i Sovjetunionens dödskamp. 

Avgörandet ska komma i Moskva

Hitlers stora fälttåg mot kommunismen hade pågått i tre månader och listan över segrar var imponerande: 

Armégrupp Mittes pansartrupper hade i blixtrande tempo intagit storstäderna Bialystok, Minsk och Smolensk på sin väg mot den sovjetiska huvudstaden. 

Leningrad vid Östersjön hade skurits av från omvärlden av Armégrupp Nord, och vid Kiev hade Armégrupp Süd tagit drygt 600000 sovjetiska krigsfångar i historiens största slag med dubbel omfattning. 

En sådan förlust till skulle innebära slutet för Röda armén, trodde den tyska armé­ledningen. Moskva pekades ut som mål för angreppet.

Stalins maktapparat hade för länge sedan börjat förbereda huvudstaden för ett angrepp. 

Tio mil väster om Moskva hade 200000 utkommenderade stadsbor – många av dem kvinnor – sedan mitten av juli grävt meterdjupa pansargravar och hundratals bunkrar. 

Från norr till söder var det befästa bältet 17 mil långt och skulle utgöra en stödpunkt som ­arméerna vid fronten kunde falla till­baka till om tyskarna angrep. 

Men arbetet med ställningarna var långtifrån avslutat när ”Operation Taifun” inleddes. 

Och bara hälften av Röda arméns styrkor vid fronten utanför Moskva hann backa tillbaka till försvarslinjen.

Efter Tysklands segrar vid Vjazma och Brjansk befann sig cirka tre miljoner ryska soldater i tysk fångenskap.

© Polfoto/Ullstein Bild

Sovjetiska fronten faller samman

Stalins trupper blev tagna på sängen när general Guderian – även kallad ”Snabbe Heinz” av sina stridsvagnssoldater – påbörjade sin framryckning den 30 september. 

Resten av Armégrupp Mitte gick till angrepp två dagar senare. 

Offensiven påminde om det stora fälttågets första dagar i juni då pansardivisionerna skar sig rakt igenom Stalins gränsförsvar och dundrade djupt in i Sovjetunionen. 

En euforisk stämning spred sig bland de tyska soldaterna.

På bara sex dagar nådde Armégrupp Mitte det första av operationens mål. 

Utanför industristaden Brjansk skar de av reträttvägen för tre sovjetiska arméer, och utanför Vjazma i norr slog tyskarna en ring runt ytterligare fyra.

All ordning och koordination förlorades snabbt i de omringade arméerna och många soldater tänkte bara på att fly. 

En av dem var menige Boris Oresjkin som tillsammans med några andra soldater planlöst drev omkring i skogarna utanför Vjazma natten mot den 10 oktober. 

De letade efter en väg ut ur fällan men stötte på tyska trupper överallt. Efter en lång natts kringflackande under ständig beskjutning gav han upp, fullständigt utmattad.

”Vi fördes till en by av en enda soldat”, berättade Oresjkin. ”Han gick framför oss och fann det inte ens nödvändigt att hålla sitt vapen i händerna. 

Han var säker på att vi inte skulle göra honom någonting, och detta faktum var fullständigt förnedrande, det förödmjukade mig och visade hur hopplös vår situa­tion var.”

Oresjkin hade tur. Han överlevde både slaget och den tyska fångenskapen. På andra platser kommenderades hela sovjetiska enheter ut i blodiga stormningsförsök mot tyskarnas ställningar.

Hela natten till den 11 oktober försvarade sig den tyske menige soldaten H.E. Braun och hans enhet mot angreppsvåg ­efter angreppsvåg från de sovjetiska soldaterna. 

I gryningen trodde han att självmordsattackerna skulle vara över. Men en del av de ”stupade” bara låtsades ­vara döda. 

Plötsligt reste de sig och rusade framåt igen. Många av dem föll offer för tyskarnas kulor men resten fortsatte fram över de tyska ställningarna.

Flera tyskar trampades ihjäl och hästar rusade runt i panik när lastbilar proppfulla med sovjetiska soldater dundrade tätt förbi Brauns position.

Tyskarna kämpade för livet med spadar, pistoler och handgranater tills en grupp stridsvagnar äntligen kom dem till undsättning.

Omkring 85000 sovjetiska soldater slapp ut ur den dubbla omfattningen vid Vjazma, men vid Brjansk lyckades bara 23000 fly.

Röda armén led oerhörda förluster. Enligt officiella siffror rörde det sig om 658279 döda, sårade och tillfångatagna, men de båda slagen kan ha kostat uppemot en miljon man livet. Stora mängder materiel förstördes eller hamnade i tyskarnas händer.

Femtonåriga Maria Denisovas hemby blev centrum för några av de blodigaste striderna.

När infernot äntligen ebbat ut klättrade hon upp ur källaren under sina föräldrars hus och möttes av en fasansfull syn:

”Det låg lik överallt”, förklarade hon i en intervju år 1996. ”Några saknade ben, huvud eller andra kroppsdelar. Vi blev tvungna att gå på dem, det fanns ingen annanstans att sätta fötterna.”

Denisova förlorade båda sina föräldrar i striden. Hon och de andra överlevande i byn blev tvungna att dricka vatten ur floden trots att den var röd av blod.

Stalin går under jorden

Efter katastrofen vid Vjazma och Brjansk var de sovjetiska ledarna uppriktigt oroliga för att de inte skulle kunna stoppa tyskarnas frammarsch innan de nådde Moskva. 

Den 15 oktober gav Stalin order om att tusen fabriker i huvudstaden skulle förstöras. 

Samtidigt skickade han iväg sin regering från Kreml till Kujbysjev cirka 80 mil österut. Stalin själv var osäker på om han skulle fly eller stanna kvar.

Det fanns inget skyddsrum i Kreml, och därför flyttade Stalin in i luftvärnets högkvarter tills vidare. 

Där fanns en hiss rakt ned till en tunnelbanestation. Där nere, i skydd från tyskt bombflyg, lät han bygga ett krypin av plywood där han kunde sova ostört trots att tågen passerade. Det såg mörkt ut för Moskva.

När ämbetsmän och partifunktionärer reste österut med tåg nästa dag insåg Moskvaborna snart att deras ledare höll på att överge dem. Många antog att Stalin redan hade gett sig av och den dittills ganska välordnade evakueringen förbyttes i panik. Butiker plundrades och mängder med sovjetmedborgare brände sina Stalinporträtt och partimedlems­kort. 

Några gjorde det av rädsla för att bli skjutna av tyskarna när de intog staden, andra var mest glada åt att slippa Stalins skräckregim.

Från viktiga institutioner fladdrade halvbrända papper ut på gatorna; tjänstemännen höll på att förstöra känsliga dokument i arkiven. 

Offensiven fastnar i leran

Samtidigt hade de tyska styrkor som var på väg mot staden drabbats av stora problem. 

Regn och snöblandat regn hade förvandlat de dåliga sovjetiska grusvägarna till en oframkomlig sörja. 

Soldaterna  fick nu betala priset för att Hitlers fälttåg på Balkan under våren hade fördröjt angreppet på Sovjetunionen med mer än en månad.

”Vi kan inte fortsätta, för vi har inte mer bränsle och ingenting kan komma fram bakifrån”, skrev en utmattad tysk soldat. 

”Snön har smält och gjort lervällingen ännu värre. Fältransonerna kommer inte fram och vi sitter här i lera och skit hela dagarna.”

I kampen mot leran gick det åt tre gånger så mycket stridsvagnsbränsle som normalt. 

Infanteriet, som kommit rejält på efterkälken bakom stridsvagnarna och de andra motoriserade enheterna, kunde nu passera sina strandade kolleger. 

Med stor möda lyckades tyskarna ta sig igenom Stalins nybyggda försvarslinje tio mil från Moskva – men sedan stannade framryckningen tvärt. 

Lera och brist på förnödenheter längs hela fronten gjorde det omöjligt att fortsätta framåt. 

I slutet av oktober gav Hitler order om en paus till den 15 november. Styrkorna skulle omorganiseras och frosten skulle hinna göra marken hård.   

När tyskarnas offensiv avstannade var trupperna mycket nära målet – och långt hemifrån.

© Scala/BPK

Triumftåget tog slut vid fronten

Samtidigt återfick Stalin modet. På eftermiddagen den 19 oktober bestämde han sig för att stanna kvar i Moskva.

Både små och stora styrkor som inte fastnat i fällorna vid Vjazma och Brjansk kom fram till trakterna kring Moskva och anslöt till de reservtrupper som strömmade till österifrån och från mind­re trängda delar av fronten. 

Även 440000 civila arbetare kommenderades ut för att försvara den sovjetiska ­huvudstaden.

På dagen 24 år efter kommunisternas maktövertagande den 7 november 1917 gav Stalin order om en uppvisning som skulle ingjuta ny kampvilja i de färska rekryterna och i Moskvaborna. 

Trots att hotet från tyskt flyg var överhängande tänkte han genomföra den årliga militärparaden på Röda torget framför Kreml. 

Därifrån skulle soldaterna marschera direkt ut till fronten.

Kamerorna var på plats redan tidigt under den stålgrå ryska morgonhimlen. Stalin ville visa hela nationen att han inte hade gett sig av. 

Från klockan åtta på morgonen traskade kolonn efter kolonn över torgets stenar med nysnö på mös­sorna och uniformerna. 

De följdes av ­kavalleriet och stjärnorna i paraden – Röda arméns väldiga T-34-stridsvagnar.

Rekryten Leonid Sjevelev hade hört ryktena om att Stalin flytt, men när han fick syn på diktatorn uppe på Lenin­mausoleet började han marschera ”med samma beslutsamhet som om vi höll på att slå spiken i de angripande nazisternas kistor”. 

Stalin lovade soldaterna att Hitlers Tyskland skulle ”krossas under tyngden av sina egna brott” inom ett halvår.

De tyska stridsvagnarna rullar igen

Åtta dagar efter Röda arméns parad inledde Armégrupp Mitte den andra fasen av Operation Taifun. 

Genom ett angrepp nordväst om Moskva skulle tyskarna omringa staden innan snön gjorde det omöjligt att ta sig fram. 

Men det var en vilsen, utsvulten, frysande och nedlusad armé som drog ut i strid. Hitler och hans generaler hade inte räknat med att kriget i Sovjetunionen skulle pågå så länge, och i sin optimism hade de inte planerat för ordentlig vinterutrustning. 

De flesta tyska soldater tvingades strida i minusgrader iklädda sina sommaruniformer, och redan under de första ryska vinterdagarna fick både människor och materiel stora problem.

Lössen fanns överallt och var en plåga för soldaterna. Med dålig hygien spreds dysenteri som kunde vara dödlig i vinterkylan. 

När männen ständigt tvingades dra ned byxorna på grund av diarrén förlorade de enligt läkaren Heinrich Haape ”mer kroppsvärme än de kunde undvara”. 

Haape klippte resolut hål i baken på soldaternas byxor.

De tyska soldaterna led svårt av bristen på varma yllerockar och underkläder, och därför stal de allt vad de kunde komma över från civilbefolkningen. 

Ibland gick soldater ut i strid invirade i flera lager ryska kvinnokläder.

Kölden satte även stopp för flygvapnets försök att stötta marktruppernas framryckningar. När temperaturen låg på minus 20 grader hade Stuka-planen svårt att starta. Sovjetunionen hade betydligt tåligare materiel.

”Ryskt flyg dominerar luftrummet totalt”, beklagade sig den annars så segervisse löjtnant Georg Richter i sin dagbok den 26 november.

Kulspruteskyttarna upptäckte att deras vapen inte fungerade i kylan och i många enheter kostade förfrysningar och kyla fler offer än fiendens kulor och granater.

Det enda som fick de tyska soldaterna att fortsätta kämpa var deras tro på att detta var fälttågets allra sista slag.

Nordväst om Moskva pressades Röda armén tillbaka bit för bit. Men även om tyskarna behöll initiativet gick deras framryckning i snigelfart.

De sovjetiska soldaterna kämpade där de stod och när övermakten blev för stor kunde de lugnt flytta bakåt till andra ställningar. Paniken från slagen vid Vjazma och Brjansk var som bortblåst.

På kvällen den 4 december hade ­Armégrupp Mitte inga krafter kvar. Mindre än två mil från stadsgränsen kunde de främre enheterna tydligt se Moskvas torn och spiror i den klara luften.

Men Operation Taifun hade avstannat helt – tyskarna hade bokstavligen kört fast i snön. Bränslet var slut.

Samtidigt förberedde Röda armén ett motdrag. I flera veckor hade Georgij Zjukov, ny befälhavare på den sovjetiska västfronten, byggt upp stora reserver.

Trots stora förluster fanns det nu fler soldater på frontavsnittet utanför Moskva än det gjort när Operation Taifun inleddes.

Zjukov hade nu en tredjedel fler soldater, dubbelt så mycket artilleri och en halv gång så många stridsvagnar som när slaget började. Men till Armégrupp­ Mitte kom ingen ersättning för de soldater och det materiel som gått förlorat.

Till skillnad från tyskarna var många sovjetiska soldater väl utrustade med varma kläder och snövita kamouflagedräkter.

© Polfoto/Corbis

Tyskarna jagas bort från Moskva

En av spjutspetsarna i Zjukovs anfall var löjtnant Pavel Guds pansarenhet. På kvällen den 5 december stod han i snö­ovädret vid en flod tre mil nordväst om Kreml. 

Bakom honom körde en stridsvagn fram i position men motorbullret överröstades av de spridda dånen från kanonerna på båda sidor av fronten.

Guds höjde kikaren och spanade efter bästa platsen för nästa morgons anfall. 

Målet var en intet ont anande tysk stridsvagnsstyrka som gjort halt för natten i byn Nefedjevo i närheten. Mellan granatkrevaderna i fjärran hörde Guds tonerna från ett dragspel i något av husen.

Guds enhet gick till attack i gryningen. Innan tyskarna hann reagera stod åtta av deras 18 stridsvagnar i lågor. 

De återstående kördes genast i skydd bakom husen men snart valde de tyska soldaterna att fly i full fart västerut, intensivt jagade av Guds stridsvagn och salvor av sovjetisk artillerield. 

Guds tilldelades en medalj för sin insats – och han var långtifrån den ende som lyckades med sina förehavanden den här morgonen.

Överallt längs fronten blev tyskarna tagna på sängen av general Zjukovs motangrepp. Under de första tio dagarna av framstöten återtog de sovjetiska trupperna flera städer nordväst om Moskva. 

Och i söder lyckades general Guderians trupper med nöd och näppe klara sig undan att bli omringade. 

De nya rekryterna i Röda armén fick nytt mod när de såg de vilsna tyska soldaterna i urusla uniformer. 

Vid Moskvaflodens strand hittade en grupp sovjetiska soldater en död tysk soldat som hade lindat en bh kring öronen som skydd mot kylan. 

Tyskarna var långtifrån den oövervinneliga elitstyrka som de sovjetiska soldaterna fått höra talas om.

Den sovjetiska motoffensiven i ­december var en katastrof för tyskarna. Det var första gången de led ett stort ­nederlag. 

Många soldater greps av panik och flydde hals över huvud västerut. All ordning kollapsade och trupperna var nära en upplösning.

”Man saknar överkommandots upprensande hand”, skrev löjtnant

Richter torrt medan hans artillerienhet försökte fly genom virrvarret av fordon, kasserat materiel och små och stora grupper av soldater.

Hitlers arméer kom aldrig mer så ­nära Moskva som de var på kvällen den 4 december 1941.

Kanske är du intresserad av...